Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

Annonser

Femhundratolfte åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. Läs gärna det #femhundraelfte åseriet!

Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att det finns en tjänst som datalärare åt mig i stället. Rektor tycker att jag passar in i kollegiet på den aktuella skolan och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Rektor vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

 

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och erbjuds dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.

 

  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

 

Femhundraandra åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

Femhundraförsta åseriet- Med värmeljus vid arbetsdagens slut tänds kreativiteten

Jag läste ett av mina gamla åserier och noterade att den här tiden på året är ganska typisk. Även i år känner jag mig utarbetad och trött och varje stund jag är i klassrummet med eleverna så glömmer jag bort det. Men när jag kommer in i arbetsrummet återkommer känslan av att det är mörkt i november…

Det behövs egentligen inte så mycket för att tända en ny gnista av arbetslust. I fredags hade vi ett konstruktivt möte inför vårterminen. Nu är jag på det klara med vad som gäller och vem som ska göra vad. Trots att jag nu är mitt i slutfasen av den här terminen, så börjar jag ändå fundera på hur man kan jobba i början av januari… Är det inte märkligt att det är så?

Här är vad jag skrev detta datum för tre år sedan:

Mina elever slutade vid lunch och medan min underbara undervisande vän jobbade klart med sina elever, så hade jag hunnit läsa några kåserier  inför nästa vecka och fundera på några uppgifter, men sedan blev jag verkligen JÄTTETRÖTT.

nattuggla_144261913.jpg (255×231)

Att klockan då var 16 märkte jag eftersom fläktens surr äntligen upphörde och tystnaden bredde ut sig. Jag la upp fötterna i en fåtölj i arbetsrummet, hämtade en kvarbliven kudde som vi har i materialrummet och så blundade jag. Somnade gjorde jag inte, men jag nickade till och det var verkligen jätteskönt. Så kom hon, min finaste arbetskamrat K och hon ville att vi skulle diskutera upplägget för nästa termin. Min trötthet försvann i ett nafs och vi gjorde lite te, satte oss i ett nedsläckt arbetsrum med en grupp värmeljus på bordet emellan oss. Man smider planer bättre i mörkret…och dessutom flyger tankarna lättare. När klockan var 18.30 så insåg vi båda att inte endast tankarna flyger, utan också tiden! Att trivas på jobbet är så oerhört viktigt och att uppleva att man glömmer bort att gå hem är en ynnest. Vi hann inte klart idag, men det kommer nya dagar när det känns fint att stanna en stund. Med en arbetskamrat som K är lärarjobbet lätt som en plätt.

481143_320390238014309_236798266373507_798361_1933303018_n.jpg (320×240)

Five hundredth åsic- To choose or not to choose is the question, #Femhundrade åseriet

148948_63610672.jpg (475×356)

When I was in NJ a couple of years ago I noticed that I am not very good at choosing and find myself ambivalent and indecisive, If there are a lot of options. At least when it comes to choosing food from a menu… 😀

I wonder if I possibly have inherited this from my daughter? We are just the same when we are in a situation of choice. If we get stuck, we do however have different solutions to our problem. My daughter would most likely go for a choice similar to some of her friends, and thus avoid the risk of feeling her own choice was in any way bad. I, myself, on the other hand, sometimes want to follow the stream, not be the one to be a nuisance to others. SO although we both may do as others do, we seem to do so for completely different reasons. We also both tend to pick ”both” when it may be difficult to pick ”either…or”…

One of my friends have decided for herself to give herself a kind of punishment if she cannot make a decision when she is picking something for her (fika)coffee. If she cannot make up her mind about what nice pastry to choose, she simply says: ”En kanelbulle, tack!” (A cinnamon bun, please!). I remember many different situations when this friend and I have lined up to buy a cup of coffee and she and I both try hard to make a decision, but when it’s our turn at the check-out, we realize that it’s impossible… Luckily a cinnamon bun is a great treat along with a cup of coffee!

kanelbullar2_2352.jpg (3648×2736)

But…what if my reluctance to make a choice is the very reason why I find it so difficult to be decisive in my classroom, too? The Swedish School System allows a lot of democratic processes for students to be involved in. We are supposed to engage our students in decision-making and students have a right to make an impact and be active in evaluating their school situation from many different perspectives. I don’t mind that situation at all… In fact I enjoy being interactive with my students in order to develop the learning process from year to year. Having said that, I also notice that Swedish students tend to be used to this collaboration with their teachers and they are also interested in sharing their opinion, suggest possible improvements to instruction or lessons, but my current students from different parts of the world seem more or less new to the idea of sharing their ideas and views.

I remember a lesson I had planned for a group of SVA3, where the students were all supposed to act and also to reveal a certain personality in a dialogue with friends. I had hoped for the group to pick a card with a personality and then ”go for it”, but obviously they were all worried about the situation and thought it was a better idea if I handed out the cards and thus made the choice more of a ”random” situation. After the activity I asked the students why they didn’t want to take part in the process of choice and they all said that they thought it was scary and unusual to decide for themselves in a school situation. It didn’t matter that they were all adults. They were all facing their old school situations where teachers make decisions and students do as they are told.

Centralskolan-en-skola-foer-alla_large.jpg (470×313)

Is there a difference between situations where one wants to choose or not? I don’t know if that would be universal, but I think from my point of view that when the decision is important to me FOR REAL, then I don’t give away my chance to choose voluntarily, but if there is no real and deep meaning to me personally, then I don’t mind letting someone else pick a choice of their taste. That is also why I completely trusted my friends when we decided what food to buy when I was in the US a couple of years ago. I trusted their taste and I didn’t want to be a pain…so instead of making a decision they wouldn’t appreciate, I’d rather let them choose. I guess we are all different. I notice that I am a person with a ”decision disorder” 😀

So… To choose or not to choose, will also in the future be the most important question, in every situation there is.

This is my 500th blogpost! Thanks for reading! ❤

 

Four hundred and ninety fourth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

I used to teach in another classroom a couple of years ago. When I started off teaching there, I had an opportunity to decide for myself what the classroom would look like. I think that is one of the reasons that I liked it there. When moving out , I removed all the details because I wanted to give the new teachers the same opportunity to do whatever they wanted to make the classroom feel like ”theirs”.

This is something I wrote when I was still teaching in my old room: 

Charlotte Perkins Gilman’s The Yellow Wallpaper is an American short story read  by many, but how many of the readers have spent a fortnight of pure creative language learning in a yellow classroom ? The teacher had painted her classroom herself and turned the dark dull room in the basement into a positive oasis for learning. All walls were painted in a bright yellow colour. Her combination of gifts from previous students, her own creations or things she had got here and there, together with wisdom on little plaques or instruction posters with different themes like weekdays, phrases or words for certain occasions, gave the impression of a nice and welcoming place where the soul of learning was more important than anything else. Soul in English almost sounds like sun in Swedish, sol.

My classroom is not painted by me and it is not yellow either, but I have hanged The Blue Wallpaper myself and I have added a lot of blue accents, such as glass, fabric or decorations. Blue is my fave color and it also lead my thoughts to water or to a realxing feeling that makes me calm. In one of the corners of my room I have a waterdoor… In another corner are verbs connected to language use. The many hearts on the window to our pentry is decorated with thoughs or words on the theme LOVE. I think my students are important in many ways. I also find their background, culture and languages important. I think it is necessary for a classroom where languages are taught, that you actually can see that we speak different languages. All those languages are important. Knowing several languages is a true wisdom!

BLÅTT och GULT

 DSC_0016DSC_0017DSC_0015

 

The teacher I visited in NJ, USA was teaching about weather expressions in Spanish when I was there and both the students and herself were happy… and yellow is the happy color that perfectly suits a classroom for Spanish lessons. A saying by an ”unknown” author that suits the yellow classroom very well:

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow

Four Hundred and Nintieth Asic- Learning Among Friends

This blogpost was first published three years ago when I was visiting NJ, USA a couple of weeks. The following few days you will have a new chance to share what I experienced ”over there”. Enjoy! 


My first minute at school in Pitman

 

Yesterday when I took a walk to the school where I will spend the coming two weeks, I was surprised to find a welcoming greeting outside school. This morning when I arrived for my first day there, I was even more surprised to find another sign welcoming me to my school visit. As if this wasn’t enough, I have felt overwhelmingly welcomed by each and every one of the people I have met in Pitman Middle School. Both students and teachers met me with warmth and generosity.

There are plenty of things I noticed that are different from what I am used to. Even if I now teach adult students, I can miss teaching younger students especially if I meet such nice kids as the ones I met today! Many of them were making impact just by being themselves in their regular surrounding. 

Both students and teachers I met today seemed eager to know more about Sweden and that made me happy. I had anticipated a more anonymous role in this school, but I am very, very happy that it turned out to be so interactive, because it makes it really interesting. I will thus have multiple chances to explore the very soul of this particular school and get a chance to understand the nature of the school system in NJ.  The many opportunities to share thoughts and reflections from my experience of teaching with my new friends in this school will be like a treasure to get back to later when there is more time. Now I merely need a good night’s sleep in order to be fit for what tomorrow may bring of new experiences.

Last time I visited a school in NJ I marvelled at the dress code. I then wrote in Swedish, but I have summoned up that text in English as well:

https://asaole.com/2014/05/18/miniaaseri-a-slingback-would-kill-me/