Månadsarkiv: december 2015

by

One Hundred and Ninetyeighth Asic- Same Procedure as Last Year, James?

Many of the traditions we follow have an origin in religion or culture and may be deeply rooted for several other reasons. I remember first time I heard a reference to ”the ball drop”.  Of course I did not understand what it was all about, simply because I didn’t follow American traditions for New Year’s Eve. When I watched ”When Harry Met Sally” for the first time and when I followed the Broadcast from Times Square, NYC and under Billy Joel’s guidance could meet a new millennium, I understood the connection…

Interestingly enough, from the 1950s and on, many of the Swedish traditions are closely connected to TV, but none of us watch a ball drop… As I have written before, we watch Donald Duck at three o’clock on Christmas Eve and on New Year’s Eve we also gather in front of the TV set to watch a certain TV-show, or rather gatered, since many people have changed their habits for New Years Eve. For many years we had just one single TV-channel, but when I was a child we at least had two channels… 😉

I remember watching two particular TV-shows on New Year’s Eve. The first show was a British production called ”Dinner for One” in English(”Grevinnan och betjänten” in Swedish). It was filmatised in 1948, so of course it’s black and white back then. Please follow the link below! The manuscript is written by Lauri Wylie and the two participating actors, May Warden as the Duchess ”Miss Sophie” and Freddie Frinton as her waitor ”James” have entertained Swedish viewers for decades. The repeated dialogue makes it hilarious along with excellent performance from both actors.

James: Same procedure as last year, Miss Sophie?

Miss Sophie: Same procedure as every year, James!

Dinner for One

The next traditional TV-show is connected to the turning of the year, at midnight on New Year’s Eve. Many Swedish traditions are broadcasted at a famous open air museum in Stockholm, called Skansen. In the summer they have a weekly sing-along-concert with famous artists and during the winter you can for instance visit Skansen for traditional open air fairs. On New Year’s Eve a concert is held on Skansen. The performance consists of traditional choir music, such as ”Sverige” (= Sweden) by Verner von Heidenstam with music by Vilhelm Stenhammar.

At the very end of the concert, a famous actor/actress reads a poem by Lord Albert Tennyson, called ”Ring Out, Wild Bells”. See quote below! (source; wikipedia.org) This year the poem will be performed by the Swedish opera singer Malena Ernman. Since this time of the year is generally very cold in Sweden, I remember from my childhood how the actor/actress reading the poem would generally be dressed in a thick fur and the following applause from the audience was softened by gloves and mittens… This year, however, the weather is not quite as cold. Who knows? We may hear a loudlier applause by midnight!

”Ring Out, Wild Bells”(1850) by Lord Albert Tennyson

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light

The year is dying in the night;

Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.
Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.
Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.
Ring out the want, the care, the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out thy mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.
Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.
Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,

The larger heart the kindlier hand;

Ring out the darkness of the land,

Ring in the Christ that is to be.

by

Etthundranittiosjunde åseriet- The same Procedure as Last Year, James!

När jag var liten var det flera av årets helger och traditioner som från år till år var i stort sett identiskt lika. Självklart hade det flera förklaringar, men en av förklaringarna var den koppling till TV som fanns i flera firanden. Under nyårsafton fanns det mycket att ändra på, hit eller dit, men just att se Grevinnan och betjänten, var inte förhandlingsbart i den vänkrets där vi firade nyår. Man la upp planeringen så att det skulle passa med tidpunkten för sändningen, helt enkelt.

Grevinnan och betjänten

Jag kan fortfarande roas av hur James blir allt mer berusad och till slut inte riktigt klarar den svåra uppgiften att skåla med grevinnan och förstås väntar jag med spänning på vilket av varven som innehåller de många karakteristiska kännetecken som utgör det där lilla extra. Han förställer rösten, han dricker ur vasen, han snubblar och svär…Alla vi som tittade läste med i de olika repliker som May Warden och Freddie Frinton yttrar i sina roller som Grevinnan och hennes betjänt. Än idag tycker jag att det har ett stort underhållningsvärde att se sketchen, men det är inte längre lika viktigt att avbryta allting annat för att se den.

Har TV samma makt nu som förr? När jag skrev det Etthundranittioförsta åseriet om TV på julafton, kommenterade jag svenskarnas TV-vanor. Jag tror att vi som grupp var med likriktade förr. I takt med att vi fått tillgång till allt fler TV-kanaler gör vi inte längre samma prioriteringar när vi väljer i programutbudet. När jag var liten så var det självklart i just min vänkrets att välja Grevinnan och betjänten, för att det var den officiella utsändningen av nyårsfirandet.

På samma sätt såg man följaktligen tolvslaget från Skansen, när frusna körsångare, länge under ledning av Gustaf Sjökvist, huttrade sig igenom ”Sverige, Sverige” av Verner von Heidenstam med musik av Vilhelm Stenhammar. Hur långt man vill backa minnet beror ju på, men jag minns Georg Rydeberg och Jarl Kulle från mina nyårsaftnar som barn, när de med stor emfas deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan. I år är det Malena Ernmans tur att ta sig an dikten. Under året har hon på olika sätt stått upp för den svages kamp emot den starke och därför känns hon som en självklar förebild när det gäller att byta bort ”det gamla” mot det nya som år 2016 kan bidra med. Som liten minns jag hur man försökte hänga med i diktens inledning. Behöver du tjuvträna? Här är den (källa; wikisource.org/wiki/Nyårsklockan):

Alfred Tennyson.

Nyårsklockan.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

[ 172 ]

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar
och forngestaltningar af split och kif.
Ring in ett ädlare, ett högre lif
med bättre syften, mera rena lagar.Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, afundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

[ 173 ]

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!Ring in den tid, då andarne befrias
ur själfviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
1889.
by

Etthundranittiosjätte åseriet- 2015 i retrospektiv

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Ett tunnelbanetåg i New York rymmer 1 200 personer. Den här bloggen besöktes cirka 6 400 gånger under 2015. Om den hade varit en tunnelbana i NYC, skulle det behövas cirka 5 resor för att lika många personer skulle komma med.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

by

Etthundranittiofemte åseriet- Loven och drömmarna!

drömmar

Jag är verkligen GÄRNA lärare. Jag trivs som fisken i vattnet när jag är på jobbet, men när jag äntligen får ledigt så är det skönt att verkligen vila från jobbet. Så blir det på dagtid. Då gör jag allt det där jag inte hinner under terminstid, men när natten kommer, så dyker ett återkommande kännetecken upp. Varje lov drömmer jag nämligen om ”skolan”. Jag placerade det inom citationstecken med avsikt, eftersom det i allmänhet inte alls handlar om just den skolverklighet där jag för närvarande har min tjänstgöring, utan en annan, väldigt mycket sämre miljö… Drömmarna är så nära en mardröm man kan komma utan att för den skull vara skrämmande. I stället har jag lärt mig att tänka om dem som att de är tecken på stress. De uppkommer nämligen i slutet av terminen och håller på ett antal nätter in på lovet, oavsett vilket lov det är.

En typisk dröm tar sin utgångspunkt i att man är att man är i en skola där det pågår renovering, så ljudnivån i klassrummet är ansträngande och en annan kan vara att det just idag på den här skolan ska hända något jätteintressant, som alla nu håller på att förbereda sig inför och därför råder ett visst mått av kaos. Till dessa diffusa kaostillstånd kan läggas alla de där konkreta, där kopieringsmaskinen är trasig och man får springa till en annan skolenhet för att dra en kopia, men när man kommer dit, så har de ingen kopieringsmaskin på det vanliga stället, utan man får leta och leta och leta…och i en sådan dröm kommer man tillbaka till sitt klassrum som antingen redan är tomt på elever eller där det råder fullständigt kaos. Oavsett drömmens art, så handlar dessa drömmar nästan alltid om att hela ens kapacitet fokuseras på att försöka hantera det uppkomna problemet.

När jag under många år jobbade i grundskolan, så var det mer vanligt i min vardag att planeringen gick om intet på grund av problem som uppstått utanför min egen kontroll. Det räckte med att i en lågstadieklass råka ut för att ambulansen åkte förbi på gatan utanför, eftersom barnen naturligtvis blev påminda om händelser i sina egna liv och ville prata om DEM i stället för det som jag planera för stunden. Med tiden lär sig den unga nybakade läraren att det från en viss typ av elevgrupp inte går att lämna rummet… Man lär sig det den hårda vägen, genom att först prova… Så var det i alla fall för mig. Jag undervisade i elevgrupper där det krävde mycket av mig att ”hålla ordning” utan att det för den skull var någon kadaverdisciplin. Vi hade ett trevligt undervisningsklimat, men jag visste att vände jag ryggen till, så utbröt kaos. När man i en sådan klass noterar att man har glömt att ta med sig något specifikt till lektionen, så biter man ihop och jobbar enligt ”Plan B” i stället för att hämta det där kvarglömda, helt enkelt för att det är lättare att fortsätta i det lugna klassrumsklimatet än att försöka återta det, när man redan har förlorat det… I nattdrömmarna på lovet är det sådana missar, fast andra och drömlika, som jag återkommer till. Men en gång var det på riktigt…och då var det i efterhand ganska komiskt. Säkert minns många i den klassen också händelsen.

E

 Vid det här tillfället, som tilldrog sig på den skola där jag började min karriär som lärare, hade jag en håltimme. Den håltimmen hade jag planerat att använda till en del göromål som hörde samman med att jag var skolans bibliotekarie. Varje ledig stund brukade jag gå till bibblan för att plocka tillbaka tillbakalämnade böcker i hyllorna, ställa fram nyheter i montrar, stämpla in nyinköp etc. Skolan, som var byggd som ett E, hade personalrummet i den mellersta grenen på detta E och i den övre delen var skolbiblioteket. Mitt eget klassrum, där jag som regel undervisade elever var i en korridor i den nedre delen av mitt fiktiva E. Från lärarrummet gick jag nu först mot skolbiblioteket. På golvet alldeles utanför lärarrumsdörren satt några åttor, som genast hejade på mig. Hej Åsa! Jag hejade tillbaka, men gick vidare mot bibblan eftersom jag hade jobb att göra där. På vägen tillbaka efter en stund, så skulle jag förbereda inför en lektion lite senare och därför gick jag förbi lärarrumsdörren, vidare mot mitt klassrum i skolans andra ände. Också nu hejade eleverna och jag hejade tillbaka. Ärendet, vad det nu var jag skulle göra, tog en stund. När jag långt om länge återigen gick mot lärarrummet, så var eleverna fortfarande kvar och en av dem utbrast indignerat medan hon pekade mot en dörr bakom sig:

-Men nu får du väl ändå GE dig Åsa! Hur länge har du tänkt att vi ska vänta på dig! Du går än hit och än dit och här sitter vi och väntar på att ha lektion med dig i det här klassrummet!

Jag hade glömt en flyttad lektion som jag skulle ha med dem…Den var flyttad i både tid och rum. Vi hade lektion förstås och i drömmen har jag aldrig återupplevt den händelsen MEN den är ändå alldeles mitt i prick hur mina drömmar under mina skollov brukar vara. Om jag skulle roa mig med att dagdrömma, så skulle jag gärna återse just den där elevgruppen, för där fanns många elever som fick varsin liten vrå i hjärtat och det vore fint att se vad de gör nu. DÅ drömde de om att bli TV-hallåor och hockeyproffs.

by

Etthundranittiofjärde åseriet- Världen visar vinterskruden

Skogsbeståndet har vinterskrud

Skogsbeståndet har vinterskrud

Om sommaren ligger jag gärna och läser under tallen, för precis där är det så skön skugga. På vintern är den mitt mått på hur mycket eller lite det blåser. I den allra värsta höst- eller vinterstormen kan man se stammens övre del röra sig svagt, medan de yngre träden i dess närhet böjer sig för vinden i rädsla att knäckas. Jag är stolt skogsägare och speciellt i dag, när jag fångade tallen innan solens bleka strålar påverkat rimfrosten. Här på Högbergets skuggsida är det dagar då solen knappt når hit… Man måste gå runt berget för att få sol i ögonen… I björktoppen där skatan sitter, man man ändå notera att hon har hittat det lilla solljus som når oss här på norrsidan av berget… Under sommarhalvåret väljer hon äppelträdet som sin favoritplats. Där kan man gömma sig från värme och insyn under de gröna bladen i trädets topp. Nu, när äppelträdets sista ruttna rester redan är borta sedan länge, gör hon klokt i att sikta mot högre höjder!

Grannen har bytt de gamla äpplena mot vackrare inramning

 

 

 

 

En stund efter att jag fångat min svartvita granne skatan på bild hade herr Kråka skrämt iväg henne… Men jag tror att hon vet att hon är välkommen åter! Läs ett gammalt åseri om skator om du vill:

Hello Mr Magpie! How is your wife?

 

Blått och vitt är vinterns färgpalett

I motljus ser himlen ut att brinna!

 

 

 

 

 

 

Dessa två bilder är tagna inom samma minut. Det är endast en fråga om vinkel och perspektiv… Jag vände mig 180 grader och med ens blev världens färger allt annat än blå, vita och bleka! 

IMG_1696

Från barndomen minns jag hur vantarnas tyngd ökade ju längre man var ute och hur gott det smakade med istapp när man blivit varm i kläderna… Men aldrig någonsin vågade jag slicka på en metallstång. Jag kan nämligen utan problem föreställa mig hur det känns i tungan efteråt…

Bloggaren i kölden

Bloggaren i kölden

by

Etthundranittiotredje åseriet- Recension av Svetlana Aleksijevitjs bok – En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Under de senaste dagarna har jag läst boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj. Hon har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

by

One Hundred and Ninetysecond Asic- Voices from Chernobyl: The Oral History of a Nuclear Disaster by Svetlana Alexievich- A Book Review

When Svetlana Alexievich gathered the material for her book Voices from Chernobyl  she made interviews with people who shared their experiences from the time of the explosion in the nuclear power plant. Sweden was the first country where high levels of radioactivity were first noted after the event in Chernobyl. Soon enough it was clear that the radioactivity was caused by another nuclear power plant than the Swedish.

I was nineteen 1986 and learned from authorities in our country that I ought to leave the berries from the forest and not fish and hunt if I lived on the east coast of Sweden. For all my life I had picked berries and made jam and enjoyed a lot of time in the forest. Now that was supposed to be dangerous and nobody knew whether activities outdoors would be dangerous, too. I remember being angry with the authorities in the Soviet Union for building a Nuclear Power Plant that was not safe enough. Svetlana Alexievich´s book remind us that the people who died to save the rest of us are our heroes. But did they have to die?

When we read Alexievich´s book we understand that authorities sometimes lied about the danger in order to get things done. They also used the military system as an excuse. When a young soldier refused to go to Chernobyl after knowing that he was supposed to clean the place from radioactive pollution, he was forced to go, or else he would be imprisoned or executed. The book is quite open with this and I now understand why the author has not always been welcomed by authorities in her country. I am however happy that she chose to write this book. When truth is revealed, it’s always easier to deal with the messanger, but this time the messanger got her story to be printed and spread, which is good for all of us.

According to the eye witnesses in Alexievich´s book and according to interviews made in different movies, such as the one I link to below, authorities did not inform the local inhabitants of the acute danger in the nearby area round the power plant and for the first 36 hours they did not even evacuate. The people in Pripyat, the closest town, could see the fire from a distance and they noticed that the smoke was blue and shiny. Locals were soon falling ill and had symptoms like headache, vomiting etc. At first the authorities let people go on with their lives as if this accident in the Nuclear Power Plant was not such a big problem. But as they realized the danger, they arranged for an evacuation, 36 hours after the explosion. They told people to pack for three days, but most of them have never had a chance to return to their homes in Chernobyl. Still many of the things are left behind, since they are contamined with radioactivity and lots and lots of things were actually buried in the ground.

Svetlana Alexievich´s book is quite dysthopic in a way. She writes in her foreword that she thinks that although the book deals with a part of our history, she claims it deals with our future. She starts off with a shared experience with a content I almost wish I hadn’t read. The first eye-witnessed story is from the widow of one of the firemen who died shortly after the explosion. We follow her and her husband as he ends up in a hospital in Moscow where he was taken secretly without his wife’s knowing. The widow does not spare a moment, but shares every horrific detail from his last days in life with all the strange symptoms and horrific wounds and thus my reading is already destined to go on until I have read the entire book.

Many of the stories are interviews or monologs where we notice how officers tell young soldiers to follow orders and when they do, they are forced to go into the evacuated zone to do the most disgusting jobs one can imagine. Afterwards they are changed and there is nothing they can do about it. Their health is ruined and although some of them earned some extra money or were decorated with medals, they paid with their health. Some of them speak as heroes and mean that without them the disaster had been worse, but some of them speak as victims and let us know that they regret their participation in the cleaning of the nuclear power plant area, since that has ruined their lives completely.

Page after page share the same feeling of lost future and dreams that will never come true, but also meet people with a stubborn will to stay in the area despite the danger. Many of the interviews show how the Chernobyl catastrophe actually made people in the area talk. They share their feelings and thoughts in a way they didn’t do before. The people who were evacuated live in a constant connection with their lost homes and the life they used to live in Chernobyl. By reading this book I became even more aware of the danger of nuclear power and also sadly aware of the impact in people’s life such a disaster causes. The book has to be read!

Please watch this documentary in case you need to fill in the gap concerning facts about what happened in Chernobyl in April 1986:
https://www.youtube.com/watch?v=dS3WvKKSpKI
If you prefer reading, then please just follow this link:
https://en.wikipedia.org/wiki/Chernobyl_disaster#Announcement_and_evacuation
 …or want to know more:

http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/In-English/About-the-Swedish-Radiation-Safety-Authority1/

 

by

Etthundranittioförsta åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

by

One Hundred and Ninetieth Asic- Let it snow!

When I first visited Great Britain long ago and also when I visited the USA I remember us talking about things that are typical for Sweden. It may have happened that I uttered ”It’s very cold in Sweden! We have lots of snow in the winter!” Well, the point is, we don’t…at least not THIS year! So far, with only three more days before the Swedish celebration of Christmas starts off on Christmas Eve, we still haven’t seen the tiniest little snowflake in my part of the country. So, Frankie, please help us out! Let it snow!!!

https://open.spotify.com/track/7inXu0Eaeg02VsM8kHNvzM

bild 4

by

Etthundraåttionionde åseriet- Jaså är det här ni är?

wordle 2

Jonas Gardell har gjort många fantastiska saker som jag imponeras av. Som författare har han lockat mig till både skratt och gråt och till en förfäran som saknar gräns. Så här inför julen kommer jag osökt att tänka på en kort sketch eller pjäs som heter ”Mormor gråter”. Den första gången jag hörde den var när Jonas Gardell själv framförde den i TV genom att ”återberätta” den med alla de olika replikerna och rollerna trots att han var alldeles själv. Man ser för sig hur mormor, som varken ser eller hör så bra längre, följer familjens förflyttningar mellan hemmets olika hem under julaftonen och ängsligt kommenterar ”Jaså, är det HÄR ni är!” när hon hittar dem igen… Jag hade för ett antal år sedan en härlig grupp gymnasieelever som jag försökte få med på att läsa den här lilla sketchen. Antagligen kändes det inte tillräckligt coolt, för de läste den, men utan att dramatisera… Men sedan när vi kommit igenom hela och verkligen skrattat gott åt det dråpliga i den, så läste vi den igen och då levde de sig in i texten, så att vi skrattade ännu mer. Sedan gick vi på jullov… Tack för det minnet, ni som var med! 🙂

Finns det någon julmat som sticker ut som den oumbärliga, om du måste välja? Vilken är din favorit? 

Min är helt klart lutfisken. Det blir ingen jul utan lutfisk!Hos oss äter vi lutfisk med vit bechamelsås gjord på fiskspadet och grädde, kryddad med kryddpeppar och salt. Till det serveras vanlig kokt potatis och gröna ärtor. Vad kan gå fel? Något år saknades ärtorna och ett annat år åt vi utan kryddpeppar…

Men detta med att det är en viss maträtt som är ”Maträtten” med stort M…är rätt så intressant om man som jag är lärare. Medan jag var lärare i grundskolan och gymnasieskolan brukade jag ofta ägna en lektion före jullovet åt att tillsammans med eleverna diskutera hur man firar jul. Speciellt de år då jag undervisade unga elever, i grundskolans låg- eller mellanstadium, ville jag få dem att reflektera över att det som de hade uppfattat som självklart i den egna familjen, kunde vara helt okänt i en klasskamrats julfirande. Det blev naturligtvis lika när det gällde valet av den självklara vinnaren på julbordet… Någon sa sill, en annan hävdade att det var köttbullar och ytterligare någon kunde inte klara sig utan laxen.

När äter man ? Hur äter man? Var äter man? Barnen/ungdomarna i mina klasser har verkligen gjort det tydligt för mig att även om det finns vissa saker som är genomgående för det svenska julfirandet, så är det också oerhört mycket som avviker från ”normen” om den ens finns. I förrgår var jag och min familj på bio och såg Helena Bergströms ”En underbar jävla jul”. För er som ännu inte har sett den kan jag rekommendera den just för att den omkullkastar så oerhört många inbitna traditioner och ifrågasätter vad som är OK eller inte i ett julfirande. I vårt julfirande är det många saker som vi ”brukar” göra, men på senare år har vi också vågat oss på att ändra på saker. Förändringen har kommit gradvis och jag tror att den varit till vårt julfirandes fördel. En väldigt spännande och rolig nyhet som tillkom för något år sedan är en variant på ”julklappslek” som vi alla har lärt oss att uppskatta. Kanske är det bäst att spara de företeelser i traditionen som alla uppskattar mest och förnya dem som alla kan enas om att man vill ändra på?

God Jul!