Femhundrasjätte åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min man Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

Annonser

Femhundrafjärde åseriet- Finland och jag…no niin!

Vårt grannland i öster, de tusen sjöarnas land… Ofta när jag önskar mig en resa någonstans i främmande land, så funderar jag starkt på att åka bil i det sjörika grannlandet och uppleva den finska naturen, såsom den beskrivs i till exempel ”Harens år” och andra böcker av Arto Paasilinna. Jag ser för mitt inre öga ändlösa vägar i kanten av vidsträckta myrar fulla av hjortron. Jag ser solnedgångar i sjöar och oändliga barrskogar… Hittills har resan aldrig blivit av. Kanske en gång i framtiden att jag övertalar någon finsktalande vän, som kan tänka sig att bila med mig via Haparanda… I så fall ska vi skråla ikapp till bilstereon på högsta volym med Arja Saijonmaa eller M A Numminen, för någon annan musik som är på RIKTIG finska kan jag förstås inte sjunga med i.

Många gånger har jag roats av hur man skojat om det finska, det måste jag medge…till exempel när Galenskaparna och After Shave skildrar en typisk finsk långfilm, där eländes eländes elände är det återkommande temat mellan alla ”Perkele” och den enda ”färg” som finns i filmen är grå… Eller som när brorsan var i Finland på en jobbresa och de skojade med varandra, finnarna och han… Sista dagen fick brorsan en tallrik med blommönster och en flaska Koskenkorva för att kunna göra en typisk finsk ”sommarsoppa” när han kom hem till Sverige igen…

Jag hoppas att det in Finland finns liknande skämt på bekostnad av oss svenskar…!

Kanske är jag en typisk smygfinne? Jag bastar väldigt gärna och länge… Min favoritreklam är den från K-Rauta… Jag älskar de tjärpastiller man köper på finlandsfärjorna och jag kan fullständigt föräta mig på finsk lakrits. Och faktiskt:

Finska är ett språk jag gillar att öva mig på… No niin? 🙂

Genom åren har jag ibland lyssnat på Uutiset på radion för att försöka förstå vad nyhetsprogrammet handlar om och sakta sakta kan jag snappa upp något enstaka ord som jag tror att jag förstår… Jag kan också lyssna på den musik som radion spelar i den finska halvtimmen och fundera över vad texterna handlar om… Galet? Ja, absolut! Men jag är språklärare till yrket och gillar att försöka förstå även språk som inte liknar mitt eget. Men efter många försök är det endast några få fraser som har fastnat på allvar, som enklare hälsningfraser och det bekväma noniin…som går att applicera på de mest märkliga sätt… Vi borde också ha ett no niin, men det närmaste jag kommer i tanken är möjligen ”eller hur?” som går att uttrycka både positivt och negativt med hjälp av överdriven intonation och sarkasm i rösten.

no niin

De finländare jag träffat genom åren, utstrålar alla SISU, den där säregna kämparglöden och inställningen att aldrig ge upp, oavsett vad som händer. Genom reklamsnuttar som K-Rauta, där hjälten klarar allt, oavsett temperaturer och svårighetsgrader, spär finländska företag själva på den bilden av landets invånare… Jag har helt klart gått PÅ den där reklamen… Jag tänker att ALLA finländare är starka och klarar allt, åtminstone de finländare JAG känner! 🙂

Därför går självständigheten att koppla samman med SISU, tycker jag.  Grattis Finland!

 

Fivehundred and third Åsic- The Pianist of Yarmouk

This summer I had to let go of my piano when I moved from a house to an apartment. I tried to find someone who could accept it as a free gift, but in the end we had to leave it on the city dump. I felt sad and nostalgic when thinking of all the moments I’d spent with my instrument, playing or rehearsing for numerous piano lessons in the past.

This morning I was browsing the suggested documentaries on the Swedish Television channel #SVT. One of them caught my attention, first because there was a comment ”only two days left to watch this video” (So hurry up and watch it, all my friends in Sweden!), secondly because the story was about a man who played the piano. The pianist was a Palestinian, who had lived in Yarmouk in Syria and many of my adult students come from Syria. Some of them are Palestinians, too. I thought I needed this story as an example of what living in exile means, but I was also curious about the piano…

Music is a way to make contact. It is also an excellent way to express emotions. It doesn’t matter whether we mean happiness, sadness, anger or frustration. Whatever feeling or emotion we’d like to express, there is music to it! The pianist of Yarmouk found his way to deal with the war, through music. ❤

The documentary on http://www.svtplay.se is called ”Ett piano, en hjälte, ett krig” (= a piano, a hero a war). Ayham Ahmad tells his story and we follow him for a few years from the beginning of the war in Syria. He works together with his father in a wood shop, making music instruments and playing the piano. When the acts of war spreads in Yarmouk, he brings his piano to the street, in order to sing together with children, to help them focus on something positive rather than the ongoing war. Everyone of us with a heart, will be moved by the story. But those of us who has left an instrument behind for some reason, will realize there will always be solutions. By spreading the music from Yarmouk, Ayham Ahmad tells the world about the war in his own way.

The horrors of the war in Syria is a reality for people still there and also for their relatives and friends in exile worldwide. The war must come to an end! If you live in Sweden, you have access to svt.play and two more days to learn more about Ayham Ahmad and his piano:

Ett piano, en hjälte, ett krig

Femhundraandra åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

Femhundraförsta åseriet- Med värmeljus vid arbetsdagens slut tänds kreativiteten

Jag läste ett av mina gamla åserier och noterade att den här tiden på året är ganska typisk. Även i år känner jag mig utarbetad och trött och varje stund jag är i klassrummet med eleverna så glömmer jag bort det. Men när jag kommer in i arbetsrummet återkommer känslan av att det är mörkt i november…

Det behövs egentligen inte så mycket för att tända en ny gnista av arbetslust. I fredags hade vi ett konstruktivt möte inför vårterminen. Nu är jag på det klara med vad som gäller och vem som ska göra vad. Trots att jag nu är mitt i slutfasen av den här terminen, så börjar jag ändå fundera på hur man kan jobba i början av januari… Är det inte märkligt att det är så?

Här är vad jag skrev detta datum för tre år sedan:

Mina elever slutade vid lunch och medan min underbara undervisande vän jobbade klart med sina elever, så hade jag hunnit läsa några kåserier  inför nästa vecka och fundera på några uppgifter, men sedan blev jag verkligen JÄTTETRÖTT.

nattuggla_144261913.jpg (255×231)

Att klockan då var 16 märkte jag eftersom fläktens surr äntligen upphörde och tystnaden bredde ut sig. Jag la upp fötterna i en fåtölj i arbetsrummet, hämtade en kvarbliven kudde som vi har i materialrummet och så blundade jag. Somnade gjorde jag inte, men jag nickade till och det var verkligen jätteskönt. Så kom hon, min finaste arbetskamrat K och hon ville att vi skulle diskutera upplägget för nästa termin. Min trötthet försvann i ett nafs och vi gjorde lite te, satte oss i ett nedsläckt arbetsrum med en grupp värmeljus på bordet emellan oss. Man smider planer bättre i mörkret…och dessutom flyger tankarna lättare. När klockan var 18.30 så insåg vi båda att inte endast tankarna flyger, utan också tiden! Att trivas på jobbet är så oerhört viktigt och att uppleva att man glömmer bort att gå hem är en ynnest. Vi hann inte klart idag, men det kommer nya dagar när det känns fint att stanna en stund. Med en arbetskamrat som K är lärarjobbet lätt som en plätt.

481143_320390238014309_236798266373507_798361_1933303018_n.jpg (320×240)

Five hundredth åsic- To choose or not to choose is the question, #Femhundrade åseriet

148948_63610672.jpg (475×356)

When I was in NJ a couple of years ago I noticed that I am not very good at choosing and find myself ambivalent and indecisive, If there are a lot of options. At least when it comes to choosing food from a menu… 😀

I wonder if I possibly have inherited this from my daughter? We are just the same when we are in a situation of choice. If we get stuck, we do however have different solutions to our problem. My daughter would most likely go for a choice similar to some of her friends, and thus avoid the risk of feeling her own choice was in any way bad. I, myself, on the other hand, sometimes want to follow the stream, not be the one to be a nuisance to others. SO although we both may do as others do, we seem to do so for completely different reasons. We also both tend to pick ”both” when it may be difficult to pick ”either…or”…

One of my friends have decided for herself to give herself a kind of punishment if she cannot make a decision when she is picking something for her (fika)coffee. If she cannot make up her mind about what nice pastry to choose, she simply says: ”En kanelbulle, tack!” (A cinnamon bun, please!). I remember many different situations when this friend and I have lined up to buy a cup of coffee and she and I both try hard to make a decision, but when it’s our turn at the check-out, we realize that it’s impossible… Luckily a cinnamon bun is a great treat along with a cup of coffee!

kanelbullar2_2352.jpg (3648×2736)

But…what if my reluctance to make a choice is the very reason why I find it so difficult to be decisive in my classroom, too? The Swedish School System allows a lot of democratic processes for students to be involved in. We are supposed to engage our students in decision-making and students have a right to make an impact and be active in evaluating their school situation from many different perspectives. I don’t mind that situation at all… In fact I enjoy being interactive with my students in order to develop the learning process from year to year. Having said that, I also notice that Swedish students tend to be used to this collaboration with their teachers and they are also interested in sharing their opinion, suggest possible improvements to instruction or lessons, but my current students from different parts of the world seem more or less new to the idea of sharing their ideas and views.

I remember a lesson I had planned for a group of SVA3, where the students were all supposed to act and also to reveal a certain personality in a dialogue with friends. I had hoped for the group to pick a card with a personality and then ”go for it”, but obviously they were all worried about the situation and thought it was a better idea if I handed out the cards and thus made the choice more of a ”random” situation. After the activity I asked the students why they didn’t want to take part in the process of choice and they all said that they thought it was scary and unusual to decide for themselves in a school situation. It didn’t matter that they were all adults. They were all facing their old school situations where teachers make decisions and students do as they are told.

Centralskolan-en-skola-foer-alla_large.jpg (470×313)

Is there a difference between situations where one wants to choose or not? I don’t know if that would be universal, but I think from my point of view that when the decision is important to me FOR REAL, then I don’t give away my chance to choose voluntarily, but if there is no real and deep meaning to me personally, then I don’t mind letting someone else pick a choice of their taste. That is also why I completely trusted my friends when we decided what food to buy when I was in the US a couple of years ago. I trusted their taste and I didn’t want to be a pain…so instead of making a decision they wouldn’t appreciate, I’d rather let them choose. I guess we are all different. I notice that I am a person with a ”decision disorder” 😀

So… To choose or not to choose, will also in the future be the most important question, in every situation there is.

This is my 500th blogpost! Thanks for reading! ❤

 

Fyrahundranittionionde åseriet- Den första snön

Den finns där varje år, den där stunden när man kanske lyfter blicken från tidningen och kastar ett getöga genom fönstret och inser att det snöar… Man fylls antingen av en sanslös glädje eller av någotslags bottenlöst mörker… Allt beror på hur vädret har varit dittills och vilken tid på året det sker… 🙂

Regn… snöblandat regn… snö, snöstorm… eller när långsamma stora fluffiga dasslock sakta singlar ner från skyn när man är ute och promenerar… Känslan är helt olika!

Jag älskar snö! Men för att jag verkligen ska vara ODELAT POSITIV, så krävs att snön redan ligger på marken, att det är februari och minus tio grader och solsken… En dag som denna när det ännu inte finns någon tjäle i marken och det ändå envist matar på däruppifrån och allt som händer är att världen blir mer och mer grå och blöt och platsen mellan kragen och jackan är exakt den plats som snöflingorna landar på…så har jag riktigt svårt att förhålla mig enbart positiv. Jag ser fram emot den RIKTIGA vintern… om den nu kommer…