Femhundratjugoförsta åseriet-Bland kappvändare och otydliga uttalanden är blankrösten nära!

Vilket politiskt parti värnar på riktigt den vanliga männsikan i dagens Sverige? Det är oerhört oklart, faktiskt! Ju närmare valet vi kommer, desto hattigare framstår de etablerade partiernas politik… och nu börjar den stora kappvändarveckan, Almedalsveckan…!

Vet ni? Jag valde att söka på DN:s hemsida på uttrycket ”kappan efter vinden”… Jag fick sju träffar… Det som var spännande var att personer från såväl höger som vänster anklagade andra partier för att just ”vända kappan efter vinden”. Ju fler som vänder den här oerhört slitna kappan, desto större är risken för totalkaos…eller kanske handlingsförlamning?

I den allmänna djungeln av uttalanden från representanter på både höger- och vänsterkanten, kan man se att alla uttrycker att ”pengarna ska användas till rätt saker”. Som vanligt under ett valår, skiljer sig uppfattningen kraftigt mellan partierna när det gäller vad som är ”rätt saker”. Min förhoppning under den kommande Almedalsveckan, är att jag som gräsrot kan få en tydlig och klar bild av vad varje parti verkligen anser att man borde prioritera vid en eventuell valseger. Hur ska jag annars kunna lägga min röst? Ska jag denna gång bli tvungen att använda min rätt att blankrösta? Det vore ju ett tydligt lågvattenmärke till det politiska systemet i vårt land!

Annonser

Femhundratjugonde åseriet- En stunds uppfriskande språkbad på kvällskvisten…

När jag läser en riktigt bra bok vill jag tipsa andra om läsupplevelsen. Vi har alla olika uppfattning om de böcker vi läser. Det skapas en relation mellan läsaren och bokens text, eftersom vi ju associerar medan läsningen pågår. Eftersom varje människa är unik, blir alltså läsupplevelsen också det… Vi väver samman vår läsupplevelse med bokens text, men vi fastnar för olika detaljer i en läst text och vi har olika känslor och uppfattningar med oss i vår erfarenhetsbakgrund. Det som händer när man läser är beforskat och för den som så önskar finns säkert mycket intressant att inhämta i vetenskapliga artiklar och avhandlingar inom ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att den subjektiva läsupplevelsen ändå, trots att den är just subjektiv, kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Den bok jag för tillfället vill samtala om med någon som har en annan kulturbakgrund än jag själv, är boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. För att få till stånd det där samtalet, har jag nu lånat ut boken till en person som kommer att känna igen sig i många av bokens skildringar. Jag ser fram emot samtalet om boken!

Historiska händelser i Mellanöstern, med utgångspunkt från konflikten mellan israeler och palestinier är bokens epicentrum, men det är inte så tråkigt som det låter. Morgon i Jenin är en berättelse om en familj i flera generationer, där alla livets glädjeämnen och sorger beskrivs så målande att man upplever att man känner karaktärerna personligen. Samma sak gäller för platser, miljöer och händelser. Man känner att man är ”på plats” och ”upplever”. Personligen föredrar jag faktauppgifter klädda i romanform, så länge som man upplever att man kan lita på författarens omdöme vad gäller källhantering.  Läsaren behöver få upplevelsen att det boken skildrar stämmer väl överens med vad som verkligen hände. Susan Abulhawa  har förtjänstfullt lyckats väva en berättelse som aldrig känns som en historiebok eller som en tråkig nyhetsuppdatering och hon redovisar dessutom källorna i slutet av boken. Abulhawas berättande ger insikter om vad det kan vara för mekanismer som styr människor som är inbegripna i terrorhandlingar. Vidare lyckas hon förmedla de många känslor av sorg och vanmakt som följer i krigets och konfliktens spår.

Under en cykeltur på kvällskvisten när jag skulle överlämna boken hamnade jag i en trevlig pratstund med en grupp människor, som alla talar arabiska, även om endast några av dem har palestinsk bakgrund. För mig är arabiska  ett språk jag har hört tillräckligt mycket för att kunna känna igen vissa ord och uttryck och en gång i framtiden kan jag kanske yttra några fraser också…

Den ömsesidiga nyfikenheten som uppstod oss emellan var härlig! Huvudet är nu fullt av frågor, som jag ska ställa en annan gång om vi ses igen. De hade också frågor och den språkliga förhandling som uppstod gav möjlighet att prata om språkliga strategier… Hur lär man sig ett språk? Hur gör ni? Hur gör jag? Vad innebär det att inferera (= läsa mellan raderna). Mobilerna åkte fram och ord översattes och jämfördes. Någon slog på ljudet och lyssnade på mobilens upplästa version av ett ord. Vi pratade om betydelser av olika synonymer.

Någon summerade kvällen genom att berätta att ungefär 60% av konversationen hade gått att förstå. Det gjorde mig glad! Den personen hade suttit tyst efter att inledningsvis ha meddelat att det var svårt att själv tala svenska, men att det är nyttigt att träna sig på att förstå språket när någon annan talar det.

Någon i gruppen tyckte att det var roligt att få möjlighet att prata och uttryckte att det vore bra om jag kunde komma en gång i veckan och stanna en timme eller två. Jag kände mig jättesvensk när jag svarade ”kanske” och ”vi får se”. Orsa kompani lovar ingenting bestämt…

Men jag fick mersmak och vill gärna träffa dem igen! ❤

Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

Fivehundred and fourteenth åsic- The missing cars at IKEA in Philly

I noticed in almost every contact with my new American friends that their only connection to Sweden was that they liked the type of candy Americans call ”Swedish fish”. My first encounter with the so called ”Swedish fish” was about ten years ago when I bought some at Shoprite in the USA. When I now again got a lot of questions about ”Swedish fish” I was more and more curious about the fact that we really don’t see them much in Sweden. We rather eat a lot of other candy, for instance ”Ahlgrens bilar”, but many of us would probably spend time picking our true favorite candy at a store where we find ”pick and mix”. The answer to why there are very few ”Swedish fish” in Sweden, is to be found in the link below. Obviously this type of candy was created for the American continent and not for Sweden.

http://en.wikipedia.org/wiki/Swedish_Fish

If I would like to by my favourite Swedish candy, Ahlgrens bilar, where would I go? To IKEA, of course… So I did… But obviously they sell large quantities of ”Swedish fish” and the SWEDISH candy ”Ahlgrens bilar” were nowhere to be found in the store. Peculiar, since the candy cars are VERY popular in Sweden and would be, too, in America, if only the Americans had a chance to find them…

Ahlgrens_bilar_2.jpg (2048×1536)

Let’s hope @IKEA starts selling @Ahlgrens bilar at the Philly IKEA from now on! I am sure that 400 kids from a school in NJ will be very happy to buy them! I would too, when I return one day!

 

 

 

Femhundratolfte åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. Läs gärna det #femhundraelfte åseriet!

Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att det finns en tjänst som datalärare åt mig i stället. Rektor tycker att jag passar in i kollegiet på den aktuella skolan och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Rektor vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

 

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och erbjuds dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.

 

  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

 

Femhundraelfte åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Några av mina upplevelser från intervjutillfällen kan du läsa i #femhundratolfte åseriet.

Femhundraåttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!