Femhundraandra åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

Annonser

Femhundraförsta åseriet- Med värmeljus vid arbetsdagens slut tänds kreativiteten

Jag läste ett av mina gamla åserier och noterade att den här tiden på året är ganska typisk. Även i år känner jag mig utarbetad och trött och varje stund jag är i klassrummet med eleverna så glömmer jag bort det. Men när jag kommer in i arbetsrummet återkommer känslan av att det är mörkt i november…

Det behövs egentligen inte så mycket för att tända en ny gnista av arbetslust. I fredags hade vi ett konstruktivt möte inför vårterminen. Nu är jag på det klara med vad som gäller och vem som ska göra vad. Trots att jag nu är mitt i slutfasen av den här terminen, så börjar jag ändå fundera på hur man kan jobba i början av januari… Är det inte märkligt att det är så?

Här är vad jag skrev detta datum för tre år sedan:

Mina elever slutade vid lunch och medan min underbara undervisande vän jobbade klart med sina elever, så hade jag hunnit läsa några kåserier  inför nästa vecka och fundera på några uppgifter, men sedan blev jag verkligen JÄTTETRÖTT.

nattuggla_144261913.jpg (255×231)

Att klockan då var 16 märkte jag eftersom fläktens surr äntligen upphörde och tystnaden bredde ut sig. Jag la upp fötterna i en fåtölj i arbetsrummet, hämtade en kvarbliven kudde som vi har i materialrummet och så blundade jag. Somnade gjorde jag inte, men jag nickade till och det var verkligen jätteskönt. Så kom hon, min finaste arbetskamrat K och hon ville att vi skulle diskutera upplägget för nästa termin. Min trötthet försvann i ett nafs och vi gjorde lite te, satte oss i ett nedsläckt arbetsrum med en grupp värmeljus på bordet emellan oss. Man smider planer bättre i mörkret…och dessutom flyger tankarna lättare. När klockan var 18.30 så insåg vi båda att inte endast tankarna flyger, utan också tiden! Att trivas på jobbet är så oerhört viktigt och att uppleva att man glömmer bort att gå hem är en ynnest. Vi hann inte klart idag, men det kommer nya dagar när det känns fint att stanna en stund. Med en arbetskamrat som K är lärarjobbet lätt som en plätt.

481143_320390238014309_236798266373507_798361_1933303018_n.jpg (320×240)

Fyrahundraåttioåttonde åseriet- Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

61971 (494×380)

Det var en gång en skola där jag jobbade för länge sedan…

Min första dag på jobbet, så hade jag fullt upp med allt det nya, bland annat den ganska gamla lukten som fanns i lokalerna och den spenatgröna mattan i klassrummet och den oerhört nyfikna lokalvårdaren, som utan att jag hade sagt ett enda pip, ändå visste i vilket hus jag flyttat in och med vem jag bodde där…

Jag tog mig ner till lärarrummet, tog mig en kopp kaffe och satte mig på första bästa stol. Jo, jag lovar, det VAR första bästa, den som var närmast dörren från mitt håll. Men så fort jag hade satt mig, så kom det reptilsnabbt från textilläraren:

-Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

Vad ska man göra i ett läge som det? Jag vet inte. Men jag är av åsikten att om det inte finns en skylt med texten ”OBS! Detta är min plats och ingen annan än jag får sitta här! MVH Gunnar” så tar jag för givet att det är fri placering i ett lärarrum. Så också denna gång. Därför sa jag:

– Brukar Gunnar sitta här?

Textilläraren menade att Gunnar alltid hade suttit på den stol där jag nu satt och att han troligtvis inte skulle gilla att hans stol var upptagen. Jag förklarade att om jag nu hade satt mig på stolen, så ämnade jag sitta kvar där för den här gången. Textilläraren såg ut som om hon varit med om detta förr och nu inväntade dagens höjdpunkt… Då kom Gunnar, som varit ute på rastvakt och nu ville ha en kopp kaffe. Han noterade omedelbart att någon tagit hans plats och sa:

-Jaså, du sitter på MIN plats! 

Jag svarade att jag gjorde det, ja… Han förklarade att nu när jag var NY, så fick det väl vara så för den här gången, men NÄSTA gång fick jag vara så god och välja en annan plats för den där platsen var hans…

Efter det noterade jag att man hade som ”fasta platser” på den skolan…men inte enbart där, utan i många skolor där jag senare arbetat, så har det blivit så att efter ett tag inträder någon form av vanemönster och människor sätter sig på sin ”vanliga plats”. Det är inte något problem på något sätt, tycker jag. Men jag har varken förr eller senare stött på någon annan lärare som så tydligt framhärdat och hävdat att en viss plats var vikt för hen. Kanske behöver man ha en viss beredskap för förändring i vårt yrke? Har man inte det, så tror jag att det är svårare. Tänk om det inte handlar om i vilken möbel man ska sitta i lärarrummet?

Om jag drar en parallell…

-Jaså, har det kommit en ny läroplan? Redan NU? Men vi har ju haft den gamla i bara några år nu… Jag föreslår att vi på den här skolan fortsätter som om ingenting har hänt med den gamla läroplanen. Det har ju gått så bra hittills… och dessutom är den gamla läroplanen inarbetad och vi vet ju hur vi brukar göra… Det är smidigare om vi håller fast vid det gamla.

Lärare är tjänstemän i en föränderlig organisation. Lärarkåren har ett stort ansvar för att verkställa nya lagar, förordningar och läroplaner. Utan lärares aktiva förändringsbenägenhet, går skolan i stå. Men när inga resurser finns för att ge lärare möjlighet att sätta sig in i nyheter uppifrån, så är det mänskligt att hemfalla åt minsta motståndets lag. ”Vi gör som vi alltid har gjort!” Det ÄR mänskligt, men det är också FEL, för i vilken verksamhet man än arbetar, så har man ett personligt ansvar att sätta sig in i vad som gäller. Det håller inte att göra som förut ”för ingen har sagt åt mig att jag ska ändra min undervisning”. För egen del anser jag att det hänger samman med yrkesstolthet och trygghet i arbetet. Att ta ansvar är att också se till att man är uppdaterad, påläst och initierad i den verksamhet där man är satt att jobba.

I skrivande stund är jag snart i mål med det nya i mitt ämne för kalenderåret 2017, de olika delkurserna på grundläggande nivå i ämnet svenska som andraspråk. Det har varit och ÄR ett för mig oönskat extraarbete, men jag har inte haft något val, som i mitt  påhittade exempel med läroplanen här ovan. Det är bara att gilla läget och följa de nya direktiven från Skolverket. Det enda jag möjligen kan önska är att Skolverket nu håller fast vid det nya en tid, så att jag slipper uppfinna hjulet igen inom kort… De dagar jag har skapat innehållet och upplägget i de nya kurserna har jag hela tiden haft tanken att det ska gå i linje med kunskapskraven, följa det centrala innehållet i ämnet och förhoppningsvis dessutom kännas meningsfullt och stimulerande för eleverna… Det är som ett pussel och när man lyckas så märks det på eleverna. När man inte lyckas så märks det också… Då handlar det om att snabbt utvärdera, revidera och utveckla tills nästa kursomgång ska dra igång, så att man kan förbättra det som inte var bra från början.

Jag tror att många som inte arbetar i skolans värld inte känner till att lärare håller på med detta… I samtal med personer som har andra yrken, märker jag att de tror att ”allt” redan är bestämt uppifrån. Trötta dagar önskar jag att det vore så, men för det mesta är jag tacksam över möjligheten att ständigt ompröva innehållet och metoderna i riktning mot en allt bättre utbildning för jag tror att skolans kvalitet i hög grad hänger samman med lärares eget engagemang och påverkansmöjlighet.

Fyrahundraåttiosjunde åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

För ett par år sedan ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… Förra året, när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan… Även detta år började de redan under sommaren att fråga om vi inte borde åka till Bokmässan, eftersom det ju är en TRATIDION…

Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, ibland i tjänsten och ibland på eget bevåg. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv.  🙂

I år ser jag fram emot att återse en vän och tidigare elev som numera är bosatt i Göteborg.

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. För ett par år sedan gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död och går att köpa av mig om du vill läsa den… Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

 

 

 

Fyrahundraåttiofjärde åseriet- En upptrampad stig i bekanta omgivningar

Sedan ett antal år är skolan i Sverige målstyrd. Ibland drar jag mig till minnes hur det kunde vara i början av nittiotalet. Ni hör själva… Det är inte ens samma årtusende… När jag som ny lärare bekantade mig med mitt nya yrke var jag omgiven av erfarna lärare som delade med sig av sina tankar och idéer om undervisning. De hade då, så som jag har nu, varit lärare i flera decennier. I mitt klassrum där jag och min klass skulle arbeta fanns ett stort dubbelskåp vars innehåll enklast kan beskrivas som dammiga böcker och högar med blåstenciler.

Där fanns lite annat också, som till exempel handböcker i skrivstil eller rullband och bildband med Pogo Pedagogs klassiska logotyp. Jag stängde skåpet och tänkte att någon dag när eleverna har gått hem för dagen ska jag ta mig an det där skåpet och rensa ur det, så att jag kan använda det. Så blev det inte riktigt, för en dag kom en besökare till klassen. Det var min företrädare. Det visade sig att hon av vänlighet hade lämnat skåpets innehåll för min skull. Därinne fanns allt man kunde behöva som lärare, menade hon. Hon var min första upplevelse av en lärares iver att samla saker som kan vara ”bra att ha senare”, men inte den sista. Många år i yrket är en tillgång på många sätt. Man har en rik erfarenhet av undervisning och kan tänka ut smarta lösningar på kniviga problem även med kort varsel och i en ständig förändringsprocess. Man lär sig den hårda vägen att man måste ha ett äss i rockärmen!

Ofta ändras förutsättningarna under resans gång… Man får fler elever eller måste byta lokaler eller har en kollega som plötsligt blir sjukskriven där man är den enda som kan ta över elevgruppen… Oavsett, så blir man också bra på att återanvända de goda idéerna och anpassa dem till en ny kontext. Men ju längre tid som förflyter, desto tröttare blir jag på att vara den som ska tänka ut och uppfinna hjulet… Tänk vad bra det vore att bara följa någon annans ”tänk”! Men redan innan jag har tänkt DEN tanken till slut, så känner jag att jag ju VILL påverka innehållet…och TRIVS med att fundera ut hur vi ska arbeta och med vad…!

Ett skåp med goda idéer…har jag förstås… Men jag noterar allt oftare hur SÄLLAN jag verkligen HINNER använda de där goda idéerna… Tiden rinner iväg till annat, som möten eller spontanbesök från elever som undrar över något. Tid går också bort när de nya förutsättningarna också kräver en omfattande adminstration, Grupper ska ändras, klassrum ska bytas, lärare ska gå in i varandras grupper. I stunder av administrativt arbete stannar jag ibland upp och tänker på hur jag allra helst ändå skulle vilja vara mitt i min elevgrupp och jobba med det som är roligast i mitt yrke…lärprocessen! Det är då jag är i mitt esse! I den bästa av världar skulle vissa godbitar i yrket vara kvar, medan andra gärna kunde strykas från listan över en lärares alla ”måsten”. Kvar skulle lyssnandet vara… Kvar skulle läsandet av elevtexter vara… kvar skulle också alla de mänskliga mötena vara… Det är ett härligt yrke, även en trött morgon i september!

 

 

Fyrahundrasjuttiofemte åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. För ett par år sedan samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem och fann ett brev på hallgolvet i lägenheten. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag hade oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt????

När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. Andra gånger handlar det i stället om inskränkt livsrum, en livssituation där man inte får vara den man vill vara, utan måste anpassa sig till regimens uppfattning om hur man ska tro, leva eller klä sig. Eller ännu värre…att man inte får uttrycka sig över huvudtaget, utan att riskera katastrofala följder för sig själv och sin familj. Som lärare möter jag alla dessa kategorier flyktingar i vårt land och genom alla dessa möten lär jag känna människorna bakom varje typ av omständighet. Ofta läser jag på lite extra om de länder mina elever kommer ifrån, för att det är viktigt för mig att förstå dem bättre. Det är berikande att veta mera, även om det ofta leder till att jag också känner en omfattande vanmakt över den situation världen i stort befinner sig.

Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten för någon analys av den politiska situationen. I stället noterar jag att i det lilla sammanhanget, där jag befinner mig, är ovanstående händelse inte en engångsföreteelse.  Jag ser ofta hur människor väntar och längtar och hoppas på att få sitt PUT här i Sverige. Väntan på besked om PUT är för många som ett vakuum, där ingen kraft finns att ta itu med saker… men det finns också de som frenetiskt jobbar på alla upptänkliga sätt för att få stanna. De lär sig språket, pluggar för att nå nästa nivå i skolsystemet och skaffar på egen hand både bostad och arbete. De blir, trots att de är självförsörjande och bidrar med skatt precis som du och jag, en bricka i ett politiskt spel, där samhället nu har bestämt sig för en annan nivå i asyllagstiftningen.

Någon av dessa hårt arbetande migranter, som verkligen gjort allt det man kan begära för att få stanna, är din granne eller min…men lagen säger att hen ska flytta hem till sitt land…trots att det har gått många år, trots att man inte längre kallar det där andra landet för hemma… Med Migrationsverkets nya lagstiftning som trädde i kraft den 20 juli 2016 kommer vi som jobbar nära migranterna säkert att uppleva flera uppslitande avsked, fler avslag på asylansökningar och fler människor som svävar i ovisshet om sin framtid. I varje stund känner jag någon som kämpar för att få vara kvar. Nu också… Jag tänker på dig och hoppas!

 

Fyrahundrasextioåttonde åseriet- En mobilavisering skär genom tystnaden

Ljudet från pennor som raspar mot papper, någon som suckar, en annan som undslipper sig en harkling eller en diskret hostning. Blad vänds frenetiskt i ordböcker, medan ord och uttryck antecknas i provhäftet. Stämningen här är vad som brukar beskrivas med uttrycket ”flitens lampa lyser”. Lokalen är överdådig jämfört med vårt vanliga klassrum. Det beror på att de båda grupperna jag undervisar är för stora för att jag ska kunna ha dem på plats samtidigt i den vanliga lokalen. Det känns lyxigt att vara i aulan. Uppkopplingen i min dator är en miljon pinnar och  fingrarna flyger över tangenterna. Det är högt i tak och ljuset från den efterlängtade solen är utestängt bakom höga träpaneler, för att inte blända någon av eleverna när de skriver. I stället håller vi tillgodo med taklampor som ger det där lagom starka ljuset som inte bländar, men ändå är tillräckligt för att klara uppgiften att läsa, timme efter timme.

För att slippa problem med störande mobiltelefoner, hade jag för den här dagen tänkt ut att om alla elever lägger sina mobiler på en lapp som jag förberett med deras namn, så skulle vi ha koll på vilka som lämnat ifrån sig mobilen och även om någon mobil inte var i tyst läge, eftersom det är viktigt att mobiler inte stör under provet. Allt fungerade väl till den sista timmen, då flera mobiler började få aviseringar med ljud… När detta händer känner jag vanmakt! Vad mer kan jag göra än att försöka lokalisera ljudet och gå med den aktuella mobilen till dess ägare? Jag vill att det ska vara lugn och ro på skrivningen och det är ju självklart att mobilerna ska vara i tyst läge, men det är mitt fel att de inte är det, eftersom jag borde ha påmint en extra gång och försäkrat mig om detta…

Rummets tysta läge… återkomer efter en stund igen, när mobilaviseringarna upphört, efter att jag burit den aktuella telefonen till dess ägare för att få hen att stänga av den. Note to self; Inför morgondagens skrivning ska alla mobiler vara i flygplansläge…

När jag tittar ut över de välbekanta ansiktena slås jag av hur långt borta en del av dem verkar vara i tanken. När jag försöker möta deras blick för att kanske skänka dem ett uppmuntrande leende, noterar jag i stället hur djupt koncentrerade de är på uppgiften. Framför mig sitter de nästan 40 elever som jag har haft glädjen att lära känna under den gångna terminen. De är alla vuxna och har studerat en grundkurs i svenska på den nivå som kommer efter SFI. Var och en har sitt speciella leende, som jag så gärna har mött i mitt klassrum. De har sina berättelser, sina liv, sina många infallsvinklar på livet och genom att tillbringa tid med dem har jag fått förmånen att dela deras berättelser.

Genom att aktivt samtala med varandra i skolan har de säkerligen berikat varandra och bidragit till aktivit språktillägnande både i klassrummet och på raster i interaktion med varandra. För många är Sverige ett drömmarnas land, där mål på en högre nivå ska nås, men för andra är Sverige en hållplats på väg till en annan plats. För ytterligare någon är Sverige inte alls något mål över huvudtaget, utan snarare den plats dit man kom för att det blev omöjligt att vara kvar i hemlandet av något skäl. De delar dessa erfarenheter med varandra, medan jag förstås lyssnar och tar till mig av det de berättar, men jag känner ofta att oavsett hur väl jag försöker lyssna och förstå, så går det inte att till fullo sätta sig in i hur det är att lämna allt det invanda och trygga för att hitta en ny social kontext i en annan kultur än den egna. Det jag förstås saknar är inifrånperspektivet. Man lär så länge man har elever…

Det jag beundrar mest hos mina elever, både dessa och andra vuxna elever i ämnet svenska som andraspråk, är att de kämpar trots motståndet från det obekanta i den nya språk och kulturkontexten. Så är det också här i provsituationen. Faktum är att ingen ännu har gett upp. Alla läser, skriver eller tar en kort eftertänksam paus för att sedan återigen kasta sig över uppgiften att bli klar med läsförståelsedelen till det nationella provet. Jag är så lycklig som är deras lärare, men det är jag inte så länge till om de skulle klara detta nationella prov, för genom att ta sig igenom nålsögat som denna prövning innebär, har de kvalat in till nästa kurs, som är en kurs i ämnet svenska som andraspråk på gymnasienivå.

Med ett helt sommarlov i bagaget kommer jag åter i augusti för att träffa nya människor som för en kort tid är mina elever. Det är som ett kretslopp, där jag är en del i den helhet som är skolsystemet… en kugge i ett av kugghjulen…