Etikettarkiv: #minskola

by

Fyrahundrasextiosjunde åseriet- En lärares dilemman i maj

Maj är en underbar månad tycker jag…kanske inte just i år, för nu är det nästan snö på marken i stället för äppelblom, men om vi håller oss allmänna, så kan jag ju hylla maj månad… 😀

Det finns luft mellan arbetsdagarna eftersom det är gott om helgdagar och klämdagar och ute skiner solen och luften surrar av nyvakna insekter och grannarna i ettan kämpar vidare med planlösningen i sitt chateau #tolfte åseriet. På lediga stunder tar jag en promenad med en bok i öronen och försöker få färska fräknar på näsan. Men i ärlighetens namn är maj en svår månad att ta sig igenom om vädret är ALLTFÖR bra och om eleverna är alltför unga. Jag tänker varje arbetsdag i maj nuförtiden, att jag är lyckligt lottad som jobbar med vuxenstuderande. De har i allmänhet lika god arbetsdisciplin i värsta aprilvärdet som de har i minus trettio eller solsken och underbart vårväder. Men när jag jobbade i grundskolan var den svåraste undervisningsmånaden maj, tyckte jag. Det var jag själv som ägde problemet. Det var svårt för mig att säga nej och stopp.

Det började redan i min första klass, som jag hade endast på vårterminen då de gick i sexan. Det var en fantastiskt härlig klass på många sätt och de var kreativa och älskade alternativa lösningar framför traditionell undervisning. Som komplement till denna efterkonstruktion av verkligheten kan man också säga att de (i mig) hade en oerhört orutinerad lärare som trodde att man alltid måste följa elevernas vilja och att det vore fel eller farligt att säga nej. Men, man lär sig så länge man har elever, brukar jag säga.

Hursomhelst… En vacker vårdag i BÖRJAN av maj, redan på förmiddagen, lanserade några elever idén att vi i stället för att ha matte borde gå ut och spela brännboll. Jag sa nej, med motiveringen att det fanns viktiga lärdomar att insupa i matteboken. Men framåt eftermiddagen hade jag kapitulerat och tänkte att ja, vad gör väl det om vi tillbringar en stund i solen och spelar brännboll denna vackra dag? Det är ju EN dag och det spelar inte någon roll för helheten, resonerade jag. Men… det året gick solen aldrig i moln i maj och jag var gissningsvis Sveriges fegaste lärare, för jag sa ”OK” till många stunder i solen den terminen. Lyckligvis fick jag ändå med eleverna på tanken att det inte kunde vara brännboll varje gång vi gick utanför klassrummet.

Det blev i stället alla möjliga aktiviteter i solskenet. Vi håvade i en närbelägen bäck och tittade på alla små kryp vi hittade. Vi ägnade oss åt utomhusmatematik, genom att mäta och beräkna skolgården, avstånd i närheten eller liknande. Vi satte oss i skuggan under ett träd och skrev dikter eller berättelser. Vi tog med oss bänkboken ut och läste utomhus. I efterhand har jag ofta kopplat detta alternativa lärande till det jag skrev om i det #femtonde åseriet.  Man lär sig på ett annat sätt om man är i en konkret situation där frågor dyker upp av sig självt och där man undrar för att man inte förstår eller för att man är vetgirig och vill förstå bättre hur det fungerar med något speciellt. SÅ var det med den här klassen hela maj. De lärde sig MASSOR trots att vi hade lämnat klassrummet och trots att deras lärare (jag) hade ständigt dåligt samvete för detta. NU många år senare, gläds jag åt att jag lät mig övertalas, för det gav mig insikten att det finns mycket att vinna på att lämna klassrumsmiljön.

Min överlevnadsstrategi i maj är annars att tänka ”snart är det sommar” och så jobbar jag på ända in i kaklet med alla göromål som hör yrket till. När jag som lärare i grundskolan nådde skolavslutningen och skulle sjunga med i ”Den blomstertid nu kommer”, så var det både av rörelse över den vackra psalmens melodi och textinnehåll och av ren utmattning som jag fick en gråtklump i halsen. När spänningen släpper och alla elever har gått hem för terminen känner jag mig totalt utschasad och slut, men också lycklig över alla de många intryck jag fått genom att vara just lärare. Det är Yrket med stort Y. Så kul!

by

Fyrahundrasextiofjärde åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

by

Fyrahundrasextiotredje åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus

Idag börjar de muntliga nationella proven för de elever som jag just nu kallar ”mina”. Det ska bli spännande och intressant att se hur väl de klarar detta. Den muntliga delen kräver vissa kompetenser, medan skriftliga delar kräver andra. Just de muntliga proven kräver mycket även av mig vid själva genomförandet, eftersom jag där i flygande fläng ska bedöma ett antal olika parametrar i deras muntliga performans. För att klara det har jag förstås förberett mig noga på alla upptänkliga sätt, men jag har också, likt så många gånger för, tänkt spela in elevernas muntliga prov, för att kunna lyssna många gånger och känna mig säker i min bedömning. Detta är också en viktig förutsättning i sambedömning av proven. Andra lärare som inte är med vid genomförandet ska kunna höra och hjälpa mig i bedömningen.

Att sitta provvakt vid skriftliga nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!

Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.

Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet som en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.

by

Fyrahundrafemtioandra åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt  och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer.  Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Gjutjärnsuggla

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

by

Fyrahundratolfte åseriet- Det lutande resultatet i PISA och dess upprättelse!

#svenska flaggan, #asaole

Det har gått två och ett halvt år sedan jag skrev ett av mina allra första blogginlägg med titeln #Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I min text redogjorde jag för en artikel ur Dala-Demokraten från 140202, där #Göran Greider kommenterat det så kallade ”PISA-fiaskot”. Läs gärna mitt inlägg i sin helhet, eller förstås Greiders ledare. Våren 2014 fanns det gott om kritiska artiklar om hur skolan misslyckats med än det ena än det andra. Det skulle vara väldigt klädsamt om media nu fylldes av uppskattande och positiva artiklar i samma omfattning. I mitt blogginlägg då, avslutade jag med mina egna tankar angående PISA-resultaten:

”I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet” (Olenius, 2014).

Nu när resultaten från ännu en PISA-undersökning publicerats och det har visat sig att Sverige denna gång har klättrat till en bättre position, finns anledning att gratulera, men vänta nu…vem eller vilka borde man gratulera? För mig är det givet: ELEVERNA

Samtidigt är det viktigt att återigen peka på styrkan i att lyfta fram goda exempel som visat sig framgångsrika. Under senare år har Skolverket initierat ett antal omfattande så kallade ”lyft” av olika slag. Ett av dem, Matematiklyftet, har säkert bidragit till de förbättrade PISA-resultaten i väldigt hög grad eftersom det varit igång i några år, men förutom Matematiklyftet finns till exempel Läslyftet, där läsning i alla skolans ämnen är i fokus. Oavsett vilket ”lyft” vi diskuterar, så vill jag för egen del hävda att just satsningar på kollegialt lärande där kursplanemålen är i fokus, leder till konstruktiva samtal mellan lärare. I det ämneslag där jag ingår, är ämnet #svenska som andraspråk i fokus. Under höstterminen har vi jobbat med moduler ur Skolverkets material från Läslyftet. Tillsammans har vi samtalat om det vi gör med eleverna i våra respektive klassrum. Det kollegiala samtalet har skapat en gemensam plattform för skolutveckling i vårt ämne, med möjlig spridningseffekt till övriga enheter på vår skola. Jag menar att den typen av anspråkslöst samarbete kan göra underverk i en lärargrupp och vinnare även då är givetvis eleverna, men ännu en grupp är vinnare denna dag, nämligen lärarna…

Det ger en enorm tillfredställelse att känna tillsammans med kollegor att man är på rätt väg! Ensam må vara stark, men tillsammans är man starkare. Alla de lärare som kämpat med de kursplanemål som gäller matematik och NO-ämnen och som fått ständiga påminnelser om Sveriges dåliga resultat i internationella jämförelser, unnar jag idag den sköna känslan av att ha lyckats vända en negativ trend. PISA-undersökningens resultat är deras kvitto på att hårt arbete ger resultat. Som språklärare noterade jag att PISA-resultaten också visade att läsförståelsen hos svenska skolelever har blivit bättre, vilket var mycket glädjande…

Sist men inte minst hoppas jag att alla lärare jag känner unnar sig en stunds känsla av flow med anledning av PISA-resultaten, för imorgon fortsätter vi igen, mot nya mål! 🙂

#framtid, #Vart ska vi? #asaole

 

 

by

Trehundratjugoåttonde åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt  och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer.  Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Gjutjärnsuggla

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

by

Femtionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 2

I Åsas valmanifest kommenterar jag de faktorer jag anser att politiker borde beakta innan de lanserar nya reformer för skolan.

I Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1,  kunde man läsa om vikten av adekvat utbildning för den lärartjänst man innehar. Idag fortsätter jag på min påbörjade lista och diskuterar rektorsrollen under rubriken, Tydlig ledning och styrning, men först genom en liten personlig inflygning… och förslagsvis får den inflygningen utgöra detta blogginlägg. Man ska vara rädd om sina läsares TID… Så med respekt för läsaren, blir min personliga ansats det som just detta blogginlägg handlar om och de argument jag vill framhålla kommer i nästa blogginlägg.

När jag som liten gick i en skola i en stockholmsförort, såg jag aldrig röken av min skolas rektor. Han (för det var en han) visade sig aldrig ute i elevgrupperna. I trean flyttade vi till en mindre bruksort där jag ibland kunde se skolans rektor hastigt korsa skolgården i sällskap av sin studierektor. Inte heller då sågs någon av dessa herrar (för de var män…) ute i klasserna. Man lärde sig vem som var ”rektorn” men egentligen inte vad vederbörande hade för uppgift i skolan, förutom ”chef”.

 

När jag började femman, så flyttade vi igen och denna gång var jag alltså redan införstådd med att rektorer per definition håller sig undan från skolans elever. Döm om min förvåning när jag redan första dagen i den aktuella skolan möttes i skolans entré av JUST rektorn. Han log brett och hälsade oss (mig och brorsan och pappa, som för dagen följt med oss) varmt välkomna. Han följde med oss in i våra respektive klasser och där presenterade han oss för våra nya klasskamrater genom att tydligt och bestämt, men också vänligt säga till eleverna: ”Här kommer jag med en ny klasskamrat som ska börja i den här klassen idag. Se nu till att ni tar väl hand om henne, så att hon känner sig välkommen och lär sig hitta i vår skola!” Det var verkligen jättehärligt för mig som helt ny att få detta stöd, i form av tydliga direktiv från en person som eleverna i klassen helt klart såg upp till.

Efter några veckor blev jag kontaktad av honom igen. Han kom speciellt för att prata med mig på en rast för att höra efter om allt hade gått bra och om jag trivdes någorlunda trots att skolan var helt ny för mig. Han satte sin prägel på hela sin skola, genom att visa denna värme inte bara bland oss elever, utan också bland lärarna. Nästa skola i raden var min högstadieskola, där rektorn var en kvinna med skinn på näsan och tydligt ledarskap. Hon gick inte runt i klasserna, utan höll sig på sitt kontor i första hand. Så såg jag det i alla fall från ett elevperspektiv. Jag intervjuade henne när vi i nian skulle göra en skoltidning. Jag minns att jag var väldigt rädd innan och kände en stor respekt för henne i hennes yrkesroll. Det gladde mig att hon bjöd på sig själv i min intervju och gav mig personlig information som kryddade min text.

Som gymnasieelev hamnade jag på en stor nybyggd skola där man hade bestämt sig för att integrera yrkeslinjer (det  hette linjer då…) med teoretiska linjer. Vi elever, från båda dessa mycket olika kulturer, döpte snart den underbart vackra ljusgård som avgränsade de två delarna till ”Berlinmuren”… Jag behöver säkert inte lägga ut texten om hur få möjligheter till samarbete som initierades mellan de olika gymnasielinjerna och deras lärare. Ungefär då förstod jag också att rektorer sitter på en stor portion makt… och att skolan är en kultur som inte är lätt att leda.

Vi hade en lärare i franska som inte var så pedagogisk. Därför var vi en grupp elever som vänligt men bestämt vid upprepade tillfällen uppvaktade rektor med kravet att få byta lärare till en person som kunde förmedla ämnet franska till oss på ett sätt som skulle leda till LÄRANDE… I slutet av denna långdragna process sa rektorn att till NÄSTA LÄSÅR skulle vi få byta lärare… Vi ville helst byta ” i förrgår”. Självklart blev det som rektor bestämt…

När min chans att studera ämnet pedagogik på högskolenivå dök upp, var tanken från min sida  att ge mig själv en möjlighet att byta yrke vid ett senare tillfälle, trots att jag trivdes som lärare. Jag hade uppfattningen att det kunde vara bra att bredda sin kompetens samtidigt som man fördjupar den. Därför valde jag att i stället för vanlig pedagogik läsa pedagogik inom ramen för skolledarutbildningen i Falun. Rektorsrollen belystes på alla tänkbara sätt under de kurser som ingick i B- och C-nivån och sedan var det dags för den ena av två större uppsatser som jag skrev. De fem rektorer som jag djupintervjuade för min uppsats med titeln:

 ”Det pedagogiska ledarskapet.

Rektor som pedagogisk ledare-

med visionen som drivkraft”

…hade helt olika tankar om framgångsfaktorer för sitt ledarskap. Jag själv tänkte att en vision för ens eget ledarskap måste vara helt nödvändigt, men mina intervjuer visade mig att det inte alltid var sådana faktorer som avgjorde vad den enskilda rektorn tyckte var drivkraften.

Som yrkesverksam lärare har jag flyttat på mig en del. Dels har jag flyttat mellan olika stadier i grundskolan, dels har jag även bytt kommun vid två tillfällen. Till råga på allt har jag bytt skolform ett par gånger, eftersom jag både undervisat på gymnasieskolan och nu i vuxenutbildningen. Man kan läsa mellan raderna att jag därmed har hunnit ”avverka” ett stort antal rektorer. Noga räknat är jag nu inne på min….hm… sextonde rektor.

 

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller.

Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision. Det kommer sig säkert av att jag upplevde under arbetet med min uppsats att det måste vara enklare att vara rektor om man har en tydlig vision att arbeta för. Det har hunnit gå tolv år sedan jag skrev om rektorsrollen, så flera av de där sexton rektorerna har jag mött efter mitt uppsatsskrivande. Att skriva ett så pass omfattande arbete innebär inläsning av mycket litteratur om skolledarrollen. Jag valde dessutom att efter uppsatsskrivandet delta i en mycket intressant högskolekurs med titeln Skolledarrollen ur ett internationellt perspektiv. I efterhand skulle det visa sig att de kurskamrater jag mötte där, skulle bli mina arbetskamrater i ett senare skede. De var redan rektorer, alla var dessutom män… Jag minns hur de verkade uppfatta mig i min lärarroll i en mellanstadieskola som lite ”exotisk” i sammanhanget. De var alla chefer på olika nivåer och jag som var lärare i grundskolan, hade goda möjligheter att komma med det viktiga LÄRARPERSPEKTIVET i olika frågor.

Att bedriva studier inom ett visst ämne innebär att man blir uppmärksam på just detta ämne. Jag fokuserade på  hur min egen rektor hanterade de problem och svårigheter som beskrivs i den omfattande litteratur jag tagit del av.

Rektorer är som vi, människor… med själ och hjärta och sinsemellan helt olika tankar om vad som är rätt och riktigt…förstås…

Men det som är så spännande är att det sätt de använder för att leda och styra sin enskilda skola, ändå går att kategorisera i förhållande till någon vedertagen teori…OCH… det sätt som de använder för att styra och leda sin skola får så långtgående konsekvenser för de enskilda elevernas lärande!

Som lärare har man kanske en rektor som är tydlig och klar i sitt ledarskap eller så har man en chef som inte är tydlig och då går mycket energi åt till att försöka förstå, identifiera rektors intentioner, tankar och idéer…

Hur man kan kategorisera ledarskapet tänker jag återkomma till i mitt nästa åseri.

 …men också vad jag anser är a och o i ett framgångsrikt rektorskap.

Välkommen åter!

 

by

Trettiofemte åseriet- En brinnande politisk debatt med förlängning- En skoldag att minnas

Mitt andra år i yrket undervisade jag en sjua i SO. I samband med arbetet om kommun, landsting och riksdag ville jag få eleverna att sätta sig in i de olika politiska idéerna som partierna stod för. Därför lade jag upp det som grupparbeten med ”partigrupper” där eleverna fick läsa in sig på ideologier och frågor som var extra viktiga för de enskilda partierna. En tisdag när jag tyckte att de hade kommit tillräckligt långt i förberedelserna så tog jag till orda och sa: ”På torsdagslektionen vill jag inte se EN ENDA AV ER här!” Eleverna såg konfunderade ut och undrade om jag blivit knäppare än vanligt och till slut frågade de om de skulle få ledigt eller så… Nej, sa jag. På torsdag är det dags för debatt och då kommer inte jag, utan då kommer en debattledare hit… Hon kommer inte att möta några elever i åttan. Hon kommer att möta ett antal politiker från riksdagspartierna, eller hur? Eleverna var med på noterna och jag påminde om att alla seriösa politiker ser till att ha ett manus med stödord, så att man inte kommer av sig i den viktiga debatten.

Två dagar senare hade jag möblerat om hela klassrummet, så att det nu stod i ett ”U” där jag obehindrat kunde gå i mitten av U:et. Framför elevernas respektive platser hade jag gjort skyltar med partilogotyperna och vid varje deltagares plats hade jag ställt en burk med Pepsi Max, som min man sponsrade mitt udda projekt med (Ramlösa var inget för elever i åttan, tyckte han!). Dessutom låg där ett block, en penna och en dagordning. På dagordningen hade jag skrivit de ämnesområden som vi hade jobbat med i våra förberedelser. Där stod t ex jämställdhet, skola, biståndspolitik, integration, skatter och miljö.

När eleverna kom, så ställde jag mig i dörröppningen och just den här dagen hade jag kjol och kavaj och vit knytblus (för att markera att det inte var en vanlig dag och för att försöka hitta den stil som debattledare i TV hade på den tiden). Varje deltagare hälsades med ”God dag, Åsa Olenius heter jag och jag är dagens debattledare. Vem är du?”

Det var självklart ett experiment från min sida, men det som var så oerhört läckert för mig som lärare var att hela denna underbara grupp var helt med på noterna och svarade lite förnämt med både för- och efternamn (fingerade!! J ) och med partifärg innan de gick och satte sig på sin anvisade plats. Innan alla kommit var det ungefär som det brukar kunna vara på TV, nämligen att partikamraterna tisslar och tasslar med varandra om olika strategier. Sedan drog vi igång debatten! Jag höll i trådarna och fördelade ordet, men i övrigt så flöt det på alldeles otroligt helt utan min hjälp. Förutom sakfrågorna som eleverna hade läst på, så hade de dessutom lagt sig till med en hel del manér som man kunde känna igen från kända rikspolitiker.

Den avvägning jag snart skulle bli tvungen att göra hade med TIDEN att göra. Vanligtvis hade vi på torsdagarna en extra lång lektion, 80 minuter. Jag ville inte plåga eleverna med att ha hela det långa passet med ”debatt” och därför, när vi hunnit debattera i kanske 50 minuter, så sa jag; ”Då ska jag sammanfatta de viktigaste punkterna innan vi tackar alla deltagare för idag…” sedan hann jag inte längre, för då var det en ”politiker” som viftade frenetiskt med sin penna och ropade, ”URSÄKTA mig! Stopp här! Vi kan inte sluta debatten NU, innan vi har kommit in på MILJÖPOLITIKEN!!! Vi från miljöpartiet vill inte bli särbehandlade! Alla de andra partierna har fått prata om sina viktigaste frågor och nu tänker du avsluta utan att vi har fått samma chans!”

clock-404352_1280

Jag försökte påminna om tiden och att vi hade haft vår debatt i snart en timme, men alla ”politiker” tyckte nu att de självklart måste få prata till PUNKT! VAD var annars meningen med att ens HA en debatt?! Vid det årets utvärdering av terminens arbete skrev alla i den aktuella klassen att det roligaste de hade gjort var debatten.

Men en gång är ingen gång… Alla de andra dagarna då? Jag gör utvärderingar som hjälper mig att se om jag är på rätt väg i förhållande till styrdokumenten, men också för att jag vill att verksamheten i mitt klassrum ska kännetecknas av en hög grad av professionalitet och lyhördhet. I det dagliga arbetet måste jag tillgodose enskilda elevers behov av lösningar som passar deras förutsättningar. Därför är många olika arbetssätt och metoder igång parallellt med varandra. Jag har inte någon prestige kring att få igenom mitt sätt, utan lyssnar gärna på elevers förslag och provar att jobba så som de önskar. Elevdemokratin är ständigt närvarande, men det vore opraktiskt om jag aldrig utnyttjade min egen förförståelse och alltid enbart gjorde eleverna till viljes. Av praktiska skäl har jag därför alltid ett förslag på upplägg och innehåll i de arbetsområden vi ska jobba med. Detta förslag är skapat med hänsyn taget till målen i kursen och till de nivåer i betygssystemet som gäller. Det är aldrig hugget i sten hur vi ska arbeta. Jag bjuder alltid in till samtal om alternativa lösningar. De senaste åren då jag jobbat med vuxna invandrare har jag dock mött ett slags motstånd som är ovant för mig.

Mina vuxna elever med invandrarbakgrund vill ofta att jag bestämmer, att jag inte låter var och en bestämma. De menar att det går fortare om jag bestämmer och de menar ofta att de litar på min professionella bedömning av vad som är ”bäst” att göra i en given situation. När jag förklarar för dem att det är meningen att vi ska fatta beslut på demokratiska grunder är de först förvånade och därefter tycker de att det är bra, men ganska onödigt, eftersom det tar lång tid…

Min erfarenhet är att när jag envisas och kämpar med dessa grupper av vuxna och får med dem på tanken om att de själva kan påverka ganska mycket, så blir det till slut väldigt spännande och dynamiskt i samarbetet. De kommer ifrån väldigt många olika politiska system och de har helt olika tankar om vad, hur och vem de vill påverka. Det är väldigt spännande att vara där med dem i den processen! Exempel på hur det kan vara kan du läsa om i andra åserier.

 

 

by

Trettiofjärde åseriet- Exempel på medbestämmande och elevdemokrati

Där jag undervisar just nu finns många som inte är vana vid att ha möjlighet att påverka sin lärandesituation. De vuxna invandrare jag möter dagligen kommer i många fall ifrån auktoritära skolsystem där synen på både elever och lärande skiljer sig på många sätt från vad vi vanligtvis möter i en svensk skola. Det är spännande att fundera över olika sätt att träna just mina nuvarande elever i demokratiska arbetssätt, men jag börjar i en annan ände, eftersom jag har många olika lärandesituationer att hämta exempel ur.

De läroplaner vi haft i svenska skolan sedan slutet på sextiotalet har alla innehållit olika grader av demokratisk fostran och läraren har vid sidan om uppdraget att jobba med direkta kunskapsämnen även varit ålagd att ha en fostrande roll gentemot eleverna. Den värdegrund vi lutar oss emot är de skrivningar som finns i Skollagen och rådande läroplan för respektive skolsystem. Denna värdegrund har kommit till genom samarbete över partigränserna och som går att tolka i relativt stor utsträckning. Man skulle med fog kunna hävda att läroplanens intention ska falla så många som möjligt i smaken för att hålla måttet även i nästa mandatperiod. Ytterst är en lärare tjänsteman och ska följa de lagar och riktlinjer som gäller skolan även då dessa ändras på ett genomgripande sätt. Så var till exempel övergången från Lgr-80 till Lpo-94, då vi övergick ifrån ett regelstyrt system till ett målbaserat. Skolans fostrande roll i demokratiska frågor har behållits men vad vi menar med elevdemokrati kan skilja mellan skolor, pedagoger, elever och föräldrar. Min syn på elevdemokrati har ändrats under de år jag varit lärare. Det kommer att framgå av några exempel i detta blogginlägg.

Martin, 7 år, sitter längst fram i klassrummet och viftar energiskt med handen. Han sitter med knäna på stolen för att bli lika lång som klasskamraterna och hans iver är unik i just detta nu. Ingen annan har räckt upp handen. Enbart Martin. Jag både förstår och vet att Martin kan svaret på frågan. Han är snabb och duktig på att dra slutsatser. Min uppgift är att få fler elever att också förstå det vi arbetar med och därför fortsätter jag dels med min förklaring och dels ger jag fler barn ordet innan jag ber Martin berätta hur han tänkte. Martins mamma ringer till mig och klagar över att Martin blir ignorerad och ”aldrig” får svara på frågor eller berätta vad han kan. När jag förklarar för Martins mamma hur jag ser på saken, tycker hon att jag borde ge Martin ordet först eftersom han KAN och måste få beröm för det. Alla barnen i Martins klass behöver få känna att de kan och de behöver också få beröm när de har lärt sig något och vill visa sin nyvunna kunskap. Martins mamma och jag lyssnar på varandras synpunkter, men vi tycker inte lika.

På klassrådet i femman ska klassen fatta beslut i en fråga. Kalle och hans kompisar i gruppen där han sitter, tycker på ett visst vis och övriga barn i klassen tycker på ett helt annat sätt. Ordföranden är en elev ur klassen och sekreteraren likaså. Jag finns med som en deltagare som kan svara på frågor eller komma med förtydliganden eller i något fall medla, men idén med klassrådet är att barnen själva ska träna på att hålla sitt möte, tänker jag. Diskussionen som följer i anslutning till förslagen i den här frågan blir tidvis hetsig, litegrann som en politisk debatt i TV. När man inte lyckas enas kommer någon på att man kan rösta i frågan. INNAN man har röstat är alla överens om att det förslag som får flest röster är det som gäller som ”klassens” förslag. EFTER omröstningen tar Kalle till orda: ”Vad är det för idé med klassråd och demokrati om man ändå inte få vara med och bestämma?!” Både ordföranden och sekreteraren och i ett senare skede också klasskamraterna och jag, försöker alla få Kalle att förstå att han HAR fått vara med och bestämma… Han kan inte förlika sig med tanken att demokrati kan innebära att fast man har sagt sin mening, så tillhör man en minoritet och får finna sig i att någon annan idé vann större gehör.

En stor grupp i engelska med nära trettiofem elever från tre olika gymnasieprogram skulle samarbeta i mindre grupper inom ett kommande nationellt prov. För detta ändamål hade jag tänkt ut i förväg att det är ju ett lysande tillfälle för de här eleverna att på allvar lära känna varandra lite närmare. Därför hade jag delat in eleverna i mixade grupper, dels från de olika programmen, dels en blandning av flickor och pojkar och dels en blandning av tysta och pratsamma. Jag såg blandningen som ett mål i sig. MEN… Eleverna fokuserade på TRYGGHET och det hade inte jag gjort alls. En av eleverna, som råkade sitta längst fram i klassen, tog till orda och sa: ”Vet du, Åsa, vi förstår alla att du har tänkt igenom den här gruppindelningen och vill vårt bästa, men jag tror inte att någon av oss kommer att våga prata i de där grupperna du har räknat upp nyss. Kan vi få dela in oss i nya grupper?” Eleven förklarade att hon trodde att om hon bara fick chansen så skulle hon kunna sy ihop trygga grupper där alla skulle våga yttra sig, utan att någon kom i kläm. Jag sa att det var OK för min del. Jag lämnade klassrummet i tio minuter och när jag kom tillbaka var hela gruppen delad på ett annat sätt än ”mitt” och exakt ALLA elever var nöjda. I slutändan var också jag mycket nöjd, för eleverna gjorde verkligen bra ifrån sig i sina trygga grupper.

En annan mycket mindre grupp i engelska, också på gymnasiet, tyckte att det vi gjorde på engelskan var jättetråkigt och eleverna upplevde att de inte lärde sig något alls. Jag valde att hantera det på så sätt att jag lyssnade mycket noga på vilka önskemål de hade om förändringar och sedan bad jag klassen om en halvtimme för mig själv med deras idéer och gav dem i uppdrag att under den tiden vara så konstruktiva som möjligt med sina egna idéer. Sedan sammanstrålade vi och lyssnade på varandras förslag om förändringar. Detta var alldeles i början av en vårtermin och elevernas förslag, när de lyssnat på mig, var att DERAS förslag borde få gälla fram till sportlovet (vecka 9) och då skulle vi utvärdera och se hur vi skulle göra därnäst. Jag tyckte att det lät bra och påminde eleverna om att de nu hade valt en väg som de var experter på och jag var novis. Vi jobbade enligt deras koncept fram till vecka 9 och vid utvärderingen hade eleverna fått göra enbart sådant de själva tyckte var roligt och intressant och dessutom på egen hand och i egen takt… Man kan säga att min roll under dessa veckor var handledare och den som försåg eleverna med förslag på uppgifter i enlighet med deras egna önskemål. Vid vecka 9 frågade jag om eleverna upplevde att deras sätt att jobba hade hjälpt dem att känna sig förberedda och säkra inför de förestående nationella proven och om de upplevde att de hade jobbat med alla de olika kursmålen. Efter en stunds diskussion hade eleverna kommit fram till att ÄVEN om det varit kul att få bestämma själv, så förstod de att en utbildad lärare har större förutsättningar att tillgodose kursplanemålens nivåkriterier och därför bestämde sig eleverna för att följa mitt koncept fram till dess att vi hade genomfört de nationella proven. Mot slutet av terminen jobbade eleverna återigen på sitt sätt. I utvärderingen den terminen skrev samtliga att de hade uppskattat att de hade blivit lyssnade på och att de hade fått prova sina idéer om hur man lär sig bäst.

De många klasser och grupper jag mött under åren har alla haft en egen kultur, en egen ”så här gör VI”-anda. Det är den där kollektiva själen som en grupp har, som gör läraryrket spännande i Sverige, tycker jag. Vad vore den svenska skolvardagen utan medbestämmandet? Men hur tränar man detta? I nästa åseri, #Trettiofemte åseriet, ger jag några exempel från min lärargärning.

by

Trettiotredje åseriet- Vad gör alla lärarna när eleverna gått hem?

Inget år är det andra likt när det gäller förberedelserna inför sommarlovet och det kommande läsåret. Ändå kan man se vissa mönster som jag tror stämmer överens för väldigt många lärare, inte enbart i Sverige, utan även i andra länder. En sådan sak är att sommarlovet, som många andra yrkesgrupper gärna kommenterar, inte alls skulle upplevas som en förmån eller fördel för mig personligen om jag inte först jobbade undan allt som är kvar bakåt innan jag tar lov. Lovet känns inte som en ledighet om massor av saker är ogjorda. Det kan vara orättade inlämningsuppgifter eller läroböcker. Det kan vara omdömen och kommentarer som ska skrivas om elever. Det kan vara föräldrar som ska kontaktas (om man inte har vuxna elever som jag har…).  Det är sammanräkning av böcker och material och nybeställningar som ska göras. Det är sortering av gammalt och trasigt som ska bort. Det är att skapa ordning på elevers arbeten, så att man antingen kan skicka ut dem per post eller ge dem åter innan eleverna går hem. Det är också att lyssna tålmodigt och professionellt på ledsna eller besvikna elever som hade hoppats på ett annat betyg. Det är också att ta emot glada och lyckliga elever som vill säga något vänligt en sista gång innan de ska vidare till någon annan lärare. Det är att samtidigt släppa de krav man känner inombords och försöka vara i nuet, för de elevers skull för vilka man normalt skulle göra allt. Men när de lämnar rummet, så återgår man till städandet, sorterandet, plockandet och rensandet… för om det inte är gjort, så kan i alla fall inte jag få någon sommar…Utvärderingar jag har gjort med eleverna går jag och grunnar på medan jag håller på med det här städandet. Ofta omvärderar jag det jag gjort under terminen, försöker tänka i nya banor och samtidigt tillgodose flertalet elever vad gäller deras förslag till förbättringar, men inte utan att ta hänsyn till kursplanemål och läroplan…

Det är inte någon stor vits med att sätta sig och göra en omfattande planering vid vårterminens slut, vet jag av erfarenhet. Det kan hända jättemycket i en skola över en sommar. Elever flyttar, lärare begär förflyttning, rektorer slutar, arbetslag stuvas om och så vidare… Att planera stora och viktiga moment på vårterminen har jag därför lärt mig att avstå ifrån, för man får ändå bara göra om det vid höstterminsstarten.

I slutet av den här väldigt märkliga kokongtiden, då man står i sitt klassrum och jobbar undan, nästan som en maskin, så brukar jag ändå glädjas åt det jag har åstadkommit. Då är klassrummet städat och allt är röjt och sorterat och klart. Anslagstavlan är tom, gamla scheman är nedplockade, trasiga möbler är samlade i ett hörn i klassrummet och mailet till vaktmästeriet är redan skickat. Den jättestora blå tunnan med pappersinsamlingen har jag kört iväg till entrén, pärmar är tömda på inaktuellt innehåll och de papper som innehåller sekretessbelagda uppgifter är lagda i den låsta stora behållaren för vidare transport till förstörelseprocessen. Kaffemuggen är diskad och kylskåpet urstädat och tömt. De sista syrenerna från eleverna har vissna hamnat i skräpet och det unkna vattnet är urtömt. En efter en av kollegorna tittar in och säger hej och glad sommar. Nu är det nära till lovet!

Ofta jobbar man mot klockan i slutet av terminen, men av helt andra skäl än ens egna krav på sig själv, t ex att lokalvårdarna ska ha tillgång till klassrummet för att de ska bona golvet och då arbetar de tillsammans i större arbetslag än vanligt och har gjort ett städschema som vi naturligtvis måste följa för att det ska flyta på för alla inblandade. Det kan också vara skolans gemensamma och obligatoriska aktiviteter som bidrar till att bygga på den stress man redan känner inför att inte riktigt hinna med att bli ”klar”.

Min sista åtgärd är att sätta alla viktiga dokument ”bakåt” t ex elevers betyg, sammanställningar av inlämnade elevarbeten i  min kollpärm. Den tar jag hem till mig över sommaren för att jag ska veta var den är. Den fungerar lite som ”akuten” (som du kan läsa om i ett annat åseri), men med en annan funktion. Kollpärmen ger mig sommarlov i huvudet. Man kan säga att jag i slutet av terminen gör ”allt” för att ge mig själv just KOLL, så att jag inte behöver lägga en enda minut på skolarbete när jag har sommarlov. I stället tillåter jag mig att totalt släppa tanken på skolan. I alla fall i teorin. Det brukar som regel ta rätt lång tid innan jobbet lämnar tankarna och ytterligare lite tid innan nattdrömmarna slutar handla om skolan, men sedan…det är då jag är LEDIG på riktigt.

Eller förresten… Om sanningen ska fram, så är det svårt att helt släppa taget… Skulle jag snubbla över ett uppslag till något jag skulle kunna göra med elever, så sparar jag detta förstås… men inte heller DET tror jag är unikt för mig. Många lärare jag känner tycker om att samla på idéer och tips och tänker ofta i olika privata situationer på hur de skulle kunna omsätta den privata upplevelsen i något matnyttigt för eleverna i skolan.

När man går hem den där sista kvällen (för det har i de allra flesta fall hunnit bli kväll…) så är man så trött och slut och less att man tänker att hit tänker jag ALDRIG MER GÅ!! Därför packar man med sig ”allt” som inneskor, sjalen man håller värmen med på vintern, krukväxterna som annars skulle dö under sommarlovet…

Lyckligtvis behövs det inte många dagar för mig för att återigen känna både förväntan, glädje och längtan tillbaka till skolan vid höstterminsstart. Så har det varit alla år och så hoppas jag att det kommer att kännas också i år.

Först ska jag bara göra allt det där jag har räknat upp…