Femhundratjugoandra åseriet- Den svenska skogen och dess dragningskraft för själen

lingonrisA close encounter with a pine treetallskog vid Malingarna_1Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

tallfjortisarna

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

blåbärTalltoppartallskog_3

 

sjö vid Malingarnasjö vid Malingarna

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

A pointing finger in the forest När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods sommaren 2016.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

granskog, fur tree granskog, fur tree _1granskog, fur tree _2granskog_1myrstackmossamossbelupen stensvampskogen

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen! 

 

granskogens mjuka konturer

Annonser

Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

Femhundrafemtonde åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

Idag är huvudnyheten i svenska tidningar att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad har avlidit. Det får mig att minnas IKEA:s roll i mitt liv. Det är märkligt vilken genomslagskraft ett företag kan ha för en alldeles vanlig gräsrot.

Möblemanget i min lägenhet består till ungefär en tredjedel är arvegods, en tredjedel är möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen är möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Det är nog ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. En stor soffa som heter Kivik var nyligen en del av möblemanget i mitt hem och i en annan del av vardagsrummet fanns en hel vägg med bokhyllan Billy. Nyligen hamnade soffan i exmakens hem och bokhyllorna med innehåll hamnade hos mig…

Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik, men även i samband med flytten nyligen då ena dottern på egen hand plockade ihop både säng och byrå i serien Malm. Trägen vinner… Namnen på produkterna i IKEA-varuhusen har vi skojat om med amerikanska vänner och en av dem skickade denna bild till mig: 

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Den största köttbullsportionen brukar locka den hungrigaste, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter gärna något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också… På vägen ut händer det att vi äter en ”stödkorv” om vi INTE har ätit i restaurangen…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om… IKEA:s spridning över världen har jag bara sett som vanlig konsument, till exempel i USA. När vi övernattat hos vänner i New Jersey har vi sovit i miljöer som kändes som hemma, eftersom möbleringen var från IKEA. Om någon skulle ta bort allt som är från IKEA i mitt hem, så skulle jag, innan jag hunnit ersätta allt, inte ha något att äta på eller med i mitt kök…inte kunna sova, eftersom golvet är kallt och hårt utan säng, madrass, täcke, kudde och påslakan… Jag skulle inte kunna laga mat på min spis förrän jag varit någon annanstans och köpt kastruller och stekpanna och inte skulle jag heller ha något att bära min smutstvätt i… Säga vad man vill, men Ingvar Kamprad har verkligen lyckats få genomslagskraft med sitt företag! Åtminstone i mitt liv…

 

Femhundraåttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

Femhundrafjärde åseriet- Finland och jag…no niin!

Vårt grannland i öster, de tusen sjöarnas land… Ofta när jag önskar mig en resa någonstans i främmande land, så funderar jag starkt på att åka bil i det sjörika grannlandet och uppleva den finska naturen, såsom den beskrivs i till exempel ”Harens år” och andra böcker av Arto Paasilinna. Jag ser för mitt inre öga ändlösa vägar i kanten av vidsträckta myrar fulla av hjortron. Jag ser solnedgångar i sjöar och oändliga barrskogar… Hittills har resan aldrig blivit av. Kanske en gång i framtiden att jag övertalar någon finsktalande vän, som kan tänka sig att bila med mig via Haparanda… I så fall ska vi skråla ikapp till bilstereon på högsta volym med Arja Saijonmaa eller M A Numminen, för någon annan musik som är på RIKTIG finska kan jag förstås inte sjunga med i.

Många gånger har jag roats av hur man skojat om det finska, det måste jag medge…till exempel när Galenskaparna och After Shave skildrar en typisk finsk långfilm, där eländes eländes elände är det återkommande temat mellan alla ”Perkele” och den enda ”färg” som finns i filmen är grå… Eller som när brorsan var i Finland på en jobbresa och de skojade med varandra, finnarna och han… Sista dagen fick brorsan en tallrik med blommönster och en flaska Koskenkorva för att kunna göra en typisk finsk ”sommarsoppa” när han kom hem till Sverige igen…

Jag hoppas att det in Finland finns liknande skämt på bekostnad av oss svenskar…!

Kanske är jag en typisk smygfinne? Jag bastar väldigt gärna och länge… Min favoritreklam är den från K-Rauta… Jag älskar de tjärpastiller man köper på finlandsfärjorna och jag kan fullständigt föräta mig på finsk lakrits. Och faktiskt:

Finska är ett språk jag gillar att öva mig på… No niin? 🙂

Genom åren har jag ibland lyssnat på Uutiset på radion för att försöka förstå vad nyhetsprogrammet handlar om och sakta sakta kan jag snappa upp något enstaka ord som jag tror att jag förstår… Jag kan också lyssna på den musik som radion spelar i den finska halvtimmen och fundera över vad texterna handlar om… Galet? Ja, absolut! Men jag är språklärare till yrket och gillar att försöka förstå även språk som inte liknar mitt eget. Men efter många försök är det endast några få fraser som har fastnat på allvar, som enklare hälsningfraser och det bekväma noniin…som går att applicera på de mest märkliga sätt… Vi borde också ha ett no niin, men det närmaste jag kommer i tanken är möjligen ”eller hur?” som går att uttrycka både positivt och negativt med hjälp av överdriven intonation och sarkasm i rösten.

no niin

De finländare jag träffat genom åren, utstrålar alla SISU, den där säregna kämparglöden och inställningen att aldrig ge upp, oavsett vad som händer. Genom reklamsnuttar som K-Rauta, där hjälten klarar allt, oavsett temperaturer och svårighetsgrader, spär finländska företag själva på den bilden av landets invånare… Jag har helt klart gått PÅ den där reklamen… Jag tänker att ALLA finländare är starka och klarar allt, åtminstone de finländare JAG känner! 🙂

Därför går självständigheten att koppla samman med SISU, tycker jag.  Grattis Finland!

 

Fyrahundranittionionde åseriet- Den första snön

Den finns där varje år, den där stunden när man kanske lyfter blicken från tidningen och kastar ett getöga genom fönstret och inser att det snöar… Man fylls antingen av en sanslös glädje eller av någotslags bottenlöst mörker… Allt beror på hur vädret har varit dittills och vilken tid på året det sker… 🙂

Regn… snöblandat regn… snö, snöstorm… eller när långsamma stora fluffiga dasslock sakta singlar ner från skyn när man är ute och promenerar… Känslan är helt olika!

Jag älskar snö! Men för att jag verkligen ska vara ODELAT POSITIV, så krävs att snön redan ligger på marken, att det är februari och minus tio grader och solsken… En dag som denna när det ännu inte finns någon tjäle i marken och det ändå envist matar på däruppifrån och allt som händer är att världen blir mer och mer grå och blöt och platsen mellan kragen och jackan är exakt den plats som snöflingorna landar på…så har jag riktigt svårt att förhålla mig enbart positiv. Jag ser fram emot den RIKTIGA vintern… om den nu kommer…

Fyrahundranittiosjunde åseriet- Snart är det skumtomtarnas tid!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483) atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

När jag fyllde trettio så fick jag tre lådor med gula skumdelfiner, Flipper. Jag älskar Flipper och blev jätteglad över presenten! En skumdelfin är perfekt på så sätt att man egentligen inte behöver flera än en. Är man sugen på något sött, så är det tillräckligt med en enda. Märkligt nog är skumdelfinen god ”hela sitt liv” tycker jag… Även när den har blivit så gammal och stel att den skulle vara utmärkt som vapen, så är den god. Man kan bryta den i mindre bitar och det knastrar när man äter. Just DET stadiet kom aldrig MINA skumdelfiner i…eftersom det var strykande åtgång, men mot slutet av den tredje lådan var det lite motigt, måste jag erkänna…

sommarsystemkamera-3039_123977803.jpg (400×292)

 Skumdelfinen har en betydligt mer älskad och känd släkting, nämligen skumtomten. För mig personligen har den betydelse både i jobbet och i mitt privatliv. Jag minns hur min farfar brukade köpa skumtomtar till jul och hur det hörde ihop med farfar att äta dem. De hade en säregen smak och de var betydligt större (minns jag i alla fall…) än nu. Dessutom var det på något sätt ”ransonerad tillgång” på skumtomtar. Det fanns verkligen inte hur många som helst… De få man fick, försökte man hushålla med så gott det gick… Säkert TIO minuter lyckades jag nog spara en tomte… Men min bror som var mer försiktig än jag, hade förmågan att hamstra… Nu hade ju han tyvärr en väldigt glupsk och klipsk syster…som lyckades få ”smaka” när hennes egna tomtar var slut…

Men jag sa tidigare att skumtomten har betydelse på andra sätt också… Den är naturligtvis ett ypperligt exempel på hur fel det blir om man särskriver. Därför har jag många gånger haft användning för den i min undervisning. Det i  mitt tycke bästa sättet att hantera särskrivningen som fenomen, är att ta upp det just vid jul, för då kan jag BJUDA på skumtomtar i klassen, samtidigt som jag diskuterar skillnaden mellan en SKUM TOMTE och en SKUMTOMTE. Det finns oändligt många ROLIGA exempel på särskrivningar, men i de elevgrupper jag möter, måste jag i allmänhet noga förklara det roliga, eftersom det är svårt att efter en kort tid i Sverige, dels höra, dels avgöra den dubbla betydelsen i vissa särskrivna ord.

Avslutningsvis så måste jag ändå bekänna att jag ser fram emot skumtomtarnas tid. De är godast när de är färska… Jag har för egen del upptäckt det mest förrädiska med skumtomten… Det är att man kan avstå, utan att blinka…men OM man tar EN, så är man FAST… och DET tycker jag är JÄTTESKUMT!!!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)