As easy as pie

Det är lätt som en plätt att hitta… 🙂

Till vänster finns fyra val:

HOME

In English

På svenska

Uncategorized.

Om du endast talar svenska kan du koncentrera dig på att söka under ”På svenska”.  Under den rubriken kan du hitta något som jag har skrivit om FÖRUT, med hjälp av de underliggande kategorierna. Om du vill läsa det senaste inlägget, så hittar du det till vänster under ”nyligen publicerade åserier”. Du kan också söka vid förstoringsglaset om du vill. Det kan ju hända att du vill läsa allt jag har skrivit inom ett visst tema. I så fall hittar du dessa texter om du söker bland taggarna (#). Då kommer en lång rad med inlägg, med det som är nyast ”först”.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

It’s easy as pie to find your way around on this blog! 

If you just wish to read a recently published blogpost, you find them on the left. If you like to read something in particular, it will be more convenient for you to start off with ”In English” and navigate from there. If you find a certain topic interesting, you can also search among the tags (#) in the tag cloud on the left. Every blogpost regarding the chosen tag will show up, with the newest blogpost first.

Femhundratjugosjätte åseriet- En sandlåda i klassrummet

I Dalarna finns en vacker plats vid namn Predikstolen. Där har jag inspirerats av naturens kraft och det vindunderliga i allt omkring oss. Jag tror inte alls att platsens namn är en slump… Den är SOM en predikstol och den lämpar sig alldeles utmärkt för sammankomster i fantastisk miljö. Jag har skrivit om Predikskolen i ett annat åseri:

Trehundratrettiosjunde åseriet- Predikstolen, en kontemplativ plats långt från kyrkan

I min barndom fanns det en sandlåda i mitt klassrum runt jul… Där skulle vi barn placera våra egenhändigt tillverkade små hus i papper. Husen hade platt tak och var små och fyrkantiga och skulle se ut på det sättet, för så såg det ut i Palestina på Jesu tid, enligt fröken… Hon placerade ut kameler och åsnor och små palmer och annat, som också skulle passa för berättelsen om Jesu liv som vi fick ta del av varje morgon. Varje barn hade ett tänt ljus på sin egen bänk. Mig veterligt var det ingen som ifrågasatte agendan… Man lyssnade på berättelser ur ”Barnens bibel” som morgonsamling just i advent. Man sjöng Bereden väg för Herran och Nu tändas tusen juleljus, båda med religiöst innehåll. Senare var religionskunskapen mer allmän, så allmän att den knappt berörde alls.

Mina lärare i högre årskurser hade en avslappnad attityd till ämnet och vi fick undervisning om många olika typer av religionsinriktningar vid sidan om de stora etablerade världsreligionerna. Både i högstadiet och i gymnasiet gjorde vi olika fördjupningsarbeten. För arbetet på högstadiet reste jag till Grödinge i Södermanland för att besöka Krishnakollektivet som höll till där. Planen var att jag skulle intervjua representanter för gruppen och vara där en halvdag tillsammans med dem. Jag sov hos en god vän natten innan och hennes pappa insisterade på två detaljer: att min vän skulle följa med mig in och att han själv skulle skjutsa oss dit och för egen del vänta i bilen utanför OM något skulle hända. Inget ovanligt hände, förutom att jag för första gången drack yoghurt blandat med vatten och mynta…

Något år senare lyckades jag få kontakt med en representant för Baghwansekten och intervjuade henne, medan rökelsen i hennes hem letade sig in i näsan och örtteet svalnade i tekoppen. Alla textilier i hemmet var i rödtoner och alla hennes kläder var löst sittande ”mysplagg” som matchade det hennafärgade håret. Hennes dyrkan av Baghwan var en gåta då och är nog det fortfarande och när jag såg filmatiseringen om Ted Gärdestads liv häromåret, så kände jag igen mycket av vad jag hade fått veta i intervjun.

I mitt yrke möter jag människor från världens alla hörn, med vitt skilda bakgrunder och olika livsåskådning. Många är nyfikna på vårt samhälle och vad vi bygger våra ställningstaganden på. Martin Nilssons insändare ”Frånvaron av religion gör Sverige framgångsrikt” (DN 190425) handlar om att det är just frånvaron av en genomsyrande religionstro i samhället som helhet, som bidragit till Sveriges framgångar i olika avseenden. Jag fann artikeln intressant, eftersom den tangerar något som rör skolan, nämligen vilket innehåll religionsämnet ska ha. Mina mor- och farföräldrar hade Kristendomskunskap i skolan och fick läxor ur lilla katekesen. De var alla födda före 1920. Mina föräldrar har berättat att de sjöng en psalm varje morgon. För egen del byggde jag vita pappershus i den där sandlådan till jul och skolavslutningens största hit i juni var med självklarhet Den blomstertid nu kommer… Men de många månaderna MELLAN de kyrliga högtiderna präglades av helt andra ämnen än religionsämnet.

Mina barn och deras generation går i kyrkan när någon de känner ska konfirmeras eller när någon släkting ska döpas, gifta sig eller begravas, men inte heller de där traditionella övergångsriterna är lika vanliga längre och de ändrar dessutom karaktär, till varianter av mer profan karaktär… Jag tänker att Martin Nilssons insändare därför äger sin riktighet. Vi har haft något annat som varit den givna drivkraften för samhällets utveckling, något annat än religionen. När Peter LeMarc för något år sedan kom med sången ”Min kyrka” kände jag igen mig i den. Naturen…skogen och markerna, en promenad längs en sjö eller i stark motvind på en enslig väg, ger mig ny energi! Det gör också musik, till exempel just den här:

Min kyrka

 

 

 

Femhundratjugofemte åseriet- En kväll i mängden, men ändå så ovanlig…

Det är snart dags för den där timmen som kallas ”Earth Hour”. För ett antal år sedan brukade vi spela spel med barnen i stearinljusets sken och titta ut ibland för att se om det var släckt i husen i närheten. Det skapade gemenskap att veta att man ingår i ett världsomspännande nätverk för miljöns skull, samtidigt som det skapar vanmakt inombords varje gång man får kännedom om de miljöbrott av olika karaktär som mänskligheten gemensamt gör sig skyldig till.

Det finns många både nya och gamla insikter om att vi har använt jordens resurser på ett felaktigt sätt. Det kan vara besök i andra länder, som man minns, där avloppsrören löpte rakt ut i havet, precis nära badstranden där turisterna låg och stekte sig under ozonhålet, utan solkrämer med senare års höga solfaktor. Det kan vara knallrött godis i barndomens godispåse eller torskrom och potatis i barndomens favoritmiddag, innan man förbjöd torskrom, för att det kunde leda till den aktuella fiskens utrotning. Inte förrän det är skarpt läge tar vi ett steg tillbaka!

Att släcka elektriska källor den här kvällen blir ännu ett sätt att visa att miljön är viktig. Nu tänder jag ett ljus inte bara för miljön, utan också för den som behöver lite extra omtanke just nu.

Femhundratjugofjärde åseriet-De dagar som blommorna blommar

Vi lever alla våra liv efter bästa förmåga. Vi gör det vi finner rätt och riktigt och vi fattar beslut i enlighet med vår uppfattning om det som är rätt i ett givet ögonblick. Vi är samtidigt offer för yttre omständigheter som präglar den tid vi lever i nu eller har levt i tidigare. När jag såg Jonas Gardells ”De dagar som blommorna blommar” (svt.se), så insåg jag just allt det. Som så många gånger förr får han mig rörd och berörd…

Gardell har fångat sin barndoms samtid på samma träffsäkra sätt som tidigare och därför är igenkänningsfaktorn stor till det yttre. Som ett barn av sjuttiotalet känner jag igen de brunmurriga och orange inredningsdetaljerna i människors hem, porslinet de dricker sitt kaffe ur eller Jan Lindblads visslingar på TV. Självklart känner jag igen mig i det stora i att alla bara blåstes av när Ingemar Stenmark skulle åka! Jag minns hur vi samlades, tre lågstadieklasser i ett och samma rum, för att gemensamt se Ingemar Stenmarks andra åk. Bilresorna i baksätet på bilar där man fastnade i inredningens galon och det gjorde ont att dra sig loss när man stannade för att köpa en puckstång i en paus på någon resa.

Människorna, de långhåriga frisyrerna, snedluggarna, polisongerna, knästrumporna! Alla som rökte, överallt och alltid, utan restriktioner…

Gatan av kedjehus där barn lekte på gatan och var ute tills de blev inropade för middag en viss given tid varje dag… Hur man hängde hemma hos varandra och lyssnade på musik från vinylspelare och kassettband och hur man sjöng med i Svensktoppen eller punktligt såg på Sveriges Magasin på TV. Alla satt vi där och såg samma program, på de enda två kanaler som hade något att visa i statstelevisionen. Ja… Allt det har han fångat, Jonas Gardell. Men…

Gardell har skickligt vävt samman människors liv med varandra, genom att utgå ifrån en given gata där invånarna umgås mycket med varandra, träffas på fester, har barn i samma ålder som går i samma skola… Ändå är de här människorna med sin någorlunda gemensamma bakgrund på djupet olika när det gäller hur de tar det… Livet… Någon flyr eller sviker, någon knäcker ihop, någon tar till droger, någon tiger, någon annan skriker… Gardell fångar det!

Det gamla och nuet… Gardell hittar beröringspunkterna…

Tragedier och hur de förstås av samtiden och på längre sikt, men också från vilket perspektiv det vara må…fångar Gardell.

OM du inte har sett ”De dagar som blommorna blommar” så måste du ge dig själv möjlighet att göra det.

De dagar som blommorna blommar

Five hundred and twentythird Asic – The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read ”Of Mice and Men” in school as a teenager, and I guess my teacher picked the novel for a few different reasons, among one was the endurable length… I was however thrilled by the way Steinbeck built up his characters and how the story developed.  From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but a summer a couple of years ago, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

Nobelpris_medalj

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

 Although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2018. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans and hopes are not always fulfilled…

Describing the process of change in a person’s life, like Steinbeck does in ”The Grapes of Wrath”, is a delicate matter between being true or being pathetic. Neither can you exaggerate too much nor be too shallow.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems.

vindruvor

Throughout the novel, Steinbeck give descriptions of the surrounding landscape and certain topics of interest. One of the chapters is like a dialogue between a car salesman and an Okie buyer and written with humor, although the underlying message is that many poor Okies were fooled by the car dealers, selling off good cattle or mules in trade for a jalopy. Another such chapter is a very nice description of a few instruments, the harmonica, the guitar and the fiddle and how they blend in together for the coming dance evening, when a certain piece of music is played. That is also where ”Swedes up in Dakota” (p 342) are mentioned, which is fun to read for me as Swedish.

But apart from these humorous chapters, there are also some very critical topics, as when Steinbeck describes how land owners had too much fruit and too much potatoes, too many pigs and instead of giving the food to the extremely poor workers, they poisoned the potatoes, drowned the pigs and drenched the fruit in kerosene, only for the pleasure of not giving it to the starving workers. That is when ”The Grapes of Wrath”(p 349) is uttered…

A good book is a book you never forget…

That is what ”The Grapes of Wrath” was to me…

 

cotton-capsule

Femhundratjugoandra åseriet- Den svenska skogen och dess dragningskraft för själen

lingonrisA close encounter with a pine treetallskog vid Malingarna_1Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

tallfjortisarna

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

blåbärTalltoppartallskog_3

 

sjö vid Malingarnasjö vid Malingarna

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

A pointing finger in the forest När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods sommaren 2016.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

granskog, fur tree granskog, fur tree _1granskog, fur tree _2granskog_1myrstackmossamossbelupen stensvampskogen

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen! 

 

granskogens mjuka konturer

Femhundratjugoförsta åseriet-Bland kappvändare och otydliga uttalanden är blankrösten nära!

Vilket politiskt parti värnar på riktigt den vanliga männsikan i dagens Sverige? Det är oerhört oklart, faktiskt! Ju närmare valet vi kommer, desto hattigare framstår de etablerade partiernas politik… och nu börjar den stora kappvändarveckan, Almedalsveckan…!

Vet ni? Jag valde att söka på DN:s hemsida på uttrycket ”kappan efter vinden”… Jag fick sju träffar… Det som var spännande var att personer från såväl höger som vänster anklagade andra partier för att just ”vända kappan efter vinden”. Ju fler som vänder den här oerhört slitna kappan, desto större är risken för totalkaos…eller kanske handlingsförlamning?

I den allmänna djungeln av uttalanden från representanter på både höger- och vänsterkanten, kan man se att alla uttrycker att ”pengarna ska användas till rätt saker”. Som vanligt under ett valår, skiljer sig uppfattningen kraftigt mellan partierna när det gäller vad som är ”rätt saker”. Min förhoppning under den kommande Almedalsveckan, är att jag som gräsrot kan få en tydlig och klar bild av vad varje parti verkligen anser att man borde prioritera vid en eventuell valseger. Hur ska jag annars kunna lägga min röst? Ska jag denna gång bli tvungen att använda min rätt att blankrösta? Det vore ju ett tydligt lågvattenmärke till det politiska systemet i vårt land!