Etthundrafemtioåttonde åseriet- Ur led är tiden

Ingenting är längre som förut! Det ordnar sig med tiden! Tids nog får vi veta! Det var bättre förr! Ju förr desto bättre! Tid är relativt och innan någon kläckte idén att vi alla skulle ställa om våra klockor i förhållande till sommarens dagsljus, ansåg säkert många att tiden inte alls var relativ, utan fixerad. Kanske från tanken att tiden kan man inte ändra på!

clock-404352_1280

Dagligen slås jag av hur olika vi ser på tidsbegreppet. Några av oss är tidsoptimister och försöker hinna med så mycket som möjligt inom givna tidsramar, ofta med resultatet att vi blir försenade till avtalade möten eller tider vi borde passa. Andra av oss är tidspessimister, vilket är det omvända förhållandet. Då är man alltid ute i god tid, alldeles FÖR god tid. Man tänker ”vad är ungefär det värsta som skulle kunna hända mig nu, på väg till det här viktiga mötet?” och sedan lägger man till tid i förhållande till det nyss uttänkta värsta scenariet. Det är onödigt att gå över ån efter vatten. Jag kan börja med mig själv och flera bra exempel på hur detta kan te sig.

En gång för oändligt längesedan skulle jag och min väninna, båda i tonåren vid den här tiden, cykla till Rättvik för att se Tomas Ledin i Rättviksparken. Cykelturen skulle ta sin början i Falun, gå via Grycksbo, Bjursås, Mårtanberg och Söderås och det var på den gamla goda tiden när vägen såg ut som ett måttband som någon hade glömt att sträcka. Vägen var alltså ganska rak, men i stället fanns ett stort antal uppförs- och nedförsbackar av storlek.

Eftersom Ledin är en så bra live-artist, ville vi verkligen inte missa hans konsert. Därför startade vi direkt på morgonen, efter en stärkande frukost. Vi packade den treväxlade tandemcykeln med allt man kan behöva för fem dagars cykelsemester och så cyklade vi iväg. Redan vid dåvarande Svalan Hemköp i Britsarvet hade cykeln fått punktering… på bakhjulet… Både väninnan och jag vet exakt hur man byter en punka. Det är varken svårt eller jobbigt i sig, men i det här fallet, så tänkte vi (felaktigt) att om det är på bakhjulet där alla kuggkransar för växlarna sitter, så bör vi nog ta hjälp av någon som kan bättre. Sagt och gjort… Vi gick in på en mack rakt över gatan. Där jobbade just denna dag tre unga killar i övre tonåren, sommarjobbare… Vi gav uppdraget till dem… Det resulterade i att vi dels blev kraftigt försenade redan från början, dels inte längre hade en treväxlad cykel, utan en enväxlad, tvåan var den enda växel som fungerade. Vi cyklade och cyklade och cyklade och bakom varje uppförsbackes högsta punkt, kunde man se en ynklig nedförsbacke och en NY ännu längre UPPFÖRSBACKE. När vi rullade nerför backen förbi Lerdalshöjden, hörde vi Ledin vråla ”Hallå Rättvik!” och så började han spela… Innan vi parkerat cykeln hade vi missat ett par låtar, men lyckliga sjöng vi med i resten av konserten. Vi HANN!!! ( i alla fall nästan!).

När jag var ung sjöng jag i kör i kören Bjursåsflickorna. Vi hade alltid konsert i kyrkan på midsommaraftonen och det brukade vara fullsatt på den där konserten. Min bror och mina föräldrar och mina morföräldrar ville få bra platser och frågade därför mig om tiden. Jag sa att man brukar öppna kyrkan en timme före konserten, men före det brukade vi i kören vara där och träna. Jag förklarade att om konserten börjar 18.00, så kan man alltså komma dit kl.17.00 och ta en plats om man vill. Min mamma, som varit den som hört sig för om detta, hade nu klart för sig att de skulle vara i kyrkan kl 17, men ju närmare det aktuella datumet de kom, så byggdes ett oväntat problem in. Mamma tänkte nämligen. Hmmmm 17…och så skulle man alltså vara där en timme före. Då måste vi ju vara där kl 16. Jag minns som igår hur jag stod på min plats i fjärdestämman, när vi från kören alla kunde se hur någon öppnar dörren till den tomma kyrkan, som så när som på oss som tränade framme i koret… Min mamma och pappa, min bror och mina morföräldrar sticker in näsan. Per-Egon, som ledde kören vände sig om och ropade: Ni får vänta utanför till kl 17! Flera i kören började viskande undra om vilka det kunde vara som var SÅ tidigt ute… Jag kan tänka mig att hela min uppenbarelse skvallrade om vems släktingar det var…

4b677-vc3a4ckarklocka

Min första resa till USA alldeles själv, hade jag planerat in i minsta detalj också vad beträffar tiden det tar att åka med en snabb grå Toyota till Arlanda…fast…tänk om jag får punka? Tänk om jag hamnar efter en EPA-traktor på ett smalt vägavsnitt??? Tänk om… Jag tog till lite extra tid för detta. Sedan tog jag till lite extra tid utifall det inte alls stämde att man kunde ta sig från parkeringen på Benstocken med bussar som gick i skytteltrafik varje kvart. Och förresten! Tänk om man inte ens skulle få någon parkeringsplats och fick åka till en annan i all hast???? Bäst att ta till lite extra tid där. Ja just ja! Man kanske behöver en bensträckare i Hummelsta också! Och lite fika? Jag lade till tid för det också… Sedan är det ju detta med alla köerna i ankomstterminalen, när man i den där omfattande folksamlingen ska hitta till sitt eget flygbolags incheckning och då ska man dessutom släpa på en jättestor väska! Mer tid lades till också för detta! Till råga på allt så räknade jag med att bryta mot alla hastighetsbestämmelser och köra extra fort, för OM jag skulle hamna bakom EPA-traktorn, så skulle det ju hjälpa mig i så fall…

Har någon av er någon gång suttit alldeles mol allena i Terminal 5, i avgångshallen, i den fullständigt tysta lokalen och lyssnat på fläktarnas brus i taket??? Det har jag. Efter en jättelång stund så kunde jag se en ensam väktare långt borta i andra änden av byggnaden. Hans nyckelknippa slog emot låret med ett klirrande ljud, så jag visste hur nära han var utan att behöva glo… Han sa: Har du missat flyget och vill ha hjälp på något sätt?

Jag svarade att jag fortfarande väntade på mitt flyg. Han berättade att han hade misstagit mig för någon som blivit kvar efter stängning, för nu var det ju fortfarande en timme kvar tills de skulle öppna alla incheckningsdiskarna… Jag förklarade för honom om min tidspessimistiska inställning och han skrattade och sa att han mött andra i samma båt, men inte någon som varit där innan man öppnade flygplatsen för dagen… När den första städerskan öppnade dörren till sin städskrubb var hon och jag länge de enda levande varelserna innan övrig personal och några enstaka resenärer dök upp. Jag hann i tid till min resa. Men det behöver jag inte tillägga, antar jag. Att vara ute i god tid är relativt… TID är relativt som begrepp. Idag har vi till exempel vår första dag på det vi i Sverige lättsamt benämner sommartid, men ute är det snöglopp… Somrigt värre!

bild 4

Annonser