Månadsarkiv: december 2017

by

Femhundrationde åseriet- Peter Tjajkovskijs Nötknäpparen

En viss typ av musik är återkommande inspirerande för mig! Så är det med Peter Tjajkovskijs musik, nästan oavsett vilket verk jag tänker på. Musiken går att lyssna aktivt på och njuta fullt ut om man till exempel är på plats på Operan eller Konserthuset, men det är fullt möjligt att njuta av någon av de många möjligheter som finns på internet nuförtiden.

Har du mycket tid, så kan du se föreställningen Nötknäpparen från Kungliga Operan till exempel. Den kopplar samman Peter Tjajkovskijs musik med Elsa Beskovs sagovärld om Petter och Lotta och tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. En jättefin balett.

Men om man ser en dansföreställning online och måste gå iväg en stund och göra något, så kan man ÄNDÅ njuta av den fantastiska musiken i bakgrunden av de där göromålen.. 😉

Nötknäpparen

Jag noterade att man även kan njuta av en annan tolkning av Nötknäpparen om man väljer bland SVT:s utbud. Inledningen med publikvärden var underhållande också! 🙂

Nötknäpparen i Dansens Hus tolkning

Nåväl…

Oavsett vilken tolkning man väljer är grunden ändå Peter Tjajkovskijs musik! Vackert! ❤

by

Femhundranionde åseriet- The same Procedure as Last Year, James!

När jag var liten var det flera av årets helger och traditioner som från år till år var i stort sett identiskt lika. Självklart hade det flera förklaringar, men en av förklaringarna var den koppling till TV som fanns i flera firanden. Under nyårsafton fanns det mycket att ändra på, hit eller dit, men just att se Grevinnan och betjänten, var inte förhandlingsbart i den vänkrets där vi firade nyår. Man la upp planeringen så att det skulle passa med tidpunkten för sändningen, helt enkelt.

Grevinnan och betjänten

Jag kan fortfarande roas av hur James blir allt mer berusad och till slut inte riktigt klarar den svåra uppgiften att skåla med grevinnan och förstås väntar jag med spänning på vilket av varven som innehåller de många karakteristiska kännetecken som utgör det där lilla extra. Han förställer rösten, han dricker ur vasen, han snubblar och svär…Alla vi som tittade läste med i de olika repliker som May Warden och Freddie Frinton yttrar i sina roller som Grevinnan och hennes betjänt. Än idag tycker jag att det har ett stort underhållningsvärde att se sketchen, men det är inte längre lika viktigt att avbryta allting annat för att se den.

Har TV samma makt nu som förr? När jag skrev om TV på julafton, kommenterade jag svenskarnas TV-vanor. Jag tror att vi som grupp var med likriktade förr. I takt med att vi fått tillgång till allt fler TV-kanaler gör vi inte längre samma prioriteringar när vi väljer i programutbudet. När jag var liten så var det självklart i just min vänkrets att välja Grevinnan och betjänten, för att det ingick i den officiella utsändningen av nyårsfirandet.

På samma sätt såg man följaktligen tolvslaget från Skansen, när frusna körsångare, länge under ledning av Gustaf Sjökvist, huttrade sig igenom ”Sverige, Sverige” av Verner von Heidenstam med musik av Vilhelm Stenhammar. Hur långt man vill backa minnet beror ju på, men jag minns Georg Rydeberg och Jarl Kulle från mina nyårsaftnar som barn, när de med stor emfas deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan. Kvinnor som Margaretha Kroook och Malena Ernman har också tagit sig an dikten. Malena Ernman hade under 2015 stått upp för den svages kamp emot den starke och därför kändes hon som en självklar förebild när det gäller att byta bort ”det gamla” mot det nya som år 2016 kunde bidra med. Denna gång är det Krister Henriksson som med diktens hjälp tar oss med in i det nya året.

Som liten minns jag hur man försökte hänga med i diktens inledning. Behöver du tjuvträna? Här är den (källa; wikisource.org/wiki/Nyårsklockan):

Alfred Tennyson.

Nyårsklockan.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

[ 172 ]

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar
och forngestaltningar af split och kif.
Ring in ett ädlare, ett högre lif
med bättre syften, mera rena lagar.Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, afundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

[ 173 ]

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!Ring in den tid, då andarne befrias
ur själfviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
1889.
by

Femhundraåttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

by

Femhundrasjunde åseriet- Ett julkort eller två…

När jag var ung jobbade jag några år i Posten. Från början var det så att jag var less på att plugga efter gymnasiet och ville jobba och tjäna pengar. ”Alla andra” hade kontakter och kunde snabbt på jobb, men jag kände ”ingen”. Nuförtiden påminner mina elever mig om att Arbetsförmedlingen inte alls är det självklara sättet att få jobb i Sverige. Man måste ha kontakter, säger de. Nej då! säger jag. Men när jag nu drar mig till minnes min egen väg in på arbetsmarknaden så var det ju precis via kontakter som jag fick mina jobb, alla utom ett. Det första jobbet var ett svartjobb (och det är nog preskriberat nu, hoppas jag). Det var ett tvåtimmars städjobb en gång i veckan som jag tog över efter en kompis. Utan henne, inget jobb. Nästa jobb var som cafeteriabiträde på Falu lasarett också via kontakter, eftersom pappa kände någon som kände en som…

Men sedan sökte jag jobb själv. Det var också ett städjobb, men på ASAB. Det fick jag på mina ”meriter” från svartjobbet… När jag gått ut gymnasiet så ville jag förstås inte bo kvar i lilla Falun. Därför beklagade jag mig högljutt över att mina föräldrar inte kände någon som kunde fixa jobb åt mig i Stockholm. Den dagen när jag klagade som allra mest satt vi till bords tillsammans med vänner till mina föräldrar. Vilken typ av jobb menar du att du inte kan få genom dina föräldrars kontakter då? undrade mannen i det besökande paret. Jag menar ALLA jobb! sa jag indignerat. Då svarade han att han jobbade på Postens personalavdelning och att jag i princip kunde välja mellan att antingen jobba som brevbärare eller som lokalvårdare på något av de många postkontor som fanns i Stockholms Södra Postregion. Jag blev alldeles tyst.

Jag trodde mig inte om att klara ett jobb som brevbärare, så jag blev lokalvårdare. Under mitt år på Posten Hägersten 1 på Hägerstensåsen och Hägersten 4 i Västertorp lärde jag mig massor om hur det är att jobba hårt. Lokalvård är inte något latmaskgöra. Efter en tid när jag ibland lyssnade på postiljonerna på avgående märkte jag att det var väldigt stor skillnad mellan de som varit i Posten i hela sitt liv och de som börjat nyligen. Speciellt en postiljon som snart skulle gå i pension, frågade mig en dag varifrån jag kom. Jag sa Falun, men att mina föräldrar var ifrån Dala Husby och Garpenberg. Då räknade han upp en lång rad gamla nedlagda järnvägsstationer där han åkt tåg och sorterat post. De yngre grabbarna bara gapade. En av dem sa; ”Var ligger Falun?” Jag försökte förklara att det är ju den staden där Skidspelen går av stapeln. ”Jaha,  i NORRLAND!” svarade han då. De yngre hade snabbt tränat upp det där typiska handlaget som en skicklig handsorterare har, nämligen att sikta och träffa exakt rätt postsäck en bra bit bort utan att göra fel, men i geografi vann alltid de äldre.

Just före jul så kom det ett stort antal extraanställda. De flesta var skolungdomar eller studenter. De kallades allmänt för ”tomtenissarna” eftersom deras främsta uppgift var att hantera julposten, den som fick ta tre dagar i anspråk och inte skulle fram med A-post. De sorterade oändliga mängder julkort och roligast var när det sedan var färdigsorterat och brevbärarna snart skulle ut på sina turer för att dela ut post till hushållen. Just julkort är ofta ofullständigt adresserade av någon anledning. Det kunde stå ”Anna Larsson i trappuppgång 2 nere i backen, Hägersten” och då ropade den postiljon som hade ett sådant julkort, så att alla kunde höra: ”Är det någon som har en Anna Larsson på sin tur? Bor hon i en backe?”

Senare när jag själv bodde i en liten stuga på Elsborg i Falun fick jag själv en sådan försändelse och mindes de många tomtenissarna och brevbärarna på Hägersten 1. ”Till Åsa i en röd liten stuga mitt emot Folkets Hus, Falun”. Såhär i juletider skickar jag en kram till alla de som kämpar för att vi ska få fram våra julkort och paket i tid. Det är en stressig tid, som lyckligtvis snart är över för den här gången.

Jenny Nyströms julkort

by

Femhundrasjätte åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min man Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

by

Fivehundred and fifth åsic- Saint Lucia brings the Light in the Dark!

Lucia-13.12.06.jpg (874×691)

Saint Lucia or Saint Lucy of Syracuse, from round 300 AC, is today’s protagonist in many different settings… The legend says that Saint Lucia was born in Italy in Syracuse. She was of noble family, but since her father had died Saint Lucia and her mother didn’t have any other solution to support themselves but for the young Lucia to marry a rich man. Lucia, however, had already dedicated her heart to God and did everything in her power to prevent a marriage. According to the legend, Lucia’s eyes were very beautiful. She even tore her eyes out and gave them to one of the men who came to propose, because she wanted to discourage the man. When Lucia was buried her eyes had been restored through miracle and that was also why she was honored as a Saint during the Middle Ages (1).

Why would a country like Sweden celebrate a saint from Italy, you may think? In the winter Sweden and the other Nordic countries long for the summer not only because of the cold and snowy winter, but also because of the darkness. Saint Lucia is celebrated every year the 13th of December and in Sweden the tradition is still very important for Christmas celebration. Many of the traditional songs are sung not only the 13th, but also during Christmas.

Lucia processions are organized all over Sweden and throughout all different sectors in the society. Kids celebrate in pre-schools or schools and adults celebrate if they are choir members for instance. Many towns or cities i Sweden have their own Lucia processions and on TV they show the official Lucia show of the year.

As a young girl I was in my first Lucia procession when I was a few years old. As a teenager I started to sing in a girls choir called Bjursåsflickorna. We gave many Lucia concerts every year. One of the years we were asked to perform at a dinner in the Royal Castle in Stockholm. It was very exciting and a memorable moment. Princess Madeleine who is now a Mom herself, was climbing on the chairs and crawling under the table and was quite an active little girl at the time. The very same choir also performed a traditional Lucia concert at Lugnet’s sports stadium in April… We were pretending it was winter, because of some honorable guests from the International Olympic Comittée. One of them was the chairman at that time, Juan Antonio Samaranch. The idea was for us to sing to bring the Olympic Winter Games to Falun… Obviously that was a  mission impossible. Falun lost.

Singing for Lucia in strange places seemed to be one of the habits of this choir. I remember we even sang in the Falu Copper Mine, in almost complete darkness and with the damp vitriolic scent in our noses, helmets on our heads and just a candle to light our way down there. Very exciting and completely unique at that time. I know that later on, many other choirs have sung in the copper mine, too. Nowadays I come across Lucia processions ”by accident”, like for instance today when I visited the shopping mall Kupolen in Borlänge, or when students at school perform. I have also accompanied my own children on different occasions, but for myself, I would say my celebration of the Saint Lucia is found in memory lane…

Before I let you go, let’s just glance at a picture of a typical saffron bun, called ”lussekatt” in Swedish.

#lussekatter, #asaole

But hey… Why invent the wheel??? Please check this link from youtube in order to finally understand this topic!

http://en.wikipedia.org/wiki/Saint_Lucy

by

Femhundrafjärde åseriet- Finland och jag…no niin!

Vårt grannland i öster, de tusen sjöarnas land… Ofta när jag önskar mig en resa någonstans i främmande land, så funderar jag starkt på att åka bil i det sjörika grannlandet och uppleva den finska naturen, såsom den beskrivs i till exempel ”Harens år” och andra böcker av Arto Paasilinna. Jag ser för mitt inre öga ändlösa vägar i kanten av vidsträckta myrar fulla av hjortron. Jag ser solnedgångar i sjöar och oändliga barrskogar… Hittills har resan aldrig blivit av. Kanske en gång i framtiden att jag övertalar någon finsktalande vän, som kan tänka sig att bila med mig via Haparanda… I så fall ska vi skråla ikapp till bilstereon på högsta volym med Arja Saijonmaa eller M A Numminen, för någon annan musik som är på RIKTIG finska kan jag förstås inte sjunga med i.

Många gånger har jag roats av hur man skojat om det finska, det måste jag medge…till exempel när Galenskaparna och After Shave skildrar en typisk finsk långfilm, där eländes eländes elände är det återkommande temat mellan alla ”Perkele” och den enda ”färg” som finns i filmen är grå… Eller som när brorsan var i Finland på en jobbresa och de skojade med varandra, finnarna och han… Sista dagen fick brorsan en tallrik med blommönster och en flaska Koskenkorva för att kunna göra en typisk finsk ”sommarsoppa” när han kom hem till Sverige igen…

Jag hoppas att det in Finland finns liknande skämt på bekostnad av oss svenskar…!

Kanske är jag en typisk smygfinne? Jag bastar väldigt gärna och länge… Min favoritreklam är den från K-Rauta… Jag älskar de tjärpastiller man köper på finlandsfärjorna och jag kan fullständigt föräta mig på finsk lakrits. Och faktiskt:

Finska är ett språk jag gillar att öva mig på… No niin? 🙂

Genom åren har jag ibland lyssnat på Uutiset på radion för att försöka förstå vad nyhetsprogrammet handlar om och sakta sakta kan jag snappa upp något enstaka ord som jag tror att jag förstår… Jag kan också lyssna på den musik som radion spelar i den finska halvtimmen och fundera över vad texterna handlar om… Galet? Ja, absolut! Men jag är språklärare till yrket och gillar att försöka förstå även språk som inte liknar mitt eget. Men efter många försök är det endast några få fraser som har fastnat på allvar, som enklare hälsningfraser och det bekväma noniin…som går att applicera på de mest märkliga sätt… Vi borde också ha ett no niin, men det närmaste jag kommer i tanken är möjligen ”eller hur?” som går att uttrycka både positivt och negativt med hjälp av överdriven intonation och sarkasm i rösten.

no niin

De finländare jag träffat genom åren, utstrålar alla SISU, den där säregna kämparglöden och inställningen att aldrig ge upp, oavsett vad som händer. Genom reklamsnuttar som K-Rauta, där hjälten klarar allt, oavsett temperaturer och svårighetsgrader, spär finländska företag själva på den bilden av landets invånare… Jag har helt klart gått PÅ den där reklamen… Jag tänker att ALLA finländare är starka och klarar allt, åtminstone de finländare JAG känner! 🙂

Därför går självständigheten att koppla samman med SISU, tycker jag.  Grattis Finland!

 

by

Fivehundred and third Åsic- The Pianist of Yarmouk

This summer I had to let go of my piano when I moved from a house to an apartment. I tried to find someone who could accept it as a free gift, but in the end we had to leave it on the city dump. I felt sad and nostalgic when thinking of all the moments I’d spent with my instrument, playing or rehearsing for numerous piano lessons in the past.

This morning I was browsing the suggested documentaries on the Swedish Television channel #SVT. One of them caught my attention, first because there was a comment ”only two days left to watch this video” (So hurry up and watch it, all my friends in Sweden!), secondly because the story was about a man who played the piano. The pianist was a Palestinian, who had lived in Yarmouk in Syria and many of my adult students come from Syria. Some of them are Palestinians, too. I thought I needed this story as an example of what living in exile means, but I was also curious about the piano…

Music is a way to make contact. It is also an excellent way to express emotions. It doesn’t matter whether we mean happiness, sadness, anger or frustration. Whatever feeling or emotion we’d like to express, there is music to it! The pianist of Yarmouk found his way to deal with the war, through music. ❤

The documentary on http://www.svtplay.se is called ”Ett piano, en hjälte, ett krig” (= a piano, a hero a war). Ayham Ahmad tells his story and we follow him for a few years from the beginning of the war in Syria. He works together with his father in a wood shop, making music instruments and playing the piano. When the acts of war spreads in Yarmouk, he brings his piano to the street, in order to sing together with children, to help them focus on something positive rather than the ongoing war. Everyone of us with a heart, will be moved by the story. But those of us who has left an instrument behind for some reason, will realize there will always be solutions. By spreading the music from Yarmouk, Ayham Ahmad tells the world about the war in his own way.

The horrors of the war in Syria is a reality for people still there and also for their relatives and friends in exile worldwide. The war must come to an end! If you live in Sweden, you have access to svt.play and two more days to learn more about Ayham Ahmad and his piano:

Ett piano, en hjälte, ett krig