Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

Annonser

Femhundraartonde åseriet- Fyra år

Det har gått fyra år sedan jag bestämde mig för att skriva om mitt yrke som lärare från ett inifrånperspektiv. Anledningen var att jag tyckte att skolfrågor fick för lite eller för ensidig uppmärksamhet i media.

Med tiden insåg jag att det fanns andra ämnen som jag gärna ville skriva om. Därför har bloggen levt upp till min ambition om att vara en samling åserier… Texter från mitt perspektiv, utan större krav på formen än att de passar som ”text som Åsa har skrivit”.

Läraren… min vardagsroll, har tagit mycket tid av mig och det återspeglas här, förstås.

Att skriva är för mig ett sätt att tänka… Med våren kommer lusten att tänka tillbaka! Snart kommer också lusten att blogga…

#gåspennans tid #asaole, #En hand håller i en gåspenna, #www.asaole.com
#åserier, #åseriklipp

Five hundred and seventeenth asic- Four years…

Time is in many ways a very interesting phenomenon. No matter how hard we try to define it, we find ourselves lost in the relativity of time. What one person finds boring and time consuming may be interesting to someone else to the point where she loses the sense of time.

I started this blog four years ago. I started it because Sweden had a major election for the Parliament in 2014 and I thought it would be a great idea if I shared a few thoughts on teaching for the upcoming election. From my point of view, many journalists lacked the inside perspective from teaching and my contribution would thus be important.

An interesting and intriguing hobby started off… And not only did I write about teaching, but also various other topics.

Now, four years later, round 54,000 people have read my posts. I was more energetic in my writing in the beginning, but this year, 2018, we have another general election, so who knows? I may start writing more eagerly again… 😉

Fivehundred and sixteenth Asic- The Need for The Good Example in Times of Trouble

Migration is not a new phenomenon. People migrated thousands of years ago both abroad and within national borders. Despite the many negatively written articles lately, there are good examples that need to be acknowledged!

I once read in SvD (Svenska Dagbladet) about a small community in the middle of Sweden, where the new migrants were as many as the original inhabitants, but the people in Åre manned up and contributed volunteerly for the group of immigrants. Åre is very far away from the bigger cities. In a small community like Åre, connections between representatives of different authorities may be closer and I guess people in a small village also know each other quite well. When a busload of immigrants arrive, it may cause somewhat chaos for a short while, but true friendship in the local community is crucial. According to the article, people all contributed in their own different fields of society to help the immigrants as smoothly as possible. Today, not even two years later, the Åre society is profoundly changed in many positive ways.

I think, on a national level, when Sweden welcomed many of the refugees who had fled thru Europe in the fall of 2015, that was the only decent thing to do under those extreme circumstances. In my profession I meet many of them now, two years later and guess what? Many of the refugees who have been here less than three years, in fact cope quite well in their new lives in the wintery and snowy northern country of Sweden. My teaching subject is Swedish as a Foreign Language and I meet my students after they have passed the compulsory level and head on to higher levels of Swedish.

I cannot stress enough how rewarding it is to teach adult immigrants and share their stories about life. They learn Swedish, search for jobs and they dream of a home of their own and later a reunion with their family. Thoughts of the past, traumatic memories and losses may slow down the pace in which they learn to cope in their new environment, but despite very emotional events prior to their current situation, most of them are working hard to achieve their goals. In the long run, I think we all try to make the best of every situation despite hardships and trouble we pass along the way, at least that is what my students prove to me over and over again, every day in school.

Femhundrafemtonde åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

Idag är huvudnyheten i svenska tidningar att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad har avlidit. Det får mig att minnas IKEA:s roll i mitt liv. Det är märkligt vilken genomslagskraft ett företag kan ha för en alldeles vanlig gräsrot.

Möblemanget i min lägenhet består till ungefär en tredjedel är arvegods, en tredjedel är möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen är möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Det är nog ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. En stor soffa som heter Kivik var nyligen en del av möblemanget i mitt hem och i en annan del av vardagsrummet fanns en hel vägg med bokhyllan Billy. Nyligen hamnade soffan i exmakens hem och bokhyllorna med innehåll hamnade hos mig…

Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik, men även i samband med flytten nyligen då ena dottern på egen hand plockade ihop både säng och byrå i serien Malm. Trägen vinner… Namnen på produkterna i IKEA-varuhusen har vi skojat om med amerikanska vänner och en av dem skickade denna bild till mig: 

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Den största köttbullsportionen brukar locka den hungrigaste, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter gärna något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också… På vägen ut händer det att vi äter en ”stödkorv” om vi INTE har ätit i restaurangen…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om… IKEA:s spridning över världen har jag bara sett som vanlig konsument, till exempel i USA. När vi övernattat hos vänner i New Jersey har vi sovit i miljöer som kändes som hemma, eftersom möbleringen var från IKEA. Om någon skulle ta bort allt som är från IKEA i mitt hem, så skulle jag, innan jag hunnit ersätta allt, inte ha något att äta på eller med i mitt kök…inte kunna sova, eftersom golvet är kallt och hårt utan säng, madrass, täcke, kudde och påslakan… Jag skulle inte kunna laga mat på min spis förrän jag varit någon annanstans och köpt kastruller och stekpanna och inte skulle jag heller ha något att bära min smutstvätt i… Säga vad man vill, men Ingvar Kamprad har verkligen lyckats få genomslagskraft med sitt företag! Åtminstone i mitt liv…

 

Femhundratrettonde åseriet- Vintern är borta! Vilken BLÅSNING!!

Vintertid njuter jag av snön och tycker att det hör årstiden till att vi går omkring i en vit och fluffig värld som skänker ljus i tillvaron!  Januari och februari är de två månader på året som jag vanligtvis uppskattar mest av alla. Just januari kan vara krispigt kall och den bleka solen kämpar med att försöka värma upp snökristallerna på tallgrenar och i grantoppar.

Vinterhimmel på Högberget, #asaole

Igår morse när jag stretade uppför trapporna till jobbet, hade snösvängen ännu inte varit framme och jag tror att förste man på plats hade fått pulsa, medan vi efterföljande kunde följa i hens fotspår utan att snön smög sig ner i skoskaftet…

När jag i godan ro sippade på mitt kvällste började jag ana ugglor i mossen, eftersom jag hörde vinden vina betänkligt… Jag satt där INOMHUS och mindes dagar då jag varit i fjällvärlden och vinden varit riktigt besvärlig. Men ETT härligt minne från vind+fjäll har jag verkligen! Den gången åkte jag på tur i en uppförsbacke med vinden i ryggen. Min anorak blev mitt segel när jag med utbredda armar kunde glida i UPPFÖRSBACKE med vindens hjälp. Vän av ordning undrar förstås hur det gick på vägen ner… Jag fick kämpa… trots att det var nedförsbacke fick jag staka ordentligt för att komma nedanför trädgränsen i lä igen.

Att vädret har sådan betydelse för mig, och för många andra i vårt land, tror jag hänger samman med att det är så oerhört ombytligt. Idag på morgonen, 23 timmar senare än gårdagens pulsande, hade jag nästan klarat samma promenad i flipflops… Snön var borta!

 

Femhundratolfte åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. Läs gärna det #femhundraelfte åseriet!

Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att det finns en tjänst som datalärare åt mig i stället. Rektor tycker att jag passar in i kollegiet på den aktuella skolan och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Rektor vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

 

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och erbjuds dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.

 

  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.