Fyrahundraåttiosjunde åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

För ett par år sedan ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… Förra året, när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan… Även detta år började de redan under sommaren att fråga om vi inte borde åka till Bokmässan, eftersom det ju är en TRATIDION…

Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, ibland i tjänsten och ibland på eget bevåg. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv.  🙂

I år ser jag fram emot att återse en vän och tidigare elev som numera är bosatt i Göteborg.

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. För ett par år sedan gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död och går att köpa av mig om du vill läsa den… Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död





Four Hundred and Eightieth Asic – The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read ”Of Mice and Men” in school as a teenager, and I guess my teacher picked the novel for a few different reasons, among one was the endurable length… I was however thrilled by the way Steinbeck built up his characters and how the story developed.  From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but last summer, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…


John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

To me as a Swedish reader, both when I was young and now, I  must say Steinbeck really made a difference. I can see his deep engagement concerning important issues in society and although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2016. In Europe where I live, migration is an every day topic, since many thousands of people are on the move between different countries. Some end up in camps or in asylum seeking procedures where bureaucratic systems cannot handle the massiv number of applications quick enough. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans may be delayed or sometimes changed, and for a few the plans and hopes may never be fulfilled, due to accidents or other problems along the way.

Describing the process of change in a person’s life, like Steinbeck does in ”The Grapes of Wrath”, is a delicate matter, since it is walking on a thin line between being true or being pathetic. Neither can you exaggerate too much nor be too shallow. When the story begins we meet the American state Oklahoma when the weather conditions have been very poor for a long time. Draught and winds have left the land destroyed and every corn field has a layer of dust that makes the corn worthless. The protagonist Tom Joad, is an ex-convict from Mac Alester, where he sat four years for homicide. Now he is out on parole. Tom Joad comes back home in company with an old friend of the family, Jim Casy. In order to find job and better opportunities the Joads decide to leave Oklahoma for California. During the long trip from Sallisaw, Oklahoma to California both Grandpa and Grandma die. Tom’s brother Noah, and his sister’s boyfriend Connie leave the family for different reasons, but the rest of the family stick together. Ma and Pa, Tom and his brother Al, their sister Rosasharn who is pregnant and the younger children Ruthie and Windfield all come to California after a very tough trip through several states, over mountains and finally through the desert.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Joads and the other Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems. For several reasons Tom gets in trouble again.


Throughout the novel, Steinbeck give descriptions of the surrounding landscape and certain topics of interest. One of the chapters is like a dialogue between a car salesman and an Okie buyer and written with humor, although the underlying message is that many poor Okies were fooled by the car dealers, selling off good cattle or mules in trade for a jalopy. Another such chapter is a very nice description of a few instruments, the harmonica, the guitar and the fiddle and how they blend in together for the coming dance evening, when a certain piece of music is played. That is also where ”Swedes up in Dakota” (p 342) are mentioned, which is fun to read for me as Swedish.

But apart from these humorous chapters, there are also some very critical topics, as when Steinbeck describes how land owners had too much fruit and too much potatoes, too many pigs and instead of giving the food to the extremely poor workers, they poisoned the potatoes, drowned the pigs and drenched the fruit in kerosene, only for the pleasure of not giving it to the starving workers. That is when ”The Grapes of Wrath”(p 349) is uttered…

For a period of time, the Joads live in the Weedpatch camp, which is a state camp. For the first time in their lives, Ruthie and Windfield see toilets. The workers are all involved in taking care of the camp together, making sure it is kept clean. Here the Joads meet other people they can trust and make friends with and for a moment the reader is fooled to think this book has a happy ending…

I highly recommend ”The Grapes of Wrath” if you would like to get a glimpse of migrant life from the inside. The novel reveal several complex issues and through the Joads and their discussions throughout the novel, you and I get a chance to consider those issues, too. With the coming election in the USA last year when I was there, the voters could decide whether there would be harder times or not for migrant workers from abroad, picking fruit and cotton in California for the benefit of American producers. Some of the migrants came there just like the Joads, with the hope of a better future. Some of the current Californians are likely to be decendants from Okies who came in the thirties.

Let us read books like ”The Grapes of Wrath” and never forget what made us the ones we are today.


Fyrahundrasextiosjätte åseriet- 35 000 views!

 This blog has now had 35,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish since that’s my mother tongue. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Nu har bloggen haft 35 000 visningar!

Tack alla ni som läser det jag skriver. Ibland gör jag djupdykningar i något som för stunden känns intressant, som till exempel ett författarskap eller en aspekt av lärande eller undervisning. Om du tittar i menyn till vänster under ”På svenska” kanske du hittar något läsvärt.

Där finns till exempel #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren 2016 handlade ett antal blogginlägg om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron, men även naturupplevelser som ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgick bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti jobbade jag med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag gjort en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet.

Under hösten 2016 skrev jag om mina erfarenheter av bröstcancer. Om du vill läsa om det så kan du hitta det första blogginlägget här:


Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp. Tack för att du läser! ❤



Fyrahundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.


Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

Fyrahundrafyrtioåttonde åseriet- Endast en sann författare kan skapa litteratur av kärleken till kor och pölsa!


Någonstans i det inre av Västerbotten, står en skribent vid en pulpet och fabricerar stora nyheter… Platsen heter Avabäck och om den platsen finns eller ej har jag alltid undrat… Det är i Avabäck som romanen Pölsan av Torgny Lindgren tar avstamp. Nu, när jag nyss fått kännedom om Torgny Lindgrens bortgång, använder jag möjligheten att googla platsens namn för att stilla min nyfikenhet om platsens geografiska läge… Google svarar ”Vi kunde inte hitta Avabäck”… Jag känner mig lurad och glad på samma gång! I alla år har jag tänkt på Avabäck som en avkrok som jag någon gång ska besöka… Att inte ens google kommer att kunna leda mig dit, kittlar fantasin ytterligare, speciellt med tanke på idén att just förlägga så många berättelser till en plats som inte finns, men som genom de tydliga beskrivningar författaren gett, likväl finns i min fantasi… För nog kan jag utan minsta problem måla upp för min inre syn hur det ser ut där i Avabäck…

Såsom Lindgren beskriver Avabäck är det så litet att det i princip aldrig får några besökare och skribenten i boken står vid sin pulpet och ”hittar på” händelser som ska föras in i tidningen, men berättelsen glider sedan vidare ut på landsbygden där sökandet efter den perfekta pölsan går sida vid sida med spridningen av lungsoten… Smittan, hostan, pölsan och de ingående ingredienserna, och lika delar humor, dialekt och berättarglädje är vad som gör Pölsan så läsvärd.

Pölsa är gott och jag äter det gärna, men jag har nära nog aldrig ätit hemlagad på riktigt… I stället har det varit den burkpölsa som länge gått under namnet Norrlandspölsa och kanske är det så än? Lillsjöliden är (enligt boken) platsen där den bästa pölsan finns och vill jag äta den, så kan jag ju inte riskera att platsen inte ens finns på kartan, så därför avstår jag från att googla platsnamnet! När man är förtjust i den här burkpölsan och gärna blandar den med kokt potatis och rödbetor, så är det med glädje och ett stort mått nyfikenhet man tar sig an en bok med titeln Pölsan. Det är en sådan märklig titel att man bara måste läsa av bara det skälet, men för egen del hade jag redan både läst och lyssnat på novellsamlingen Merabs skönhet, när Pölsan kom från tryckpressarna. Därför räckte det för mig den gången att jag förstod att det rörde sig om samma författare. Jag var redan frälst. Merabs skönhet hade haft den inverkan på mig att jag själv nästan bytte dialekt till Torgnys sjungande västerbottniska… Det var så mycket med den där inläsningen som jag älskade, det finurliga och engagerade och lite oskyldiga både i själva inläsningen och förstås innehållet…

Människora i Merabs skönhet… De är inte som vi… De är ännu vanligare än de vanligaste människor du kan tänka dig, men när man får lära känna dem lite närmare, så är det precis det motsatta som råder… de är alla helt unika… en av varje sort… Han kunde måla med ord och ändå hålla sin personliga stil så att man kände igen textavsnitten som något som Torgny Lindgren skrivit… Merabs skönhet är en novellsamling där titeln härrör från en av de ingående novellerna som handlar om Gabriel Israelsson och hans kor som han tar hand om på allra bästa sätt och när de kommer hem skadade förstår Gabriel att någon mänsklig varelse måste vara skyldig till den ondska som korna utstått… En efter en råkar korna ut, men när endast den vackra Merab återstår, tar Gabriel med sig fågelstudsaren och följer efter korna till skogen, för henne ska ingen få röra…Där händer något som blir avgörande för Gabriel, som plötsligt blir talför, trots att han först säger att han inte har talets gåva: ”dom är hala som smör, orden, som ett djupt vatten” (Merabs skönhet).

Språkligt är Torgny Lindgrens verk en upptäcksfärd. Man kan dels se dem som en resa i tiden, dels kan man förflytta sig från den urbana miljön till landsbygden, för de berättelser som är mina favoriter, utspelar sig alltid i Västerbotten. Jag hittar inte i Västerbotten. Därför vet jag inte i vilken grad Torgny Lindgren hittar på, men att Avabäck inte finns, har jag alltså lärt mig idag… När man landar i Torgny Lindgrens värld är man alltså fast i ett skruvstäd mellan sanningen och skrönan. Det ska till en äkta västerbottning för att avgöra vad som är sant och osant, antar jag. Jag nöjer mig med att hänge mig åt den språkliga njutning det innebär att lyssna på den sjungande dialekten där man helt säkert vet att alla grammatiska regler man lärt sig i skolan  är satta ur spel och orden försätts i bestämd form vare sig de spjärnar emot eller ej. Det handlar inte om vatten, det handlar om vattnet. Det är ingen som har, de hava alla… Det är inte någon som inte har, de hava icket… Man vänjer sig sakta vid språkbruket och det är rösten jag först saknar idag, när jag förstått att denna språkligt begåvade och särdeles både humoristiska och allvarliga djupsinniga och filosofiska person har gått ur tiden… Det är en tröst att man kan lyssna om och om igen på de författaruppläsningar som finns att tillgå…och jag vet för egen del att jag kommer att lyssna oändligt många gånger på texten som inleds:

”Till länsstyrelsen i Ume”…

Så börjar en enda lång klagoskrift från Kläppmyrliden, som utgör en annan av texterna i novellsamlingen Merabs skönhet.  Det är en vacker och ganska sorglig berättelse om ett par som köper en egendom och blir lurade angående tillgången på vatten. Länsstyrelsens blankett som de skickat till paret för att höra hur vattenkvaliteten är vid fastigheten, går inte att fylla i. Frågan från länsstyrelsen: ”Hur är det med vattnet?”, kan man inte besvara helt kort, eftersom det ju inte finns något enhetligt svar, menar skribenten (mannen i paret). Jag minns hur jag som ung lärare råkade hitta den här ljudboken i skolan i Bjursåsskolan och lyssnade på just berättelsen om vattnet…

Det är så många helt obeskrivliga brovinker och omständigheter i sökandet efter vatten, att man inte kan annat än dras med. Det handlar om vattnets vara eller icke vara, vattnets färg och kvalitet och det handlar om tungt arbete med att gräva brunn, att smaka av och gräva igen…  Det handlar också om hur paret på Kläppmyrliden tar hjälp av den kända brunnsgrävaren Lidström som kommer för att gräva och ”om nu länsstyrelsen nu verkligen vill veta huru vi har haft det med vattnet” så berättas det i detalj, fot för fot, sten för sten om hur ”brunnet” grävs. Svenskläraren i mig slår bakut över att det inte står ”brunnen”, men jag vänjer mig både med det och med omvänt ihopsnickrade sammansatta ord, som i utsagan: ”Där det är jordfaststenarna, där gräver jag aldrig!” En annan språklig egenhet som verkar höra dialekten till är byte av ordklasser, som när substantiv används som adjektiv: ”Han är bara högmodet!” (= han är bara högmodig). Att språket skiljer sig åt i olika landsändar är förvisso ingen nyhet, men för mig personligen så var det för 25 år sedan en nyhet att man”fick” ge ut böcker med grammatik som skiljde sig från skriftspråksnormer i riksspråket. ”Jag kände med handen och det var bara torrgruset” (torrt grus). Jag är glad att jag hittade ljudboken i Bjursås, för sedan dess har jag läst Torgny Lindgrens böcker med stor behållning. Om du inte har läst en enda bok av Lindgren så är det nog just Pölsan eller Merabs skönhet, som snabbast tar dig in i hans värld, även om de andra titlarna också är läsvärda.


Fyrahundrafyrtiosjunde åseriet- Merabs skönhet av Torgny Lindgren är en av mina favoriter

Färglada böcker med vit bakgrund

I en hastigt ihopknåpad tio-i-topp på Världsbokens dag 2016, blev det så att författaren Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet toppade min spontant framvärkta lista… Alldeles nyss kom en avisering från Dagens Nyheter om att Torgny Lindgren avlidit. Det är tur för oss alla att han valde att skriva och publicera sina böcker, så att hans fantastiska berättelser kunde spridas utanför de byar och avlägsna skogspörten han så väl lyckats skildra. Senare ikväll när jag tänkt lite noggrannare ska jag grotta ner mig i tanken om varför jag tycker att denne författare var så fantastisk, men nu kan ni notera vilka böcker jag har placerat längre ner på listan… Om ni händelsevis läst någon av de andra, så vet ni i förhållande till just den, exakt hur bra Merabs skönhet är…

Här är mina tankar från 2016 angående listan:

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉


  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson

Fyrahundratrettioförsta åseriet- En mild dragkamp mellan pappersboken och ljudboken

#asaole, #En härlig dag med ljudbok i öronen!
I den bästa av världar skulle jag nog ägna många timmar per dag åt att läsa…och då menar jag läsa med ögonen, i en pappersbok… Men i brist på bröd äter man limpa, eller hur?

Idag kombinerade jag två saker jag trivs med, nämligen att åka skidor och att lyssna på ljudbok.. Ibland när jag pratar med vänner om ljudbokens vara eller icke vara, så får jag kommentarer som att man tappar tråden eller att det är svårt att koncentrera sig på boken när man lyssnar. Det kan ju hända att det är en träningssak och i så fall kan jag för en gångs skull hävda att jag är ”vältränad” för jag ser i princip enbart fördelar med ljuböcker. Om jag ska smyga in en försiktig nackdel så skulle det i så fall vara det yttersta fåtal böcker som är inlästa av någon som inte riktigt klarar av att läsa högt med inlevelse och korrekt intonation. Det irriterar mig… men när jag råkar ut för en sådan inläsare, brukar jag fundera på om jag anser att BOKEN ändå är läsvärd. Är den det, så stänger jag av ljudboken och byter till en annan titel och så lägger jag den avslutade boken på minnet för att kunna köpa eller låna den på biblioteket för senare läsning av pappersversionen.

Om man är inbiten ljudbokslyssnare, så blir man tvungen att lägga sig till med ett nytt ord i svenskan, nämligen pappersbok. För den som aldrig lyssnar på ljudbok är ordet pappersbok överflödigt, medan ljudbokslyssnaren kanske kan behöva förtydliga om man läst eller lyssnat, speciellt i de fall där inläsaren i hög grad bidragit till den fantastiska upplevelsen, så som när man lyssnar till Per Myrbergs inläsning av Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf eller när man lyssnar på Björn Granaths inläsning av Dehlis vackraste händer av Michael Bergstrand, där Granath så oerhört humoristiskt dramatiserar Yogis roll…

När man lyssnar på utländska ljudböcker är det relativt vanligt att det är en hel grupp skådespelare som läst in boken. Så är det med den bok jag just nu lyssnar på, The Sacrifice av Joyce Carol Oates. Det är en fiktiv berättelse, men ändå är den baserad på en verklig händelse i New Jersey 1987, då en ung svart flicka blev brutalt våldtagen av en grupp vita män, däribland uniformerade poliser. För mig som lyssnar på ljudboken får jag så mycket mer än bara den text jag själv skulle ha läst… Joyce Carol Oates har tillskrivit offret för våldtäkten och hennes familj och nära vänner African-American Vernacular English, som är en varietet av engelska som skiljer sig mycket ifrån amerikansk standardengelska. För mig som språklärare är det spännande att lyssna på dramatiseringen också av det skälet.

Ljudböcker är inte sällan inlästa av personer som har god kännedom om den kultur som boken skildrar och uttalet av platsers namn och andra språkliga detaljer levandegörs i hög grad med hjälp av de skickliga inläsarna. Det tänkte jag på när jag lyssnade nyligen på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit som utspelar sig i Neapel. Odile Nunes inläsning bidrar verkligen till min upplevelse av boken! Ferrante har jag också läst med ögonen. Då jag hade bråttom och ville läsa innan den kom ut på svenska, kastade jag mig över den engelskspråkiga versionen. Jag ser fördelar med att varva pappersboksläsningen med ljudbokslyssnandet… En sådan är att man kan förena nytta med nöje, så som när jag ska diska eller tvätta eller dammsuga. Det blir så mycket roligare i sällskap av en ljudbok… Men när jag är ensam och huset är tyst och jag själv kan välja, då blir det ändå en pappersbok, som t ex denna gång då det var Mankell som gällde…

#Lördagsfrukost med verk av Henning Mankell #asaole