Fyrahundratrettioförsta åseriet- En mild dragkamp mellan pappersboken och ljudboken

#asaole, #En härlig dag med ljudbok i öronen!
I den bästa av världar skulle jag nog ägna många timmar per dag åt att läsa…och då menar jag läsa med ögonen, i en pappersbok… Men i brist på bröd äter man limpa, eller hur?

Idag kombinerade jag två saker jag trivs med, nämligen att åka skidor och att lyssna på ljudbok.. Ibland när jag pratar med vänner om ljudbokens vara eller icke vara, så får jag kommentarer som att man tappar tråden eller att det är svårt att koncentrera sig på boken när man lyssnar. Det kan ju hända att det är en träningssak och i så fall kan jag för en gångs skull hävda att jag är ”vältränad” för jag ser i princip enbart fördelar med ljuböcker. Om jag ska smyga in en försiktig nackdel så skulle det i så fall vara det yttersta fåtal böcker som är inlästa av någon som inte riktigt klarar av att läsa högt med inlevelse och korrekt intonation. Det irriterar mig… men när jag råkar ut för en sådan inläsare, brukar jag fundera på om jag anser att BOKEN ändå är läsvärd. Är den det, så stänger jag av ljudboken och byter till en annan titel och så lägger jag den avslutade boken på minnet för att kunna köpa eller låna den på biblioteket för senare läsning av pappersversionen.

Om man är inbiten ljudbokslyssnare, så blir man tvungen att lägga sig till med ett nytt ord i svenskan, nämligen pappersbok. För den som aldrig lyssnar på ljudbok är ordet pappersbok överflödigt, medan ljudbokslyssnaren kanske kan behöva förtydliga om man läst eller lyssnat, speciellt i de fall där inläsaren i hög grad bidragit till den fantastiska upplevelsen, så som när man lyssnar till Per Myrbergs inläsning av Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf eller när man lyssnar på Björn Granaths inläsning av Dehlis vackraste händer av Michael Bergstrand, där Granath så oerhört humoristiskt dramatiserar Yogis roll…

När man lyssnar på utländska ljudböcker är det relativt vanligt att det är en hel grupp skådespelare som läst in boken. Så är det med den bok jag just nu lyssnar på, The Sacrifice av Joyce Carol Oates. Det är en fiktiv berättelse, men ändå är den baserad på en verklig händelse i New Jersey 1987, då en ung svart flicka blev brutalt våldtagen av en grupp vita män, däribland uniformerade poliser. För mig som lyssnar på ljudboken får jag så mycket mer än bara den text jag själv skulle ha läst… Joyce Carol Oates har tillskrivit offret för våldtäkten och hennes familj och nära vänner African-American Vernacular English, som är en varietet av engelska som skiljer sig mycket ifrån amerikansk standardengelska. För mig som språklärare är det spännande att lyssna på dramatiseringen också av det skälet.

Ljudböcker är inte sällan inlästa av personer som har god kännedom om den kultur som boken skildrar och uttalet av platsers namn och andra språkliga detaljer levandegörs i hög grad med hjälp av de skickliga inläsarna. Det tänkte jag på när jag lyssnade nyligen på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit som utspelar sig i Neapel. Odile Nunes inläsning bidrar verkligen till min upplevelse av boken! Ferrante har jag också läst med ögonen. Då jag hade bråttom och ville läsa innan den kom ut på svenska, kastade jag mig över den engelskspråkiga versionen. Jag ser fördelar med att varva pappersboksläsningen med ljudbokslyssnandet… En sådan är att man kan förena nytta med nöje, så som när jag ska diska eller tvätta eller dammsuga. Det blir så mycket roligare i sällskap av en ljudbok… Men när jag är ensam och huset är tyst och jag själv kan välja, då blir det ändå en pappersbok, som t ex denna gång då det var Mankell som gällde…

#Lördagsfrukost med verk av Henning Mankell #asaole

 

Tvåhundrafemtiofjärde åseriet- Imre Kertész, en författare som gjort skillnad!

Mannen utan öde_

Imre Kertész har i likhet med andra överlevande av Förintelsen under andra världskriget delat sin historia, antingen i fiktiv form eller genom otaliga föreläsningar och besök i skolor. Deras generation har snart gått ur tiden. Igår gick just Imre Kertész ur tiden. Jag skriver mitt blogginlägg för att vi inte ska glömma honom och hans författarskap. Hans texter har bidragit till vår kunskap om en tid som inte längre är. År 2002 tilldelades Imre Kertész Nobelpriset i litteratur med motiveringen:

”ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”

Läs den där motiveringen igen!

Den är kärnan i den enda bok av Imre Kertész som just jag har läst, nämligen Mannen utan öde. Jag läste den inte när Kertész just hade fått Nobelpriset, utan några år därefter, i samband med att jag lånade hem en bok som låg i bokförrådet på den gymnasieskola där jag då arbetade. Av baksidestexten framgick att boken hade delats ut som en gåva till alla gymnasielever i årskurs 3 år 2002. Den typen av information intresserar mig. Varför ska en hel årskull läsa en viss bok? Jag ville helt enkelt veta vad som var så speciellt med just denna skildring. Fakta och fiktion i kombination kompletterar varandra alldeles utmärkt för ökad förståelse, som jag ser det. Därför är en sådan sak som att dela ut en bok till gymnasieelever en god idé om man samtidigt tar sig tid att diskutera och förklara och skapa en bakgrundsbild till ett sådant viktigt område som Förintelsen. Jag har läst många olika skildringar av varierande kvalitet om just Förintelsen och även om andra världskriget i allmänhet. Därför tänkte jag om Imre Kertész bok när jag stod i materialrummet och höll den i handen,  att den var ”en i mängden”. I efterhand är det emellertid så att just den skildringen tydligt skiljer sig från mängden på en viktig punkt, nämligen just det som står i motiveringen till Nobelpriset här ovanför.

”Mannen utan öde” är skriven som om den är självbiografisk, men enligt uppgift i olika artiklar, bland annat av Göran Sommardal (Aftonbladet 160331), är det inte en självbiografi, utan en fiktiv berättelse som i hög grad liknar Kertész eget öde. Boken handlar om en fjortonårig pojke i Budapest, som år 1944 inte får åka med bussen, utan måste gå av, utan vidare förklaring. Redan där har vi egentligen ett exempel på ”historiens barbariska godtycke” som Nobelprismotiveringen antyder… Pojken förstår först inte alls, men sedan inser han åtminstone när bussen försvunnit i fjärran att han inte är ensam om sitt öde. I likhet med andra judar har han tvingats avbryta sin resa och ut från buss efter buss, kommer många andra som likt honom inte heller förstår allvaret. Från den stunden är allt i stort sett obegripligt för pojken, men jag som läser texten kan känna igen det pojken upplever från otaliga faktaskildringar jag läst i olika källor. Den stora skillnaden mellan att läsa torra fakta, jämfört med att läsa fiktion i form av en nära-nog-självupplevd skildring av samma tidsperiod,  är att fiktionen ger en annan bild, betydligt rikare och mer mångfacetterad än de kortfattade komplexa meningar som man återfinner i en historiebok om andra världskriget. Att förstå en tidsperiod från olika perspektiv, med hjälp av de många olika röster som var med på den tiden, möjliggör för mig att identifiera mig med dem som levde då, som var med och såg med sina egna ögon.

Trots att Mannen utan öde likt alla de alla skildringarna utlovar ett inifrånperspektiv från förintelselägren under andra världskriget, så är det inte det som i första hand gör boken läsvärd. I mitt tycke är det snarare den litterära gestaltning som författaren ger den fjortonårige huvudpersonen. Han är verkligen helt ovetande om vad som väntar honom och hans gradvisa uppvaknande är vad som gör boken så speciell. Skildringen innehåller väldigt många motbjudande detaljer och fasansfulla upplevelser, men väldigt lite av pekpinnar och snusförnuftiga kommentarer. Den är inte heller sentimental, utan rak i kommunikationen. Den skildrar hela tiden pojken och hans perspektiv på ett sätt som skapar en insikt på djupet hos läsaren. Därför förstår jag varför man skulle vilja dela ut just den till årskurs tre i gymnasieskolan. Man vill att också de ska drabbas av samma genomgripande insikt.

Björn Granaths inläsning av ”Mannen utan öde” av Imre Kertész