Tvåhundranittonde åseriet- Ibland ser man inte skogen för träden…

Vi arbetade med uttal och betoning en stund idag och det gjorde vi dels med en del påhittade dialoger av olika karaktär, dels med hjälp av rim och ramsor och tungvrickare av traditionellt stuk, som sex laxar i en laxask… En av dessa småtexter vi tog oss an, var en text som handlade om att tallskogen är talrik, samtidigt som den är tallrik… Ser man det sistnämnda ordet i en mening, så tar man kanske för givet att det är enbart är något man lägger maten på när man ska äta…

Det är svårt med svenska ibland! Eller hur? 😉

Tallskogen vid Malingarna

 

 

Annonser

Etthundrafemtionde åseriet- Skolstart med frågvisa elever

fragetecken_21323680.jpg (626×542)

Det har alltid förundrat mig hur svårt det är att kommunicera på ett så tydligt sätt att det inte leder till några frågor alls. Det är sällan jag lyckas med det, trots att jag inom mitt yrke ständigt tränar på just det, dagligen…

Antingen är det så att jag är otydlig eller så är det en fråga om att elever ser det som en möjlighet att knyta lite extra kontakt med mig om de ställer några följdfrågor efter informationspasset. En annan hypotes jag har är att det kan vara så att man som andraspråkselev är van vid att inte lita på sin svenska fullt ut och även om man då har förstått den information man nyss tagit del av, så vill man försäkra sig om att det verkligen förhåller sig på det sätt man antagit.

När det inte handlar om information inför en kursstart, så som det gjorde idag, så kan det till exempel handla om ett bekräftelsebehov. Jag minns elever från ungdomsklasser och barn i de yngre skolåren, som ibland ville få beröm och bekräftelse i skolarbetet. De kunde ha lyssnat och förstått exakt vad uppgiften gick ut på och ändå räcka upp handen och be mig titta på arbetet, medan de sa: ”var det så här man skulle göra?” I nio fall av tio hade eleven uppfattat precis hur man skulle göra, men ville få mig uppmärksam på just detta, att vederbörande hade förstått och dessutom redan hade utfört uppgiften.

Med den typen av minnen i bagaget, brukar jag försöka sprida den där bekräftelsen ändå i klassrummet, utan att eleverna måste be om den. Jag går gärna runt i klassen och småpratar med eleverna när de arbetar och försöker att ge feedback medan de jobbar, om arbetet sker i mindre grupper eller enskilt. De gånger vi jobbar i helklass, så är jag också noga med att förstärka sådant som någon gör bra. Samtidigt är jag mycket väl medveten om att det innebär att det finns en risk för en viss ”orättvisa” så till vida att vissa elever som är aktiva på lektionen ständigt får beröm medan andra kommer i skymundan. Det har lett till att jag försöker hålla tillbaka de elever som pratar för mycket. Vänligt men bestämt ber jag då den eleven att ge någon kamrat möjlighet att också kommentera. Just det så kallade talutrymmet är väl beforskat i skolans värld och redan när jag studerade till lärare i slutet av åttiotalet fanns flera forskare som fokuserat på detta. En av de böcker som man ofta citerade på den tiden var skriven av Jan Einarsson & Tor G. Hultman och hette ”God morgon pojkar och flickor”. I korthet kan man säga att de hade studerat hur stor andel av klassrummets talutrymme som användes av läraren, respektive av pojkar eller flickor. Inte helt oväntat talade läraren mest. För egen del tänker jag på det VARJE DAG i mitt klassrum, nästan som ett mantra inombords. Jag tycker att det vore så förödande om eleverna skulle uppleva att de inte hade någon chans att yttra sig på lektionerna.

Enligt Jan Einarsson & Tor G. Hultman så var det även så att pojkar hade större talutrymme i klassrummet än vad flickor hade. För ungefär tio år sedan hade jag en helt vanlig lektion när min rektor plötsligt kom in i klassrummet oanmäld. Han satte sig på en stol mitt i klassrummet och började föra någon form av anteckningar. Jag blev förstås orolig, men kunde rimligtvis inte veta vad det var han höll på med i detalj, bara att han antecknade. Jag tänkte att han kanske studerade mig inför något utvecklings- eller lönesamtal, men  han verkade minst lika uppkopplad på vad eleverna sa och vem som sa vad etc. Det förbryllade mig, men jag tänkte att det får väl kanske sin lösning senare. Efter en stund sa han plötsligt. ”Ja! Då  har jag fått det jag behövde. Hej då!” Då tilltog min oro verkligen och resten av den där lektionen kändes lite skakig, men barn är barn och jag hade ju fullt upp med dem och glömde rektorsbesöket ända tills det var dags för konferens någon dag senare. Då fick mysteriet sin lösning.

exclamation-point-507768_1280

Vår rektor hade nämligen besökt samtliga klassrum och gjort samma sak i alla, nämligen kommit oanmäld utan att säga något om syftet. Det han kollade var fördelningen mellan hur jag som lärare lät flickor respektive pojkar prata i klassrummet. I mitt klassrum hade det varit just 50% för vardera och jag var verkligen glad över det, samtidigt som jag förstod att det handlade om en lycklig tillfällighet. I flera av kollegornas klassrum var resultatet också där i närheten vilket vi alla efteråt kände var jättefint. Vi kände stolthet över att ha kommit en bit på väg i genusdebatten som just då pågick. Att fördela ordet är svårt, speciellt i ett klassrum där det kan finnas elever som upplever sig ha ”svaret” på alla frågor som ställs. Att ge ordet till någon annan utan att släcka intresset hos en aktiv elev, är en svår balansgång som man måste hantera på ett genomtänkt sätt. Det har ibland varit nödvändigt att samtala med en enskild elev och be vederbörande att ge kamrater chansen att yttra sig innan det egna svaret ropats högt rätt ut i klassrummet. Av naturliga skäl är det minst lika viktigt att föra ett samtal med den elev som tar för lite plats i klassrummet. Att våga yttra sig, att våga redovisa något muntligt inför en grupp eller hela klassen är svårt för många elever. Mitt recept för det problemet är trygghetsskapande social träning för hela gruppen, där hela klassen arbetar för varandras bästa och är införstådda med att alla har olika styrkor och svagheter att träna på. Mer om det i en annan blogg…

Etthundrafyrtiotredje åseriet- Imorgon är det nystart!

ginger.jpg (655×468)

Dagen till ära har jag förkylningssymtom. OM det inte händer precis i början av ett skollov, så händer det per automatik denna dag i stället, nämligen den sista innan man ska börja jobba… De många julapelsinerna och clementinerna har jag  utökat med brustabletter med C-vitamin, men det hjälpte ändå inte. Varje ny termin är spännande tycker jag. Förr när jag hade klasser i grundskolan, så var det inte alltid så mycket som ändrades från december till januari, men som lärare i Vuxenutbildningen, så har jag kurser där många elever blir klara på en termin och då blir förändringen för mig själv ganska stor, eftersom det alltid är en ny grupp jag kommer att möta när terminen drar igång.

En annan förändring som jag verkligen är helt ansvarig för själv är att jag i väldigt stor utsträckning hittar på nya och andra saker att göra inom kursens ram. Det hänger samman med att jag tycker att det är oerhört stimulerande att fundera vidare på hur man kan förbättra undervisningen för att lärandet ska bli mer optimalt för var och en av eleverna. Det är dessutom så att variation är en garant för att jag själv inte ska tröttna. Tanken på att upprepa samma sak igen och igen år efter år lockar mig inte alls. Det leder förstås till att jag måste uppfinna hjulet igen. Å andra sidan är det bra på så vis att jag kan individualisera. Det finns på så sätt utrymme för elevers egna önskemål och synpunkter redan inom det som jag har producerat eller förarbetat för elevers del. Ett exempel på det är de många hjälpdokument jag skapat för olika texter. Det är både korta och långa texter som jag skrivit långa ordlistor, spelat in ljudfiler till eller försett med instuderingsfrågor som syftar mot olika kursmål. En elev som då av något skäl inte vill läsa en text som jag har introducerat inom ett tema i klassen, kan utan problem läsa något annat, som tränar samma moment i kursen, men som passar just den individen bättre. Det är spännande med elevers olika preferenser när det gäller lärstilar och jag försöker så gott det går att möta deras bästa sätt. Men det är också en lärares uppgift att stötta de elever som kanske ännu inte har funnit en framgångsrik metod att lära sig ett nytt språk. Därför introducerar jag så många olika sätt som möjligt i början av kursen, för att elever ska ges en möjlighet att finna nya och mer effektiva metoder att lära sig och också för att variationen i sig medför ett mer intressant och spännande lärande än om man vet från lektion till lektion exakt vad som ska hända.

Om man arbetar med små barn kan det omvänt vara så att strukturen i klassrummet är viktig för att barnet ska känna igen sig och också känna trygghet i undervisningssituationen. Min erfarenhet av elever i äldre åldrar, från högstadieåldern och uppåt är att det snarare är mycket viktigt att vara just varierad. Med vuxna elever, som jag undervisar nu, finns ytterligare en dimension som de ofta tar upp och det är att lärandet måste vara effektivt hela tiden. Tänk dig en högstadieklass där något skäl koncentrationen från klassen, t ex en brandövning eller ett spontant besök av rektor som ska fråga klassen om någon organisatorisk fråga. En högstadieelev kan mycket väl yttra ”Yes!!!! Nu har det gått bort femton minuter av lektionen! Vilken TUR!!!” men den vuxne elevens reaktion är snarare; ”Vad synd att det blev brandövning nu när vi hade lektion. Kan vi läsa in den här lektionen i eftermiddag i stället?” Samma sak gäller medbestämmande, i stora drag. Barn i alla åldrar, men också ungdomar, har i mina klasser alltid getts och också tagit, ett stort ansvar för arbetet i klassen. De vill vara med och bestämma, vill sy ihop ett koncept som passar just dem. Därför har det ibland varit helt olika upplägg i två parallellklasser som jag har undervisat i samma ämne, samma årskurs och på samma skola. Eleverna i de olika klasserna hade olika preferenser när det gällde hur och vad. Självklart har jag inte med det sagt att jag har abdikerat från lärarrollen! Jag vet vilket huvudsakligt innehåll och på vilken nivå vi ska arbeta. Jag har också noggranna genomgångar med eleverna, även de små barn jag undervisat, om vad som gäller i kursen och vad som står i målen för det aktuella ämnet och så vidare. Men barn och ungdomar är villiga och intresserade av att påverka om de ges den möjligheten. Deras medvetenhet om sitt eget lärande ökar också med möjligheten att få vara med och bestämma om lärandeprocessen.

gratis-apple-clipart-pussel-blad-regnbage-smart-enkel-sot_270-162500.jpg (502×626)

Som lärare för vuxna har jag på senare år jobbat enbart med ämnet Svenska som andraspråk. Det innebär alltså att exakt alla mina elever är migranter och har kommit hit ifrån någon annan kulturbakgrund än den svenska. I min kontakt med andra lärare i Vuxenutbildningen, har jag förstått att också de modersmålstalande vuxna eleverna är lika på en specifik punkt, nämligen graden av intresse för medbestämmande. I min egen hobbyforskning på detta ämne, har jag kommit fram till att skälet till att de vuxna eleverna inte vill vara med i demokratiska processer hänger samman med att de ofta har uttryckt att de känner sig pressade rent tidsmässigt. De har helt enkelt inte eller upplever sig inte ha, tid att vara med och bestämma. På en direkt fråga kan de svara att de litar på sin lärares bedömning om vad som är vettiga arbetsuppgifter och metoder som passar för det aktuella ämnet. De litar också på att läraren gör kloka avvägningar när det gäller svårighetsnivå och variation etc. För mig har det varit en svår omställning att upptäcka att eleverna väldigt sällan vill bestämma. Jag vill att de ska vara med och bestämma!

Ingen grupp är den andra lik, men mot bakgrund av ovanstående, så är det så att denna kväll, dagen innan jag ska börja en ny termin, så har jag INTE skrivit en färdig planering för hela vårterminen. Denna gång finns det flera skäl till det, men ett av de viktigaste skälen är att jag vill möta mina elever först och bilda mig en uppfattning om hur just de vill att lärandet ska ske. Det vinner vi alla på. Men… eftersom det är imorgon det drar igång igen, så är det här blogginlägget slut nu, för läraren måste sova!

908012_1.jpg (500×250)