april 30, 2016 by asaole

Two Hundred and Sixty-Forth Asic- School Smart with Smart Phones?

A lot of facts can nowadays be easily found on the internet. Rote learning as it was when I went to school, will soon be forgotten and a five-year-old can google just about anything with no help from an adult. I sometimes feel old when I notice how my kids know things I spent a lot of time learning. I do however think that the young generation of today are lucky to be able to browse all these facts and photos and movies and easily finding out about things that took a very long time when I was a child. They can even find friends abroad and getting to know a person on the other side of an ocean, speaking with that person in real time through computers and smart phones and I can’t help remembering my pen-pals in other countries and how I used to wait for days and weeks for their letters back to me… 🙂

All the kids nowadays need to do is Google… At work I notice that the gap between those who know how to handle IT and those who do not is increasing. There will be no equality unless students get their computers thru school and also good instruction from skilled teachers. There will always be students with parents who either cannot afford a new computer, or maybe don’t understand to what extent their kid will be left out in school if they cannot be online and use internet as the rest of the kids. Being curious is a good start!

Even if we may think some things were better THEN than they are NOW, we need to at least try to go with the flow…

Otherwise we, the teachers, would soon be relics, too… Stored and filed side by side with flanellografs,

chalkboards and sandpits with sticks…

griffeltavla.jpg (637×510)

In subjects where a smartphone is a rich resource I don’t fully understand why schools still say students cannot use their phones in class, but I assume it’s a matter of students’ age. The teacher has a great opportunity getting things done a lot more easy by accepting the use of smart phones when it IS smart to use them. If I would stick to the rules of many classrooms today and say ”Don’t use your smart phone in class!” my students would have a tougher time learning Swedish. I do however need to stress that one of the reasons for smart phones to be a good alternative in my classroom is the fact that I teach adults. My subject is Swedish as a Second Language.

I have experience from working with teenagers or younger and having to address several situations each day where students have passed rules for the usage of their smart phones. Not all students respect rules and when students end up in recordings or photos that are posted on the internet that is a problem that takes a lot of important time off from the learning process in class. One way of dealing with problems such as that, is to remove the actual smart phone from the classroom situation. In many Swedish schools teachers collect the students’ phones before each lesson, in order for students not to use them in class. Thus the students are more focused on what their teachers say and what the lesson is all about, which is of course very important. I do however think that it is sad that such an extraordinary tool as the smart phone cannot be effectively used for learning purposes. If it’s a matter of disciplin, then the actual disciplin problem needs to be addressed. From here and on, this blog post is focusing on some of the benefits of using smart phones in learning situations.

Let me share a few examples from my own classroom, which is a language learning classroom with Swedish as a Second Language as the one and only subject. When we don’t find the solutions to meanings of words, the smart phones serve as dictionaries and saves a lot of time, compared to finding out by a visit at the local library, but that is not the only way to save time with a smart phone in a classroom! The students and I talk a lot about things we read, listen to or watch. I always try to help them by writing additional examples on my white board. This is however not a classroom with a SMART BOARD, but just an ordinary poorly equipped in-the-basement-classroom. When the white board is completely filled with comments, words and phrases connected to the topic we discuss, I ask the students to simply use their smart phones and take a photo of my notes. That’s quick and easy and also a SMART way to use PHONES, although in the future, I hope to be among the lucky ones who have smart boards in their classrooms.

Another thing with language learning is to use the phone for pronunciation. Many students in my classroom merely meet one person who speaks Swedish and I am that person. Although I try to give them several suggestions to where they can listen to Swedish, or perhaps meet Swedish people and talk to them, it is very difficult for some of them. Their smart phones is thus an excellent way to help them out with at least pronunciation of difficult words or phrases. More than anything else, the quality of the sounds of the nine Swedish vowels, when put in different positions of words or phrases are easy to repeat when students get back home, if they have recorded different examples in class. When students record my pronunciation and go back home and listen and repeat, their own pronunciation improves rapidly.

Ines Uusmann, Minister for Infrastructure, seemed to believe that the internet would be forgotten after a few years, although it is said that the reason why everyone remembers, is that the headline for the article was a fake quote. This is in fact (in Swedish, though…) what she said:

”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”

Ines Uusmann citerad i Svenska Dagbladet, 12 maj 1996.

Källa: Rydén, Daniel, ”Dimmor på nätet”, Sydsvenskan, 4 mars 2007.

april 29, 2016 by asaole

Tvåhundrasextiotredje åseriet- Gruvligt vackert i Öster Silvberg

Den sträcker sig ända till fjortonhundratalet, gruvdriftshistorien i Öster Silvberg i Säters kommun. Idag besökte jag denna anrika plats och upplevde det surrealistiskt turkosa vattnet mellan bergväggarna. Jag tänkte på det märkliga i att jag åkt mellan Smedjebacken och Säter hundratals gånger, utan att en enda gång svänga upp mot Magnilbo. Jo, när jag var LITEN åkte jag där med farfar. Vi åkte till Dammsjön och badade en gång, men bortsett från den resan kan jag inte dra mig till minnes att jag åkt just den här lilla vägen.

Det var en typisk aprildag idag. På vägen till Öster Silvberg regnade det ihållande och dessutom blåste det lite, men väl framme såg vi att molnen fick den där karaktäristiska silverkonturen som antyder att solen snart kommer fram…

Motljuset i kameran bidrar till att skapa mystik kring vattenspegeln och hela miljön påminner om tider som flytt, människor som har jobbat hårt för brödfödan. Trots den relativa tystnaden runt vattnet, kan jag för min inre syn se dem, de som jobbade här en gång. På en informationsskylt i närheten finns historiska fakta som förklarar att gruvbrytningen här började tidigt och ”Östra Silvbergheno” omnämndes redan i ett privilegiebrev år 1354. Gruvbrytning pågick alltså här före de stora fyndigheterna i Sala Silvergruva. Västra Silvberg, i Norrbärke församling och Smedjebackens kommun, och Östra Silvberg, som ligger i Silvbergs socken i Säters kommun, har ofta sammanblandats i äldre dokument, enligt både skyltens text och Wikipedia.

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96ster_Silvbergs_gruva

Brytningen avslutades 1597. Efter det att man börjat bryta i Sala, kallades Östra Silvberg för ”Gambla Sölffbergitt”. Som språklärare tycker jag att det är spännande med det där namnet… Det är sulfidmalm man bryter för att utvinna metaller som silver och guld. Vad en sulfidmalm egentligen är kan man läsa hos Nordic Mines. Där står att sulfidmalm är ”Malm som innehåller metaller i förening med grundämnet svavel ur vilken bland annat koppar, zink, bly, silver och guld utvinns”.

http://www.nordicmines.com/sv/ordlista-guld

Efter en kort promenad i grannskapet noterade jag att de omfattande slaggresterna alla såg ut ungefär som i Falun vid Kopparberget. Den lilla promenaden ledde mig också till en gammal kyrkogård, som man kunde läsa om på den där skylten jag nämnde tidigare. Enligt skylten hade det på platsen stått ett kapell, uppfört i timmer, men då detta ansågs alltför fallfärdigt hade det rivits år 1854.

Den gamla dopfunten hittar man numera i Silvbergs kyrka, medan andra fynd från kapellet finns i Dalarnas museums samlingar. Där kapellet en gång har legat, fanns en vacker och mycket bred stenmur, ett enkelt kors och en minnessten. Jag kunde inte låta bli att stanna vid de mossbelupna stenarna i muren. Dels tänkte jag som vanligt vid den typen av stenmur på dem som byggt muren, men en stund tänkte jag på de många gruvdrängar som slitit med det hårda arbetet i gruvan, där både arbetsvillkor och livet i övrigt var hårt. Tillmakningsmetoden innebar risk att bränna sig på det heta berget, eller på elden som skulle värma upp det, men också risk för ras när berget sprack. Många jobbade med livet som insats och deras livsgärning ser vi idag spår av på den här typen av minnesplatser. En gammal kyrkogård, avskild och utan sin kyrka, till synes mitt i skogen…

När jag kom tillbaka till den turkosa vattenspegeln kom solen fram på allvar och döm om min förvåning när jag tittade på fotot och insåg att jag hade lyckats fånga ett spektrum. Solens strålar i form av en solfjäder bildar detta spektrum och jag kände mig rikligt belönad, trots det kalla vårvädret. En tur till Öster Silvberg kan varmt rekommenderas, för lugnet, skönheten och de många intryckens skull. Nästa gång ska jag ha med mig matsäck och så ska jag ha gott om tid.

Spektrum

april 28, 2016 by asaole

Tvåhundrasextioandra åseriet- Med facit i hand är det inte heller lätt!

Facit till de nationella proven i engelska för årskurs 9 försvann i posten. Jaha? Och? tänker kanske den som slipper hantera nationella prov. Som lärare är man just den här tiden på året väldigt hårt belastad av bedömning av elevarbeten och betygsöverväganden för de elever man har i sina undervisningsgrupper. Så är det även UTAN de nationella proven. Jag är vän av nationella prov. Det är viktigt att man kontrollerar utbildningens kvalitet, både på elev-, kommun-, regional- och riksnivå. Jag tycker dessutom att det är ytterst stimulerande och intressant att ta del av elevsvaren och se hur det har gått för just mina elever. Vad jag däremot skulle vilja slippa är det oerhört omfattande bedömningsarbetet som just nu ligger på lärarna. Jag tror inte att det nuvarande systemet är tillräckligt bra för att anses vara rättvist för eleverna. Även när vi följer varenda riktlinje och gör vårt allra bästa i varje enskilt steg av kontroll, finns för många detaljer i genomförandet som kan gå fel. Jag välkomnar därför den planerade digitaliseringen och centralrättningen av de nationella proven:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ministern-nationella-proven-maste-digitaliseras/

Tiden för genomförandet av nationella prov är noga planerad av Skolverket och de olika ämnena som varje elev skriver prov i, krockar inte med varandra tidsmässigt, så en och samma elev kan under ledning av sin lärare genomföra alla de prov som gemensamt utgör underlaget för bedömning, men det är ett pussel med små marginaler. När en sådan sak som logistiken inte fungerar kan det lätt bli problem. Arbetslagen har kanske lyckats samordna och hitta lösningar för gemensam bedömningstid eller har fått rektor att skjuta till lite extra tid för rättning och gemensamma diskussioner med kollegor om proven. Detta ger ofta en oönskad dominoeffekt i skolan, eftersom de elevgrupper man ”skulle ha undervisat” får ha vikarie eller missar lektioner som ställs in. Att då få beskedet att facit till proven har försvunnit på posten, innebär att den där planen man hade för när och hur man skulle rätta och bedöma, plötsligt omkullkastas. Man får i stället ägna sig åt Plan B…

http://www.dn.se/nyheter/sverige/facit-till-nationella-proven-har-forsvunnit-hos-posten/

För att en sådan satsning på digitalisering av nationella prov som föreslås i den först länkade artikeln ska få det utfall man förespeglat sig, krävs att man säkerställer elevernas kunnande i Informations- och Kommunikationsteknik (IKT) i förväg. Först när elever genomför ett digitalt prov med samma förutsättningar, kan det anses vara rättvist. Men… Om man bortser från den invändningen är jag absolut vän av digitaliserade prov. Kunskapslyftsministern Aida Hadzialic säger i sin kommentar i DN 160428:

”Redan förra året inledde vi ett arbete med att se över hur de nationella proven kunde bli externt rättade och avidentifierade för att få mer likvärdiga betyg” (Aida Hadzialic).

Om centralrättning av de nationella proven införs så sker bedömningen på en mer rättvis grund för den enskilda eleven och därmed blir lärarrollen något helt annat än den är idag. Vi undervisar fram till de nationella proven, efter bästa förmåga för att våra elever ska lyckas nå den kunskapsnivå som det är tänkt att de ska. Eleverna genomför proven och sedan görs en objektiv central bedömning där vi lärare inte är inblandade, förrän resultatet kommer i retur. Jag ser enbart fördelar med den förändringen. Skynda er @Aida Hadzialic!

april 28, 2016 by asaole

Twohundred and sixty-first asic- Let’s Make a Rock Carving!

Many years ago I went on an excursion in the village Nyberget, Stora Skedvi, where my mum grew up. We climbed a mountain just outside the village and the view was magnificent. The striking view was however not the purpose of this excursion, but instead we had all come to see for ourselves how young people from way back when had found a lot more important things to do on Midsummer’s Eve than to sing ”Små grodorna” and dance round the May Pole…

The lecturer, Stig Welinder, a well-known archeologist who at that time lived in the village, shared both details about many of the couples and facts found in the many church archives from the actual time. In Sweden it is possible to track our ancestors several hundred years back in time and this was also what the archeologist had done, in detail. He could tell stories of families with happy or sad moments in their lives, all facts verified and found in public archives where anyone could have found pretty much the same information if only we had spent that time. Many of the young couples in the local area had climbed this very mountain on Midsummer’s Eve to enjoy the sunset together. To remember the day, they carved their names in the rocks on top of the mountain and also planned for a future life together. The place was well-known in the nearby villages as ”Skrivarhällen”(Welinder, 1992) and not just the teenagers from one of the villages climbed the mountain, but also those who lived on the other side of the mountain, a bit further away.

The rock carvings can still be found, if you first climb the mountain! 😀

Among other things that Welinder shared with us in his lecture, was the nature of names in Dalarna at the time when the rock carvings were made. But there were just a few different names that seemed to be popular, and a few names were just the same, so in order to know who was who, you needed to add the name of the farm, or place, such as Petter Danielson, On the Hill. His son would be named after his father, Daniel Pettersson + On the Hill, and his son in turn, would most likely be called Petter Danielsson+ On the Hill… For women, the use of daughter would be used instead of son.

I would, for instance, have had the family name Dalkesdotter, since I am the daughter of Dalke. My brother would acoordingly have been called Dalkesson. During the 23 years I have been teaching I have noticed the change in naming. When I graduated in 1991, many of my first students had names that have been used in our country for generations. Boys names like Daniel, Peter, Mikael, Anders and girls names like Anna, Maria, Kristina, Helena, Ylva etc. But after a few years of teaching I noticed that many of the boys now rather had names like, Kevin, Justin, Jim, Tim, Tom and girls had names like Natalie, Felicia, Caroline, Nellie etc. Nowadays we find a lot of different names, a variation that can be connected to our complex world with input from not just the local area, but from other parts of the world.

namnbild.jpg (672×361)

My own name, Åsa, is from the time before Sweden was Christened and means ”goddess”. Very few little Åsa’s are to be found nowadays, but instead some of the names that I would connect to old relatives are coming up as new favourite names for kids. It’s funny how one sometimes hear parents call for their little ones and you expect a person in their seventies to approach behind a tree in the park, but instead a little toddler, called Bosse or Leif, will meet his Mom with a lovely smile!

toddlerRoundup-14.jpg (600×503)

My friend the archeologist from the mountain top is a very good example of being modern at the same time as he cherishes the value of how our ancestors chose to live their lives. What footprints or fingerprints will our generation leave? No mountains will be filled with names, but maybe we will share something else that is just as interesting and important? Let’s hope so!

Welinder, S (1992) on Skrivarhällen i southern Dalarna, Bergslagen, Sweden

april 26, 2016 by asaole

Tvåhundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen. Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

april 26, 2016 by asaole

Tvåhundrafemtionionde åseriet- Hur lååååååååååååååååååååååååååångt kan ett långt ljud vara i svenskan?

Ursäkta, nu hörde inte jag… Kan du vara snäll och repetera vad du sa nyss?

Nästan alltid när jag behöver ställa den frågan i mitt klassrum bland de vuxna eleverna som kämpar med att lära sig svenska som andraspråk, så är problemet att de inte har förstått hur oerhört viktigt det är att låta de långa stavelserna få vara just långa. Att förklara detta för elever brukar också vara svårt. Det är betydligt lättare att visa dem genom att byta bort alla långa vokaler i sitt eget språk. Därför händer det att jag gör precis så… Jag talar i staccato och vips så låter mitt tal på ett annat sätt, inte lika som annars. Detta brukar som regel bli en aha-upplevelse för många av eleverna, eftersom en del av dem känner igen sig. De förstår att de kanske använder alltför korta vokalljud när de hör mig göra det.

Ibland är det fokus på just detta; att träna på långa och korta ljud, men inte bara det, utan även vokalkvalitet och viktiga distinktioner t ex mellan i och y eller mellan e och ä. Vi jobbar med detta fortlöpande förstås, men just imorgon ska vi göra ett mera genomgripande nedslag och låta hela dagen handla om just uttal och intonation. Jag ser fram emot det. Det brukar verkligen vara roligt.

Att ha lagom galna arbetskamrater är alltid roligt… En av mina arbetskamrater och jag skojade häromdagen genom att välja ut en specifik vokal och använda den på alla vokalpositioner. Man kan ju lätt begripa om man t ex sjunger Blinka lilla stjärna med endast vokalen ”i”, men om man dels skiftar till alldeles vanlig tal, inte någon känd barnvisa, utan endast det man hade för avsikt att säga… och om man dessutom väljer Ö… DÖ BLÖR DÖT VÖLDÖGT SVÖRT ÖTT FÖRSTÖ ÖFTÖR BÖRÖ ÖN LÖTÖN STÖND ÖCH DÖSSÖTÖM BLÖR DÖT SVÖRT ÖTT HÖLLÖ KÖNCÖNTRÖTIÖNEN PÖ ÖTT ÖNTÖ TÖPPÖ BÖRT SÖG. YTT YNNYT PRYBLYM BLYR YTT FYRHYLLY SYG YLLVYRLYG, YFTYRSYM DYT LYTYR SY LYJLYGT YCH MYNNYN SYR SY FYL YT.

april 23, 2016 by asaole

Tvåhundrafemtioåttonde åseriet- Tio-i-topp på Världsbokens dag 2016?

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
Tea-Bag, av Henning Mankell
Inferno, av August Strindberg
Harens år, av Arto Paasilinna
Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
Kartago, av Joyce Carol Oates
Stoner, av John Williams
Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
Korparna, av Tomas Bannerhed
Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
Himmelsdalen, av Marie Hermanson

april 19, 2016 by asaole

Tvåhundrafemtiosjätte åseriet-En kunglig hen är född

Som språklärare hör jag ofta hur människor missförstår pronomenet hen, men just idag, när prinsessan Sofia och prins Carl Philip har fått sitt första barn så har det varit ganska spännande att ändå använda ”hen” aktivt, eftersom det är SÅ mycket lättare att skriva och beskriva med det mycket korta ”hen” jämfört med ”vederbörande” eller ”den aktuella lilla babyn” eller ”flickan eller pojken” etc.

En hel nation har hölls på sträckbänken i ett par timmar angående det lilla barnets kön. Det finner jag intressant på många sätt, men mest därför att det är föredömligt att inte ge det ena eller andra könet något extra företräde i förväg. I stället undrade vi alla om det skulle vara en hon eller en han och medan vi undrade det, så fick det duga med hen… Nu , efter presskonferensen vet vi att det blev en liten prins. DÅ återstår endast att gissa hans namn. Jag föreslår Hen-ry eller Hen-ning.

april 19, 2016 by asaole

Twohundred and fifty-seventh asic- A Swedish ”hen” is born!

The Swedish Royal Family is always in focus in one way or the other. This time for the reason of a little newborn, that we so far do not know much about. According to the press release a child is born… Not a girl or boy, but a child.

Swedish is a german language and generally we would use the pronouns he, she or it, to refer to anyone or anything, but a few years ago, a new pronoun was introduced, HEN, pronounced exactly as one would pronounce the feathered mother of a chicken…

For a few more minutes now, we still don’t know whether the new little ”hen” is a he or a she. What we DO know is how much attention Princess Sofia and Prince Carl Philip received by keeping the sex of the child a secret like this.

april 14, 2016 by asaole

Tvåhundrafemtiofemte åseriet- Att jämföra

Att jämföra två objekt med varandra, innebär fler svårigheter än man kan tro, åtminstone för den som studerar ämnet svenska som andraspråk. Vilket språk vi använder när vi jämför kan vi till exempel läsa oss till i olika handböcker och även om handboksförfattaren har vinnlagt sig om att förklara systematiskt och noggrant, så kan det ändå vara så abstrakt formulerat att det leder till att eleven ändå inte förstår. Därför brukar jag försöka kombinera flera olika sätt att förklara, för att så många som möjligt ska kunna hitta sitt bästa sätt att förstå. Ofta hittar jag dessutom utgångspunkten till lektionen på något oväntat ställe. Den här gången var det ur Vi i villa, men lika ofta är det ur reklamblad eller i vanliga dagstidningar. Vi har så mycket språkbitar runt om oss som också behöver förklaring, att det verkligen inte är något problem att hitta utgångspunkter. Möjligen är det svårt att sovra…

Dagens lektion om just jämförelse började därför med en genomgång av en handbokstext, som inte alls var speciellt lättbegriplig, men som i stället var noggrant systematisk. Exemplen i handboken var konkreta och tydliga och därför tipsade jag eleverna om att fokusera mest på exempelmeningarna utan att stirra sig blinda på de märkliga definitionerna som innehöll X och Y och närmast påminde om matematiska definitioner. Precis som jag misstänkt, fanns ändå i klassen några som tyckte att det matematiska upplägget var väldigt tydligt och bra, medan andra snarare värjde sig för själva definitionen, men utan problem förstod principen genom att studera exemplen. Från s 304 ur Garlén och Sundbergs Handbok i Svenska som andraspråk:

När vi något senare jobbat oss igenom handbokens beskrivningar av även skillnader, ville jag ge eleverna verktyg för att kunna jobba tillsammans med en jämförelse-övning senare. Därför ägnade jag mig åt att först hjälpa dem med ett antal ord och uttryck som de skulle behöva för övningen. Jag valde att utgå ifrån en sida ur tidningen Vi i villa (2014) som jag sparat just för att bilderna har så tydlig koppling till just temat jämförelse/likheter/skillnader. Jag ville först ge eleverna möjlighet att diskutera ”vilken bild de syftade på” och pratade därför med dem om raderna som första, andra och tredje raden, men förklarade även att man precis lika gärna skulle kunna säga ”på översta raden”, ”på den mellersta raden” eller ”på den nedersta raden”. Sedan pratade vi om andra liknande uttryck som också behövde komma upp till ytan just idag… till höger, till vänster, andra från höger, längst ut till vänster, i högra hörnet…i kanten…

Sedan började vi prata om själva jämförelsen av grindarna på bilden… Jag bad eleverna föreställa sig att de skulle komma till byggmarknaden för att köpa en grind eller att de kanske arbetade där som säljare och skulle hantera den beskrivning en kund skulle ge av en specifik grind. Vilka typiska kännetecken har den enskilda grinden? Är den smal eller bred? Hög eller låg? är den enkel eller dubbel? Har den handtag och lås eller kanske enbart det ena? Är den enkelt utformad eller har den en rik ornamentik? Är materialet trä, stål eller smidesjärn? Finns det intressanta mönster som går att beskriva? Är den obehandlad, tryckimpregnerad eller är den vitmålad? När jag leker med den typen av övning i klassrummet, ger jag först alla ord man kan behöva, men sedan kollar jag snabbt hur mycket som fastnar, genom att be någon beskriva eller använda de helt nya uttrycken. Det handlar om det proximalt lärande (Vygotsky) och min erfarenhet är att det brukar ge tydligt och snabbt resultat och även eleverna själva känner att de lär sig nya ord och uttryck.

Det jag redogjort för hittills är själva upplägget, undervisningen, innehållet… kalla det vad du vill. Efter detta är det snarare så att elevernas arbete återstår… De får en ANNAN uppgift att jobba med, men nu kan de använda sin ”ram” från den första tavelbilden här ovanför. De arbetar i par. Den ena i paret har ett A4-blad med femton bilder av personer, ordnade i tre rader, med fem i varje. Den andra personen i paret har en ”kortlek” med samma bilder, men i oordning. Personen med kortleken beskriver sitt första kort så pass noga att det går att hitta just den personen bland de femton bilderna på A4-bladet. Nu är det upp till kamraten att använda sina uttryck från min undervisning: ”Jag tror att du menar personen som är längst ner i vänstra hörnet” eller ”Jag tror att du menar personen som är på den andra bilden från höger på tredje raden” etc. Förutom att lärandet sker effektivt, så brukar elever tycka att det är ganska roligt också. Man fnissar åt varandras försök att beskriva eller bjuder på sig själv när man misslyckas med att förklara och i den där aktiviteten är man så pass ”här och nu” att lärandet sker av bara farten. Det är lätt att lära om man samtidigt har kul…

Den där första texten ur handboken då? Jo… När eleven kommer hem igen, med dagen i backspegeln, så går det lättare att förstå även den abstrakta svenskan och de märkliga formlerna, för nu har man tränat på något enklare, som går att förstå.