Etthundrafemtiosjunde åseriet- Stoppa plågsamma skolförsök 3

Det gläder mig att Sveriges Skolledarförbund inte per automatik välkomnar förslaget om att på försök införa betyg från årskurs 4. Precis som vi som jobbar i skolan anser, har de i stället efterlyst en utvärdering av betyg från årskurs 6, som också det är en relativt ny reform. I TV-soffan i morse handlade det om huruvida detta kommer att hjälpa till för att skapa fler möjligheter till samförståndslösningar mellan regeringen och alliansen i skolfrågor. Låt oss hoppas det! Att politiker på riksnivå diskuterar skolfrågor är alltid bra. Om det leder till goda eller dåliga lösningar på lång sikt får framtiden utvisa!

 

Skolledarnas sågning

Skolledarnas sågning

Annonser

Etthundrafemtiosjätte åseriet- Stoppa plågsamma skolförsök 2

”Vi vill va’ med och bestämma!” ropade Valle och Viktor åt Ville när de tyckte att han körde över dem fullständigt i beslutsprocessen. Efter mycket om och men, så fick de vara med och bestämma…men INTE om INSTRUMENTEN…!  menade Ville. Nu råkade det ju vara så att det var precis om instrumenten som Valle och Viktor ville vara med och bestämma. Varför då? Jo, för att det var just instrumenten som var de allra viktigaste detaljerna i deras show…

På senare tid har vi kunnat läsa hur olika remissinstanser delat sin synpunkt på betyg från årskurs fyra. En efter en har de sågat idén, mot bakgrund av olika teorier och beprövad praxis. Jag var en av dem som delade mina synpunkter i frågan i ett av mina åserier. Jag har jobbat med årskurs fyra  och jag har tillräckligt många år i skolan i bagaget för att dessutom veta hur det känns när det kommer nya direktiv uppifrån, utan att skolan ges möjlighet att implementera allt det nya. Läs gärna återigen det etthundrafyrtiosjätte åseriet om betyg från fyran!

http://wp.me/p4uFqc-l1

Politisk kohandel är skälet till att vi nu möter en situation där skolor kan ansöka om att på prov införa betyg från årskurs fyra från 2017. Försöksverksamheten ska utvärderas så småningom. Min åsikt står fast: #Stoppa plågsamma skolförsök!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20300101.ab

Om skolan får vara i brännpunkten för överenskommelser under en tid framöver så tillåter jag mig att hoppas…. Jag önskade mig i ett tidigare åseri att vi skulle få en bred lösning i skolpolitiken. Jag hoppas att dagens presskonferens var ett första tecken på att regeringen och alliansen sett poänger med att hitta den minsta gemensamma nämnaren. Kan vi få hoppas på att man lyckas genomföra fler reformer i skolan? Kan vi då också få önska att dessa reformer inte enbart innebär förändring, utan också en förväntad och tydlig förbättring i något avseende?

Etthundrafemtiofjärde åseriet- Om tre år vet vi svaret…

Under 2014 var det många lärare som trodde att det skulle ske både stora och relativt snabba förbättringar för lärare. Sedan kom valresultatet och handlingsförlamningen och efter det har en rad utspel publicerats från politikerhåll. Det blir verkligen spännande att se om det blir någon som helst förändring vad gäller till exempel lärares löner. I följande inlägg berättar ministern att det ska löna sig att studera och skaffa sig en högre kompetens. Det gäller möjligen på individnivå, men är inte sant på ett generellt plan.

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/morgon/article66256.ab?service=embedded&autoplay=false

Med många olika, separata förslag kan det kanske ske en förbättring på sikt.

Som det är nu, så har förra regeringen satsat på en grupp lärare, de så kallade förstelärarna. Reformen var säkert ett sätt bland många att kasta ljus på lärarnas situation, men eftersom tillsättningen av tjänsterna skedde på väldigt olika grunder i olika skolor, ledde reformen till att många lärare som nu tillhör gruppen ”andrelärare” (”sistelärare”????) inte ser någon snabb förändring i lönekuvertet, eftersom det naturligtvis finns skäl att hävda att ”man redan gjort mycket” för ”lärarna”. Den stora gruppen lärare, som inte alls innefattas av reformen och löneökningen, väntar fortfarande på en förändring.

Läraryrket är ett toppenexempel på ett yrke som är jättespännande och intressant och fyllt av utmaningar och glädjestunder. Bland glädjestunderna finns oändligt många exempel, som jag redan skrivit om här i andra blogginlägg. En ständig utmaning som jag ser är just att fortsätta på den inslagna vägen som lärare, trots att jag ser hur andra jämförbara yrkesgrupper drar förbi lönemässigt, inte med någon hundralapp, utan med tusenlappar.

 

Etthundrafemtiofemte åseriet- Kärt återseende och guldkantade flashbacks

Under studiedagar är det väldigt olika upplägg för oss lärare. Det kan vara någon extern föreläsare som besöker skolan och all personal lyssnar gemensamt. Det kan även vara någon form av teambuilding där man åker till en kursgård eller liknande för att uppleva en annorlunda arbetsdag där sammansvetsande aktiviteter är i centrum. I andra fall kan det i stället vara så att man jobbar på arbetslagsnivå eller fått möjlighet att lägga tid på sitt eget pedagogiska arbete. Oavsett vilken aktivitet som är i fokus dessa dagar, så brukar jag notera att det är osedvanligt lärartätt på stadens restauranger. Upplevelsen att ”alla matgäster är lärare” bryts endast av en annan kategori, nämligen lediga elever och deras föräldrar…

Just idag återsåg jag en hel rad tidigare arbetskamrater från andra skolor, personer som jag nästan aldrig träffar nuförtiden, men vars yrkeskunnande och professionalitet jag värderar högt nu och har värderat väldigt högt också när jag jobbat sida vid sida med dem på någon annan skola. Det är egentligen alldeles fantastiskt vad många glada fina minnen som flyter upp till ytan i minnenas tillbringare bara genom att man möter någons leende eller glada blick!

Jag passar på att skicka en varm tackkram till alla dem som tidigare varit mina arbetskamrater i den där dagliga ekorrhjulsvardagen som så lätt går att avfärda medan den pågår, men som i efterhand faktiskt oftast är försedd med en härlig guldkant. Tack för alla guldkantade minnen jag bär med mig tack vare er!

Etthundrafemtiotredje åseriet- Snart dags att sparka igång sportlovet

Jag noterade i fredags att fjällturisterna flockades runt McDonald’s här i vår lilla stad. Det fick mig att tänka tillbaka på alla de sportlov jag själv har tillbringat genom åren. Det är väldigt berikande att vara utomhus och göra något. Vad man gör, är förstås väldigt väderberoende! Så länge jag kan minnas, så har jag ändå försökt att hitta meningsfulla aktiviteter för mig själv eller barnen. Det har jag hemifrån, för både pappa och mamma har alltid värnat om att man ska göra roliga saker tillsammans utomhus om det är möjligt. För min del har det alltid varit så… Är det ingen snö? Om det är is, så kan man åka spark… Vi har inte sportlov än, men när vi får det, så kanske det blir sparkföre! Då blir det favorit i repris!

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före...

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före…

Etthundrafemtioandra åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm

Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippar runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att  äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan  redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det tolfte åseriet.

One hundred and fiftyfirst åsic- February at its best?

Being a teacher means planning ahead of time and trying to find as interesting topics as possible for one’s students. I try to combine both methods and genres with something that students may find useful for the moment. One such topic that I keep working with every year in January and February is winter.

Cherry Covered in Winter Coat

My adult students may sometimes come from countries near ours, such as the Baltic countries or maybe Germany or the UK, but most of them don’t. Instead they started their lives in a country far away from Sweden, where there is no snow and where the Swedish winter may seem both everlasting, too cold to be outdoors in, dark and difficult to deal with. I try to find texts that are very different. There are lyrics from songs on winter topics, extracts from books, short stories, movies, chunks of news, weather reports as well as newspaper articles of different kinds.

Does it matter what whether it is outdoors to talk about winter? I’d say I have been lucky this year, since the weather has been very varied. I had the opportunity to talk about extremely cold weather and the words connecting to glistering snow, as well as the boring cloudy skies in a slushy morning when the ploughmen have not yet driven by… I have also had the chance to share with my students some of the typical winter songs or words one may need to label typical winter activites.

It doesn’t matter what the weather is like. The more varied it gets, the better for my purpose at school! Using here and now as a resource for teaching makes learning more hands-on for students. Students find their learning meaningful if they can use their new vocabulary already on their way home from school. Who wouldn’t? Learning things that are supposed to be put away for later, tend to be boring very quickly, whereas useful phrases and vocabulary for instant use makes the effort worth while.


(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});