Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

 

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods sommaren 2016.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen!