november 20, 2017 by asaole

Femhundraförsta åseriet- Med värmeljus vid arbetsdagens slut tänds kreativiteten

Jag läste ett av mina gamla åserier och noterade att den här tiden på året är ganska typisk. Även i år känner jag mig utarbetad och trött och varje stund jag är i klassrummet med eleverna så glömmer jag bort det. Men när jag kommer in i arbetsrummet återkommer känslan av att det är mörkt i november…

Det behövs egentligen inte så mycket för att tända en ny gnista av arbetslust. I fredags hade vi ett konstruktivt möte inför vårterminen. Nu är jag på det klara med vad som gäller och vem som ska göra vad. Trots att jag nu är mitt i slutfasen av den här terminen, så börjar jag ändå fundera på hur man kan jobba i början av januari… Är det inte märkligt att det är så?

Här är vad jag skrev detta datum för tre år sedan:

Mina elever slutade vid lunch och medan min underbara undervisande vän jobbade klart med sina elever, så hade jag hunnit läsa några kåserier inför nästa vecka och fundera på några uppgifter, men sedan blev jag verkligen JÄTTETRÖTT.

Att klockan då var 16 märkte jag eftersom fläktens surr äntligen upphörde och tystnaden bredde ut sig. Jag la upp fötterna i en fåtölj i arbetsrummet, hämtade en kvarbliven kudde som vi har i materialrummet och så blundade jag. Somnade gjorde jag inte, men jag nickade till och det var verkligen jätteskönt. Så kom hon, min finaste arbetskamrat K och hon ville att vi skulle diskutera upplägget för nästa termin. Min trötthet försvann i ett nafs och vi gjorde lite te, satte oss i ett nedsläckt arbetsrum med en grupp värmeljus på bordet emellan oss. Man smider planer bättre i mörkret…och dessutom flyger tankarna lättare. När klockan var 18.30 så insåg vi båda att inte endast tankarna flyger, utan också tiden! Att trivas på jobbet är så oerhört viktigt och att uppleva att man glömmer bort att gå hem är en ynnest. Vi hann inte klart idag, men det kommer nya dagar när det känns fint att stanna en stund. Med en arbetskamrat som K är lärarjobbet lätt som en plätt.

oktober 1, 2016 by asaole

Trehundrasextioåttonde åseriet: Om eftertankens kranka blekhet, när allt är raderat…

I det #trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen och vila mentalt över helgen.I det #etthundratrettiofjärde åseriet skrev jag om hur jag gradvis arbetat med att spara vissa idéer i digital form, som tidigare endast funnits i pärmar och på papper. Jag skrev också då om hur rädd jag var att förlora innehållet:

”Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra. Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att en butt inte är något ord som återfinns i SAOL; men buttar är i alla fall förvaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!” Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck och anammade mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

Nu kan jag utan problem redogöra för vilken omfattande mardröm det är att uppleva att det man skrivit i tjänsten är utraderat. Det känns, kan jag säga, som OM det hade brunnit i ett kontor där du förvarar alla dina pärmar med viktiga papper eller dokument. Det rör sig om dokument du ständigt återkommer till och vill ha lättillgängliga, som du har ordnat bakom flikar, så att du säkert ska veta var de är… Ett sådant kontor har jag fortfarande på jobbet, eftersom jag är en person som likt förre finansministerna Gunnar Sträng använder både hängslen och livrem. MEN… Att ha alla papper insatta i pärmar är ju inte den här tidens melodi. Därför har jag precis som alla andra lärare jag känner, gradvis övergått till nätbaserade resurser av olika slag. Min jobbdator är en liten underdimensionerad bärbar historia, till vilken jag har en ”docka” med ett antal USB-portar. För jobbrelaterade arbeten förväntas jag lagra dokument i en specifik digital katalog, som ständigt blir överfull om jag sparar inskannade elevarbeten där. Skulle jag i stället välja att spara de inskannade arbetena direkt i Outlook där de först hamnar, så får jag meddelande från kommunen om att jag använt för stort minnesutrymme för mina filer.

Därför började jag för ett antal år sedan att spara i Dropbox, i Google Drive, i iCloud och så vidare… Men det enda som för mig kändes konsekvent och enkelt var ett USB-minne med 64GB kapacitet. Den lilla minnespluggen jag beskrivit här vägrade samarbeta med mig i morse och allt jag producerat under de senaste åren var onåbart, eventuellt också förstört. Första steget var att undersöka med IT-avdelningen om de kunde rädda materialet, men när svaret var nej återstod en lokal liten firma på stan… Där har jag lämnat mitt USB-minne…eller ska jag kanske säga att dit har jag burit mitt huvud under armen…? Jag TRODDE på USB-stickans kapacitet och därför sparade jag rutinmässigt just till stickan. Någon extern hårddisk hade jag inte, men det fick jag av IT-avdeldningen i samband med att jag berättade om problemet med USB-stickan, så NU ska jag spara noga! 🙂

Lärdom 1: Man vinner på att använda back-up… Lärdom 2: Man vinner på att använda back-up även efter det att man trodde att man inte behövde den…

Lärdom 3: Eftersom det inte har brunnit i mitt kontor fungerar min äldre lagringsmetod för mycket av det som också fanns på USB-stickan. Allt är inte borta! 🙂

De allra bästa idéerna som jag brukar kunna återkomma till ibland, skulle jag minnas ändå, men arbetet med att återigen SKRIVA dessa vill jag gärna slippa. Skulle det nu vara så olyckligt att alla de 64GB jag hade på USB-stickan skulle vara borta för evigt, trots IT-firmans ansträngningar att återfinna mina förlorade data, så är jag ändå glad att jag är som min mormor… Mycket av det jag återkommer till inom ämnet svenska som andraspråk har jag likt en hamster sparat i pärmar på jobbet. Varför då?

”Hä kan va bra te ha!”

januari 6, 2015 by asaole

Etthundrafyrtiotredje åseriet- Imorgon är det nystart!

ginger.jpg (655×468)

Dagen till ära har jag förkylningssymtom. OM det inte händer precis i början av ett skollov, så händer det per automatik denna dag i stället, nämligen den sista innan man ska börja jobba… De många julapelsinerna och clementinerna har jag utökat med brustabletter med C-vitamin, men det hjälpte ändå inte. Varje ny termin är spännande tycker jag. Förr när jag hade klasser i grundskolan, så var det inte alltid så mycket som ändrades från december till januari, men som lärare i Vuxenutbildningen, så har jag kurser där många elever blir klara på en termin och då blir förändringen för mig själv ganska stor, eftersom det alltid är en ny grupp jag kommer att möta när terminen drar igång.

En annan förändring som jag verkligen är helt ansvarig för själv är att jag i väldigt stor utsträckning hittar på nya och andra saker att göra inom kursens ram. Det hänger samman med att jag tycker att det är oerhört stimulerande att fundera vidare på hur man kan förbättra undervisningen för att lärandet ska bli mer optimalt för var och en av eleverna. Det är dessutom så att variation är en garant för att jag själv inte ska tröttna. Tanken på att upprepa samma sak igen och igen år efter år lockar mig inte alls. Det leder förstås till att jag måste uppfinna hjulet igen. Å andra sidan är det bra på så vis att jag kan individualisera. Det finns på så sätt utrymme för elevers egna önskemål och synpunkter redan inom det som jag har producerat eller förarbetat för elevers del. Ett exempel på det är de många hjälpdokument jag skapat för olika texter. Det är både korta och långa texter som jag skrivit långa ordlistor, spelat in ljudfiler till eller försett med instuderingsfrågor som syftar mot olika kursmål. En elev som då av något skäl inte vill läsa en text som jag har introducerat inom ett tema i klassen, kan utan problem läsa något annat, som tränar samma moment i kursen, men som passar just den individen bättre. Det är spännande med elevers olika preferenser när det gäller lärstilar och jag försöker så gott det går att möta deras bästa sätt. Men det är också en lärares uppgift att stötta de elever som kanske ännu inte har funnit en framgångsrik metod att lära sig ett nytt språk. Därför introducerar jag så många olika sätt som möjligt i början av kursen, för att elever ska ges en möjlighet att finna nya och mer effektiva metoder att lära sig och också för att variationen i sig medför ett mer intressant och spännande lärande än om man vet från lektion till lektion exakt vad som ska hända.

Om man arbetar med små barn kan det omvänt vara så att strukturen i klassrummet är viktig för att barnet ska känna igen sig och också känna trygghet i undervisningssituationen. Min erfarenhet av elever i äldre åldrar, från högstadieåldern och uppåt är att det snarare är mycket viktigt att vara just varierad. Med vuxna elever, som jag undervisar nu, finns ytterligare en dimension som de ofta tar upp och det är att lärandet måste vara effektivt hela tiden. Tänk dig en högstadieklass där något skäl koncentrationen från klassen, t ex en brandövning eller ett spontant besök av rektor som ska fråga klassen om någon organisatorisk fråga. En högstadieelev kan mycket väl yttra ”Yes!!!! Nu har det gått bort femton minuter av lektionen! Vilken TUR!!!” men den vuxne elevens reaktion är snarare; ”Vad synd att det blev brandövning nu när vi hade lektion. Kan vi läsa in den här lektionen i eftermiddag i stället?” Samma sak gäller medbestämmande, i stora drag. Barn i alla åldrar, men också ungdomar, har i mina klasser alltid getts och också tagit, ett stort ansvar för arbetet i klassen. De vill vara med och bestämma, vill sy ihop ett koncept som passar just dem. Därför har det ibland varit helt olika upplägg i två parallellklasser som jag har undervisat i samma ämne, samma årskurs och på samma skola. Eleverna i de olika klasserna hade olika preferenser när det gällde hur och vad. Självklart har jag inte med det sagt att jag har abdikerat från lärarrollen! Jag vet vilket huvudsakligt innehåll och på vilken nivå vi ska arbeta. Jag har också noggranna genomgångar med eleverna, även de små barn jag undervisat, om vad som gäller i kursen och vad som står i målen för det aktuella ämnet och så vidare. Men barn och ungdomar är villiga och intresserade av att påverka om de ges den möjligheten. Deras medvetenhet om sitt eget lärande ökar också med möjligheten att få vara med och bestämma om lärandeprocessen.

gratis-apple-clipart-pussel-blad-regnbage-smart-enkel-sot_270-162500.jpg (502×626)

Som lärare för vuxna har jag på senare år jobbat enbart med ämnet Svenska som andraspråk. Det innebär alltså att exakt alla mina elever är migranter och har kommit hit ifrån någon annan kulturbakgrund än den svenska. I min kontakt med andra lärare i Vuxenutbildningen, har jag förstått att också de modersmålstalande vuxna eleverna är lika på en specifik punkt, nämligen graden av intresse för medbestämmande. I min egen hobbyforskning på detta ämne, har jag kommit fram till att skälet till att de vuxna eleverna inte vill vara med i demokratiska processer hänger samman med att de ofta har uttryckt att de känner sig pressade rent tidsmässigt. De har helt enkelt inte eller upplever sig inte ha, tid att vara med och bestämma. På en direkt fråga kan de svara att de litar på sin lärares bedömning om vad som är vettiga arbetsuppgifter och metoder som passar för det aktuella ämnet. De litar också på att läraren gör kloka avvägningar när det gäller svårighetsnivå och variation etc. För mig har det varit en svår omställning att upptäcka att eleverna väldigt sällan vill bestämma. Jag vill att de ska vara med och bestämma!

Ingen grupp är den andra lik, men mot bakgrund av ovanstående, så är det så att denna kväll, dagen innan jag ska börja en ny termin, så har jag INTE skrivit en färdig planering för hela vårterminen. Denna gång finns det flera skäl till det, men ett av de viktigaste skälen är att jag vill möta mina elever först och bilda mig en uppfattning om hur just de vill att lärandet ska ske. Det vinner vi alla på. Men… eftersom det är imorgon det drar igång igen, så är det här blogginlägget slut nu, för läraren måste sova!

908012_1.jpg (500×250)