Fyrahundrasextionde åseriet- Falun, Sverige och världen, första maj 2017

Jag firar Valborg 2017 i ett fritt land där jag har yttrandefrihet… och imorgon firar jag första maj i Falun!

Spring Melody

I mitt arbete som lärare för nyanlända försöker jag koppla samman de kunskapskrav som Skolverket föreskriver med sådant som kan vara kulturellt berikande, eftersom jag tror att kunskaper i språk inte nödvändigtvis måste vara renodlade övningar i en bok. En rik källa till inspiration är förstås sångtexter. Det fina med sångtexter som utgångspunkt i ett språkklassrum är att de hjälper inläraren med flera olika aspekter av språket på en och samma gång. Förutom att man får ett antal ord som man kanske inte kunde innan, så får man både uttal och intonation på en gång. Dessutom är sångtexter ofta som ”tecken i tiden” och handlar om antingen aktuella frågor eller om kulturkopplade företeelser i olika omfattning.

En dag som denna, Valborgsmässoafton, ligger det förstås nära till hands att sjunga sig igenom alla de gamla traditionella vårsångerna från våra lärosäten, men med tanke på den förestående satsningen mot rasism och nazism i Falun imorgon, väljer jag att fokusera på ett annat låtinnehåll idag. Låtvalet nedan tar sin utgångspunkt i teman som, solidaritet med utsatta grupper,  alla människors lika rätt och det handlar om mod. Mikael Wiehe kommer medverka imorgon, vilket jag ser fram emot, eftersom hans musik är så tydligt förknippad med de teman jag nämnde.

Mikael Wiehes album En sång till modet, där hans sång  med samma namn är det första spåret hjälper mig att uppskatta det land jag bor i. Den stillsamma valsen har en väldigt tydlig text som utlandsfödda elever behöver ha hört, för att veta att det finns vänner i vårt land. Sången handlar om att kunna göra skillnad, om att kämpa och hoppas och vägra att ge upp. Det finns mycket språkligt innehåll som är viktigt att kunna uttrycka om man kommer ny i vårt land. Därför är sången viktig. På samma album finns den vackra Det här är ditt land.  Där slår Wiehe fast en gång för alla:

”Landet det tillhör dig och mig” (Wiehe)

Här finns alla de ord du vill kunna säga om du vill beskriva landet Sverige. Läs texten med eleverna, visa bilder som visar Höga Kusten, som visar Ale Stenar, Gotlands raukar, rapsfält, svarta tjärnar, stränder, varv och gruvor, skär och kobbar och så vidare. Gör lärandet till ett sinnenas fest med många minnesbilder som du delar med eleverna av platser och miljöer i vårt land, samtidigt som du visar allt det där som är Sverige… i bild…och eleverna kan höra Wiehe i bakgrunden.

Mikael Wiehe sjunger sin egen En sång till modet

Mikael Wiehe sjunger sin egen Det här är ditt land

Med Wiehe i färskt minne är det inte långt till Björn Afzelius, som skrivit många av sånger på temat fred och frihet, och även den kanske mest kända av dem Sång till Friheten. Det känns som att det är en vanlig kärlekssång… Skillnaden är att här skriver Afzelius inte till en människa, utan till just Friheten. I andraspråksklassrummet är det en av poängerna… Det handlar om läsförståelse… Låt eleverna få tillgång till HELA texten direkt. Be dem läsa igenom den och berätta för dem att de ska fundera över följande fråga:

Vilken är mottagaren för sången? Därifrån kan man fundera vidare ganska fritt och det brukar gå bra att få igång ett samtal med eleverna om vad friheten betyder för dem. Jag brukar be dem samtala i mindre grupper och skriva ner några rader om detta som sedan den större gruppen får del av. Man kan bygga vidare på temat, antingen till individuella texter eller till djupare betydelse av frihet och gärna även på vilket sätt Sverige som land värnar om individens frihet på olika sätt. Jag syftar t ex på grundlagsskyddade friheter, men också på Sveriges engagemang i internationella sammanhang. Självklart kan man också prata om varifrån inspirationen till Afzelius/Wiehes musik kom från början och hur deras engagemang började. Berätta om modet…!

Berätta att musikernas engagemang också varit farligt för dem själva ibland, men att de ändå valde modet och friheten! Du bygger som du vill… Lärare har nämligen också en fantastisk frihet i vårt land! ❤

Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjunger Sång till friheten

svenska flaggan

Gruppen Kent har i spåret Sverige fångat en del av samtidens största problem, nämligen att klara av att vara generös i svåra tider. Sången kan utgöra startpunkt för ett samtal och även här finns mycket språkligt att dra i, för den som vill förklara och förtydliga. Sången kan hittas och spelas från Spotify, men copyrightregler förhindrar att jag kan lägga spårlänken här. En av de centrala raderna är mer känd än låtens titel:

”Välkommen hit, vem du än är, var du än är!” (Kent)

När kvällens sista valborgsmässoeld har slocknat och den nya dagen gryr i morgon bitti, ser jag fram emot att tillsammans med många andra värna våra grundlagar och lyssna till artistuppbådet både vid Folkets Hus i Falun och på parkeringen vid Gamla Posten. Tillsammans är vi starkast! ❤

 

Annonser

Fyrahundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

Fyrahundrafemtionionde åseriet- Hur lååååååååååååååååååååååååååångt kan ett långt ljud vara i svenskan?

vokaler_

Ursäkta, nu hörde inte jag… Kan du vara snäll och repetera vad du sa nyss?

Nästan alltid när jag behöver ställa den frågan i mitt klassrum bland de vuxna eleverna som kämpar med att lära sig svenska som andraspråk, så är problemet att de inte har förstått hur oerhört viktigt det är att låta de långa stavelserna få vara just långa. Att förklara detta för elever brukar också vara svårt. Det är betydligt lättare att visa dem genom att byta bort alla långa vokaler i sitt eget språk. Därför händer det att jag gör precis så… Jag talar i staccato och vips så låter mitt tal på ett annat sätt, inte lika som annars. Detta brukar som regel bli en aha-upplevelse för många av eleverna, eftersom en del av dem känner igen sig. De förstår att de kanske använder alltför korta vokalljud när de hör mig göra det.

Ibland är det fokus på just detta; att träna på långa och korta ljud, men inte bara det, utan även vokalkvalitet och viktiga distinktioner t ex mellan i och y eller mellan e och ä.

Att ha lagom galna arbetskamrater är alltid roligt… En av mina arbetskamrater och jag skojade till exempel en gång genom att välja ut en specifik vokal och använda den på alla vokalpositioner. Man kan ju lätt begripa om man t ex sjunger Blinka lilla stjärna med endast vokalen ”i”, men om man dels skiftar till alldeles vanlig tal, inte någon känd barnvisa, utan endast det man hade för avsikt att säga… och om man dessutom väljer Ö… DÖ BLÖR DÖT VÖLDÖGT SVÖRT ÖTT FÖRSTÖ ÖFTÖR BÖRÖ ÖN LÖTÖN STÖND ÖCH DÖSSÖTÖM BLÖR DÖT SVÖRT ÖTT HÖLLÖ KÖNCÖNTRÖTIÖNEN PÖ ÖTT ÖNTÖ TÖPPÖ BÖRT SÖG. YTT YNNYT PRYBLYM BLYR YTT FYRHYLLY SYG YLLVYRLYG, YFTYRSYM DYT LYTYR SY LYJLYGT YCH MYNNYN SYR SY FYL YT.

Fyrahundrafemtioåttonde åseriet- Människors möte

Människors möte av Hjalmar Gullberg
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Fyrahundrafemtiosjunde åseriet- Världen visar vinterskruden…

Det är slutet av april 2017… och idag har det snöat ymnigt trots att vi hörde alla vårfåglarna förra veckan… Här är en bloggpost från den riktiga vintern… 😉

Skogsbeståndet har vinterskrud

Skogsbeståndet har vinterskrud

Om sommaren ligger jag gärna och läser under tallen, för precis där är det så skön skugga. På vintern är den mitt mått på hur mycket eller lite det blåser. I den allra värsta höst- eller vinterstormen kan man se stammens övre del röra sig svagt, medan de yngre träden i dess närhet böjer sig för vinden i rädsla att knäckas. Jag är stolt skogsägare och speciellt i dag, när jag fångade tallen innan solens bleka strålar påverkat rimfrosten. Här på Högbergets skuggsida är det dagar då solen knappt når hit… Man måste gå runt berget för att få sol i ögonen… I björktoppen där skatan sitter, kan man ändå notera att hon har hittat det lilla solljus som når oss här på norrsidan av berget… Under sommarhalvåret väljer hon äppelträdet som sin favoritplats. Där kan man gömma sig från värme och insyn under de gröna bladen i trädets topp. Nu, när äppelträdets sista ruttna rester redan är borta sedan länge, gör hon klokt i att sikta mot högre höjder!

Grannen har bytt de gamla äpplena mot vackrare inramning

 

 

 

 

En stund efter att jag fångat min svartvita granne skatan på bild hade herr Kråka skrämt iväg henne… Men jag tror att hon vet att hon är välkommen åter! Läs ett gammalt åseri om skator om du vill:

Hello Mr Magpie! How is your wife?

 

Blått och vitt är vinterns färgpalett

I motljus ser himlen ut att brinna!

 

 

 

 

 

 

Dessa två bilder är tagna inom samma minut. Det är endast en fråga om vinkel och perspektiv… Jag vände mig 180 grader och med ens blev världens färger allt annat än blå, vita och bleka! 

IMG_1696

Från barndomen minns jag hur vantarnas tyngd ökade ju längre man var ute och hur gott det smakade med istapp när man blivit varm i kläderna… Men aldrig någonsin vågade jag slicka på en metallstång. Jag kan nämligen utan problem föreställa mig hur det känns i tungan efteråt…

Bloggaren i kölden

Bloggaren i kölden

Fyrahundrafemtiosjätte åseriet- Gruvligt vackert i Öster Silvberg

Här kommer en naturupplevelse i repris: 

Den sträcker sig ända till fjortonhundratalet, gruvdriftshistorien i Öster Silvberg i Säters kommun. Idag besökte jag denna anrika plats och upplevde det surrealistiskt turkosa vattnet mellan bergväggarna. Jag tänkte på det märkliga i att jag åkt mellan Smedjebacken och Säter hundratals gånger, utan att en enda gång svänga upp mot Magnilbo. Jo, när jag var LITEN åkte jag där med farfar. Vi åkte till Dammsjön och badade en gång, men bortsett från den resan kan jag inte dra mig till minnes att jag åkt just den här lilla vägen.

DSC_0271

Det var en typisk aprildag idag. På vägen till Öster Silvberg regnade det ihållande och dessutom blåste det lite, men väl framme såg vi att molnen fick den där karaktäristiska silverkonturen som antyder att solen snart kommer fram…

IMG_2059

 

Motljuset i kameran bidrar till att skapa mystik kring vattenspegeln och hela miljön påminner om tider som flytt, människor som har jobbat hårt för brödfödan. Trots den relativa tystnaden runt vattnet, kan jag för min inre syn se dem, de som jobbade här en gång.  På en informationsskylt i närheten finns historiska fakta som förklarar att gruvbrytningen här började tidigt och ”Östra Silvbergheno” omnämndes redan i ett privilegiebrev år 1354. Gruvbrytning pågick alltså här före de stora fyndigheterna i Sala Silvergruva. Västra Silvberg, i Norrbärke församling och Smedjebackens kommun, och Östra Silvberg, som ligger i Silvbergs socken i Säters kommun, har ofta sammanblandats i äldre dokument, enligt både skyltens text och Wikipedia.

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96ster_Silvbergs_gruva

Brytningen avslutades 1597. Efter det att man börjat bryta i Sala, kallades Östra Silvberg för ”Gambla Sölffbergitt”. Som språklärare tycker jag att det är spännande med det där namnet… Det är sulfidmalm man bryter för att utvinna metaller som silver och guld. Vad en sulfidmalm egentligen är kan man läsa hos Nordic Mines. Där står att sulfidmalm är ”Malm som innehåller metaller i förening med grundämnet svavel ur vilken bland annat koppar, zink, bly, silver och guld utvinns”.

http://www.nordicmines.com/sv/ordlista-guld

Efter en kort promenad i grannskapet noterade jag att de omfattande slaggresterna alla såg ut ungefär som i Falun vid Kopparberget. Den lilla promenaden ledde mig också till en gammal kyrkogård, som man kunde läsa om på den där skylten jag nämnde tidigare. Enligt skylten hade det på platsen stått ett kapell, uppfört i timmer, men då detta ansågs alltför fallfärdigt hade det rivits år 1854.

Den gamla dopfunten hittar man numera i Silvbergs kyrka, medan andra fynd från kapellet finns i Dalarnas museums samlingar. Där kapellet en gång har legat, fanns en vacker och mycket bred stenmur, ett enkelt kors och en minnessten. Jag kunde inte låta bli att stanna vid de mossbelupna stenarna i muren. Dels tänkte jag som vanligt vid den typen av stenmur på dem som byggt muren, men en stund tänkte jag på de många gruvdrängar som slitit med det hårda arbetet i gruvan, där både arbetsvillkor och livet i övrigt var hårt. Tillmakningsmetoden innebar risk att bränna sig på det heta berget, eller på elden som skulle värma upp det, men också risk för ras när berget sprack.  Många jobbade med livet som insats och deras livsgärning ser vi idag spår av på den här typen av minnesplatser. En gammal kyrkogård, avskild och utan sin kyrka, till synes mitt i skogen…

IMG_2065

När jag kom tillbaka till den turkosa vattenspegeln kom solen fram på allvar och döm om min förvåning när jag tittade på fotot och insåg att jag hade lyckats fånga ett spektrum. Solens strålar i form av en solfjäder bildar detta spektrum och  jag kände mig rikligt belönad, trots det kalla vårvädret. En tur till Öster Silvberg kan varmt rekommenderas, för lugnet, skönheten och de många intryckens skull. Nästa gång ska jag ha med mig matsäck och så ska jag ha gott om tid.

Spektrum

Spektrum

Fyrahundrafemtiofemte åseriet- Att drömma sig bort i musik är en lisa för själen!

TV har temakväll med musik av kompositören Pjotr Ilyich Tchaikovsky denna märkliga lördagskväll, dagen efter terrorattentatet utanför Åhléns i Stockholm. Tchaikovskys musik är verkligen helt rätt i detta sammanhang, eftersom den inbjuder till en mild verklighetsflykt i balettens tecken, bort från terrorn, men ändå kan man känna att man trotsar terrorn just genom att njuta av denna vackra föreställning… Törnrosa från Bolsjojteatern i Ryssland.

När jag var liten, så lyssnade familjen på många olika typer av musik, men klassisk musik var inte vanlig. Min första egentliga kontakt med klassisk musik var när jag lyssnade på hur en av mina vänner berättade om musikupplevelser och i mitt #etthundratredje åseri berättade jag om en del av det vi upplevde tillsammans, jag och den familjen.

http://wp.me/p4uFqc-eQ

Jag tror att det var en önskan att passa in när de talade om klassisk musik som fick mig att själv köpa två LP-skivor på Tempo. De var på rea och utgjorde inte något djupare hål i min budget, men det tog några lyssningar innan jag hade vant mig så pass med musiken att jag faktiskt kunde den på det sätt man gör om man lyssnat många gånger. Dittills hade jag endast ägnat mig åt sådant idogt lyssnande i andra genrer.

 

Tchaikovsky

Jag valde bland de klassiska skivorna och tog på måfå en skiva med en pianokonsert av Pjotr Ilyich Tchaikovsky, nämligen Pianokonsert No 1 i h-moll. Jag ville kunna spela så, men jag och min pianolärarinna kämpade med betydligt simplare stycken vid den tidpunkten! Men det är pampigt redan i notskriften … som finns på följande länk:

och ännu mera läckert att lyssna förstås!

 Det finns så oändligt många vackra slingor i musiken. I varje sådan musikalisk brovink förlorar jag mig i minnen eller fantasier om ditt och datt. Jag upplever att det är oändligt lätt att drömma sig bort med hjälp av just Tchaikovsky. Frågan är ju hur han lyckades komponera så oändligt vackra musikstycken gång på gång!!! Det är pampigt, vackert, svängigt, mystiskt, komplicerat, stämningsfullt, nostalgiskt, ledsamt, sorgligt, graciöst… och oerhört medryckande!!

När man läser hans biografi förstår man att han mötte många motgångar i livet, bland annat den att hans föräldrar helst såg att han valde juridiken i stället för musiken, men även de motgångar som det innebar att vara homosexuell under artonhundratalet. För mig är hans verk viktiga kraftkällor oavsett vad som tyngde kompositören under hans liv. Han måste ju bevisligen ha kunnat styra om sin eventuella frustration och sorg till kreativ brand när så krävdes!

Jag förstår att de som tävlade i Kontrapunkt med Sten Broman på sin tid, säkert har betydligt mer udda eller krävande stycken att hänföras av, men även om just den här pianokonserten är oerhört vanlig och ofta spelad, så är det inte något tecken på att den på något sätt är ett dussinverk eller på något vis sämre än andra mer sällan hörda kompositioner. Snarare hävdar jag att det frekventa spelandet i olika medier kan förklaras med styckets storhet och briljans. I skrivande stund har jag lyssnat på just detta pianostycke av och till i över trettio år utan att tröttna… Det kallar jag kvalitet…

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)