Femhundratjugonde åseriet- En stunds uppfriskande språkbad på kvällskvisten…

När jag läser en riktigt bra bok vill jag tipsa andra om läsupplevelsen. Vi har alla olika uppfattning om de böcker vi läser. Det skapas en relation mellan läsaren och bokens text, eftersom vi ju associerar medan läsningen pågår. Eftersom varje människa är unik, blir alltså läsupplevelsen också det… Vi väver samman vår läsupplevelse med bokens text, men vi fastnar för olika detaljer i en läst text och vi har olika känslor och uppfattningar med oss i vår erfarenhetsbakgrund. Det som händer när man läser är beforskat och för den som så önskar finns säkert mycket intressant att inhämta i vetenskapliga artiklar och avhandlingar inom ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att den subjektiva läsupplevelsen ändå, trots att den är just subjektiv, kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Den bok jag för tillfället vill samtala om med någon som har en annan kulturbakgrund än jag själv, är boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. För att få till stånd det där samtalet, har jag nu lånat ut boken till en person som kommer att känna igen sig i många av bokens skildringar. Jag ser fram emot samtalet om boken!

Historiska händelser i Mellanöstern, med utgångspunkt från konflikten mellan israeler och palestinier är bokens epicentrum, men det är inte så tråkigt som det låter. Morgon i Jenin är en berättelse om en familj i flera generationer, där alla livets glädjeämnen och sorger beskrivs så målande att man upplever att man känner karaktärerna personligen. Samma sak gäller för platser, miljöer och händelser. Man känner att man är ”på plats” och ”upplever”. Personligen föredrar jag faktauppgifter klädda i romanform, så länge som man upplever att man kan lita på författarens omdöme vad gäller källhantering.  Läsaren behöver få upplevelsen att det boken skildrar stämmer väl överens med vad som verkligen hände. Susan Abulhawa  har förtjänstfullt lyckats väva en berättelse som aldrig känns som en historiebok eller som en tråkig nyhetsuppdatering och hon redovisar dessutom källorna i slutet av boken. Abulhawas berättande ger insikter om vad det kan vara för mekanismer som styr människor som är inbegripna i terrorhandlingar. Vidare lyckas hon förmedla de många känslor av sorg och vanmakt som följer i krigets och konfliktens spår.

Under en cykeltur på kvällskvisten när jag skulle överlämna boken hamnade jag i en trevlig pratstund med en grupp människor, som alla talar arabiska, även om endast några av dem har palestinsk bakgrund. För mig är arabiska  ett språk jag har hört tillräckligt mycket för att kunna känna igen vissa ord och uttryck och en gång i framtiden kan jag kanske yttra några fraser också…

Den ömsesidiga nyfikenheten som uppstod oss emellan var härlig! Huvudet är nu fullt av frågor, som jag ska ställa en annan gång om vi ses igen. De hade också frågor och den språkliga förhandling som uppstod gav möjlighet att prata om språkliga strategier… Hur lär man sig ett språk? Hur gör ni? Hur gör jag? Vad innebär det att inferera (= läsa mellan raderna). Mobilerna åkte fram och ord översattes och jämfördes. Någon slog på ljudet och lyssnade på mobilens upplästa version av ett ord. Vi pratade om betydelser av olika synonymer.

Någon summerade kvällen genom att berätta att ungefär 60% av konversationen hade gått att förstå. Det gjorde mig glad! Den personen hade suttit tyst efter att inledningsvis ha meddelat att det var svårt att själv tala svenska, men att det är nyttigt att träna sig på att förstå språket när någon annan talar det.

Någon i gruppen tyckte att det var roligt att få möjlighet att prata och uttryckte att det vore bra om jag kunde komma en gång i veckan och stanna en timme eller två. Jag kände mig jättesvensk när jag svarade ”kanske” och ”vi får se”. Orsa kompani lovar ingenting bestämt…

Men jag fick mersmak och vill gärna träffa dem igen! ❤

Annonser

Etthundrasjuttioåttonde åseriet- OM jag hade kunnat arabiska, min avslutande kommentar

I förrgår läste jag en artikel i Aftonbladet om en grupp flyktingar som bussats till Viskan utanför Sundsvall, men vägrade gå av bussen. Denna händelse föranledde att jag skrev en text med titeln #Om jag hade kunnat arabiska,  som jag även publicerade här på min blogg som #det etthundrasjuttioåttonde åseriet. Ni var många som läste och delade min text. Texten har fått stor spridning på nätet och jag har fått mycket feedback på det jag skrev. Tack för det! ❤

Från mitt perspektiv var den uppkomna situationen i Viskan orsakad av ett informationsglapp mellan migranterna och Migrationsverket och /eller andra inblandade myndigheter. Nu har det löst sig, på så sätt att människorna i bussen har gått av och tänker stanna där Migrationsverket har tänkt att de ska vara under en tid framöver. Expressen skriver i en artikel idag att de personer som funnits ombord på bussen i Viskan har bett svenska folket om ursäkt.

Förhoppningsvis kommer Migrationsverkets rutiner för information gradvis förbättras så att det inte råder några som helst tvivel om vad som gäller för migranterna och deras resor till olika anläggningar i vårt land. Information är viktigt för allas skull.

Etthundrasjuttiosjunde åseriet- OM jag ändå kunde arabiska!

I ett vanligt facebookinlägg skrev jag nedanstående text, men vissa läsare ville gärna dela den utan att den kopplades samman med den artikel i Aftonbladet som jag hade kommenterat. Här kommer därför min text i ett åseri.

OM jag hade kunnat arabiska så hade jag lånat bussens mikrofon och börjat så här:

‪#‎Välkomna‬ ut ur bussarna, så att vi kan få förklara hur vi tänkte oss det hela!

OM jag hade kunnat arabiska skulle jag gärna ha berättat följande på VARJE buss där man inte vill gå av: ”Sverige är ett land med väldigt få storstäder. De få storstäder vi ändå har, är alla betydligt mindre än de städer du är van vid ifrån ditt hemland. I de tre största städerna i vårt land är det lång bostadskö och många ungdomar som kommer ifrån landsorten skulle väldigt gärna vilja flytta dit, men har väntat tålmodigt i bostadskön. De väntar i sina småkommuner runt om i landet.

OM jag hade kunnat arabiska skulle jag också ha försökt vädja till bussresenärernas kunskapstörst om det nya landet. Jag skulle på arabiska ha sagt:

När ni som helt nya i vårt land inte tar reda på hur det är här, innan ni börjar ställa krav på att få bo i storstäderna, så kan det leda till att människor som gärna vill bidra till en fristad för er, funderar över ert ställningstagande och kanske tycker att ni är otacksamma.

Om jag hade kunnat arabiska skulle jag även ha förklarat en annan detalj:

De platser ni skjutsas till med buss, är platser där det redan bor svenskar. De har också väldigt långt till sjukhus, stormarknader och framförallt har de väldigt långt till de där storstäderna ni gärna vill bo i. Men de kan allt om hur det är att leva på landsbygden. I många små samhällen på landsbygden finns chansen att lära känna ortsbefolkningen runt knuten, men i storstaden kan det vara så att du som ny i vårt land hamnar i ett område där det finns sämre möjligheter att träna svenska på ett naturligt sätt och den svenska kulturen kanske du endast möter via media.

I många småkommuner ute i landet, precis som i de där storstäderna, finns OCKSÅ landsmän till er, som kom för flera år sedan. OM ni går ur bussen, så kanske hjälpen att finna en meningsfull tillvaro kan finnas närmare än ni tror, eftersom de som kom förut vet mycket om hur vårt samhälle fungerar och kan svara på alla era frågor om sådant som känns obekant och märkligt.

OM jag hade kunnat arabiska skulle jag också ha frågat om det finns något de vill få förklarat för sig, för jag hoppas och tror att detta med bussarna och att människor inte vill gå av, handlar om ett informationsglapp av något slag. OM det är så att man fått falska förhoppningar om att hamna i någon av storstäderna, så måste det gå att informera om att så inte är fallet. OM man har fått uppfattningen att en framtid i Sverige är bättre om man kommer till en storstad, så kan även DET vara något att diskutera.

OM jag ändå hade kunnat arabiska…

 

Vill du läsa fler av mina #åserier? I så fall hittar du dem på min webbsida: http://www.asaole.com.