Under några dagar har jag utvecklat mina tankar om skolans förbättringsområden. Nu har turen kommit till punkt nummer tre på den lista jag upprättade i det fyrtionionde åseriet. För dig som vill läsa alla delarna, kan du alltså börja läsa Åsas valmanifest, åserier i valtider, del 1-3 innan du läser denna del.
3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept
Vissa av punkterna på min lista förutsätter varandra. Så är det till exempel med denna, den tredje punkten på listan. Jag förutsätter att punkt ett gäller… ”utbildad personal på alla tjänster”. För mig personligen har det varit och är viktigt att ha adekvat utbildning för det jag ägnar mig åt och det skrev jag mer detaljerat om i det fyrtionionde åseriet. Ett viktigt skäl till det är att fokus måste vara på elevernas lärande först och främst. Det är självklart så att vi lär oss tillsammans, eleverna och jag, men jag är ju inte i första hand där för att lära mig saker själv, utan för att tillgodose elevernas möjligheter att lära sig det som kursplanerna föreskriver. Men för att motivera varför det är viktigt med kollegialt lärande, måste jag först beskriva hur det kan te sig när det inte är så genomtänkt med planeringen av vem som gör vad i en skola…
Det finns två situationer som jag tycker har inneburit problem för mig i min yrkesgärning. Den ena är när jag av rektor beordrats att undervisa i ämnen där jag inte har adekvat utbildning, men inte heller de kunskaper, den kompetens man kan förvänta sig. Den andra situationen är när jag beordrats av rektor att ta mig an en outbildad vikarie och hjälpa hen med undervisningen i den klass där hen ska vara.
Som jag ser det så handlar det i den första situationen om dumdristighet eller brist på insyn från skolledningen. Jag ska förklara hur jag menar genom ett par exempel:
Under min tid som lärare i grundskolan borde jag genomgående ha undervisat i ämnena svenska, SO och engelska i grundskolans första sju årskurser, för det är i dessa ämnen jag då hade min behörighet. Jag har i stället undervisat i alla de 17 kursplaneämnen som fanns i grundskolan, utom slöjd och hemkunskap…
- När man sätter mig som undervisande lärare i matematik i en sexa, om så endast några få lektioner i veckan, så drabbar det ÄNDÅ de aktuella eleverna i både mina egna ämnen OCH i matematik på följande sätt:
- Jag behöver betydligt mer förberedelsetid för att vara en duktig lärare i matematik än jag jämförelsevis skulle behöva om jag ska undervisa i något av mina ämnen.
- För att få ekvationen att gå ihop tidsmässigt, tvingas jag göra avkall på planeringen och ambitionsnivån även i mina egna ämnen, vilket leder till att trots att de ämnena är mina starka kort, så blir undervisningen ordinär, i stället för riktigt bra.
- I matematik, där jag ju är obehörig OCH även själv anser att jag inte är kompetent nog, blir undervisningen också ordinär, i bästa fall. Dessutom drabbas elever som har svårt för matematik, för om de inte förstår med hjälp av de få exempel jag har lyckats förbereda, så har jag inte femton nya förslag på metoder i bakfickan… Jag kommer tillkorta i problemlösningen i lektionssiutationen inför de elever som behöver extra hjälp.
- Ett annat tillfälle då man blir trött på sin arbetsgivare, är när man för egen del undervisar i de ämnen där man har behörighet och ändå tvingas bort från sin egen grupp för att hoppa in i någon annan grupp för att rädda situationen när en vikarie inte har lyckats så lysande. Det kan även vara så att man förväntas ägna tid åt att visa, förklara, tipsa och planera åt eller tillsammans med den outbildade vikarien från busshållplatsen. Den som tror att detta är en smart lösning, har inte tänkt färdigt… Följande händer:
- Den aktuella vikarien får betalt för något som jag gör. Vikarien får nämligen betalt för för- och efterarbetet och för själva lektionstiden, medan jag gör det ”inom min tid”.
- Min egen planering får läggas åt sidan, eftersom verksamheten i vikariens klassrum måste fungera.
- mina egna elever hamnar i andra hand för att jag måste idka konstgjord andning i vikariens verksamhet, vilket innebär att också hos mig, där ordinarie lärare EGENTLIGEN finns på plats, så blir verksamheten haltande…
- vikarien har i de flesta fall inte heller (av naturliga skäl) så bra koll på sin klass, eftersom det är svårt att lära sig namn på en hel grupp. Det leder OFTA till oönskade problem som i värsta fall får konsekvenser som bråk eller att man behöver kontakta föräldrarna. Återigen, av naturliga skäl, knackar vikarien på just MIN dörr och berättar att kaos utbrutit i klassrummet och nu behöver ”vi” ringa till elevers föräldrar och ”hur brukar ni göra på den här skolan med det?”
- Nu måste jag dessutom antingen låta det kaos som uppstått i vikariens klassrum pågå även i fortsättningen, ELLER förklara läget för mina elever, avbryta min egen undervisning och gå in till vikarien…
ATT KALLA DETTA FÖR ARBETSRO ÄR ATT BLUNDA HÅRT!
…men arbetsro är exakt vad de flesta skolelever behöver för att tillägna sig undervisningen!
⇒ Hade den aktuella elevgruppen i det första scenariot haft en behörig matematiklärare hade kvaliteten i undervisningen blivit högre men inte endast för dem, utan också för mina egna elever i mina ämnesgrupper, eftersom min koncentration kunde gå helhjärtat till det jag är bra på och dessutom tycker är mest intressant och roligt. Hade vikarien i det andra scenariot haft en annan lösning till hands än att konsultera läraren i klassrummet bredvid, så hade säkert hela skolans kvalitet på undervisningen ökat… Man borde överanställa lärare, så att den ”vikarie” som hoppar in INTE kommer ifrån busshållplatsen, utan är väl förtrogen med verksamheten och utan problem kan ”hoppa in”. Dessutom ska även vikarien ha adekvat utbildning, förstås! Jag lever INTE i drömmarnas värld, jag är realist. Jag kan se ett TYDLIGT samband mellan båda mina tänkta scenarier och de brister svenska skolelever uppvisar i olika akademiska ämnen. Förutom en lång rad ANDRA skäl, så är dessa två skäl också mycket viktiga.
Hur arbetsgivare motiverat att jag skulle undervisa i matematik ibland, har varierat från rektor till rektor. Jag har alltid gjort mitt bästa, men alltid också känt mina tillkortakommanden i ett ämne jag inte är kompetent nog i. Det är därför oerhört viktigt att vi uppmanar unga att utbilda sig till lärare så att vi snabbt kan fylla alla dessa märkliga hål där det saknas utbildade lärare. Det är också viktigt att försöka kommunicera till rektorer på vilket sätt det är ett PROBLEM att lärare tvingas hoppa hit och dit från klass till klass och ibland även täcka upp för frånvarande arbetskamrater och ta ”båda grupperna” om någon blir sjuk. Att undervisa 50 elever i stället för 25 får sina konsekvenser…det förstår vilken gråsugga som helst.
Förutom ovanstående problem, vill jag lägga till ett ytterligare som åtminstone jag känner om jag vikarierar i andra ämnen än ”mina” och det är att jag upplever en OSÄKERHET som jag inte alls känner i ämnen där jag har mycket på fötterna. Att gå till jobbet och känna sig osäker, leder till fysiska problem som t ex huvudvärk eller ont i magen etc. Att lärare känner så är HELT ONÖDIGT om man i stället gör en tjänstefördelning som överensstämmer med deras utbildningsbakgrund och kompetensnivå.
För att råda bot på de mest akuta tillkortakommanden som enskilda klassrum kämpar med, är det viktigt att öka spridningen av de goda exemplen, avstå ifrån onödigt revirtänkande. På väldigt många skolor är arbetslagen aktiva och konstruktiva och samarbete befrämjas från skolledningen. Där har de enskilda lärarna ett så tätt samarbete att de utan problem kan hoppa in om något inträffar. Lärarna känner till de rutiner som gäller i de olika elevgrupperna, har ofta en samsyn kring metoder etc.
I de skolor där det ännu inte är så, behöver skolan själv initiera ett ökat samarbete mellan lärare, så att man kan se och lära av varandra. Detta gäller verkligen inte endast i grundskolan, utan även i gymnasieskolan eller vuxenutbildningen liksom i andra skolformer. Att spegla sig i någon annans skolvardag kan leda till värdefullt förändringsarbete, som leder till snabbare utveckling. En öppen dörr, ett ödmjukt samarbete där man ger och tar, kan hjälpa skolutvecklingen ett stort steg framåt. Att vi samarbetar om de goda lösningarna, delar med oss av framgångsfaktorerna, kanske besöker varandras lektioner och ser och identifierar varandras goda sidor och bidrar med att arbeta bort svagheter, kan hjälpa hela lärarkollektivet på sikt.
Här vill jag även hastigt NÄMNA punkt fem på min lista, eftersom det kan vara ett utmärkt sätt att identifiera framgångsfaktorer som den äldre läraren utarbetat under sin långa tid som lärare…men jag hänvisar till ett framtida åseri för mer detaljer i hur jag tänker:
5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare
Välkommen åter!!
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 