Tvåhundrafemtiofjärde åseriet- Imre Kertész, en författare som gjort skillnad!

Mannen utan öde_

Imre Kertész har i likhet med andra överlevande av Förintelsen under andra världskriget delat sin historia, antingen i fiktiv form eller genom otaliga föreläsningar och besök i skolor. Deras generation har snart gått ur tiden. Igår gick just Imre Kertész ur tiden. Jag skriver mitt blogginlägg för att vi inte ska glömma honom och hans författarskap. Hans texter har bidragit till vår kunskap om en tid som inte längre är. År 2002 tilldelades Imre Kertész Nobelpriset i litteratur med motiveringen:

”ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”

Läs den där motiveringen igen!

Den är kärnan i den enda bok av Imre Kertész som just jag har läst, nämligen Mannen utan öde. Jag läste den inte när Kertész just hade fått Nobelpriset, utan några år därefter, i samband med att jag lånade hem en bok som låg i bokförrådet på den gymnasieskola där jag då arbetade. Av baksidestexten framgick att boken hade delats ut som en gåva till alla gymnasielever i årskurs 3 år 2002. Den typen av information intresserar mig. Varför ska en hel årskull läsa en viss bok? Jag ville helt enkelt veta vad som var så speciellt med just denna skildring. Fakta och fiktion i kombination kompletterar varandra alldeles utmärkt för ökad förståelse, som jag ser det. Därför är en sådan sak som att dela ut en bok till gymnasieelever en god idé om man samtidigt tar sig tid att diskutera och förklara och skapa en bakgrundsbild till ett sådant viktigt område som Förintelsen. Jag har läst många olika skildringar av varierande kvalitet om just Förintelsen och även om andra världskriget i allmänhet. Därför tänkte jag om Imre Kertész bok när jag stod i materialrummet och höll den i handen,  att den var ”en i mängden”. I efterhand är det emellertid så att just den skildringen tydligt skiljer sig från mängden på en viktig punkt, nämligen just det som står i motiveringen till Nobelpriset här ovanför.

”Mannen utan öde” är skriven som om den är självbiografisk, men enligt uppgift i olika artiklar, bland annat av Göran Sommardal (Aftonbladet 160331), är det inte en självbiografi, utan en fiktiv berättelse som i hög grad liknar Kertész eget öde. Boken handlar om en fjortonårig pojke i Budapest, som år 1944 inte får åka med bussen, utan måste gå av, utan vidare förklaring. Redan där har vi egentligen ett exempel på ”historiens barbariska godtycke” som Nobelprismotiveringen antyder… Pojken förstår först inte alls, men sedan inser han åtminstone när bussen försvunnit i fjärran att han inte är ensam om sitt öde. I likhet med andra judar har han tvingats avbryta sin resa och ut från buss efter buss, kommer många andra som likt honom inte heller förstår allvaret. Från den stunden är allt i stort sett obegripligt för pojken, men jag som läser texten kan känna igen det pojken upplever från otaliga faktaskildringar jag läst i olika källor. Den stora skillnaden mellan att läsa torra fakta, jämfört med att läsa fiktion i form av en nära-nog-självupplevd skildring av samma tidsperiod,  är att fiktionen ger en annan bild, betydligt rikare och mer mångfacetterad än de kortfattade komplexa meningar som man återfinner i en historiebok om andra världskriget. Att förstå en tidsperiod från olika perspektiv, med hjälp av de många olika röster som var med på den tiden, möjliggör för mig att identifiera mig med dem som levde då, som var med och såg med sina egna ögon.

Trots att Mannen utan öde likt alla de alla skildringarna utlovar ett inifrånperspektiv från förintelselägren under andra världskriget, så är det inte det som i första hand gör boken läsvärd. I mitt tycke är det snarare den litterära gestaltning som författaren ger den fjortonårige huvudpersonen. Han är verkligen helt ovetande om vad som väntar honom och hans gradvisa uppvaknande är vad som gör boken så speciell. Skildringen innehåller väldigt många motbjudande detaljer och fasansfulla upplevelser, men väldigt lite av pekpinnar och snusförnuftiga kommentarer. Den är inte heller sentimental, utan rak i kommunikationen. Den skildrar hela tiden pojken och hans perspektiv på ett sätt som skapar en insikt på djupet hos läsaren. Därför förstår jag varför man skulle vilja dela ut just den till årskurs tre i gymnasieskolan. Man vill att också de ska drabbas av samma genomgripande insikt.

Björn Granaths inläsning av ”Mannen utan öde” av Imre Kertész

 

Annonser

Tvåhundrafemtiotredje åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

 

Vi har en väldigt speciell blandning i vårt möblemang. Ungefär en tredjedel är arvegods av olika slag, en tredjedel består av möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen består av möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Jag tror att vårt hem har ett möblemang som är ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. Det senaste tillskottet hos just oss är en stor soffa som heter Kivik och i en annan del av vardagsrummet finns en hel vägg med bokhyllan Billy.Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik… Men nu står den där till familjens glädje.

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Vanligtvis äter maken den största köttbullsportionen, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för nittioåringen Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om…

Tvåhundrafemtioandra åseriet- Att få jobba med det man har utbildning för

I dagens Aftonbladet (TT) diskuteras vilka yrken utlandsfödda har här i Sverige. En lista med de fem vanligaste yrkena i denna grupp jämförs med vilka yrken som är vanligast bland inrikesfödda.

Vilka yrken är vanligast?

Det som intresserar mig mest av allt med dessa två listor är att det faktiskt är ganska stor samstämmighet mellan listorna, om man bortser ifrån att städare verkar vara det absolut vanligaste jobbet för en utlandsfödd.

Som framgår av artikeln kostar det runt 310 000 kr att validera en utlandsfödd akademikers utbildning och därefter komplettera den med erforderliga kurser vid ett lärosäte. Det är inte ekonomiskt försvarbart att först göra detta och sedan inte se till att dessa akademiker kommer i arbete. Det är först när de arbetar inom sin respektive sektor, som det varit lönsamt att kosta på dem deras validering och (eventuella) kompletteringsutbildning. Mitt bidrag i den stora helheten är att vara referent för de vuxna elever jag har som söker jobb…

Genom mitt yrke som lärare i vuxenutbildningen har jag i samtal med utlandsfödda elever upptäckt att Sverige, trots Arbetsförmedlingens höga ambitioner, verkar vara ett samhälle där man lättare får jobb med hjälp av kontakter. Att man har ett stort kontaktnät när man nyligen kommit till landet, är förstås ovanligt. Därför brukar jag vara referent för dem av mina elever som söker jobb. Det är inte så betungande att vara referent, men det är väldigt berikande när man ser att det hjälper. 

Trots att jag endast kan berätta om hur de varit som elever i mitt klassrum och inte som yrkespersoner, är det jag har att säga ändå värdefullt för deras framtida arbetsgivare. Jag kan berätta om deras förståelse för svenska språket, deras förmåga att skriva och uttrycka sig och även om sådant som arbetsgivare brukar värdera, t ex punktlighet, noggrannhet, samarbetsförmåga  och kreativitet. Det visar sig ofta när rekryteringsansvariga ringer upp mig för att kolla om N N kan passa för jobbet si eller så, att N N redan själv gjort ett gott intryck och att detta med att ringa till mig som referent var en ren formalitet. Varje gång någon av mina tidigare elever hör av sig i efterhand och säger att de fått jobb, blir jag lika glad. 🙂

 

Tvåhundrafemtionde åseriet- Verb och hur de fungerar- För dig som studerar svenska som andraspråk

Verb är en viktig ordklass som talar om vad som händer eller vad någon gör. Här kan du se två filmer som handlar om verb. Kom ihåg att slå på ljudet! 🙂

Tvåhundrafyrtionionde åseriet- Tempus och hur det fungerar- För dig som läser svenska som andraspråk

Här kan du hitta en film som förklarar på ett enkelt sätt hur tempussystemen fungerar i svenskan. Kom ihåg att slå på ljudet! 🙂

Tvåhundrafyrtioåttonde åseriet- Adjektivet- För dig som studerar svenska som andraspråk

När du vill beskriva hur någon eller något är eller ser ut, så behöver du en ordklass som kallas för adjektiv. Om du tittar på filmen får du veta mer om hur ett adjektiv fungerar. Kom ihåg att slå på ljudet! 🙂