Fyrahundrafemtioförsta åseriet- #Earth hour 2017

I ett antal år har jag släckt i huset och tänt stearinljus och lyktor för att delta i den världsomspännande Earth Hour. Så också detta år. I år tänker jag läsa medan den där tysta och avelektrifierade timmen pågår. Om jag nu skulle tycka att det är svårt att läsa i skumrasket från stearinljuset, så kan jag ju alltid tänka på dem som för längesedan var tvungna att avstå från att läsa för att de inte hade någon ljuskälla när mörkret inträtt eller kanske de som inte fick läsa, för att man skulle spara på den talgdank man hade… Jag känner mig lyckligt lottad som i vanliga fall kan läsa när andan faller på…

Hur tillbringar du din timme?

Annonser

Four hundred and fiftieth asic- #Earth hour 2017

There are moments when I just join in without second thoughts! This is such a moment. In about fifty minutes Earth Hour 2017 will start here in Sweden where I live. Every year I try to put out candles and lanterns in my windows this evening and thinking I am part of a movement worldwide. I also try to find things to do during Earth Hour, that is connected to the world… This year I have chosen to read in the light of a candle, but not just ”any book”… I expect to find wise words from very different perspectives when reading this book:

How will you celebrate this hour of ours?

Fyrahundrafyrtionionde åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Nu är vi andra kvar ”Här nere på jorden”. Med anledning av Sven-Erik Magnussons död konstaterar jag att dansbandssverige med ens har blivit fattigare… 2 januari 2016 när jag nyss hade sett en dokumentär om Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars, skrev jag ett blogginlägg med minnen kopplade till dokumentärens innehåll. Här är inlägget i repris:

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till. Det är inte alls osannolikt att jag dansar med mig själv om jag inte har sällskap. Men det händer också att jag drar upp Anders på köksgolvet för en svängom. Det var så vi träffades och det är alltid kul att återkomma till den tiden genom att just dansa.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

Fyrahundrafyrtioåttonde åseriet- Endast en sann författare kan skapa litteratur av kärleken till kor och pölsa!

 

Någonstans i det inre av Västerbotten, står en skribent vid en pulpet och fabricerar stora nyheter… Platsen heter Avabäck och om den platsen finns eller ej har jag alltid undrat… Det är i Avabäck som romanen Pölsan av Torgny Lindgren tar avstamp. Nu, när jag nyss fått kännedom om Torgny Lindgrens bortgång, använder jag möjligheten att googla platsens namn för att stilla min nyfikenhet om platsens geografiska läge… Google svarar ”Vi kunde inte hitta Avabäck”… Jag känner mig lurad och glad på samma gång! I alla år har jag tänkt på Avabäck som en avkrok som jag någon gång ska besöka… Att inte ens google kommer att kunna leda mig dit, kittlar fantasin ytterligare, speciellt med tanke på idén att just förlägga så många berättelser till en plats som inte finns, men som genom de tydliga beskrivningar författaren gett, likväl finns i min fantasi… För nog kan jag utan minsta problem måla upp för min inre syn hur det ser ut där i Avabäck…

Såsom Lindgren beskriver Avabäck är det så litet att det i princip aldrig får några besökare och skribenten i boken står vid sin pulpet och ”hittar på” händelser som ska föras in i tidningen, men berättelsen glider sedan vidare ut på landsbygden där sökandet efter den perfekta pölsan går sida vid sida med spridningen av lungsoten… Smittan, hostan, pölsan och de ingående ingredienserna, och lika delar humor, dialekt och berättarglädje är vad som gör Pölsan så läsvärd.

Pölsa är gott och jag äter det gärna, men jag har nära nog aldrig ätit hemlagad på riktigt… I stället har det varit den burkpölsa som länge gått under namnet Norrlandspölsa och kanske är det så än? Lillsjöliden är (enligt boken) platsen där den bästa pölsan finns och vill jag äta den, så kan jag ju inte riskera att platsen inte ens finns på kartan, så därför avstår jag från att googla platsnamnet! När man är förtjust i den här burkpölsan och gärna blandar den med kokt potatis och rödbetor, så är det med glädje och ett stort mått nyfikenhet man tar sig an en bok med titeln Pölsan. Det är en sådan märklig titel att man bara måste läsa av bara det skälet, men för egen del hade jag redan både läst och lyssnat på novellsamlingen Merabs skönhet, när Pölsan kom från tryckpressarna. Därför räckte det för mig den gången att jag förstod att det rörde sig om samma författare. Jag var redan frälst. Merabs skönhet hade haft den inverkan på mig att jag själv nästan bytte dialekt till Torgnys sjungande västerbottniska… Det var så mycket med den där inläsningen som jag älskade, det finurliga och engagerade och lite oskyldiga både i själva inläsningen och förstås innehållet…

Människora i Merabs skönhet… De är inte som vi… De är ännu vanligare än de vanligaste människor du kan tänka dig, men när man får lära känna dem lite närmare, så är det precis det motsatta som råder… de är alla helt unika… en av varje sort… Han kunde måla med ord och ändå hålla sin personliga stil så att man kände igen textavsnitten som något som Torgny Lindgren skrivit… Merabs skönhet är en novellsamling där titeln härrör från en av de ingående novellerna som handlar om Gabriel Israelsson och hans kor som han tar hand om på allra bästa sätt och när de kommer hem skadade förstår Gabriel att någon mänsklig varelse måste vara skyldig till den ondska som korna utstått… En efter en råkar korna ut, men när endast den vackra Merab återstår, tar Gabriel med sig fågelstudsaren och följer efter korna till skogen, för henne ska ingen få röra…Där händer något som blir avgörande för Gabriel, som plötsligt blir talför, trots att han först säger att han inte har talets gåva: ”dom är hala som smör, orden, som ett djupt vatten” (Merabs skönhet).

Språkligt är Torgny Lindgrens verk en upptäcksfärd. Man kan dels se dem som en resa i tiden, dels kan man förflytta sig från den urbana miljön till landsbygden, för de berättelser som är mina favoriter, utspelar sig alltid i Västerbotten. Jag hittar inte i Västerbotten. Därför vet jag inte i vilken grad Torgny Lindgren hittar på, men att Avabäck inte finns, har jag alltså lärt mig idag… När man landar i Torgny Lindgrens värld är man alltså fast i ett skruvstäd mellan sanningen och skrönan. Det ska till en äkta västerbottning för att avgöra vad som är sant och osant, antar jag. Jag nöjer mig med att hänge mig åt den språkliga njutning det innebär att lyssna på den sjungande dialekten där man helt säkert vet att alla grammatiska regler man lärt sig i skolan  är satta ur spel och orden försätts i bestämd form vare sig de spjärnar emot eller ej. Det handlar inte om vatten, det handlar om vattnet. Det är ingen som har, de hava alla… Det är inte någon som inte har, de hava icket… Man vänjer sig sakta vid språkbruket och det är rösten jag först saknar idag, när jag förstått att denna språkligt begåvade och särdeles både humoristiska och allvarliga djupsinniga och filosofiska person har gått ur tiden… Det är en tröst att man kan lyssna om och om igen på de författaruppläsningar som finns att tillgå…och jag vet för egen del att jag kommer att lyssna oändligt många gånger på texten som inleds:

”Till länsstyrelsen i Ume”…

Så börjar en enda lång klagoskrift från Kläppmyrliden, som utgör en annan av texterna i novellsamlingen Merabs skönhet.  Det är en vacker och ganska sorglig berättelse om ett par som köper en egendom och blir lurade angående tillgången på vatten. Länsstyrelsens blankett som de skickat till paret för att höra hur vattenkvaliteten är vid fastigheten, går inte att fylla i. Frågan från länsstyrelsen: ”Hur är det med vattnet?”, kan man inte besvara helt kort, eftersom det ju inte finns något enhetligt svar, menar skribenten (mannen i paret). Jag minns hur jag som ung lärare råkade hitta den här ljudboken i skolan i Bjursåsskolan och lyssnade på just berättelsen om vattnet…

Det är så många helt obeskrivliga brovinker och omständigheter i sökandet efter vatten, att man inte kan annat än dras med. Det handlar om vattnets vara eller icke vara, vattnets färg och kvalitet och det handlar om tungt arbete med att gräva brunn, att smaka av och gräva igen…  Det handlar också om hur paret på Kläppmyrliden tar hjälp av den kända brunnsgrävaren Lidström som kommer för att gräva och ”om nu länsstyrelsen nu verkligen vill veta huru vi har haft det med vattnet” så berättas det i detalj, fot för fot, sten för sten om hur ”brunnet” grävs. Svenskläraren i mig slår bakut över att det inte står ”brunnen”, men jag vänjer mig både med det och med omvänt ihopsnickrade sammansatta ord, som i utsagan: ”Där det är jordfaststenarna, där gräver jag aldrig!” En annan språklig egenhet som verkar höra dialekten till är byte av ordklasser, som när substantiv används som adjektiv: ”Han är bara högmodet!” (= han är bara högmodig). Att språket skiljer sig åt i olika landsändar är förvisso ingen nyhet, men för mig personligen så var det för 25 år sedan en nyhet att man”fick” ge ut böcker med grammatik som skiljde sig från skriftspråksnormer i riksspråket. ”Jag kände med handen och det var bara torrgruset” (torrt grus). Jag är glad att jag hittade ljudboken i Bjursås, för sedan dess har jag läst Torgny Lindgrens böcker med stor behållning. Om du inte har läst en enda bok av Lindgren så är det nog just Pölsan eller Merabs skönhet, som snabbast tar dig in i hans värld, även om de andra titlarna också är läsvärda.

 

Fyrahundrafyrtiosjunde åseriet- Merabs skönhet av Torgny Lindgren är en av mina favoriter

Färglada böcker med vit bakgrund

I en hastigt ihopknåpad tio-i-topp på Världsbokens dag 2016, blev det så att författaren Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet toppade min spontant framvärkta lista… Alldeles nyss kom en avisering från Dagens Nyheter om att Torgny Lindgren avlidit. Det är tur för oss alla att han valde att skriva och publicera sina böcker, så att hans fantastiska berättelser kunde spridas utanför de byar och avlägsna skogspörten han så väl lyckats skildra. Senare ikväll när jag tänkt lite noggrannare ska jag grotta ner mig i tanken om varför jag tycker att denne författare var så fantastisk, men nu kan ni notera vilka böcker jag har placerat längre ner på listan… Om ni händelsevis läst någon av de andra, så vet ni i förhållande till just den, exakt hur bra Merabs skönhet är…

Här är mina tankar från 2016 angående listan:

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

 

  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson

Fourhundred and forty-sixth Asic- If you give a Magpie a Cookie…

Mouse

Years ago when my oldest daughter was a couple of years old, she got this little book as a gift from one of my dearest friends in the USA. I was told by him that the story was very much appreciated by young children and along with the book my daughter also got a little stuffed animal in the shape of a mouse, dressed like the mouse on the cover of the book. The book is the kind of repeating story that children love to listen to and there are many other books similar to this in many other countries, for instance in Sweden where I live. We learn to love the stories, although adults tend to love the first few times we read them, while children seem to like them although it may be the hundredth time its read to them…

I was thinking of this book today, because the story about the little mouse who is likely to want more and more from the boy in the book, is acting like the magpie in my garden. I was sitting in my garden today, together with one of my friends. It was lovely weather and we enjoyed the sunshine after a days work. We were first right under the oak tree, but after a while when the sun was moving, we moved, too, since our bench was now in the shade. We left the set table with cookies and tea under the oak tree…but moved the bench to a spot where the sun was still warming.  Suddenly my friend said: ”Look! The magpie is stealing something from the table!”

To her surprise I was merely saying ”Oh!” in the same kind of voice we use for cute little animals we love, or for little children… I had to tell her that this was most likely ”my” magpie from the birds nest in my apple tree on the other side of our house… And my friend looked as if the next thing to say would be ”So?!” It turned out that we had different experiences from magpies and their behavior, but shared the point of view that they are pretty smart. I decided to give the magpie a cookie. But I didn’t act at once. Instead we chatted on and after a while the magpie returned for another try at the table… My friend commented that maybe It would be TOO much of an offer to give the magpie ALL my cookies, so then I clapped my hands and the magpie flew off again… After it was gone, I removed every cookie except one. I left it on the chair and my friend and I got back to our bench a few meters away to wait and see whether the magpie would dare to try and get the cookie… She did!
drömmarMy only disappointment was that the magpie flew off to a garden two houses off from mine…

Really?! I couldn’t believe I was feeding the wrong magpie!!!…and with freshly baked cookies, too!!

Now I only dread the rest of the story, because if you give a magpie a cookie, she will most certainly come back for a glass of milk…but when I give her the milk, she will ask for a straw…

More about my magpie experiences are found in this link:

http://wp.me/p4uFqc-1e

magpie #skata

Fyrahundrafyrtiofemte åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

#asaole, #IKEA

IKEA är ett måste även när man är på resande fot. I somras hittade vi förstås vägen till IKEA i Philadelphia, mest för att…

Men vanligtvis är det ju för oss som för de allra flesta svenskar, att vi gärna åker till vårt närmaste IKEA för att se om de har något som vi egentligen inte behöver, men känner att vi ändå inte kan motstå…

Vi har en väldigt speciell blandning i vårt möblemang. Ungefär en tredjedel är arvegods av olika slag, en tredjedel består av möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen består av möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Jag tror att vårt hem har ett möblemang som är ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. Det senaste tillskottet hos just oss är en stor soffa som heter Kivik och i en annan del av vardagsrummet finns en hel vägg med bokhyllan Billy. Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik… Men nu står den där till familjens glädje.

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Vanligtvis äter maken den största köttbullsportionen, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också… OM dotterns kille är med, så brukar han dessutom kunna trycka i sig en stödkorv på vägen ut ur butiken…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för nittioåringen Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om…