maj 18, 2017 by asaole

Fyrahundrasextiosjunde åseriet- En lärares dilemman i maj

Maj är en underbar månad tycker jag…kanske inte just i år, för nu är det nästan snö på marken i stället för äppelblom, men om vi håller oss allmänna, så kan jag ju hylla maj månad… 😀

Det finns luft mellan arbetsdagarna eftersom det är gott om helgdagar och klämdagar och ute skiner solen och luften surrar av nyvakna insekter och grannarna i ettan kämpar vidare med planlösningen i sitt chateau #tolfte åseriet. På lediga stunder tar jag en promenad med en bok i öronen och försöker få färska fräknar på näsan. Men i ärlighetens namn är maj en svår månad att ta sig igenom om vädret är ALLTFÖR bra och om eleverna är alltför unga. Jag tänker varje arbetsdag i maj nuförtiden, att jag är lyckligt lottad som jobbar med vuxenstuderande. De har i allmänhet lika god arbetsdisciplin i värsta aprilvärdet som de har i minus trettio eller solsken och underbart vårväder. Men när jag jobbade i grundskolan var den svåraste undervisningsmånaden maj, tyckte jag. Det var jag själv som ägde problemet. Det var svårt för mig att säga nej och stopp.

Det började redan i min första klass, som jag hade endast på vårterminen då de gick i sexan. Det var en fantastiskt härlig klass på många sätt och de var kreativa och älskade alternativa lösningar framför traditionell undervisning. Som komplement till denna efterkonstruktion av verkligheten kan man också säga att de (i mig) hade en oerhört orutinerad lärare som trodde att man alltid måste följa elevernas vilja och att det vore fel eller farligt att säga nej. Men, man lär sig så länge man har elever, brukar jag säga.

Hursomhelst… En vacker vårdag i BÖRJAN av maj, redan på förmiddagen, lanserade några elever idén att vi i stället för att ha matte borde gå ut och spela brännboll. Jag sa nej, med motiveringen att det fanns viktiga lärdomar att insupa i matteboken. Men framåt eftermiddagen hade jag kapitulerat och tänkte att ja, vad gör väl det om vi tillbringar en stund i solen och spelar brännboll denna vackra dag? Det är ju EN dag och det spelar inte någon roll för helheten, resonerade jag. Men… det året gick solen aldrig i moln i maj och jag var gissningsvis Sveriges fegaste lärare, för jag sa ”OK” till många stunder i solen den terminen. Lyckligvis fick jag ändå med eleverna på tanken att det inte kunde vara brännboll varje gång vi gick utanför klassrummet.

Det blev i stället alla möjliga aktiviteter i solskenet. Vi håvade i en närbelägen bäck och tittade på alla små kryp vi hittade. Vi ägnade oss åt utomhusmatematik, genom att mäta och beräkna skolgården, avstånd i närheten eller liknande. Vi satte oss i skuggan under ett träd och skrev dikter eller berättelser. Vi tog med oss bänkboken ut och läste utomhus. I efterhand har jag ofta kopplat detta alternativa lärande till det jag skrev om i det #femtonde åseriet. Man lär sig på ett annat sätt om man är i en konkret situation där frågor dyker upp av sig självt och där man undrar för att man inte förstår eller för att man är vetgirig och vill förstå bättre hur det fungerar med något speciellt. SÅ var det med den här klassen hela maj. De lärde sig MASSOR trots att vi hade lämnat klassrummet och trots att deras lärare (jag) hade ständigt dåligt samvete för detta. NU många år senare, gläds jag åt att jag lät mig övertalas, för det gav mig insikten att det finns mycket att vinna på att lämna klassrumsmiljön.

Min överlevnadsstrategi i maj är annars att tänka ”snart är det sommar” och så jobbar jag på ända in i kaklet med alla göromål som hör yrket till. När jag som lärare i grundskolan nådde skolavslutningen och skulle sjunga med i ”Den blomstertid nu kommer”, så var det både av rörelse över den vackra psalmens melodi och textinnehåll och av ren utmattning som jag fick en gråtklump i halsen. När spänningen släpper och alla elever har gått hem för terminen känner jag mig totalt utschasad och slut, men också lycklig över alla de många intryck jag fått genom att vara just lärare. Det är Yrket med stort Y. Så kul!

maj 12, 2017 by asaole

Fyrahundrasextiofjärde åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

maj 10, 2017 by asaole

Fyrahundrasextiotredje åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus

Idag börjar de muntliga nationella proven för de elever som jag just nu kallar ”mina”. Det ska bli spännande och intressant att se hur väl de klarar detta. Den muntliga delen kräver vissa kompetenser, medan skriftliga delar kräver andra. Just de muntliga proven kräver mycket även av mig vid själva genomförandet, eftersom jag där i flygande fläng ska bedöma ett antal olika parametrar i deras muntliga performans. För att klara det har jag förstås förberett mig noga på alla upptänkliga sätt, men jag har också, likt så många gånger för, tänkt spela in elevernas muntliga prov, för att kunna lyssna många gånger och känna mig säker i min bedömning. Detta är också en viktig förutsättning i sambedömning av proven. Andra lärare som inte är med vid genomförandet ska kunna höra och hjälpa mig i bedömningen.

Att sitta provvakt vid skriftliga nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!

Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.

Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet som en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.

december 6, 2016 by asaole

Fyrahundratolfte åseriet- Det lutande resultatet i PISA och dess upprättelse!

Det har gått två och ett halvt år sedan jag skrev ett av mina allra första blogginlägg med titeln #Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I min text redogjorde jag för en artikel ur Dala-Demokraten från 140202, där #Göran Greider kommenterat det så kallade ”PISA-fiaskot”. Läs gärna mitt inlägg i sin helhet, eller förstås Greiders ledare. Våren 2014 fanns det gott om kritiska artiklar om hur skolan misslyckats med än det ena än det andra. Det skulle vara väldigt klädsamt om media nu fylldes av uppskattande och positiva artiklar i samma omfattning. I mitt blogginlägg då, avslutade jag med mina egna tankar angående PISA-resultaten:

”I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet” (Olenius, 2014).

Nu när resultaten från ännu en PISA-undersökning publicerats och det har visat sig att Sverige denna gång har klättrat till en bättre position, finns anledning att gratulera, men vänta nu…vem eller vilka borde man gratulera? För mig är det givet: ELEVERNA

Samtidigt är det viktigt att återigen peka på styrkan i att lyfta fram goda exempel som visat sig framgångsrika. Under senare år har Skolverket initierat ett antal omfattande så kallade ”lyft” av olika slag. Ett av dem, Matematiklyftet, har säkert bidragit till de förbättrade PISA-resultaten i väldigt hög grad eftersom det varit igång i några år, men förutom Matematiklyftet finns till exempel Läslyftet, där läsning i alla skolans ämnen är i fokus. Oavsett vilket ”lyft” vi diskuterar, så vill jag för egen del hävda att just satsningar på kollegialt lärande där kursplanemålen är i fokus, leder till konstruktiva samtal mellan lärare. I det ämneslag där jag ingår, är ämnet #svenska som andraspråk i fokus. Under höstterminen har vi jobbat med moduler ur Skolverkets material från Läslyftet. Tillsammans har vi samtalat om det vi gör med eleverna i våra respektive klassrum. Det kollegiala samtalet har skapat en gemensam plattform för skolutveckling i vårt ämne, med möjlig spridningseffekt till övriga enheter på vår skola. Jag menar att den typen av anspråkslöst samarbete kan göra underverk i en lärargrupp och vinnare även då är givetvis eleverna, men ännu en grupp är vinnare denna dag, nämligen lärarna…

Det ger en enorm tillfredställelse att känna tillsammans med kollegor att man är på rätt väg! Ensam må vara stark, men tillsammans är man starkare. Alla de lärare som kämpat med de kursplanemål som gäller matematik och NO-ämnen och som fått ständiga påminnelser om Sveriges dåliga resultat i internationella jämförelser, unnar jag idag den sköna känslan av att ha lyckats vända en negativ trend. PISA-undersökningens resultat är deras kvitto på att hårt arbete ger resultat. Som språklärare noterade jag att PISA-resultaten också visade att läsförståelsen hos svenska skolelever har blivit bättre, vilket var mycket glädjande…

Sist men inte minst hoppas jag att alla lärare jag känner unnar sig en stunds känsla av flow med anledning av PISA-resultaten, för imorgon fortsätter vi igen, mot nya mål! 🙂

maj 25, 2016 by asaole

Tvåhundrasjuttionionde åseriet- Läslyftet är ett lyft för fler än du tror!

Idag noterade jag i samtal med min rektor att det inte alls varit någon vidare rusning till satsningen på det så kallade Läslyftet på vår skola. Det kan säkert finna många förklaringar, men jag är ändå väldigt förvånad över det. För egen räkning är jag inblandad som handledare, men endast under förutsättning att tillräckligt många lärare anmäler intresse. Det skulle verkligen vara spännande att arbeta språkstödjande med en grupp lärare som i förlängningen vill utveckla sitt arbete med eleverna. Olika lärosäten ansvarar för den mer handgripliga utbildningen av handledarna och imorgon börjar den utbildning just jag ska gå. Det ska bli väldigt intressant.

Läs- och skrivportalen

Om du klickade på länken, så såg du kanske att det är en omfattande satsning som Skolverket har dragit igång, där hela skolsystemet är representerat och vi alla ska arbeta med språket, vilka ämnen vi än undervisar i och vilka verksamheter vi än jobbar inom. Om man själv inte är en person som roas av ”läsning” så kanske man förleds att tro att det enbart handlar om just ”läsning” i den form som man först kanske kopplar till… Någon som sitter med näsan i en bok…

Man kan öka den språkliga medvetenheten på väldigt många olika sätt .

Det är precis det som Läslyftet handlar om…

Min egen tolkning av vad språkstödjande arbete skulle kunna innebära finns i länken (Kom ihåg att slå på ljudet!):

Med språket som bro i akademiska ämnen

maj 17, 2016 by asaole

Twohundred and Seventy-Third Asic- A World of Language Learning Starts in Your Computer

I’d like to share with you how learning can become interesting to young students if focus on learning derives from questions raised by the students rather than the teacher. I was teaching a mixed group of students in grade four and five in the Swedish compulsory school system. The students all had very few contacts with native speakers of English or with students from other countries. I wanted them to improve both their written an oral English and thought of different ways. It was in the middle of the annual summer vacation and as usual I spent time thinking of the coming school year. Isn’t that typical for a teacher? I know I’m not the only teacher who spends time planning for future teaching while their off of school.

Anyway, I thought of the idea of getting some kind of pen-pal for each and every one of my students. At this time I had just got my first personal computer through work and I wasn’t very familiar with how to use internet as a resource. I was therefore searching for different websites in order to find addresses to PEN-pals. It wasn’t until I came across the website http://www.epals.com with the very new word #epals, that I realized that PEN-pals were completely outdated! I was thinking like a dinosaur! Briefly, ePals is a website where teachers or students or for that matter teachers AND students can get in touch with each other in order to collaborate in different projects. It doesn’t have to be international projects, but in my case it was.

From the start I didn’t plan to collaborate at all with any American teachers. I was focused on the UK, since I was going to the UK in September in 2000. I spent a couple of hours reading different profiles in the ePals website and then I wrote my own profile. Already while I was browsing the site, I got a few mails in my inbox. There were two of them from American teachers and one of them was from a British teacher. They all seemed very nice, but since I was in a hurry to get my project going, I wrote to the British teacher, telling him about my plans to go to the UK and I also fired off my question about the two of us meeting each other to plan our future collaboration with our students. I wrote “Since I come to the UK in September, I hope we can meet and plan for our mutual project!” Then, since I was in a hurry and also because I know that teachers don’t like to spend time doing the wrong things, I wrote back to the two other teachers politely telling them that unfortunately I had already found a teacher in Britain whom I wanted to collaborate with and thus I didn’t need to write to them…

The “British” teacher replied to my email saying something like “It’s not that I don’t WANT to meet you, but how exactly did you think we could meet if you go to the UK and I live in New Jersey?”
Anyone who gets an email with that comment could have given up, but I’m not that kind of person. I wrote back. The “British” teacher wasn’t at all British and the REAL British teacher, whom I mistaken for being American, was of course already lost and gone, so what options did I have??? I started off brushing up my own English, by writing back and forth to this particular American teacher, who seemed to be a nice person already from the start. He was a teacher in a class in the same age span as my students, so after a few weeks of planning we started off writing emails between the two different schools.

At first, we instructed our own classes to write more general letters about themselves and share photos and details about the school system or what the school looked like. But gradually as the students got to know each other a little better, they started to ask their own questions and compared the learning situations in Sweden and New Jersey. My students, who were used to several breaks during school days, were shocked to notice that the students in the American school had fewer breaks and also lacked a nice lawn and a playing-ground at school. Outside the American school was instead a parking lot.

There were a lot of similar topics that gave students in both ends of our mutual collaboration a chance to challenge their language skills. In the American end students had a more cultural based viewpoint to our project, whereas in Sweden the focus was mainly on language and how to express oneself. One thing lead to another and the American teacher and I also visited each other’s schools and got the opportunity to see through teaching what it was like to teach in a completely different school setting than the one we were used to, respectively. I remember from MY teaching during one single day in the American school, that it was weird to be addressed Mrs Olenius. I also found it interesting to interact with the student in MY way, rather outspoken and joking, and notice how a few of the American TEACHERS frowned. It seemed to me as if they were taking their ROLE as teachers much more seriously than I do, which was interesting to note.

Later, my American friend visited me and my class in Sweden. He had brought with him a few interesting lessons to teach and one of them was in Physics, where he wanted to show the students how an American Hurricane builds up, by using two large bottles that he quickly moved in order to make it seem like a hurricane inside the bottles. An interesting thing with his experiment is the obvious difference between the ways we would do such an experiment and the way he did. He ended up getting eager students around him who wanted to do the experiment themselves, not just look at him doing it. In Sweden I’d say most teachers would give their students the opportunity to try out such an experiment by themselves. Another thing the American teacher probably noticed is that his usual reference to the famous Wizard of Oz didn’t work in Sweden. Why not?

A Swedish student in grade five generally wouldn’t know what kind of movie that is.
I’m happy to say that this American teacher and I have been friends for a long time now and thanks to him, I have learnt a lot about America that is more positive than I could ever imagine. Maybe it was meant to be that I mixed the American teacher with the British?

januari 27, 2016 by asaole

Tvåhundratjugonde åseriet- Lärarens roll, en katalysator i lärandet

Min ambition är att jobba med ständiga förbättringar i min undervisning, både i innehåll och utformning och då utgår jag alltid ifrån den grupp jag för tillfället är lärare för. För mig passar begreppet #mindfulness på min upplevelse av hur jag och mina elever är i nuet… Att vara lärare är för mig i väldigt stor utsträckning en fråga om att vara katalysator i en lärandeprocess. Eller kan vi kanske kalla det för en lärandets förlängda arm?

Eleverna ska känna att de får tillgång till den undervisning just de behöver för att nå kursmålen. Att hjälpa eleverna på deras egen nivå är svårt alldeles i början, innan jag fått kläm på vad som är deras styrkor och vad de behöver repetera eller få mer undervisning om. Därför brukar jag göra några diagnoser vid kursstart. Dessutom brukar jag be eleverna skriva en längre text. Den texten rättar jag mycket noggrant språkligt och kommenterar innehållsligt, så att eleven får feedback både på innehåll och form samtidigt. Det är viktigt för motivationen för vissa elever, att kunna visa dem någonstans mitt i kursen att de har nått mycket längre ”nu” än ”då” vid kursens inledning. Därför gör jag också en bedömning utifrån betygskriterierna som jag sparar för egen del, för att lättare kunna stämma av elevens gradvisa framsteg i kursen senare.

Min respons på elevens skrivna svenska vid kursstarten har även en avdramatiserande effekt för dem som var oroliga inför kursens kunskapskrav eller eventuellt kände oro inför att möta just mig som lärare i kursen. Tysta och blyga elever brukar också vinna på den här skrivuppgiften, eftersom den ger dem en möjlighet att visa sina språkkunskaper i skrift i stället för muntligt. Oavsett kvaliteten på elevtexten, så brukar jag vinnlägga mig om att kommentera den på ett sätt som är upplyftande och stöttande och de tillkortakommanden jag hittar, försöker jag visa tydliga lösningar för, så att det blir ett konstruktivt lärtillfälle. På det sättet ser eleven tydligt dels vad som var bra i den egna texten men också vad som kan förbättras. På köpet vet jag att eleven också fått en första uppfattning om hur jag brukar arbeta med inlämnade texter.

Vad gäller kunskapsnivån har jag efter detta överblick i min grupp, både på individuell- och på gruppnivå. Därefter kommer det något svårare arbetet med att anpassa kursen för var och en, samtidigt som man gör samordningsvinster på gruppnivå… Genom min överblick vet jag vad vi kan hoppa över på gruppnivå och vad enskilda elever kan behöva individuell undervisning om. Den här terminen har jag börjat samla på inspelningar av sådant kunskapsinnehåll som kan vara lika, oavsett vilken grupp det är. Filmerna finns på på Youtube, #åseriklipp.

Elever måste få förklaringar och förtydliganden om de behöver det och då kan det ibland vara bättre med målgruppsanpassade genomgångar i klassrummet, än självstudier med hjälp av filmer på Youtube. Varje elev är unik och jag tror att det är viktigt att vi finns där för alla, också för dem som ännu inte är redo att sköta allt sitt lärande via internet. Så länge jag har elever som inte kan eller inte har råd med den utrustning som krävs för att tillgodogöra sig undervisningen online, fortsätter jag därför att undervisa i klassrummet och för mig personligen är alltså filmerna på Youtube ett komplement till klassrumsundervisningen, inte tvärtom.

pennväss

I ett kvarts sekel har jag varit lärare. Vad länge det lät! Ett kvarts sekel! Vilken tur att det inte KÄNNS som så länge… Att jag har lång lärarerfarenhet innebär till exempel att jag oftast kan svara på elevers frågor direkt i klassrummet utan att uppleva att det är obekvämt. Det innebär också att jag har släppt väldigt mycket av den prestige jag hade i början och kan ta mig an varje ny lektion med tanken att det inte är så farligt om något inte blir som jag hade tänkt från början. Jag har också lärt mig en massa fina strategier för att hantera problem av olika slag. Sådana strategier kräver träning och tålamod och slipas med åren… Till er som började er yrkesbana i förrgår skickar jag därför tanken:

Håll ut! Det blir bara lättare för varje år som går! 🙂

november 10, 2015 by asaole

Femtiotredje åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 4

Under några dagar har jag utvecklat mina tankar om skolans förbättringsområden. Nu har turen kommit till punkt nummer tre på den lista jag upprättade i det fyrtionionde åseriet. För dig som vill läsa alla delarna, kan du alltså börja läsa Åsas valmanifest, åserier i valtider, del 1-3 innan du läser denna del.

3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept

Vissa av punkterna på min lista förutsätter varandra. Så är det till exempel med denna, den tredje punkten på listan. Jag förutsätter att punkt ett gäller… ”utbildad personal på alla tjänster”. För mig personligen har det varit och är viktigt att ha adekvat utbildning för det jag ägnar mig åt och det skrev jag mer detaljerat om i det fyrtionionde åseriet. Ett viktigt skäl till det är att fokus måste vara på elevernas lärande först och främst. Det är självklart så att vi lär oss tillsammans, eleverna och jag, men jag är ju inte i första hand där för att lära mig saker själv, utan för att tillgodose elevernas möjligheter att lära sig det som kursplanerna föreskriver. Men för att motivera varför det är viktigt med kollegialt lärande, måste jag först beskriva hur det kan te sig när det inte är så genomtänkt med planeringen av vem som gör vad i en skola…

Det finns två situationer som jag tycker har inneburit problem för mig i min yrkesgärning. Den ena är när jag av rektor beordrats att undervisa i ämnen där jag inte har adekvat utbildning, men inte heller de kunskaper, den kompetens man kan förvänta sig. Den andra situationen är när jag beordrats av rektor att ta mig an en outbildad vikarie och hjälpa hen med undervisningen i den klass där hen ska vara.

Som jag ser det så handlar det i den första situationen om dumdristighet eller brist på insyn från skolledningen. Jag ska förklara hur jag menar genom ett par exempel:

Under min tid som lärare i grundskolan borde jag genomgående ha undervisat i ämnena svenska, SO och engelska i grundskolans första sju årskurser, för det är i dessa ämnen jag då hade min behörighet. Jag har i stället undervisat i alla de 17 kursplaneämnen som fanns i grundskolan, utom slöjd och hemkunskap…

När man sätter mig som undervisande lärare i matematik i en sexa, om så endast några få lektioner i veckan, så drabbar det ÄNDÅ de aktuella eleverna i både mina egna ämnen OCH i matematik på följande sätt:
1. Jag behöver betydligt mer förberedelsetid för att vara en duktig lärare i matematik än jag jämförelsevis skulle behöva om jag ska undervisa i något av mina ämnen.
2. För att få ekvationen att gå ihop tidsmässigt, tvingas jag göra avkall på planeringen och ambitionsnivån även i mina egna ämnen, vilket leder till att trots att de ämnena är mina starka kort, så blir undervisningen ordinär, i stället för riktigt bra.
3. I matematik, där jag ju är obehörig OCH även själv anser att jag inte är kompetent nog, blir undervisningen också ordinär, i bästa fall. Dessutom drabbas elever som har svårt för matematik, för om de inte förstår med hjälp av de få exempel jag har lyckats förbereda, så har jag inte femton nya förslag på metoder i bakfickan… Jag kommer tillkorta i problemlösningen i lektionssiutationen inför de elever som behöver extra hjälp.
Ett annat tillfälle då man blir trött på sin arbetsgivare, är när man för egen del undervisar i de ämnen där man har behörighet och ändå tvingas bort från sin egen grupp för att hoppa in i någon annan grupp för att rädda situationen när en vikarie inte har lyckats så lysande. Det kan även vara så att man förväntas ägna tid åt att visa, förklara, tipsa och planera åt eller tillsammans med den outbildade vikarien från busshållplatsen. Den som tror att detta är en smart lösning, har inte tänkt färdigt… Följande händer:
1. Den aktuella vikarien får betalt för något som jag gör. Vikarien får nämligen betalt för för- och efterarbetet och för själva lektionstiden, medan jag gör det ”inom min tid”.
2. Min egen planering får läggas åt sidan, eftersom verksamheten i vikariens klassrum måste fungera.
  1. mina egna elever hamnar i andra hand för att jag måste idka konstgjord andning i vikariens verksamhet, vilket innebär att också hos mig, där ordinarie lärare EGENTLIGEN finns på plats, så blir verksamheten haltande…
  2. vikarien har i de flesta fall inte heller (av naturliga skäl) så bra koll på sin klass, eftersom det är svårt att lära sig namn på en hel grupp. Det leder OFTA till oönskade problem som i värsta fall får konsekvenser som bråk eller att man behöver kontakta föräldrarna. Återigen, av naturliga skäl, knackar vikarien på just MIN dörr och berättar att kaos utbrutit i klassrummet och nu behöver ”vi” ringa till elevers föräldrar och ”hur brukar ni göra på den här skolan med det?”
  3. Nu måste jag dessutom antingen låta det kaos som uppstått i vikariens klassrum pågå även i fortsättningen, ELLER förklara läget för mina elever, avbryta min egen undervisning och gå in till vikarien…

ATT KALLA DETTA FÖR ARBETSRO ÄR ATT BLUNDA HÅRT!

…men arbetsro är exakt vad de flesta skolelever behöver för att tillägna sig undervisningen!

⇒ Hade den aktuella elevgruppen i det första scenariot haft en behörig matematiklärare hade kvaliteten i undervisningen blivit högre men inte endast för dem, utan också för mina egna elever i mina ämnesgrupper, eftersom min koncentration kunde gå helhjärtat till det jag är bra på och dessutom tycker är mest intressant och roligt. Hade vikarien i det andra scenariot haft en annan lösning till hands än att konsultera läraren i klassrummet bredvid, så hade säkert hela skolans kvalitet på undervisningen ökat… Man borde överanställa lärare, så att den ”vikarie” som hoppar in INTE kommer ifrån busshållplatsen, utan är väl förtrogen med verksamheten och utan problem kan ”hoppa in”. Dessutom ska även vikarien ha adekvat utbildning, förstås! Jag lever INTE i drömmarnas värld, jag är realist. Jag kan se ett TYDLIGT samband mellan båda mina tänkta scenarier och de brister svenska skolelever uppvisar i olika akademiska ämnen. Förutom en lång rad ANDRA skäl, så är dessa två skäl också mycket viktiga.

Hur arbetsgivare motiverat att jag skulle undervisa i matematik ibland, har varierat från rektor till rektor. Jag har alltid gjort mitt bästa, men alltid också känt mina tillkortakommanden i ett ämne jag inte är kompetent nog i. Det är därför oerhört viktigt att vi uppmanar unga att utbilda sig till lärare så att vi snabbt kan fylla alla dessa märkliga hål där det saknas utbildade lärare. Det är också viktigt att försöka kommunicera till rektorer på vilket sätt det är ett PROBLEM att lärare tvingas hoppa hit och dit från klass till klass och ibland även täcka upp för frånvarande arbetskamrater och ta ”båda grupperna” om någon blir sjuk. Att undervisa 50 elever i stället för 25 får sina konsekvenser…det förstår vilken gråsugga som helst.

Förutom ovanstående problem, vill jag lägga till ett ytterligare som åtminstone jag känner om jag vikarierar i andra ämnen än ”mina” och det är att jag upplever en OSÄKERHET som jag inte alls känner i ämnen där jag har mycket på fötterna. Att gå till jobbet och känna sig osäker, leder till fysiska problem som t ex huvudvärk eller ont i magen etc. Att lärare känner så är HELT ONÖDIGT om man i stället gör en tjänstefördelning som överensstämmer med deras utbildningsbakgrund och kompetensnivå.

För att råda bot på de mest akuta tillkortakommanden som enskilda klassrum kämpar med, är det viktigt att öka spridningen av de goda exemplen, avstå ifrån onödigt revirtänkande. På väldigt många skolor är arbetslagen aktiva och konstruktiva och samarbete befrämjas från skolledningen. Där har de enskilda lärarna ett så tätt samarbete att de utan problem kan hoppa in om något inträffar. Lärarna känner till de rutiner som gäller i de olika elevgrupperna, har ofta en samsyn kring metoder etc.

I de skolor där det ännu inte är så, behöver skolan själv initiera ett ökat samarbete mellan lärare, så att man kan se och lära av varandra. Detta gäller verkligen inte endast i grundskolan, utan även i gymnasieskolan eller vuxenutbildningen liksom i andra skolformer. Att spegla sig i någon annans skolvardag kan leda till värdefullt förändringsarbete, som leder till snabbare utveckling. En öppen dörr, ett ödmjukt samarbete där man ger och tar, kan hjälpa skolutvecklingen ett stort steg framåt. Att vi samarbetar om de goda lösningarna, delar med oss av framgångsfaktorerna, kanske besöker varandras lektioner och ser och identifierar varandras goda sidor och bidrar med att arbeta bort svagheter, kan hjälpa hela lärarkollektivet på sikt.

Här vill jag även hastigt NÄMNA punkt fem på min lista, eftersom det kan vara ett utmärkt sätt att identifiera framgångsfaktorer som den äldre läraren utarbetat under sin långa tid som lärare…men jag hänvisar till ett framtida åseri för mer detaljer i hur jag tänker:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Välkommen åter!!

november 9, 2015 by asaole

Femtioandra åseriet-Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 3

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller, skrev jag häromdagen i mitt femtionde åseri. Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision och det skrev jag också häromdagen. Därför var det extra härligt idag när föreläsaren Per Naroskin hävdade i princip samma sak när han besökte den upptaktskonferens som anordnades på min arbetsplats. Naroskin:

“Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

En lärare är tjänsteman i en organisation som har speciella lagar, regler och styrdokument att följa.Verksamheten präglas dels av föränderlighet, dels av statiska kännetecken som vi lärt oss ta för givna utan att ifrågasätta dem. Det finns anledning att ibland stanna upp i lärarrollen och begrunda hur det vore att vara lärare i ett annat skolsystem. Under 2013 fick jag en viss inblick i hur skolsystemen är uppbyggda i vissa afrikanska länder, eftersom jag då skrev en uppsats om hur vuxna andraspråkselever från just Afrika upplevde sin barndoms skolgång i Afrika jämfört med den svenska skolans vuxenutbildning. Det blev tydligt för mig varför mina vuxna elever i så liten utsträckning önskar inflytande över och medbestämmande i sin egen utbildning. De har helt enkelt inte uppfostrats med så mycket medbestämmande och finner det ovant och i vissa avseenden onödigt.

År 2003 var jag i New York och där besökte jag rektor Lorraine Monroe, känd för sitt genomgripande förändringsarbete i stadsdelen Harlem. Förutom Monroe själv, fick vi möta andra rektorer, knutna till Monroes organisation. Den rektor jag mötte i Harlem, NYC, när jag besökte Frederick Douglass Academy, var en sträng och krävande rektor, som dessutom tjänstgjorde som en form av kontrollant, där hon stod i dörren till sitt arbetsrum, med total uppsikt över den långa korridoren. Elever skulle vara på lektionen och förväntades inte befinna sig i korridoren alls. För att upprätthålla den regeln hade man skapat ett system med ett ”hall pass” som skulle uppvisas t ex vid toalettbesök och liknande. Så snart rektor såg en elev lämna ett klassrum, vinkade hon eleven till sig utan ett ord. Eleven kom omedelbart fram till henne och hon begärde att få se elevens ”hall pass” och om allt var i sin ordning, så släppte hon iväg eleven, men om så inte var fallet, så vidtog hon åtgärder omgående.

Frederick Douglass Academy hade en väldigt tydlig struktur med tolv punkter (som den intresserade kan läsa mer om på nätet eller i hennes båda böcker som återfinns i min litteraturlista nedan). Strukturen var inte förhandlingsbar. Den skulle råda i alla klassrum och lärare som inte delade de tankar som omfattades i strukturen ombads vänligt men bestämt att söka jobb någon annanstans. Som ett exempel på strukturen, så fanns det en viss ”ordning” för alla lektionsupplägg, alltid… Denna ordning rörde bland annat frågan ”Vad lär vi oss idag?” En spännande detalj var att Monroe själv uppmanade mig och andra i min besöksgrupp att välja VILKEN ELEV SOM HELST och fråga eleven ”Vad har du lärt dig på den här lektionen?” Monroe GARANTERADE att eleven skulle ha ett adekvat svar på frågan. Jag tänkte på en vanlig skola i Sverige, vilken som helst. Nog finns det elever som skulle ha ett adekvat svar på frågan, ”Vad har du lärt dig?” men minst lika troligt skulle ju vara att man vid ett stickprov får någon helt annan reaktion, t ex att eleven ställer motfrågor; ”Vadå? Vad menar du? Vadå lärt mig?” Men i Frederick Douglass Academys korridor, frågade jag flera olika elever, och alla kunde besvara frågan… Det tyckte jag var spännande.

Tidigare har jag besökt skolor i England, Finland och Belgien. Kunskapssynen har varit väldigt olik den jag mött i svenska skolor. Därför har det också blivit intressant att se vilken typ av ledarskap dessa skolor har. Mina egna intryck av skolsystem och ledarskap, både som elev, student och lärare ger tillsammans med den input i samma ämne som jag får från elever jag träffar i yrket en grund att stå på i mina egna slutsatser om vad jag finner viktigt.

Kanske behöver vi någon form av teori för att diskutera detta? I skogen av teorier väljer jag Siv Their. (Mer om henne kan du t ex läsa på; http://letstalkabout.se/forelasare/siv-their/). Siv Their beskriver i en teori från 2000, fyra ”typer” av ledare som sorterats på kategorierna ”förväntningar” och ”kompetens” med hänsyn taget till vad rektor anser om lärarna på den egna skolan. A är den stabiliserande och konserverande ledaren, B den räddhågade, D kallas den undflyande ledaren, medan C är den pedagogiska ledaren.

Ledare A använder små förändringar till och från för att justera förväntningar och kompetens. Nervositet, avvaktande och osäkerhet präglar denna organisation. Otydlighet och fåordighet är kännetecknande för kommunikationen och informationen.

Ledare B höjer förväntningarna i takt med att organisationen så kräver, men engagerar sig inte i åtgärder som är kompetenshöjande. Organisationen kännetecknas av rädsla för att fel ska uppstå eller märkas. Kommunikationen liknar snarast påverkan och informationsflödet är starkt begränsat.

Ledare C avväger och känner vad medarbetaren kan bidra med och använder detta för att nå uppsatta mål i organisationen. Förväntningarna på den enskilda höjs i takt med att hennes kompetens höjs. Den pedagogiske ledaren söker ständigt efter nya lösningar både internt och externt. En rik och månsidig kommunikation råder inom organisationen.

Ledare D tar inte personalens kunskaper och färdigheter i beaktande alls. Detta medför att förväntningarna i arbetet förblir konstanta och medarbetarna satsar sin energi på självförverkligande på sin fritid i stället för på jobbet. Stämningen är starkt präglad av ansvarsflykt och leda.

Jag har mött alla dessa bland ”mina” sexton rektorer. Eftersom vi alla är olika kan det vara så att vi också upplever ledarskapet på olika sätt.

”Ledarens uppgift är att utveckla eller mottaga och presentera motiv till förändring och att skapa möjligheter för människor att förverkliga förändringen. —Människor vill engagera sig och lära, de vill testa och prova alternativa utvägar och förändra. Bromsen för detta ligger ofta i ledarskapet” (Their, 2000:185).

Också Svedberg(2000) är inne på samma linje och hävdar i sin doktorsavhandling att det är viktigt att rektor skriver en ledningsdeklaration, så att medarbetarna kan ta dela av rektors vision:

”Rektor skall förutom att föra pedagogiska samtal i olika sammanhang dessutom som chef värdera lärarnas arbetsinsatser. I samma anda kan rektor i anständighetens namn avkrävas att i sin tur synliggöra sina kriterier, ställningstaganden och prioriteringar, t ex genom en ledningsdeklarataion” (Svedberg, 2000: 142).

Även en relativt tydlig uppdelning mellan skolledning och lärare förkommer på många skolor. Berg(1990), (1994) och (1995) kallar denna företeelse för ”det osynliga kontraktet”. På en skola med ett ”osynligt kontrakt” kan man enkelt beskriva situationen som att rektor litar på att lärarna gör sitt jobb och därför finns ingen anledning till inblandning i, eller ifrågasättande av deras arbete. Omvänt gäller på en skola där det finns ett osynligt kontrakt, att lärarna inte i onödan lägger sig i rektors arbete heller. Berg har även i flera av sina böcker fokuserat på begreppet skolkultur och identifierat olika kännetecken för vanliga skolkulturer. Han talar även om lärares ”friutrymme”, vilket ungefär handlar om hur mycket kan man som lärare bestämma över själv och hur mycket blandar sig rektor i.

Maltén (2000) menar att det inte bara handlar om att lärare ska veta hur man ska arbeta, utan att det dessutom är viktigt att förstå varför man ska arbeta så. Rektor bär ett ansvar att dela sin vision med medarbetarna och enligt Maltén är det dessutom viktigt att minnas att utvecklingen av en vision är en process som pågår mellan människor i ett samspel av förhandlande karaktär.

Jag utger mig inte för att ha en heltäckande bild, inte heller en helt igenom beforskad sådan, men jag lovar dig att den är personlig, min bild av ledarskapet! Helt i linje vad ett åseri ÄR och STÅR FÖR. Min idé, ingen annans. I mitt förra åseri berättade jag att min nuvarande rektor är den sextonde i raden sedan jag blev lärare. Det är inte ett statistiskt underlag på något sätt, men utgör ändå min bas för mitt resonemang på så sätt att jag från ett inifrånperspektiv kan beskriva hur det upplevdes av mig personligen att ta del av dessa rektorers ledarskap.Om vi kokar ner detta till min önskerektor…

En rektor ska…

…på det personliga planet…

vara empatisk och mänsklig, en jämlike på det medmänskliga planet
närvarande här och nu, i samtal av känslig karaktär
ha självdistans och kunna skilja på sak och person
vara kreativ och annars tillvarata andras kreativitet
stresstålig

…på det professionella planet…

ha en tydlig vision med sitt uppdrag och dessutom ha kommunicerat denna vision till arbetstagarna
vara påläst och kunnig om allt som är direkt knutet till uppdraget
vara en närvarande ledare, besöka mig och andra verksamma lärare och elever; rektor ska vara en person man känner och vet vem det är
ständigt uppdatera sig på nya forskningsrön på verksamhetsområdet
ha ett lösningsinriktat förhållningssätt där utvärderingar ligger till grund för ställningstaganden om omorganisationer eller nya lösningar
kunna ta emot konstruktiv kritik, både positiv och negativ
vara en reflekterande samtalspartner
stimulera mig och andra till utveckling i yrket och förhållningssättet
stå stark mitt i snålblåsten om konflikter uppstår på arbetsplatsen
handlingskraftig i krissituationer, ta hjälp om så behövs

Rektorer som stämmer in på min beskrivning finns!

Jag har träffat flera!

Det är under en sådan rektor jag känner att jag är i mitt esse.

Vilket ledarskap vill DU ha?

LITTERATURLISTA

Berg, G.(1990). Skolledning och professionellt skolledarskap. Perspektiv på skolledares uppgifter och funktioner. Pedagogisk forskning i Uppsala 92. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet.

Berg, G. (1994). Skolkultur, lärare och skolledare. Slutrapport från en sexårig forskartjänst med inriktning på skolledningsfunktionen. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet. (Pedagogisk forskning i Uppsala 1994;118)

Berg, G (1995). i Wingård, B. Hur har rektor det egentligen? – en konferensdokumentation. Förlagshuset Gothia, Göteborg.

Maltén, A. (2000). Det pedagogiska ledarskapet. Studentlitteratur, Stockholm.

Svedberg, L. (2000). Rektorsrollen- Om skolledarskapets gestaltning. HLS förlag, Stockholm.

Their, S. (2000). Att leda lärande och förändring. Ab PRO FUTURA OY, Helsingfors.

november 8, 2015 by asaole

Femtionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 2

I Åsas valmanifest kommenterar jag de faktorer jag anser att politiker borde beakta innan de lanserar nya reformer för skolan.

I Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1, kunde man läsa om vikten av adekvat utbildning för den lärartjänst man innehar. Idag fortsätter jag på min påbörjade lista och diskuterar rektorsrollen under rubriken, Tydlig ledning och styrning, men först genom en liten personlig inflygning… och förslagsvis får den inflygningen utgöra detta blogginlägg. Man ska vara rädd om sina läsares TID… Så med respekt för läsaren, blir min personliga ansats det som just detta blogginlägg handlar om och de argument jag vill framhålla kommer i nästa blogginlägg.

När jag som liten gick i en skola i en stockholmsförort, såg jag aldrig röken av min skolas rektor. Han (för det var en han) visade sig aldrig ute i elevgrupperna. I trean flyttade vi till en mindre bruksort där jag ibland kunde se skolans rektor hastigt korsa skolgården i sällskap av sin studierektor. Inte heller då sågs någon av dessa herrar (för de var män…) ute i klasserna. Man lärde sig vem som var ”rektorn” men egentligen inte vad vederbörande hade för uppgift i skolan, förutom ”chef”.

När jag började femman, så flyttade vi igen och denna gång var jag alltså redan införstådd med att rektorer per definition håller sig undan från skolans elever. Döm om min förvåning när jag redan första dagen i den aktuella skolan möttes i skolans entré av JUST rektorn. Han log brett och hälsade oss (mig och brorsan och pappa, som för dagen följt med oss) varmt välkomna. Han följde med oss in i våra respektive klasser och där presenterade han oss för våra nya klasskamrater genom att tydligt och bestämt, men också vänligt säga till eleverna: ”Här kommer jag med en ny klasskamrat som ska börja i den här klassen idag. Se nu till att ni tar väl hand om henne, så att hon känner sig välkommen och lär sig hitta i vår skola!” Det var verkligen jättehärligt för mig som helt ny att få detta stöd, i form av tydliga direktiv från en person som eleverna i klassen helt klart såg upp till.

Efter några veckor blev jag kontaktad av honom igen. Han kom speciellt för att prata med mig på en rast för att höra efter om allt hade gått bra och om jag trivdes någorlunda trots att skolan var helt ny för mig. Han satte sin prägel på hela sin skola, genom att visa denna värme inte bara bland oss elever, utan också bland lärarna. Nästa skola i raden var min högstadieskola, där rektorn var en kvinna med skinn på näsan och tydligt ledarskap. Hon gick inte runt i klasserna, utan höll sig på sitt kontor i första hand. Så såg jag det i alla fall från ett elevperspektiv. Jag intervjuade henne när vi i nian skulle göra en skoltidning. Jag minns att jag var väldigt rädd innan och kände en stor respekt för henne i hennes yrkesroll. Det gladde mig att hon bjöd på sig själv i min intervju och gav mig personlig information som kryddade min text.

Som gymnasieelev hamnade jag på en stor nybyggd skola där man hade bestämt sig för att integrera yrkeslinjer (det hette linjer då…) med teoretiska linjer. Vi elever, från båda dessa mycket olika kulturer, döpte snart den underbart vackra ljusgård som avgränsade de två delarna till ”Berlinmuren”… Jag behöver säkert inte lägga ut texten om hur få möjligheter till samarbete som initierades mellan de olika gymnasielinjerna och deras lärare. Ungefär då förstod jag också att rektorer sitter på en stor portion makt… och att skolan är en kultur som inte är lätt att leda.

Vi hade en lärare i franska som inte var så pedagogisk. Därför var vi en grupp elever som vänligt men bestämt vid upprepade tillfällen uppvaktade rektor med kravet att få byta lärare till en person som kunde förmedla ämnet franska till oss på ett sätt som skulle leda till LÄRANDE… I slutet av denna långdragna process sa rektorn att till NÄSTA LÄSÅR skulle vi få byta lärare… Vi ville helst byta ” i förrgår”. Självklart blev det som rektor bestämt…

När min chans att studera ämnet pedagogik på högskolenivå dök upp, var tanken från min sida att ge mig själv en möjlighet att byta yrke vid ett senare tillfälle, trots att jag trivdes som lärare. Jag hade uppfattningen att det kunde vara bra att bredda sin kompetens samtidigt som man fördjupar den. Därför valde jag att i stället för vanlig pedagogik läsa pedagogik inom ramen för skolledarutbildningen i Falun. Rektorsrollen belystes på alla tänkbara sätt under de kurser som ingick i B- och C-nivån och sedan var det dags för den ena av två större uppsatser som jag skrev. De fem rektorer som jag djupintervjuade för min uppsats med titeln:

”Det pedagogiska ledarskapet.

Rektor som pedagogisk ledare-

med visionen som drivkraft”

…hade helt olika tankar om framgångsfaktorer för sitt ledarskap. Jag själv tänkte att en vision för ens eget ledarskap måste vara helt nödvändigt, men mina intervjuer visade mig att det inte alltid var sådana faktorer som avgjorde vad den enskilda rektorn tyckte var drivkraften.

Som yrkesverksam lärare har jag flyttat på mig en del. Dels har jag flyttat mellan olika stadier i grundskolan, dels har jag även bytt kommun vid två tillfällen. Till råga på allt har jag bytt skolform ett par gånger, eftersom jag både undervisat på gymnasieskolan och nu i vuxenutbildningen. Man kan läsa mellan raderna att jag därmed har hunnit ”avverka” ett stort antal rektorer. Noga räknat är jag nu inne på min….hm… sextonde rektor.

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller.

Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision. Det kommer sig säkert av att jag upplevde under arbetet med min uppsats att det måste vara enklare att vara rektor om man har en tydlig vision att arbeta för. Det har hunnit gå tolv år sedan jag skrev om rektorsrollen, så flera av de där sexton rektorerna har jag mött efter mitt uppsatsskrivande. Att skriva ett så pass omfattande arbete innebär inläsning av mycket litteratur om skolledarrollen. Jag valde dessutom att efter uppsatsskrivandet delta i en mycket intressant högskolekurs med titeln Skolledarrollen ur ett internationellt perspektiv. I efterhand skulle det visa sig att de kurskamrater jag mötte där, skulle bli mina arbetskamrater i ett senare skede. De var redan rektorer, alla var dessutom män… Jag minns hur de verkade uppfatta mig i min lärarroll i en mellanstadieskola som lite ”exotisk” i sammanhanget. De var alla chefer på olika nivåer och jag som var lärare i grundskolan, hade goda möjligheter att komma med det viktiga LÄRARPERSPEKTIVET i olika frågor.

Att bedriva studier inom ett visst ämne innebär att man blir uppmärksam på just detta ämne. Jag fokuserade på hur min egen rektor hanterade de problem och svårigheter som beskrivs i den omfattande litteratur jag tagit del av.

Rektorer är som vi, människor… med själ och hjärta och sinsemellan helt olika tankar om vad som är rätt och riktigt…förstås…

Men det som är så spännande är att det sätt de använder för att leda och styra sin enskilda skola, ändå går att kategorisera i förhållande till någon vedertagen teori…OCH… det sätt som de använder för att styra och leda sin skola får så långtgående konsekvenser för de enskilda elevernas lärande!

Som lärare har man kanske en rektor som är tydlig och klar i sitt ledarskap eller så har man en chef som inte är tydlig och då går mycket energi åt till att försöka förstå, identifiera rektors intentioner, tankar och idéer…

Hur man kan kategorisera ledarskapet tänker jag återkomma till i mitt nästa åseri.

…men också vad jag anser är a och o i ett framgångsrikt rektorskap.

Välkommen åter!