Fyrahundraåttioandra åseriet: Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år och hur rekryterar vi nya lärare?

kugghjul

Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna. Lärarens eget kunnande, intresse och engagemang är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna. Därför behövs kunniga, intresserade och engagerade lärare.

I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study).  Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig.  Jag har under mina 26 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare.

 

 

Annonser

Fyrahundraåttioförsta åseriet- Den svenska skogen och dess dragningskraft för själen

lingonrisA close encounter with a pine treetallskog vid Malingarna_1Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

tallfjortisarna

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

blåbärTalltoppartallskog_3

 

sjö vid Malingarnasjö vid Malingarna

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

A pointing finger in the forest När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods sommaren 2016.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

granskog, fur tree granskog, fur tree _1granskog, fur tree _2granskog_1myrstackmossamossbelupen stensvampskogen

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen! 

 

granskogens mjuka konturer

Four Hundred and Eightieth Asic – The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read ”Of Mice and Men” in school as a teenager, and I guess my teacher picked the novel for a few different reasons, among one was the endurable length… I was however thrilled by the way Steinbeck built up his characters and how the story developed.  From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but last summer, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

Nobelpris_medalj

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

To me as a Swedish reader, both when I was young and now, I  must say Steinbeck really made a difference. I can see his deep engagement concerning important issues in society and although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2016. In Europe where I live, migration is an every day topic, since many thousands of people are on the move between different countries. Some end up in camps or in asylum seeking procedures where bureaucratic systems cannot handle the massiv number of applications quick enough. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans may be delayed or sometimes changed, and for a few the plans and hopes may never be fulfilled, due to accidents or other problems along the way.

Describing the process of change in a person’s life, like Steinbeck does in ”The Grapes of Wrath”, is a delicate matter, since it is walking on a thin line between being true or being pathetic. Neither can you exaggerate too much nor be too shallow. When the story begins we meet the American state Oklahoma when the weather conditions have been very poor for a long time. Draught and winds have left the land destroyed and every corn field has a layer of dust that makes the corn worthless. The protagonist Tom Joad, is an ex-convict from Mac Alester, where he sat four years for homicide. Now he is out on parole. Tom Joad comes back home in company with an old friend of the family, Jim Casy. In order to find job and better opportunities the Joads decide to leave Oklahoma for California. During the long trip from Sallisaw, Oklahoma to California both Grandpa and Grandma die. Tom’s brother Noah, and his sister’s boyfriend Connie leave the family for different reasons, but the rest of the family stick together. Ma and Pa, Tom and his brother Al, their sister Rosasharn who is pregnant and the younger children Ruthie and Windfield all come to California after a very tough trip through several states, over mountains and finally through the desert.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Joads and the other Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems. For several reasons Tom gets in trouble again.

vindruvor

Throughout the novel, Steinbeck give descriptions of the surrounding landscape and certain topics of interest. One of the chapters is like a dialogue between a car salesman and an Okie buyer and written with humor, although the underlying message is that many poor Okies were fooled by the car dealers, selling off good cattle or mules in trade for a jalopy. Another such chapter is a very nice description of a few instruments, the harmonica, the guitar and the fiddle and how they blend in together for the coming dance evening, when a certain piece of music is played. That is also where ”Swedes up in Dakota” (p 342) are mentioned, which is fun to read for me as Swedish.

But apart from these humorous chapters, there are also some very critical topics, as when Steinbeck describes how land owners had too much fruit and too much potatoes, too many pigs and instead of giving the food to the extremely poor workers, they poisoned the potatoes, drowned the pigs and drenched the fruit in kerosene, only for the pleasure of not giving it to the starving workers. That is when ”The Grapes of Wrath”(p 349) is uttered…

For a period of time, the Joads live in the Weedpatch camp, which is a state camp. For the first time in their lives, Ruthie and Windfield see toilets. The workers are all involved in taking care of the camp together, making sure it is kept clean. Here the Joads meet other people they can trust and make friends with and for a moment the reader is fooled to think this book has a happy ending…

I highly recommend ”The Grapes of Wrath” if you would like to get a glimpse of migrant life from the inside. The novel reveal several complex issues and through the Joads and their discussions throughout the novel, you and I get a chance to consider those issues, too. With the coming election in the USA last year when I was there, the voters could decide whether there would be harder times or not for migrant workers from abroad, picking fruit and cotton in California for the benefit of American producers. Some of the migrants came there just like the Joads, with the hope of a better future. Some of the current Californians are likely to be decendants from Okies who came in the thirties.

Let us read books like ”The Grapes of Wrath” and never forget what made us the ones we are today.

cotton-capsule

Fyrahundrasjuttionionde åseriet- My paddle’s keen and bright, flashing with silver…

Som barn var jag ofta vecka efter vecka i familjens sommarstuga. Där fanns ett tiotal jämnåriga pojkar att vara med dagarna i ända, men som ensam tjej var det dagar då jag valde bort deras sällskap och hittade på något på egen hand i stället. Ofta tog jag med mig matsäck och rodde eller paddlade ut på sjön nedanför stugan, för att få vara för mig själv i några timmar. Det var en lisa för själen att kunna vara nära naturen på det sättet. Även om den aktuella sjön inte är något omfattande innanhav, så var det fullt möjligt att  uppleva den där flykten från civilisationen, som ger mig en inre frid. En fiskmås flyger upp ifrån fiskmåsstenen för att förleda uppmärksamheten från de små grå dunbollarna och en lom dyker en bit bort, samtidigt som jag paddlar närmare, så tyst jag kan…

Att återvända till minnet av de där barndomssomrarna, räcker i allmänhet för att återfinna ett lugn…men ut ur bekvämlighetszonen måste man ta sig ibland, så idag har vi paddlat i vattenbrynet i Kloten, nära Malingsbo i Dalarna. Det är verkligen rogivande att ta sig runt i en kanadensare och titta på den vackra naturen. Med en bekant ryggtavla i fören och med hur många samtalsämnen som helst försvinner tiden medan lugnet infinner sig.