Etikettarkiv: #lararnastidning

by

Femtiotredje åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 4

Under några dagar har jag utvecklat mina tankar om skolans förbättringsområden. Nu har turen kommit till punkt nummer tre på den lista jag upprättade i det fyrtionionde åseriet. För dig som vill läsa alla delarna, kan du alltså börja läsa Åsas valmanifest, åserier i valtider, del 1-3 innan du läser denna del.

3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept

Vissa av punkterna på min lista förutsätter varandra. Så är det till exempel med denna, den tredje punkten på listan. Jag förutsätter att punkt ett gäller… ”utbildad personal på alla tjänster”. För mig personligen har det varit och är viktigt att ha adekvat utbildning för det jag ägnar mig åt och det skrev jag mer detaljerat om i det fyrtionionde åseriet. Ett viktigt skäl till det är att fokus måste vara på elevernas lärande först och främst. Det är självklart så att vi lär oss tillsammans, eleverna och jag, men jag är ju inte i första hand där för att lära mig saker själv, utan för att tillgodose elevernas möjligheter att lära sig det som kursplanerna föreskriver. Men för att motivera varför det är viktigt med kollegialt lärande, måste jag först beskriva hur det kan te sig när det inte är så genomtänkt med planeringen av vem som gör vad i en skola…

Det finns två situationer som jag tycker har inneburit problem för mig i min yrkesgärning. Den ena är när jag av rektor beordrats att undervisa i ämnen där jag inte har adekvat utbildning, men inte heller de kunskaper, den kompetens man kan förvänta sig. Den andra situationen är när jag beordrats av rektor att ta mig an en outbildad vikarie och hjälpa hen med undervisningen i den klass där hen ska vara.

Som jag ser det så handlar det i den första situationen om dumdristighet eller brist på insyn från skolledningen. Jag ska förklara hur jag menar genom ett par exempel:

Under min tid som lärare i grundskolan borde jag genomgående ha undervisat i ämnena svenska, SO och engelska i grundskolans första sju årskurser, för det är i dessa ämnen jag då hade min behörighet.  Jag har i stället undervisat i alla de 17 kursplaneämnen som fanns i grundskolan, utom slöjd och hemkunskap…

  1. När man sätter mig som undervisande lärare i matematik i en sexa, om så endast några få lektioner i veckan, så drabbar det ÄNDÅ de aktuella eleverna i både mina egna ämnen OCH i matematik på följande sätt:
    1. Jag behöver betydligt mer förberedelsetid för att vara en duktig lärare i matematik än jag jämförelsevis skulle behöva om jag ska undervisa i något av mina ämnen.
    2. För att få ekvationen att gå ihop tidsmässigt, tvingas jag göra avkall på planeringen och ambitionsnivån även i mina egna ämnen, vilket leder till att trots att de ämnena är mina starka kort, så blir undervisningen ordinär, i stället för riktigt bra.
    3. I matematik, där jag ju är obehörig OCH även själv anser att jag inte är kompetent nog, blir undervisningen också ordinär, i bästa fall. Dessutom drabbas elever som har svårt för matematik, för om de inte förstår med hjälp av de få exempel jag har lyckats förbereda, så har jag inte femton nya förslag på metoder i bakfickan… Jag kommer tillkorta i problemlösningen i lektionssiutationen inför de elever som behöver extra hjälp.
  2. Ett annat tillfälle då man blir trött på sin arbetsgivare, är när man för egen del undervisar i de ämnen där man har behörighet och ändå tvingas bort från sin egen grupp för att hoppa in i någon annan grupp för att rädda situationen när en vikarie inte har lyckats så lysande. Det kan även vara så att man förväntas ägna tid åt att visa, förklara, tipsa och planera åt eller tillsammans med den outbildade vikarien från busshållplatsen. Den som tror att detta är en smart lösning, har inte tänkt färdigt… Följande händer:
    1. Den aktuella vikarien får betalt för något som jag gör. Vikarien får nämligen betalt för för- och efterarbetet och för själva lektionstiden, medan jag gör det ”inom min tid”.
    2. Min egen planering får läggas åt sidan, eftersom verksamheten i vikariens klassrum måste fungera.
      1. mina egna elever hamnar i andra hand för att jag måste idka konstgjord andning i vikariens verksamhet, vilket innebär att också hos mig, där ordinarie lärare EGENTLIGEN finns på plats, så blir verksamheten haltande…
      2. vikarien har i de flesta fall inte heller (av naturliga skäl) så bra koll på sin klass, eftersom det är svårt att lära sig namn på en hel grupp. Det leder OFTA till oönskade problem som i värsta fall får konsekvenser som bråk eller att man behöver kontakta föräldrarna. Återigen, av naturliga skäl, knackar vikarien på just MIN dörr och berättar att kaos utbrutit i klassrummet och nu behöver ”vi” ringa till elevers föräldrar och ”hur brukar ni göra på den här skolan med det?”
      3. Nu måste jag dessutom antingen låta det kaos som uppstått i vikariens klassrum pågå även i fortsättningen, ELLER förklara läget för mina elever, avbryta min egen undervisning och gå in till vikarien…

ATT KALLA DETTA FÖR ARBETSRO ÄR ATT BLUNDA HÅRT!

…men arbetsro är exakt vad de flesta skolelever behöver för att tillägna sig undervisningen!

⇒          Hade den aktuella elevgruppen i det första scenariot haft en behörig matematiklärare hade kvaliteten i undervisningen blivit högre men inte endast för dem, utan också för mina egna elever i mina ämnesgrupper, eftersom min koncentration kunde gå helhjärtat till det jag är bra på och dessutom tycker är mest intressant och roligt. Hade vikarien i det andra scenariot haft en annan lösning till hands än att konsultera läraren i klassrummet bredvid, så hade säkert hela skolans kvalitet på undervisningen ökat… Man borde överanställa lärare, så att den ”vikarie” som hoppar in INTE kommer ifrån busshållplatsen, utan är väl förtrogen med verksamheten och utan problem kan ”hoppa in”. Dessutom ska även vikarien ha adekvat utbildning, förstås! Jag lever INTE i drömmarnas värld, jag är realist. Jag kan se ett TYDLIGT samband mellan båda mina tänkta scenarier och de brister svenska skolelever uppvisar i olika akademiska ämnen. Förutom en lång rad ANDRA skäl, så är dessa två skäl också mycket viktiga.

Hur arbetsgivare motiverat att jag skulle undervisa i matematik ibland, har varierat från rektor till rektor. Jag har alltid gjort mitt bästa, men alltid också känt mina tillkortakommanden i ett ämne jag inte är kompetent nog i. Det är därför oerhört viktigt att vi uppmanar unga att utbilda sig till lärare så att vi snabbt kan fylla alla dessa märkliga hål där det saknas utbildade lärare. Det är också viktigt att försöka kommunicera till rektorer på vilket sätt det är ett PROBLEM att lärare tvingas hoppa hit och dit från klass till klass och ibland även täcka upp för frånvarande arbetskamrater och ta ”båda grupperna” om någon blir sjuk. Att undervisa 50 elever i stället för 25 får sina konsekvenser…det förstår vilken gråsugga som helst.

Förutom ovanstående problem, vill jag lägga till ett ytterligare som åtminstone jag känner om jag vikarierar i andra ämnen än ”mina” och det är att jag upplever en OSÄKERHET som jag inte alls känner i ämnen där jag har mycket på fötterna. Att gå till jobbet och känna sig osäker, leder till fysiska problem som t ex huvudvärk eller ont i magen etc. Att lärare känner så är HELT ONÖDIGT om man i stället gör en tjänstefördelning som överensstämmer med deras utbildningsbakgrund och kompetensnivå.

För att råda bot på de mest akuta tillkortakommanden som enskilda klassrum kämpar med, är det viktigt att öka spridningen av de goda exemplen, avstå ifrån onödigt revirtänkande. På väldigt många skolor är arbetslagen aktiva och konstruktiva och samarbete befrämjas från skolledningen. Där har de enskilda lärarna ett så tätt samarbete att de utan problem kan hoppa in om något inträffar. Lärarna känner till de rutiner som gäller i de olika elevgrupperna, har ofta en samsyn kring metoder etc.

I de skolor där det ännu inte är så, behöver skolan själv initiera ett ökat samarbete mellan lärare, så att man kan se och lära av varandra. Detta gäller verkligen inte endast i grundskolan, utan även i gymnasieskolan eller vuxenutbildningen liksom i andra skolformer. Att spegla sig i någon annans skolvardag kan leda till värdefullt förändringsarbete, som leder till snabbare utveckling. En öppen dörr, ett ödmjukt samarbete där man ger och tar, kan hjälpa skolutvecklingen ett stort steg framåt. Att vi samarbetar om de goda lösningarna, delar med oss av framgångsfaktorerna, kanske besöker varandras lektioner och ser och identifierar varandras goda sidor och bidrar med att arbeta bort svagheter, kan hjälpa hela lärarkollektivet på sikt.

Här vill jag även hastigt NÄMNA punkt fem på min lista, eftersom det kan vara ett utmärkt sätt att identifiera framgångsfaktorer som den äldre läraren utarbetat under sin långa tid som lärare…men jag hänvisar till ett framtida åseri för mer detaljer i hur jag tänker:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Välkommen åter!!

by

Femtioandra åseriet-Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 3

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller, skrev jag häromdagen i mitt femtionde åseri. Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision och det skrev jag också häromdagen. Därför var det extra härligt idag när föreläsaren Per Naroskin hävdade i princip samma sak när han besökte den upptaktskonferens som anordnades på min arbetsplats. Naroskin:

 “Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

En lärare är tjänsteman i en organisation som har speciella lagar, regler och styrdokument att följa.Verksamheten präglas dels av föränderlighet, dels av statiska kännetecken som vi lärt oss ta för givna utan att ifrågasätta dem. Det finns anledning att ibland stanna upp i lärarrollen och begrunda hur det vore att vara lärare i ett annat skolsystem. Under 2013 fick jag en viss inblick i hur skolsystemen är uppbyggda i vissa afrikanska länder, eftersom jag då skrev en uppsats om hur vuxna andraspråkselever från just Afrika upplevde sin barndoms skolgång i Afrika jämfört med den svenska skolans vuxenutbildning. Det  blev tydligt för mig varför mina vuxna elever i så liten utsträckning önskar inflytande över och medbestämmande i sin egen utbildning. De har helt enkelt inte uppfostrats med så mycket medbestämmande och finner det ovant och i vissa avseenden onödigt.

År 2003 var jag i New York och där besökte jag rektor Lorraine Monroe, känd för sitt genomgripande förändringsarbete i stadsdelen Harlem. Förutom Monroe själv, fick vi möta andra rektorer, knutna till Monroes organisation. Den rektor jag mötte i Harlem, NYC, när jag besökte Frederick Douglass Academy, var en sträng och krävande rektor, som dessutom tjänstgjorde som en form av kontrollant, där hon stod i dörren till sitt arbetsrum, med total uppsikt över den långa korridoren. Elever skulle vara på lektionen och förväntades inte befinna sig i korridoren alls. För att upprätthålla den regeln hade man skapat ett system med ett ”hall pass” som skulle uppvisas t ex vid toalettbesök och liknande. Så snart rektor såg en elev lämna ett klassrum, vinkade hon eleven till sig utan ett ord. Eleven kom omedelbart fram till henne och hon begärde att få se elevens ”hall pass” och om allt var i sin ordning, så släppte hon iväg eleven, men om så inte var fallet, så vidtog hon åtgärder omgående.

Frederick Douglass Academy hade en väldigt tydlig struktur med tolv punkter (som den intresserade kan läsa mer om på nätet eller i hennes båda böcker som återfinns i min litteraturlista nedan). Strukturen var inte förhandlingsbar. Den skulle råda i alla klassrum och lärare som inte delade de tankar som omfattades i strukturen ombads vänligt men bestämt att söka jobb någon annanstans. Som ett exempel på strukturen, så fanns det en viss ”ordning” för alla lektionsupplägg, alltid… Denna ordning rörde bland annat frågan ”Vad lär vi oss idag?” En spännande detalj var att Monroe själv uppmanade mig och andra i min besöksgrupp att välja VILKEN ELEV SOM HELST och fråga eleven ”Vad har du lärt dig på den här lektionen?” Monroe GARANTERADE att eleven skulle ha ett adekvat svar på frågan. Jag tänkte på en vanlig skola i Sverige, vilken som helst. Nog finns det elever som skulle ha ett adekvat svar på frågan, ”Vad har du lärt dig?” men minst lika troligt skulle ju vara att man vid ett stickprov får någon helt annan reaktion, t ex att eleven ställer motfrågor; ”Vadå? Vad menar du? Vadå lärt mig?” Men i Frederick Douglass Academys korridor, frågade jag flera olika elever, och alla kunde besvara frågan… Det tyckte jag var spännande.

Tidigare har jag besökt skolor i England, Finland och Belgien. Kunskapssynen har varit väldigt olik den jag mött i svenska skolor. Därför har det också blivit intressant att se vilken typ av ledarskap dessa skolor har. Mina egna intryck av skolsystem och ledarskap, både som elev, student och lärare ger tillsammans med den input i samma ämne som jag får från elever jag träffar i yrket en grund att stå på i mina egna slutsatser om vad jag finner viktigt.

Kanske behöver vi någon form av teori för att diskutera detta? I skogen av teorier väljer jag Siv Their. (Mer om henne kan du t ex läsa på; http://letstalkabout.se/forelasare/siv-their/). Siv Their beskriver i en teori från 2000, fyra ”typer” av ledare som sorterats på kategorierna ”förväntningar” och ”kompetens” med hänsyn taget till vad rektor anser om lärarna på den egna skolan. A är den stabiliserande och konserverande ledaren, B den räddhågade, D kallas den undflyande ledaren, medan C är den pedagogiska ledaren.

Ledare A använder små förändringar till och från för att justera förväntningar och kompetens. Nervositet, avvaktande och osäkerhet präglar denna organisation. Otydlighet och fåordighet är kännetecknande för kommunikationen och informationen.

Ledare B höjer förväntningarna i takt med att organisationen så kräver, men engagerar sig inte i åtgärder som är kompetenshöjande. Organisationen kännetecknas av rädsla för att fel ska uppstå eller märkas. Kommunikationen liknar snarast påverkan och informationsflödet är starkt begränsat.

Ledare C avväger och känner vad medarbetaren kan bidra med och använder detta för att nå uppsatta mål i organisationen. Förväntningarna på den enskilda höjs i takt med att hennes kompetens höjs. Den pedagogiske ledaren söker ständigt efter nya lösningar både internt och externt. En rik och månsidig kommunikation råder inom organisationen.

Ledare D tar inte personalens kunskaper och färdigheter i beaktande alls. Detta medför att förväntningarna i arbetet förblir konstanta och medarbetarna satsar sin energi på självförverkligande på sin fritid i stället för på jobbet. Stämningen är starkt präglad av ansvarsflykt och leda.

Jag har mött alla dessa bland ”mina” sexton rektorer. Eftersom vi alla är olika kan det vara så att vi också upplever ledarskapet på olika sätt.

”Ledarens uppgift är att utveckla eller mottaga och presentera motiv till förändring och att skapa möjligheter för människor att förverkliga förändringen. —Människor vill engagera sig och lära, de vill testa och prova alternativa utvägar och förändra. Bromsen för detta ligger ofta i ledarskapet” (Their, 2000:185).

Också Svedberg(2000) är inne på samma linje och hävdar i sin doktorsavhandling att det är viktigt att rektor skriver en ledningsdeklaration, så att medarbetarna kan ta dela av rektors vision:

”Rektor skall förutom att föra pedagogiska samtal i olika sammanhang dessutom som chef värdera lärarnas arbetsinsatser. I samma anda kan rektor i anständighetens namn avkrävas att i sin tur synliggöra sina kriterier, ställningstaganden och prioriteringar, t ex genom en ledningsdeklarataion” (Svedberg, 2000: 142).

Även en relativt tydlig uppdelning mellan skolledning och lärare förkommer på många skolor. Berg(1990), (1994) och (1995) kallar denna företeelse för ”det osynliga kontraktet”. På en skola med ett ”osynligt kontrakt” kan man enkelt beskriva situationen som att rektor litar på att lärarna gör sitt jobb och därför finns ingen anledning till inblandning i, eller ifrågasättande av deras arbete. Omvänt gäller på en skola där det finns ett osynligt kontrakt, att lärarna inte i onödan lägger sig i rektors arbete heller. Berg har även i flera av sina böcker fokuserat på begreppet skolkultur och identifierat olika kännetecken för vanliga skolkulturer. Han talar även om lärares ”friutrymme”, vilket ungefär handlar om hur mycket kan man som lärare bestämma över själv och hur mycket blandar sig rektor i.

Maltén (2000) menar att det inte bara handlar om att lärare ska veta hur man ska arbeta, utan att det dessutom är viktigt att förstå varför man ska arbeta så. Rektor bär ett ansvar att dela sin vision med medarbetarna och enligt Maltén är det dessutom viktigt att minnas att utvecklingen av en vision är en process som pågår mellan människor i ett samspel av förhandlande karaktär.

Jag utger mig inte för att ha en heltäckande bild, inte heller en helt igenom beforskad sådan, men jag lovar dig att den är personlig, min bild av ledarskapet! Helt i linje vad ett åseri ÄR och STÅR FÖR. Min idé, ingen annans. I mitt förra åseri berättade jag att min nuvarande rektor är den sextonde i raden sedan jag blev lärare. Det är inte ett statistiskt underlag på något sätt, men utgör ändå min bas för mitt resonemang på så sätt att jag från ett inifrånperspektiv kan beskriva hur det upplevdes av mig personligen att ta del av dessa rektorers ledarskap.Om vi kokar ner detta till min önskerektor…

En rektor ska…

…på det personliga planet…

  • vara empatisk och mänsklig, en jämlike på det medmänskliga planet
  • närvarande här och nu, i samtal av känslig karaktär
  • ha självdistans och kunna skilja på sak och person
  • vara kreativ och annars tillvarata andras kreativitet
  • stresstålig

…på det professionella planet…

  • ha en tydlig vision med sitt uppdrag och dessutom ha kommunicerat denna vision till arbetstagarna
  • vara påläst och kunnig om allt som är direkt knutet till uppdraget
  • vara en närvarande ledare, besöka mig och andra verksamma lärare och elever; rektor ska vara en person man känner och vet vem det är
  • ständigt uppdatera sig på nya forskningsrön på verksamhetsområdet
  • ha ett lösningsinriktat förhållningssätt där utvärderingar ligger till grund för ställningstaganden om omorganisationer eller nya lösningar
  • kunna ta emot konstruktiv kritik, både positiv och negativ
  • vara en reflekterande samtalspartner 
  • stimulera mig och andra till utveckling i yrket och förhållningssättet
  • stå stark mitt i snålblåsten om konflikter uppstår på arbetsplatsen
  • handlingskraftig i krissituationer, ta hjälp om så behövs

 

Rektorer som stämmer in på min beskrivning finns!

Jag har träffat flera!

Det är under en sådan rektor jag känner att jag är i mitt esse.

Vilket ledarskap vill DU ha?

LITTERATURLISTA

Berg, G.(1990). Skolledning och professionellt skolledarskap. Perspektiv på skolledares uppgifter och funktioner. Pedagogisk forskning i Uppsala 92. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet.

Berg, G. (1994). Skolkultur, lärare och skolledare. Slutrapport från en sexårig forskartjänst med inriktning på skolledningsfunktionen. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet. (Pedagogisk forskning i Uppsala 1994;118)

Berg, G (1995). i Wingård, B. Hur har rektor det egentligen? – en konferensdokumentation. Förlagshuset Gothia, Göteborg.

Maltén, A. (2000). Det pedagogiska ledarskapet. Studentlitteratur, Stockholm.

Svedberg, L. (2000). Rektorsrollen- Om skolledarskapets gestaltning. HLS förlag, Stockholm.

Their, S. (2000). Att leda lärande och förändring. Ab PRO FUTURA OY, Helsingfors.

by

Trettiotredje åseriet- Vad gör alla lärarna när eleverna gått hem?

Inget år är det andra likt när det gäller förberedelserna inför sommarlovet och det kommande läsåret. Ändå kan man se vissa mönster som jag tror stämmer överens för väldigt många lärare, inte enbart i Sverige, utan även i andra länder. En sådan sak är att sommarlovet, som många andra yrkesgrupper gärna kommenterar, inte alls skulle upplevas som en förmån eller fördel för mig personligen om jag inte först jobbade undan allt som är kvar bakåt innan jag tar lov. Lovet känns inte som en ledighet om massor av saker är ogjorda. Det kan vara orättade inlämningsuppgifter eller läroböcker. Det kan vara omdömen och kommentarer som ska skrivas om elever. Det kan vara föräldrar som ska kontaktas (om man inte har vuxna elever som jag har…).  Det är sammanräkning av böcker och material och nybeställningar som ska göras. Det är sortering av gammalt och trasigt som ska bort. Det är att skapa ordning på elevers arbeten, så att man antingen kan skicka ut dem per post eller ge dem åter innan eleverna går hem. Det är också att lyssna tålmodigt och professionellt på ledsna eller besvikna elever som hade hoppats på ett annat betyg. Det är också att ta emot glada och lyckliga elever som vill säga något vänligt en sista gång innan de ska vidare till någon annan lärare. Det är att samtidigt släppa de krav man känner inombords och försöka vara i nuet, för de elevers skull för vilka man normalt skulle göra allt. Men när de lämnar rummet, så återgår man till städandet, sorterandet, plockandet och rensandet… för om det inte är gjort, så kan i alla fall inte jag få någon sommar…Utvärderingar jag har gjort med eleverna går jag och grunnar på medan jag håller på med det här städandet. Ofta omvärderar jag det jag gjort under terminen, försöker tänka i nya banor och samtidigt tillgodose flertalet elever vad gäller deras förslag till förbättringar, men inte utan att ta hänsyn till kursplanemål och läroplan…

Det är inte någon stor vits med att sätta sig och göra en omfattande planering vid vårterminens slut, vet jag av erfarenhet. Det kan hända jättemycket i en skola över en sommar. Elever flyttar, lärare begär förflyttning, rektorer slutar, arbetslag stuvas om och så vidare… Att planera stora och viktiga moment på vårterminen har jag därför lärt mig att avstå ifrån, för man får ändå bara göra om det vid höstterminsstarten.

I slutet av den här väldigt märkliga kokongtiden, då man står i sitt klassrum och jobbar undan, nästan som en maskin, så brukar jag ändå glädjas åt det jag har åstadkommit. Då är klassrummet städat och allt är röjt och sorterat och klart. Anslagstavlan är tom, gamla scheman är nedplockade, trasiga möbler är samlade i ett hörn i klassrummet och mailet till vaktmästeriet är redan skickat. Den jättestora blå tunnan med pappersinsamlingen har jag kört iväg till entrén, pärmar är tömda på inaktuellt innehåll och de papper som innehåller sekretessbelagda uppgifter är lagda i den låsta stora behållaren för vidare transport till förstörelseprocessen. Kaffemuggen är diskad och kylskåpet urstädat och tömt. De sista syrenerna från eleverna har vissna hamnat i skräpet och det unkna vattnet är urtömt. En efter en av kollegorna tittar in och säger hej och glad sommar. Nu är det nära till lovet!

Ofta jobbar man mot klockan i slutet av terminen, men av helt andra skäl än ens egna krav på sig själv, t ex att lokalvårdarna ska ha tillgång till klassrummet för att de ska bona golvet och då arbetar de tillsammans i större arbetslag än vanligt och har gjort ett städschema som vi naturligtvis måste följa för att det ska flyta på för alla inblandade. Det kan också vara skolans gemensamma och obligatoriska aktiviteter som bidrar till att bygga på den stress man redan känner inför att inte riktigt hinna med att bli ”klar”.

Min sista åtgärd är att sätta alla viktiga dokument ”bakåt” t ex elevers betyg, sammanställningar av inlämnade elevarbeten i  min kollpärm. Den tar jag hem till mig över sommaren för att jag ska veta var den är. Den fungerar lite som ”akuten” (som du kan läsa om i ett annat åseri), men med en annan funktion. Kollpärmen ger mig sommarlov i huvudet. Man kan säga att jag i slutet av terminen gör ”allt” för att ge mig själv just KOLL, så att jag inte behöver lägga en enda minut på skolarbete när jag har sommarlov. I stället tillåter jag mig att totalt släppa tanken på skolan. I alla fall i teorin. Det brukar som regel ta rätt lång tid innan jobbet lämnar tankarna och ytterligare lite tid innan nattdrömmarna slutar handla om skolan, men sedan…det är då jag är LEDIG på riktigt.

Eller förresten… Om sanningen ska fram, så är det svårt att helt släppa taget… Skulle jag snubbla över ett uppslag till något jag skulle kunna göra med elever, så sparar jag detta förstås… men inte heller DET tror jag är unikt för mig. Många lärare jag känner tycker om att samla på idéer och tips och tänker ofta i olika privata situationer på hur de skulle kunna omsätta den privata upplevelsen i något matnyttigt för eleverna i skolan.

När man går hem den där sista kvällen (för det har i de allra flesta fall hunnit bli kväll…) så är man så trött och slut och less att man tänker att hit tänker jag ALDRIG MER GÅ!! Därför packar man med sig ”allt” som inneskor, sjalen man håller värmen med på vintern, krukväxterna som annars skulle dö under sommarlovet…

Lyckligtvis behövs det inte många dagar för mig för att återigen känna både förväntan, glädje och längtan tillbaka till skolan vid höstterminsstart. Så har det varit alla år och så hoppas jag att det kommer att kännas också i år.

Först ska jag bara göra allt det där jag har räknat upp…

 

 

by

Tjugoåttonde åseriet- Till förskolan Ametisten, min barndoms favoritplats!

Min lillebror skulle gå på 2-3 och jag själv på 5-7. Man betonar TVÅtre och FEMsju… På tvåtre där min bror gick, gick aldrig jag, eftersom jag till skillnad från han var stor. Det var nämligen bara småbarn på tvåtre. Vi stora, vi gick på femsju. Där fanns det en annan Åsa och för att skilja oss två åt, så kallades vi Stor-Åsa och Lill-Åsa. Som februaribarn var det jag som var den stora Åsan och det passade ju bra, eftersom jag redan var stor. Jag var tillochmed storasyster.

Femsju var Ullas värld. Det var hon som regerade där. Hon var snäll och stor och hade ett bullrigt skratt som vi ofta hörde. Men hon kunde också vara sträng och då lärde vi oss att det var smart att göra som Ulla sa. Hon hade humor och det märktes på jättemånga sätt, till exempel när vi skulle sjunga med en av de andra fröknarna, Barbro, som hade långt rött hår och en jättestor mage som fröknarna sa att det fanns en bebis i. När vi sjöng ”Tänk om jag hade en liten, liten apa, Umpa, Umpa fallerallera…” så lekte Ulla apa i bakgrunden.  Jag och min bästa dagiskompis som hette Jesse återkom ständigt till en lek där vi var vrålapor… Detta var på den svartvita tiden, då även Jan Lindblad framstod som grådaskig, men vi hade inspirerats av apornas vighet och slängde oss också i ett speciellt klätterträd i skogen vilt vrålande, så som vrålapor gör, för det hörde man ju på namnet. Klätterträdet fick man absolut under inga omständigheter gå till, för det låg långt ut i skogen, nära stupet ner mot Tumba, alltså gick vi förstås till klätterträdet när Ulla vände ryggen till. Jag var inte något busigt barn, så detta är kanske det enda buset jag kan minnas att jag gjorde. Man hade vacker utsikt över det tomma fältet som låg mellan Storvreten och Nackdala där jag själv bodde. Bakom villorna i Nackdala låg getingberget, ett JÄTTEHÖGT berg som jag och pappa och min bror brukade bestiga på helgerna. Det var ungefär lika högt som Åreskutan, som vi hade besökt förra sommaren. Typ, alltså…

När jag och Jesse hade tittat klart på utsikten drog vi oss tillbaka till dagis, genom hasselsnåren, för vrålapor måste ju vara försiktiga, så de inte blir upptäckta av människor. Ofta var vrålaporna så hungriga att de följde med dagisbarnen in för mellanmål… Ulla bjöd på cyklamatkräm. Den var aprikosfärgad och smakade jättegott och trots att vi frågade om det inte var aprikoskräm, så vidhöll Ulla att det var cyklamatkräm. Det här var på den tiden då Björn Gillberg tvättade sin skjorta i Prädd (= gräddersättning i pulverform som jag för övrigt brukade äta direkt ur burken i smyg). I efterhand har jag förstått att Ulla hört på nyheterna om någon giftskandal om kräm som innehöll farliga beståndsdelar. Till cyklamatkrämen åt vi smörgås med raketost. Osten skar fröknarna av med hjälp av ett snöre. Den smakade oändligt gott och skulle jag hitta en ost som smakar så, vore det toppen.

Man fick inte bestämma själv var man skulle sitta! Vid mitt bord satt alla vi som var äldst, vi som var stora och snart skulle börja skolan. Ninni, Per, Anette, Julia, Jesse och jag. Innan maten fick en av oss följa med och hämta matvagnen hos vår grekiska kokerska. På vägen passerade man IA, integreringsavdelningen, där det fanns barn som inte var riktigt som vi, men nästan, sa fröknarna. Vi dukade fram och så åt alla barnen och sedan var det någon annans tur att plocka av disken och hjälpa till att torka bordet. För varje syssla vi gjorde, fick vi en guldstjärna som klistrades upp på ett schema på väggen, där man kunde räkna alla stjärnor som var och en hade fått. Fröknarna sa att när alla hade fått fem stjärnor, så skulle vi åka till Åbo. Detta var 1974. Jag har aldrig, vid någon jämförelse med någon annan som gått på dagis, hört talas om att någon dagisgrupp har åkt till en så avlägsen plats som ett annat land. Än idag har jag inte klart för mig om det var så att våra föräldrar betalade resan eller om kommunen gjorde det… i god tid före resan fick vi färga egna T-shirts i batik och skriva våra namn på dem, utifall att vi skulle komma bort på båten eller i Åbo. Sedan delades vi in i tre grupper och jag och Jesse och Julia skulle sova i samma hytt som fröken Liselotte. Det var jättespännande och jag minns att jag besökte Finland före min mamma, som vid denna tidpunkt aldrig varit där. I åbo fanns det fängelsehålor i Åbo slott! Tur att vi inte blev kvar där, sa Ulla.

Eftersom min pappa är lärare så var jag tyvärr tvungen att gå hem först av alla väldigt många dagar under dagistiden. Det var inte alls kul. Det var ju på eftermiddagarna som man skulle få gå över till fritids. På fritids fanns flera detaljer som gjorde världen lite mera spännande. Först var det förstås alla de jättestora barnen, de som redan gick i skolan, men sedan var det också så att Ametisten hade en Ulla till… Denna Ulla jobbade på just fritids och med sig dit varje dag hade hon sina hundar, Buster och Bamse, två fantastiska individer av rasen Old English Sheepdog. Detta var innan någon kunde stava till pälsdjursallergi. På fritids fanns också marsvinet Nisse, som man fick ta ut och klappa om man var försiktig. En dag på dagis hade Nisse fått ungar. DÅ fick ”han” ett nytt namn, Åsa-Nisse… på fritids var jag de allra sista timmarna på dagen, om t ex pappa hade konferens i skolan, för då kunde han inte hämta mig så tidigt. Då fick man se på TV, på ett Tv-program halvfem med Hatte Furuhagen. Barnens Bio hette det. Alla fritidsbarnen satt på golvet framför TV:n. Oftast kom pappa och hämtade när det programmet var slut och då hann jag hem för att se Hedvig och Ugglan i ”Från A till Ö”. Den hösten började jag skolan. I Tunaskolans provisorium, klass 1c, men det är en annan historia som inte passar på förskolans dag.

Den pedagogiska verksamheten på Ametisten var omfattande, kan jag se nu i ett vuxenperspektiv. Vi gjorde mycket som var bra för oss barn. Närheten till Stockholm medgav förstås en massa extra kul, men jag tror ändå att det krävs intresserad och engagerad personal för att få till det där lilla extra. Min upplevelse av min egen förskoletid och även den inblick jag fått i mina barns förskolor, är att förskolan är en fantastisk del i många barns liv. Därför tillägnar jag alla förskollärare detta #åseri. Tack till er alla, för den insats ni gör!