Fyrahundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

Three Hundred and Eighty-First Asic – Nobel Prize in literature 2016, Part 3

 

Nobelpris_medaljWhen the Secretary of the Swedish Academy announces this year’s winner of the prestigeous Nobel Prize in literature, many of the bookmakers have been biting their nails for a few days. As always we also meet different experts who share their particular viewpoint, such as the literature critics invited to the studio at SVT today:

nobelstudion_2016

Will this year’s winner be one of the favorites or not? I keep hoping for Joyce Carol Oates, year after year. I think the committee has put a spell on her for some reason, since she never seems to be good enough in the competition.

According to Swedish newspapers this year, for instance Dagens Nyheter (DN), names like Ngugi wa Thiong’o (Kenya), Bob Dylan (USA),  Ali Ahmad Said Asbar more known as Adonis (Syria) or Haruki Murakami (Japan) have been mentioned as possible winners.

Nobel Prize in literature 2016 goes to Bob Dylan for having created new poetic expression within the American Song Tradition

Now that we know the winner, I guess the hunt for books starts right away! Everyone likes to read the Nobel Prize winner in order to follow the debate… I would most certainly be one of them who would like to give my opinion for questions such as Is this good literature or not? Did you like this year’s winner? 

Three Hundred and Eightieth Asic – Nobel Prize in literature 2016, Part 2

About a year ago I was eagerly waiting for the announcement of the Nobel Prize winner in literature for 2015. It turned out to be Svetlana Alexievich, an author I had never even heard of. I spent the next few weeks reading her books. I then wrote a few Asics on the topic and here is one of them:

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories written by the Belarusian Nobel Prize Winner of 2015, Svetlana Alexievich, tells another story than ”War Does Not Have a Woman’s Face”. This time Alexievich shows her excel by sharing hundreds of children’s memories from Belarus during the Second World War. I thought my reading ”War Does Not Have a Woman’s Face” would have prepared me for every surprising or somewhat appalling detail in The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories but the fact is, I could not anticipate the way Alexievich had made the interviewed adults share so many exclusive moments from the past, filled with pain, horror and fear. Many of the children had been left behind by parents who either went to fight the enemy in the front army or in partisan groups and left their children with relatives. Many children were still in orphanages at the end of the war. Many parents never came back and their children still miss them:

”I’m already fifty-one, I am a mother myself, but I really do want a mother!” says one of the surviving children when interviewed by Alexievich.

What makes this book extraordinary is the way the author let short excerpts of longer interviews carry a few main topics that together form a war narrative we have never ever read before. The main topic is of course ”What happened in Belarus during the war?” however from a child’s point of view we rather see other topics, such as ”What happened to me when I lost my parents in the war?” or ”How could I survive although I didn’t have anything to eat except potato peels and grass?” and ”How could I survive and become an ordinary citizen after what I endured during the war?” What is even more interesting is that the reader is invited to read between the lines and make sense of all the narratives.

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories is close to the limit of what is bearable to read. One of the reasons why it gets under your skin might be that Alexievich has told the interviewed narrators to try and remember the way they thought when they were children. Obviously Alexievich succceeded since the narratives all seem to be told by children and not by adults remembering their childhood! From each narrator, Alexievich has found a central quote and the story is in a way interrupted by those quotes, changes topic quite often, but since the quotes are followed by the names of the narrator and their occupation as adults, the structure of the novel makes sense and the reader has a chance to a short glimpse of the adult reflection, too, since many of them end their narrative with a short comment about ”now”.

When reading the book, I think a lot of the many cups of tea that Alexievich must have had in the homes of the war veterans…and I also marvel about the way she has found something special in each narrative to tell us, however never repeating herself. Actually each narrator tells a completely unique story. They all share memories from the war from the point of view of a child, however the focus differ and thus a kind of quilt of stories takes form in my imagination. I read about personal loss, of fear, hunger, famine, children joining the army. I read about children who cannot go to school because they have to work in a factory or about children who don’t recognise their parents when they (if lucky enough!) meet them again after the war. But underneath the sad and depressing surface I also read about patriotism and pride, about never giving up and never revealing secrets to the enemy. The post war Belarus was completely destroyed and needed to be built up again and some of the narratives shared experiences from the postwar building up period when every survivor was needed, even the children.

But why would this book be necessary to read? The children suffered in so many different ways, but without the adult mind it was impossible for them to fully comprehend why there had to be a war. They needed to grow up in order to do so. We owe it to them to pass it on to next generation what a great loss they experienced when losing their parents, their childhood, their health and their innocence. Again, like when I wrote my previous book review: #This is a book that has to be read and spread!

Tvåhundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

Tvåhundrafemtiofjärde åseriet- Imre Kertész, en författare som gjort skillnad!

Mannen utan öde_

Imre Kertész har i likhet med andra överlevande av Förintelsen under andra världskriget delat sin historia, antingen i fiktiv form eller genom otaliga föreläsningar och besök i skolor. Deras generation har snart gått ur tiden. Igår gick just Imre Kertész ur tiden. Jag skriver mitt blogginlägg för att vi inte ska glömma honom och hans författarskap. Hans texter har bidragit till vår kunskap om en tid som inte längre är. År 2002 tilldelades Imre Kertész Nobelpriset i litteratur med motiveringen:

”ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”

Läs den där motiveringen igen!

Den är kärnan i den enda bok av Imre Kertész som just jag har läst, nämligen Mannen utan öde. Jag läste den inte när Kertész just hade fått Nobelpriset, utan några år därefter, i samband med att jag lånade hem en bok som låg i bokförrådet på den gymnasieskola där jag då arbetade. Av baksidestexten framgick att boken hade delats ut som en gåva till alla gymnasielever i årskurs 3 år 2002. Den typen av information intresserar mig. Varför ska en hel årskull läsa en viss bok? Jag ville helt enkelt veta vad som var så speciellt med just denna skildring. Fakta och fiktion i kombination kompletterar varandra alldeles utmärkt för ökad förståelse, som jag ser det. Därför är en sådan sak som att dela ut en bok till gymnasieelever en god idé om man samtidigt tar sig tid att diskutera och förklara och skapa en bakgrundsbild till ett sådant viktigt område som Förintelsen. Jag har läst många olika skildringar av varierande kvalitet om just Förintelsen och även om andra världskriget i allmänhet. Därför tänkte jag om Imre Kertész bok när jag stod i materialrummet och höll den i handen,  att den var ”en i mängden”. I efterhand är det emellertid så att just den skildringen tydligt skiljer sig från mängden på en viktig punkt, nämligen just det som står i motiveringen till Nobelpriset här ovanför.

”Mannen utan öde” är skriven som om den är självbiografisk, men enligt uppgift i olika artiklar, bland annat av Göran Sommardal (Aftonbladet 160331), är det inte en självbiografi, utan en fiktiv berättelse som i hög grad liknar Kertész eget öde. Boken handlar om en fjortonårig pojke i Budapest, som år 1944 inte får åka med bussen, utan måste gå av, utan vidare förklaring. Redan där har vi egentligen ett exempel på ”historiens barbariska godtycke” som Nobelprismotiveringen antyder… Pojken förstår först inte alls, men sedan inser han åtminstone när bussen försvunnit i fjärran att han inte är ensam om sitt öde. I likhet med andra judar har han tvingats avbryta sin resa och ut från buss efter buss, kommer många andra som likt honom inte heller förstår allvaret. Från den stunden är allt i stort sett obegripligt för pojken, men jag som läser texten kan känna igen det pojken upplever från otaliga faktaskildringar jag läst i olika källor. Den stora skillnaden mellan att läsa torra fakta, jämfört med att läsa fiktion i form av en nära-nog-självupplevd skildring av samma tidsperiod,  är att fiktionen ger en annan bild, betydligt rikare och mer mångfacetterad än de kortfattade komplexa meningar som man återfinner i en historiebok om andra världskriget. Att förstå en tidsperiod från olika perspektiv, med hjälp av de många olika röster som var med på den tiden, möjliggör för mig att identifiera mig med dem som levde då, som var med och såg med sina egna ögon.

Trots att Mannen utan öde likt alla de alla skildringarna utlovar ett inifrånperspektiv från förintelselägren under andra världskriget, så är det inte det som i första hand gör boken läsvärd. I mitt tycke är det snarare den litterära gestaltning som författaren ger den fjortonårige huvudpersonen. Han är verkligen helt ovetande om vad som väntar honom och hans gradvisa uppvaknande är vad som gör boken så speciell. Skildringen innehåller väldigt många motbjudande detaljer och fasansfulla upplevelser, men väldigt lite av pekpinnar och snusförnuftiga kommentarer. Den är inte heller sentimental, utan rak i kommunikationen. Den skildrar hela tiden pojken och hans perspektiv på ett sätt som skapar en insikt på djupet hos läsaren. Därför förstår jag varför man skulle vilja dela ut just den till årskurs tre i gymnasieskolan. Man vill att också de ska drabbas av samma genomgripande insikt.

Björn Granaths inläsning av ”Mannen utan öde” av Imre Kertész

 

One Hundred and Ninetysecond Asic- Voices from Chernobyl: The Oral History of a Nuclear Disaster by Svetlana Alexievich- A Book Review

When Svetlana Alexievich gathered the material for her book Voices from Chernobyl  she made interviews with people who shared their experiences from the time of the explosion in the nuclear power plant. Sweden was the first country where high levels of radioactivity were first noted after the event in Chernobyl. Soon enough it was clear that the radioactivity was caused by another nuclear power plant than the Swedish.

I was nineteen 1986 and learned from authorities in our country that I ought to leave the berries from the forest and not fish and hunt if I lived on the east coast of Sweden. For all my life I had picked berries and made jam and enjoyed a lot of time in the forest. Now that was supposed to be dangerous and nobody knew whether activities outdoors would be dangerous, too. I remember being angry with the authorities in the Soviet Union for building a Nuclear Power Plant that was not safe enough. Svetlana Alexievich´s book remind us that the people who died to save the rest of us are our heroes. But did they have to die?

When we read Alexievich´s book we understand that authorities sometimes lied about the danger in order to get things done. They also used the military system as an excuse. When a young soldier refused to go to Chernobyl after knowing that he was supposed to clean the place from radioactive pollution, he was forced to go, or else he would be imprisoned or executed. The book is quite open with this and I now understand why the author has not always been welcomed by authorities in her country. I am however happy that she chose to write this book. When truth is revealed, it’s always easier to deal with the messanger, but this time the messanger got her story to be printed and spread, which is good for all of us.

According to the eye witnesses in Alexievich´s book and according to interviews made in different movies, such as the one I link to below, authorities did not inform the local inhabitants of the acute danger in the nearby area round the power plant and for the first 36 hours they did not even evacuate. The people in Pripyat, the closest town, could see the fire from a distance and they noticed that the smoke was blue and shiny. Locals were soon falling ill and had symptoms like headache, vomiting etc. At first the authorities let people go on with their lives as if this accident in the Nuclear Power Plant was not such a big problem. But as they realized the danger, they arranged for an evacuation, 36 hours after the explosion. They told people to pack for three days, but most of them have never had a chance to return to their homes in Chernobyl. Still many of the things are left behind, since they are contamined with radioactivity and lots and lots of things were actually buried in the ground.

Svetlana Alexievich´s book is quite dysthopic in a way. She writes in her foreword that she thinks that although the book deals with a part of our history, she claims it deals with our future. She starts off with a shared experience with a content I almost wish I hadn’t read. The first eye-witnessed story is from the widow of one of the firemen who died shortly after the explosion. We follow her and her husband as he ends up in a hospital in Moscow where he was taken secretly without his wife’s knowing. The widow does not spare a moment, but shares every horrific detail from his last days in life with all the strange symptoms and horrific wounds and thus my reading is already destined to go on until I have read the entire book.

Many of the stories are interviews or monologs where we notice how officers tell young soldiers to follow orders and when they do, they are forced to go into the evacuated zone to do the most disgusting jobs one can imagine. Afterwards they are changed and there is nothing they can do about it. Their health is ruined and although some of them earned some extra money or were decorated with medals, they paid with their health. Some of them speak as heroes and mean that without them the disaster had been worse, but some of them speak as victims and let us know that they regret their participation in the cleaning of the nuclear power plant area, since that has ruined their lives completely.

Page after page share the same feeling of lost future and dreams that will never come true, but also meet people with a stubborn will to stay in the area despite the danger. Many of the interviews show how the Chernobyl catastrophe actually made people in the area talk. They share their feelings and thoughts in a way they didn’t do before. The people who were evacuated live in a constant connection with their lost homes and the life they used to live in Chernobyl. By reading this book I became even more aware of the danger of nuclear power and also sadly aware of the impact in people’s life such a disaster causes. The book has to be read!

Please watch this documentary in case you need to fill in the gap concerning facts about what happened in Chernobyl in April 1986:
https://www.youtube.com/watch?v=dS3WvKKSpKI
If you prefer reading, then please just follow this link:
https://en.wikipedia.org/wiki/Chernobyl_disaster#Announcement_and_evacuation
 …or want to know more:

http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/In-English/About-the-Swedish-Radiation-Safety-Authority1/

 

One Hundred and Eightysecond Asic- ”The Last Witnesses:the Book of Unchildlike Stories” written by Svetlana Alexievich (1985)

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories written by the Belarusian Nobel Prize Winner of 2015, Svetlana Alexievich, tells another story than ”War Does Not Have a Woman’s Face”. This time Alexievich shows her excel by sharing hundreds of children’s memories from Belarus during the Second World War. I thought my reading ”War Does Not Have a Woman’s Face” would have prepared me for every surprising or somewhat appalling detail in The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories but the fact is, I could not anticipate the way Alexievich had made the interviewed adults share so many exclusive moments from the past, filled with pain, horror and fear. Many of the children had been left behind by parents who either went to fight the enemy in the front army or in partisan groups and left their children with relatives. Many children were still in orphanages at the end of the war. Many parents never came back and their children still miss them:

”I’m already fifty-one, I am a mother myself, but I really do want a mother!” says one of the surviving children when interviewed by Alexievich.

What makes this book extraordinary is the way the author let short excerpts of longer interviews carry a few main topics that together form a war narrative we have never ever read before. The main topic is of course ”What happened in Belarus during the war?” however from a child’s point of view we rather see other topics, such as ”What happened to me when I lost my parents in the war?” or ”How could I survive although I didn’t have anything to eat except potato peels and grass?” and ”How could I survive and become an ordinary citizen after what I endured during the war?” What is even more interesting is that the reader is invited to read between the lines and make sense of all the narratives.

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories is close to the limit of what is bearable to read. One of the reasons why it gets under your skin might be that Alexievich has told the interviewed narrators to try and remember the way they thought when they were children. Obviously Alexievich succceeded since the narratives all seem to be told by children and not by adults remembering their childhood! From each narrator, Alexievich has found a central quote and the story is in a way interrupted by those quotes, changes topic quite often, but since the quotes are followed by the names of the narrator and their occupation as adults, the structure of the novel makes sense and the reader has a chance to a short glimpse of the adult reflection, too, since many of them end their narrative with a short comment about ”now”.

When reading the book, I think a lot of the many cups of tea that Alexievich must have had in the homes of the war veterans…and I also marvel about the way she has found something special in each narrative to tell us, however never repeating herself. Actually each narrator tells a completely unique story. They all share memories from the war from the point of view of a child, however the focus differ and thus a kind of quilt of stories takes form in my imagination. I read about personal loss, of fear, hunger, famine, children joining the army. I read about children who cannot go to school because they have to work in a factory or about children who don’t recognise their parents when they (if lucky enough!) meet them again after the war. But underneath the sad and depressing surface I also read about patriotism and pride, about never giving up and never revealing secrets to the enemy. The post war Belarus was completely destroyed and needed to be built up again and some of the narratives shared experiences from the postwar building up period when every survivor was needed, even the children.

But why would this book be necessary to read? The children suffered in so many different ways, but without the adult mind it was impossible for them to fully comprehend why there had to be a war. They needed to grow up in order to do so. We owe it to them to pass it on to next generation what a great loss they experienced when losing their parents, their childhood, their health and their innocence. Again, like when I wrote my previous book review: #This is a book that has to be read and spread!