Femhundratjugoförsta åseriet-Bland kappvändare och otydliga uttalanden är blankrösten nära!

Vilket politiskt parti värnar på riktigt den vanliga männsikan i dagens Sverige? Det är oerhört oklart, faktiskt! Ju närmare valet vi kommer, desto hattigare framstår de etablerade partiernas politik… och nu börjar den stora kappvändarveckan, Almedalsveckan…!

Vet ni? Jag valde att söka på DN:s hemsida på uttrycket ”kappan efter vinden”… Jag fick sju träffar… Det som var spännande var att personer från såväl höger som vänster anklagade andra partier för att just ”vända kappan efter vinden”. Ju fler som vänder den här oerhört slitna kappan, desto större är risken för totalkaos…eller kanske handlingsförlamning?

I den allmänna djungeln av uttalanden från representanter på både höger- och vänsterkanten, kan man se att alla uttrycker att ”pengarna ska användas till rätt saker”. Som vanligt under ett valår, skiljer sig uppfattningen kraftigt mellan partierna när det gäller vad som är ”rätt saker”. Min förhoppning under den kommande Almedalsveckan, är att jag som gräsrot kan få en tydlig och klar bild av vad varje parti verkligen anser att man borde prioritera vid en eventuell valseger. Hur ska jag annars kunna lägga min röst? Ska jag denna gång bli tvungen att använda min rätt att blankrösta? Det vore ju ett tydligt lågvattenmärke till det politiska systemet i vårt land!

Annonser

Femhundratjugonde åseriet- En stunds uppfriskande språkbad på kvällskvisten…

När jag läser en riktigt bra bok vill jag tipsa andra om läsupplevelsen. Vi har alla olika uppfattning om de böcker vi läser. Det skapas en relation mellan läsaren och bokens text, eftersom vi ju associerar medan läsningen pågår. Eftersom varje människa är unik, blir alltså läsupplevelsen också det… Vi väver samman vår läsupplevelse med bokens text, men vi fastnar för olika detaljer i en läst text och vi har olika känslor och uppfattningar med oss i vår erfarenhetsbakgrund. Det som händer när man läser är beforskat och för den som så önskar finns säkert mycket intressant att inhämta i vetenskapliga artiklar och avhandlingar inom ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att den subjektiva läsupplevelsen ändå, trots att den är just subjektiv, kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Den bok jag för tillfället vill samtala om med någon som har en annan kulturbakgrund än jag själv, är boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. För att få till stånd det där samtalet, har jag nu lånat ut boken till en person som kommer att känna igen sig i många av bokens skildringar. Jag ser fram emot samtalet om boken!

Historiska händelser i Mellanöstern, med utgångspunkt från konflikten mellan israeler och palestinier är bokens epicentrum, men det är inte så tråkigt som det låter. Morgon i Jenin är en berättelse om en familj i flera generationer, där alla livets glädjeämnen och sorger beskrivs så målande att man upplever att man känner karaktärerna personligen. Samma sak gäller för platser, miljöer och händelser. Man känner att man är ”på plats” och ”upplever”. Personligen föredrar jag faktauppgifter klädda i romanform, så länge som man upplever att man kan lita på författarens omdöme vad gäller källhantering.  Läsaren behöver få upplevelsen att det boken skildrar stämmer väl överens med vad som verkligen hände. Susan Abulhawa  har förtjänstfullt lyckats väva en berättelse som aldrig känns som en historiebok eller som en tråkig nyhetsuppdatering och hon redovisar dessutom källorna i slutet av boken. Abulhawas berättande ger insikter om vad det kan vara för mekanismer som styr människor som är inbegripna i terrorhandlingar. Vidare lyckas hon förmedla de många känslor av sorg och vanmakt som följer i krigets och konfliktens spår.

Under en cykeltur på kvällskvisten när jag skulle överlämna boken hamnade jag i en trevlig pratstund med en grupp människor, som alla talar arabiska, även om endast några av dem har palestinsk bakgrund. För mig är arabiska  ett språk jag har hört tillräckligt mycket för att kunna känna igen vissa ord och uttryck och en gång i framtiden kan jag kanske yttra några fraser också…

Den ömsesidiga nyfikenheten som uppstod oss emellan var härlig! Huvudet är nu fullt av frågor, som jag ska ställa en annan gång om vi ses igen. De hade också frågor och den språkliga förhandling som uppstod gav möjlighet att prata om språkliga strategier… Hur lär man sig ett språk? Hur gör ni? Hur gör jag? Vad innebär det att inferera (= läsa mellan raderna). Mobilerna åkte fram och ord översattes och jämfördes. Någon slog på ljudet och lyssnade på mobilens upplästa version av ett ord. Vi pratade om betydelser av olika synonymer.

Någon summerade kvällen genom att berätta att ungefär 60% av konversationen hade gått att förstå. Det gjorde mig glad! Den personen hade suttit tyst efter att inledningsvis ha meddelat att det var svårt att själv tala svenska, men att det är nyttigt att träna sig på att förstå språket när någon annan talar det.

Någon i gruppen tyckte att det var roligt att få möjlighet att prata och uttryckte att det vore bra om jag kunde komma en gång i veckan och stanna en timme eller två. Jag kände mig jättesvensk när jag svarade ”kanske” och ”vi får se”. Orsa kompani lovar ingenting bestämt…

Men jag fick mersmak och vill gärna träffa dem igen! ❤

Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

Femhundraartonde åseriet- Fyra år

Det har gått fyra år sedan jag bestämde mig för att skriva om mitt yrke som lärare från ett inifrånperspektiv. Anledningen var att jag tyckte att skolfrågor fick för lite eller för ensidig uppmärksamhet i media.

Med tiden insåg jag att det fanns andra ämnen som jag gärna ville skriva om. Därför har bloggen levt upp till min ambition om att vara en samling åserier… Texter från mitt perspektiv, utan större krav på formen än att de passar som ”text som Åsa har skrivit”.

Läraren… min vardagsroll, har tagit mycket tid av mig och det återspeglas här, förstås.

Att skriva är för mig ett sätt att tänka… Med våren kommer lusten att tänka tillbaka! Snart kommer också lusten att blogga…

#gåspennans tid #asaole, #En hand håller i en gåspenna, #www.asaole.com
#åserier, #åseriklipp

Five hundred and seventeenth asic- Four years…

Time is in many ways a very interesting phenomenon. No matter how hard we try to define it, we find ourselves lost in the relativity of time. What one person finds boring and time consuming may be interesting to someone else to the point where she loses the sense of time.

I started this blog four years ago. I started it because Sweden had a major election for the Parliament in 2014 and I thought it would be a great idea if I shared a few thoughts on teaching for the upcoming election. From my point of view, many journalists lacked the inside perspective from teaching and my contribution would thus be important.

An interesting and intriguing hobby started off… And not only did I write about teaching, but also various other topics.

Now, four years later, round 54,000 people have read my posts. I was more energetic in my writing in the beginning, but this year, 2018, we have another general election, so who knows? I may start writing more eagerly again… 😉

Fivehundred and sixteenth Asic- The Need for The Good Example in Times of Trouble

Migration is not a new phenomenon. People migrated thousands of years ago both abroad and within national borders. Despite the many negatively written articles lately, there are good examples that need to be acknowledged!

I once read in SvD (Svenska Dagbladet) about a small community in the middle of Sweden, where the new migrants were as many as the original inhabitants, but the people in Åre manned up and contributed volunteerly for the group of immigrants. Åre is very far away from the bigger cities. In a small community like Åre, connections between representatives of different authorities may be closer and I guess people in a small village also know each other quite well. When a busload of immigrants arrive, it may cause somewhat chaos for a short while, but true friendship in the local community is crucial. According to the article, people all contributed in their own different fields of society to help the immigrants as smoothly as possible. Today, not even two years later, the Åre society is profoundly changed in many positive ways.

I think, on a national level, when Sweden welcomed many of the refugees who had fled thru Europe in the fall of 2015, that was the only decent thing to do under those extreme circumstances. In my profession I meet many of them now, two years later and guess what? Many of the refugees who have been here less than three years, in fact cope quite well in their new lives in the wintery and snowy northern country of Sweden. My teaching subject is Swedish as a Foreign Language and I meet my students after they have passed the compulsory level and head on to higher levels of Swedish.

I cannot stress enough how rewarding it is to teach adult immigrants and share their stories about life. They learn Swedish, search for jobs and they dream of a home of their own and later a reunion with their family. Thoughts of the past, traumatic memories and losses may slow down the pace in which they learn to cope in their new environment, but despite very emotional events prior to their current situation, most of them are working hard to achieve their goals. In the long run, I think we all try to make the best of every situation despite hardships and trouble we pass along the way, at least that is what my students prove to me over and over again, every day in school.

Femhundrafemtonde åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

Idag är huvudnyheten i svenska tidningar att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad har avlidit. Det får mig att minnas IKEA:s roll i mitt liv. Det är märkligt vilken genomslagskraft ett företag kan ha för en alldeles vanlig gräsrot.

Möblemanget i min lägenhet består till ungefär en tredjedel är arvegods, en tredjedel är möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen är möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Det är nog ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. En stor soffa som heter Kivik var nyligen en del av möblemanget i mitt hem och i en annan del av vardagsrummet fanns en hel vägg med bokhyllan Billy. Nyligen hamnade soffan i exmakens hem och bokhyllorna med innehåll hamnade hos mig…

Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik, men även i samband med flytten nyligen då ena dottern på egen hand plockade ihop både säng och byrå i serien Malm. Trägen vinner… Namnen på produkterna i IKEA-varuhusen har vi skojat om med amerikanska vänner och en av dem skickade denna bild till mig: 

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Den största köttbullsportionen brukar locka den hungrigaste, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter gärna något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också… På vägen ut händer det att vi äter en ”stödkorv” om vi INTE har ätit i restaurangen…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om… IKEA:s spridning över världen har jag bara sett som vanlig konsument, till exempel i USA. När vi övernattat hos vänner i New Jersey har vi sovit i miljöer som kändes som hemma, eftersom möbleringen var från IKEA. Om någon skulle ta bort allt som är från IKEA i mitt hem, så skulle jag, innan jag hunnit ersätta allt, inte ha något att äta på eller med i mitt kök…inte kunna sova, eftersom golvet är kallt och hårt utan säng, madrass, täcke, kudde och påslakan… Jag skulle inte kunna laga mat på min spis förrän jag varit någon annanstans och köpt kastruller och stekpanna och inte skulle jag heller ha något att bära min smutstvätt i… Säga vad man vill, men Ingvar Kamprad har verkligen lyckats få genomslagskraft med sitt företag! Åtminstone i mitt liv…