Femhundrafjärde åseriet- Finland och jag…no niin!

Vårt grannland i öster, de tusen sjöarnas land… Ofta när jag önskar mig en resa någonstans i främmande land, så funderar jag starkt på att åka bil i det sjörika grannlandet och uppleva den finska naturen, såsom den beskrivs i till exempel ”Harens år” och andra böcker av Arto Paasilinna. Jag ser för mitt inre öga ändlösa vägar i kanten av vidsträckta myrar fulla av hjortron. Jag ser solnedgångar i sjöar och oändliga barrskogar… Hittills har resan aldrig blivit av. Kanske en gång i framtiden att jag övertalar någon finsktalande vän, som kan tänka sig att bila med mig via Haparanda… I så fall ska vi skråla ikapp till bilstereon på högsta volym med Arja Saijonmaa eller M A Numminen, för någon annan musik som är på RIKTIG finska kan jag förstås inte sjunga med i.

Många gånger har jag roats av hur man skojat om det finska, det måste jag medge…till exempel när Galenskaparna och After Shave skildrar en typisk finsk långfilm, där eländes eländes elände är det återkommande temat mellan alla ”Perkele” och den enda ”färg” som finns i filmen är grå… Eller som när brorsan var i Finland på en jobbresa och de skojade med varandra, finnarna och han… Sista dagen fick brorsan en tallrik med blommönster och en flaska Koskenkorva för att kunna göra en typisk finsk ”sommarsoppa” när han kom hem till Sverige igen…

Jag hoppas att det in Finland finns liknande skämt på bekostnad av oss svenskar…!

Kanske är jag en typisk smygfinne? Jag bastar väldigt gärna och länge… Min favoritreklam är den från K-Rauta… Jag älskar de tjärpastiller man köper på finlandsfärjorna och jag kan fullständigt föräta mig på finsk lakrits. Och faktiskt:

Finska är ett språk jag gillar att öva mig på… No niin? 🙂

Genom åren har jag ibland lyssnat på Uutiset på radion för att försöka förstå vad nyhetsprogrammet handlar om och sakta sakta kan jag snappa upp något enstaka ord som jag tror att jag förstår… Jag kan också lyssna på den musik som radion spelar i den finska halvtimmen och fundera över vad texterna handlar om… Galet? Ja, absolut! Men jag är språklärare till yrket och gillar att försöka förstå även språk som inte liknar mitt eget. Men efter många försök är det endast några få fraser som har fastnat på allvar, som enklare hälsningfraser och det bekväma noniin…som går att applicera på de mest märkliga sätt… Vi borde också ha ett no niin, men det närmaste jag kommer i tanken är möjligen ”eller hur?” som går att uttrycka både positivt och negativt med hjälp av överdriven intonation och sarkasm i rösten.

no niin

De finländare jag träffat genom åren, utstrålar alla SISU, den där säregna kämparglöden och inställningen att aldrig ge upp, oavsett vad som händer. Genom reklamsnuttar som K-Rauta, där hjälten klarar allt, oavsett temperaturer och svårighetsgrader, spär finländska företag själva på den bilden av landets invånare… Jag har helt klart gått PÅ den där reklamen… Jag tänker att ALLA finländare är starka och klarar allt, åtminstone de finländare JAG känner! 🙂

Därför går självständigheten att koppla samman med SISU, tycker jag.  Grattis Finland!

 

Annonser

Tjugosjätte åseriet- Sanna SISU på skidutflykten

Det är självklart att elever har olika utgångspunkter för sitt lärande. Min målgrupp är vuxna invandrare från världens alla hörn. De har olika skolbakgrund och har dessutom haft olika lång väg till sin nuvarande litteracitet. För mig blir det för varje dag alltmer tydligt vad dessa elever har med sig i sitt bagage och hur det i sin tur påverkar lärandet på olika sätt. Inledningsvis kan vi jämföra med mina elevers egna barn. Deras barn kommer som nya i den svenska skolan och beroende på om de kommer redan före skolåldern eller en bit upp i åren, så har de olika lätt att ta till sig språket, rent lingvistiskt. Det finns gott om forskning på det här området, som jag kan återkomma till i ett annat #åseri, men nu vill jag dela med mig av min egen erfarenhet.

När under tidigare år undervisat barn i svenska som andraspråk, så har de haft två tydliga fördelar i lärandet: Dels får de snabbare ett uttal och en intonation som liknar den infödda, dels får de (i bästa fall) snabbare kontakt med den svenska kulturen och är snabbt en del av den. Dessutom är min erfarenhet att barn är nyfikna och intresserade och vill prova det nya och obekanta. För att illustrera det, berättar jag om Sanna som var sju år när jag lärde känna henne. Skolan hade lånat ihop skidor från personalens grannar och bekanta, så att mina elever skulle kunna vara med på friluftsdagen och åka skidor. Sanna hade aldrig i hela sitt liv åkt skidor. Hon ramlade så många gånger att jag tröttnade på att RÄKNA, men varje gång ställde hon sig upp, utan minsta gnäll med ett stort leende och försökte igen. I hemlandet hade hon inte ens sett snö, så hennes positiva envishet förvånade mig.

jnb_20111228_1544.jpg (850×567)

Vid dagens slut hade hon fått in en viss snits och klarade av att någorlunda ta sig fram på platt mark. Men att hon hade ramlat gång på gång och fått snö innanför kragen och i håret och innanför vantarna och i skorna, sa hon ingenting om, hon bara log lyckligt.

bredfjallet2000_m.jpg (400×300)

Hon var inte från Finland, men jag brukar tänka på Sanna när någon nämner ordet SISU för mig, för jag tycker att hela Sanna utstrålade det. Kämparglöd och jävlar anamma! Många gånger har jag varit på friluftsdagar med svenska barn som haft betydligt svårare att orka försöka igen om något går dem emot. De är mer ”curlade” än de barn jag mött från andra kulturer. Skillnaden märks också i klassrummet om man studerar svenska som andraspråk. I språktillägnandet är det många pusselbitar som ska passa ihop. En sådan pusselbit är kulturbakgrundens betydelse för inställningen till lärandet. Det tänkte jag återkomma till i mitt nästa åseri.