
Jag läste nyss en artikel från ”Vi läser” som handlade om vilka som varit årets bästa böcker under 2015. De intervjuade fick frågor om årets största läsupplevelse, om vilken bok som varit årets viktigaste och vilka böcker som inneburit en besvikelse för läsaren. Läs gärna vad de svarade här:
http://vilaser.se/aretsbastabocker2015/
För mig som är lärare kan ju ”läsår” betyda både det ena och det andra… 😉
…men just nu syftar jag på de böcker jag läst under år 2015. Trots en omfattande arbetsbörda har jag verkligen hunnit med att läsa mycket. Jag tror att jag har Storytel att tacka för det. Även tidigare lyssnade jag ofta på ljudböcker, men det var inte alls lika behändigt som nu. Det har varit bekvämt att kunna göra andra saker samtidigt medan en bra bok är sällskap i den där sysslan man ägnar sig åt.
Under det gångna året har jag läst på ett ganska systematiskt sätt. Till exempel har jag alltsedan ”Brobyggarna” av Jan Guillou kom ut, valt att låta den serien vila, eftersom jag inte kom längre än några sidor i ”Dandy” innan jag tappade intresset. Men 2015 var det som att jag bestämde mig för att om jag någonsin ska kunna läsa de andra böckerna i serien så MÅSTE jag ju ta mig förbi det som jag inte upplevde som fantastiskt med just Dandy. Lyckligtvis hade jag ändrat uppfattning och läsningen av boken innebar denna gång inget som helst motstånd. Snarare blev det som ett slags ”arbete” att lyssna på boken medan jag ägnade mig åt sådant som skulle göras i hemmet. Snart hade jag läst alla de utgivna delarna, ”Mellan rött och svart”, ”Att inte vilja se” och ”Blå stjärnan”. Det är ju helt omöjligt att säga att en av dem är ”bra” medan de andra i så fall skulle vara ”sämre”. Han skriver fantastiskt bra och innehållsrikt och en av de största fördelarna med Jan Guillou tycker jag är att jag upplever att jag kan lita på hans historieskrivning, helt enkelt för att jag har lyssnat på hans kommentarer om hur han går till väga när han arbetar. Nu väntar jag med spänning på nästa del…och nästa… Jag vill veta hur det går för de olika karaktärerna i bokserien.
En annan författare jag förstås fortsatte följa är min favoritförfattare Henning Mankell, som ju äntligen skrev uppföljaren till min favoritbok ”Italienska skor”. I ”Svenska gummistövlar” knyter han ihop säcken och vi får svar på de frågor vi hade om både Fredrik och Louise från den första boken. Jag är glad över att Mankell hann skriva den här boken, för den var viktig för mig. På höstkanten läste jag även ”Den orolige mannen” och ”Eldens hemlighet” med behållning, även om det finns andra böcker av författaren som jag uppskattat mer.
Eftersom ”alla andra” läste Fifty Shades of Grey av E.L James, gjorde jag det också. Jag förstår varför den fått så stor uppmärksamhet. Den var suggestiv och svår att lägga ifrån sig eftersom man ville se hur det skulle sluta. Filmen har jag däremot inte sett och den lockar mig inte heller. Jag är nog en typisk ”bokperson”. Bland andra böcker som skapat en eftertanke var t ex Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”. Den var så verklighetstroget skildrad att man ibland glömde att den var en skönlitterär skapelse. Efteråt hade jag ibland svårt att komma ihåg ”att det inte hade hänt” det som ”hände” i boken. Bra jobbat, GW!
Just brott hängde jag kvar i när jag följde ett boktips från en vän. Hon hade läst ”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt och jag kände varken till boken eller författaren innan. Jag är glad att jag följde boktipset, för det gav mig en lång rad nyttiga insikter om både det ena och det andra. Bland annat innehåller boken en hel del fakta om det amerikanska rättssystemet och om kriminalvård i USA och hur den skiljer sig från den svenska modellen. Det, liksom de huvudsakliga livsöden som författaren fokuserade på, var den främsta behållningen med boken, tycker jag. Mycket läsvärd!
På sommaren när jag är ledig ägnar jag mig gärna åt tegelstenar. En sådan var ”Carthage” (”Kartago” på svenska) av Joyce Carol Oates, som jag läste på engelska för att läsning är ett så fint sätt att hålla igång ett språk. Just den här boken var, precis som så många andra av Carol Oates böcker, en riktigt härlig inre resa. Man får så många insikter genom att följa med henne i den berättelse hon just då presenterar. Det råkade vara ett lyckligt sammanträffande att jag helt nyligen hade läst Bergfeldts bok, eftersom jag direkt hade nytta av mina nyvunna kunskaper om kriminalvården. Så många av Carol Oates böcker har satt djupa spår i mig. Bland många kan jag nämna ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Mitt i livet” och ”Fallen”. Det är alltid värt besväret att kämpa lite i början när hon ”målar” sin miljö. Sedan kommer belöningen i den komplexa storyn. I år ville jag återigen att hon skulle få Nobelpriset, men NU i efterhand är jag glad att det verkligen blev Svetlana Aleksijevitj. Om två av hennes böcker har jag skrivit på engelska i #One Hundred and Eightyfirst Asic och i #One Hundred and Eightysecond Asic. Det kommer så småningom en tredje recension, också den på engelska.
Bland de böcker jag ändå vill lyfta fram speciellt kommer också Korparna av Tomas Bannerhed. Före 2015 hade jag aldrig hört talas om honom. Nu när jag har läst boken ”Korparna” kommer jag aldrig att glömma honom. Så underligt kan det vara! Har du endast tid att läsa EN enda bok, så måste det ändå få bli något helt annat, nämligen ”Inferno” av August Strindberg. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte har läst den långt tidigare, för typ trettio år sedan eller så! Den förklarar allt du inte har förstått om författaren. Allt!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …