Femhundratjugosjätte åseriet- En sandlåda i klassrummet

I Dalarna finns en vacker plats vid namn Predikstolen. Där har jag inspirerats av naturens kraft och det vindunderliga i allt omkring oss. Jag tror inte alls att platsens namn är en slump… Den är SOM en predikstol och den lämpar sig alldeles utmärkt för sammankomster i fantastisk miljö. Jag har skrivit om Predikskolen i ett annat åseri:

Trehundratrettiosjunde åseriet- Predikstolen, en kontemplativ plats långt från kyrkan

I min barndom fanns det en sandlåda i mitt klassrum runt jul… Där skulle vi barn placera våra egenhändigt tillverkade små hus i papper. Husen hade platt tak och var små och fyrkantiga och skulle se ut på det sättet, för så såg det ut i Palestina på Jesu tid, enligt fröken… Hon placerade ut kameler och åsnor och små palmer och annat, som också skulle passa för berättelsen om Jesu liv som vi fick ta del av varje morgon. Varje barn hade ett tänt ljus på sin egen bänk. Mig veterligt var det ingen som ifrågasatte agendan… Man lyssnade på berättelser ur ”Barnens bibel” som morgonsamling just i advent. Man sjöng Bereden väg för Herran och Nu tändas tusen juleljus, båda med religiöst innehåll. Senare var religionskunskapen mer allmän, så allmän att den knappt berörde alls.

Mina lärare i högre årskurser hade en avslappnad attityd till ämnet och vi fick undervisning om många olika typer av religionsinriktningar vid sidan om de stora etablerade världsreligionerna. Både i högstadiet och i gymnasiet gjorde vi olika fördjupningsarbeten. För arbetet på högstadiet reste jag till Grödinge i Södermanland för att besöka Krishnakollektivet som höll till där. Planen var att jag skulle intervjua representanter för gruppen och vara där en halvdag tillsammans med dem. Jag sov hos en god vän natten innan och hennes pappa insisterade på två detaljer: att min vän skulle följa med mig in och att han själv skulle skjutsa oss dit och för egen del vänta i bilen utanför OM något skulle hända. Inget ovanligt hände, förutom att jag för första gången drack yoghurt blandat med vatten och mynta…

Något år senare lyckades jag få kontakt med en representant för Baghwansekten och intervjuade henne, medan rökelsen i hennes hem letade sig in i näsan och örtteet svalnade i tekoppen. Alla textilier i hemmet var i rödtoner och alla hennes kläder var löst sittande ”mysplagg” som matchade det hennafärgade håret. Hennes dyrkan av Baghwan var en gåta då och är nog det fortfarande och när jag såg filmatiseringen om Ted Gärdestads liv häromåret, så kände jag igen mycket av vad jag hade fått veta i intervjun.

I mitt yrke möter jag människor från världens alla hörn, med vitt skilda bakgrunder och olika livsåskådning. Många är nyfikna på vårt samhälle och vad vi bygger våra ställningstaganden på. Martin Nilssons insändare ”Frånvaron av religion gör Sverige framgångsrikt” (DN 190425) handlar om att det är just frånvaron av en genomsyrande religionstro i samhället som helhet, som bidragit till Sveriges framgångar i olika avseenden. Jag fann artikeln intressant, eftersom den tangerar något som rör skolan, nämligen vilket innehåll religionsämnet ska ha. Mina mor- och farföräldrar hade Kristendomskunskap i skolan och fick läxor ur lilla katekesen. De var alla födda före 1920. Mina föräldrar har berättat att de sjöng en psalm varje morgon. För egen del byggde jag vita pappershus i den där sandlådan till jul och skolavslutningens största hit i juni var med självklarhet Den blomstertid nu kommer… Men de många månaderna MELLAN de kyrliga högtiderna präglades av helt andra ämnen än religionsämnet.

Mina barn och deras generation går i kyrkan när någon de känner ska konfirmeras eller när någon släkting ska döpas, gifta sig eller begravas, men inte heller de där traditionella övergångsriterna är lika vanliga längre och de ändrar dessutom karaktär, till varianter av mer profan karaktär… Jag tänker att Martin Nilssons insändare därför äger sin riktighet. Vi har haft något annat som varit den givna drivkraften för samhällets utveckling, något annat än religionen. När Peter LeMarc för något år sedan kom med sången ”Min kyrka” kände jag igen mig i den. Naturen…skogen och markerna, en promenad längs en sjö eller i stark motvind på en enslig väg, ger mig ny energi! Det gör också musik, till exempel just den här:

Min kyrka

 

 

 

Femhundraartonde åseriet- Fyra år

Det har gått fyra år sedan jag bestämde mig för att skriva om mitt yrke som lärare från ett inifrånperspektiv. Anledningen var att jag tyckte att skolfrågor fick för lite eller för ensidig uppmärksamhet i media.

Med tiden insåg jag att det fanns andra ämnen som jag gärna ville skriva om. Därför har bloggen levt upp till min ambition om att vara en samling åserier… Texter från mitt perspektiv, utan större krav på formen än att de passar som ”text som Åsa har skrivit”.

Läraren… min vardagsroll, har tagit mycket tid av mig och det återspeglas här, förstås.

Att skriva är för mig ett sätt att tänka… Med våren kommer lusten att tänka tillbaka! Snart kommer också lusten att blogga…

#gåspennans tid #asaole, #En hand håller i en gåspenna, #www.asaole.com
#åserier, #åseriklipp

Five hundred and seventeenth asic- Four years…

Time is in many ways a very interesting phenomenon. No matter how hard we try to define it, we find ourselves lost in the relativity of time. What one person finds boring and time consuming may be interesting to someone else to the point where she loses the sense of time.

I started this blog four years ago. I started it because Sweden had a major election for the Parliament in 2014 and I thought it would be a great idea if I shared a few thoughts on teaching for the upcoming election. From my point of view, many journalists lacked the inside perspective from teaching and my contribution would thus be important.

An interesting and intriguing hobby started off… And not only did I write about teaching, but also various other topics.

Now, four years later, round 54,000 people have read my posts. I was more energetic in my writing in the beginning, but this year, 2018, we have another general election, so who knows? I may start writing more eagerly again… 😉

Fivehundred and sixteenth Asic- The Need for The Good Example in Times of Trouble

Migration is not a new phenomenon. People migrated thousands of years ago both abroad and within national borders. Despite the many negatively written articles lately, there are good examples that need to be acknowledged!

I once read in SvD (Svenska Dagbladet) about a small community in the middle of Sweden, where the new migrants were as many as the original inhabitants, but the people in Åre manned up and contributed volunteerly for the group of immigrants. Åre is very far away from the bigger cities. In a small community like Åre, connections between representatives of different authorities may be closer and I guess people in a small village also know each other quite well. When a busload of immigrants arrive, it may cause somewhat chaos for a short while, but true friendship in the local community is crucial. According to the article, people all contributed in their own different fields of society to help the immigrants as smoothly as possible. Today, not even two years later, the Åre society is profoundly changed in many positive ways.

I think, on a national level, when Sweden welcomed many of the refugees who had fled thru Europe in the fall of 2015, that was the only decent thing to do under those extreme circumstances. In my profession I meet many of them now, two years later and guess what? Many of the refugees who have been here less than three years, in fact cope quite well in their new lives in the wintery and snowy northern country of Sweden. My teaching subject is Swedish as a Foreign Language and I meet my students after they have passed the compulsory level and head on to higher levels of Swedish.

I cannot stress enough how rewarding it is to teach adult immigrants and share their stories about life. They learn Swedish, search for jobs and they dream of a home of their own and later a reunion with their family. Thoughts of the past, traumatic memories and losses may slow down the pace in which they learn to cope in their new environment, but despite very emotional events prior to their current situation, most of them are working hard to achieve their goals. In the long run, I think we all try to make the best of every situation despite hardships and trouble we pass along the way, at least that is what my students prove to me over and over again, every day in school.

Femhundrafemtonde åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

Idag är huvudnyheten i svenska tidningar att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad har avlidit. Det får mig att minnas IKEA:s roll i mitt liv. Det är märkligt vilken genomslagskraft ett företag kan ha för en alldeles vanlig gräsrot.

Möblemanget i min lägenhet består till ungefär en tredjedel är arvegods, en tredjedel är möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen är möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Det är nog ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. En stor soffa som heter Kivik var nyligen en del av möblemanget i mitt hem och i en annan del av vardagsrummet fanns en hel vägg med bokhyllan Billy. Nyligen hamnade soffan i exmakens hem och bokhyllorna med innehåll hamnade hos mig…

Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik, men även i samband med flytten nyligen då ena dottern på egen hand plockade ihop både säng och byrå i serien Malm. Trägen vinner… Namnen på produkterna i IKEA-varuhusen har vi skojat om med amerikanska vänner och en av dem skickade denna bild till mig: 

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Den största köttbullsportionen brukar locka den hungrigaste, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter gärna något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också… På vägen ut händer det att vi äter en ”stödkorv” om vi INTE har ätit i restaurangen…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om… IKEA:s spridning över världen har jag bara sett som vanlig konsument, till exempel i USA. När vi övernattat hos vänner i New Jersey har vi sovit i miljöer som kändes som hemma, eftersom möbleringen var från IKEA. Om någon skulle ta bort allt som är från IKEA i mitt hem, så skulle jag, innan jag hunnit ersätta allt, inte ha något att äta på eller med i mitt kök…inte kunna sova, eftersom golvet är kallt och hårt utan säng, madrass, täcke, kudde och påslakan… Jag skulle inte kunna laga mat på min spis förrän jag varit någon annanstans och köpt kastruller och stekpanna och inte skulle jag heller ha något att bära min smutstvätt i… Säga vad man vill, men Ingvar Kamprad har verkligen lyckats få genomslagskraft med sitt företag! Åtminstone i mitt liv…

 

Fivehundred and fourteenth åsic- The missing cars at IKEA in Philly

I noticed in almost every contact with my new American friends that their only connection to Sweden was that they liked the type of candy Americans call ”Swedish fish”. My first encounter with the so called ”Swedish fish” was about ten years ago when I bought some at Shoprite in the USA. When I now again got a lot of questions about ”Swedish fish” I was more and more curious about the fact that we really don’t see them much in Sweden. We rather eat a lot of other candy, for instance ”Ahlgrens bilar”, but many of us would probably spend time picking our true favorite candy at a store where we find ”pick and mix”. The answer to why there are very few ”Swedish fish” in Sweden, is to be found in the link below. Obviously this type of candy was created for the American continent and not for Sweden.

http://en.wikipedia.org/wiki/Swedish_Fish

If I would like to by my favourite Swedish candy, Ahlgrens bilar, where would I go? To IKEA, of course… So I did… But obviously they sell large quantities of ”Swedish fish” and the SWEDISH candy ”Ahlgrens bilar” were nowhere to be found in the store. Peculiar, since the candy cars are VERY popular in Sweden and would be, too, in America, if only the Americans had a chance to find them…

Ahlgrens_bilar_2.jpg (2048×1536)

Let’s hope @IKEA starts selling @Ahlgrens bilar at the Philly IKEA from now on! I am sure that 400 kids from a school in NJ will be very happy to buy them! I would too, when I return one day!

 

 

 

Femhundratrettonde åseriet- Vintern är borta! Vilken BLÅSNING!!

Vintertid njuter jag av snön och tycker att det hör årstiden till att vi går omkring i en vit och fluffig värld som skänker ljus i tillvaron!  Januari och februari är de två månader på året som jag vanligtvis uppskattar mest av alla. Just januari kan vara krispigt kall och den bleka solen kämpar med att försöka värma upp snökristallerna på tallgrenar och i grantoppar.

Vinterhimmel på Högberget, #asaole

Igår morse när jag stretade uppför trapporna till jobbet, hade snösvängen ännu inte varit framme och jag tror att förste man på plats hade fått pulsa, medan vi efterföljande kunde följa i hens fotspår utan att snön smög sig ner i skoskaftet…

När jag i godan ro sippade på mitt kvällste började jag ana ugglor i mossen, eftersom jag hörde vinden vina betänkligt… Jag satt där INOMHUS och mindes dagar då jag varit i fjällvärlden och vinden varit riktigt besvärlig. Men ETT härligt minne från vind+fjäll har jag verkligen! Den gången åkte jag på tur i en uppförsbacke med vinden i ryggen. Min anorak blev mitt segel när jag med utbredda armar kunde glida i UPPFÖRSBACKE med vindens hjälp. Vän av ordning undrar förstås hur det gick på vägen ner… Jag fick kämpa… trots att det var nedförsbacke fick jag staka ordentligt för att komma nedanför trädgränsen i lä igen.

Att vädret har sådan betydelse för mig, och för många andra i vårt land, tror jag hänger samman med att det är så oerhört ombytligt. Idag på morgonen, 23 timmar senare än gårdagens pulsande, hade jag nästan klarat samma promenad i flipflops… Snön var borta!