Månadsarkiv: januari 2018

by

Femhundrafemtonde åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

Idag är huvudnyheten i svenska tidningar att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad har avlidit. Det får mig att minnas IKEA:s roll i mitt liv. Det är märkligt vilken genomslagskraft ett företag kan ha för en alldeles vanlig gräsrot.

Möblemanget i min lägenhet består till ungefär en tredjedel är arvegods, en tredjedel är möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen är möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Det är nog ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. En stor soffa som heter Kivik var nyligen en del av möblemanget i mitt hem och i en annan del av vardagsrummet fanns en hel vägg med bokhyllan Billy. Nyligen hamnade soffan i exmakens hem och bokhyllorna med innehåll hamnade hos mig…

Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik, men även i samband med flytten nyligen då ena dottern på egen hand plockade ihop både säng och byrå i serien Malm. Trägen vinner… Namnen på produkterna i IKEA-varuhusen har vi skojat om med amerikanska vänner och en av dem skickade denna bild till mig: 

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Den största köttbullsportionen brukar locka den hungrigaste, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter gärna något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också… På vägen ut händer det att vi äter en ”stödkorv” om vi INTE har ätit i restaurangen…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om… IKEA:s spridning över världen har jag bara sett som vanlig konsument, till exempel i USA. När vi övernattat hos vänner i New Jersey har vi sovit i miljöer som kändes som hemma, eftersom möbleringen var från IKEA. Om någon skulle ta bort allt som är från IKEA i mitt hem, så skulle jag, innan jag hunnit ersätta allt, inte ha något att äta på eller med i mitt kök…inte kunna sova, eftersom golvet är kallt och hårt utan säng, madrass, täcke, kudde och påslakan… Jag skulle inte kunna laga mat på min spis förrän jag varit någon annanstans och köpt kastruller och stekpanna och inte skulle jag heller ha något att bära min smutstvätt i… Säga vad man vill, men Ingvar Kamprad har verkligen lyckats få genomslagskraft med sitt företag! Åtminstone i mitt liv…

 

by

Fivehundred and fourteenth åsic- The missing cars at IKEA in Philly

I noticed in almost every contact with my new American friends that their only connection to Sweden was that they liked the type of candy Americans call ”Swedish fish”. My first encounter with the so called ”Swedish fish” was about ten years ago when I bought some at Shoprite in the USA. When I now again got a lot of questions about ”Swedish fish” I was more and more curious about the fact that we really don’t see them much in Sweden. We rather eat a lot of other candy, for instance ”Ahlgrens bilar”, but many of us would probably spend time picking our true favorite candy at a store where we find ”pick and mix”. The answer to why there are very few ”Swedish fish” in Sweden, is to be found in the link below. Obviously this type of candy was created for the American continent and not for Sweden.

http://en.wikipedia.org/wiki/Swedish_Fish

If I would like to by my favourite Swedish candy, Ahlgrens bilar, where would I go? To IKEA, of course… So I did… But obviously they sell large quantities of ”Swedish fish” and the SWEDISH candy ”Ahlgrens bilar” were nowhere to be found in the store. Peculiar, since the candy cars are VERY popular in Sweden and would be, too, in America, if only the Americans had a chance to find them…

Ahlgrens_bilar_2.jpg (2048×1536)

Let’s hope @IKEA starts selling @Ahlgrens bilar at the Philly IKEA from now on! I am sure that 400 kids from a school in NJ will be very happy to buy them! I would too, when I return one day!

 

 

 

by

Femhundratrettonde åseriet- Vintern är borta! Vilken BLÅSNING!!

Vintertid njuter jag av snön och tycker att det hör årstiden till att vi går omkring i en vit och fluffig värld som skänker ljus i tillvaron!  Januari och februari är de två månader på året som jag vanligtvis uppskattar mest av alla. Just januari kan vara krispigt kall och den bleka solen kämpar med att försöka värma upp snökristallerna på tallgrenar och i grantoppar.

Vinterhimmel på Högberget, #asaole

Igår morse när jag stretade uppför trapporna till jobbet, hade snösvängen ännu inte varit framme och jag tror att förste man på plats hade fått pulsa, medan vi efterföljande kunde följa i hens fotspår utan att snön smög sig ner i skoskaftet…

‘

När jag i godan ro sippade på mitt kvällste började jag ana ugglor i mossen, eftersom jag hörde vinden vina betänkligt… Jag satt där INOMHUS och mindes dagar då jag varit i fjällvärlden och vinden varit riktigt besvärlig. Men ETT härligt minne från vind+fjäll har jag verkligen! Den gången åkte jag på tur i en uppförsbacke med vinden i ryggen. Min anorak blev mitt segel när jag med utbredda armar kunde glida i UPPFÖRSBACKE med vindens hjälp. Vän av ordning undrar förstås hur det gick på vägen ner… Jag fick kämpa… trots att det var nedförsbacke fick jag staka ordentligt för att komma nedanför trädgränsen i lä igen.

Att vädret har sådan betydelse för mig, och för många andra i vårt land, tror jag hänger samman med att det är så oerhört ombytligt. Idag på morgonen, 23 timmar senare än gårdagens pulsande, hade jag nästan klarat samma promenad i flipflops… Snön var borta!

 

by

Femhundratolfte åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. Läs gärna det #femhundraelfte åseriet!

Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att det finns en tjänst som datalärare åt mig i stället. Rektor tycker att jag passar in i kollegiet på den aktuella skolan och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Rektor vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

 

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och erbjuds dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.

 

  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

 

by

Femhundraelfte åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Några av mina upplevelser från intervjutillfällen kan du läsa i #femhundratolfte åseriet.