Etikettarkiv: #åserier

by

Femhundratjugosjätte åseriet- En sandlåda i klassrummet

I Dalarna finns en vacker plats vid namn Predikstolen. Där har jag inspirerats av naturens kraft och det vindunderliga i allt omkring oss. Jag tror inte alls att platsens namn är en slump… Den är SOM en predikstol och den lämpar sig alldeles utmärkt för sammankomster i fantastisk miljö. Jag har skrivit om Predikskolen i ett annat åseri:

Trehundratrettiosjunde åseriet- Predikstolen, en kontemplativ plats långt från kyrkan

I min barndom fanns det en sandlåda i mitt klassrum runt jul… Där skulle vi barn placera våra egenhändigt tillverkade små hus i papper. Husen hade platt tak och var små och fyrkantiga och skulle se ut på det sättet, för så såg det ut i Palestina på Jesu tid, enligt fröken… Hon placerade ut kameler och åsnor och små palmer och annat, som också skulle passa för berättelsen om Jesu liv som vi fick ta del av varje morgon. Varje barn hade ett tänt ljus på sin egen bänk. Mig veterligt var det ingen som ifrågasatte agendan… Man lyssnade på berättelser ur ”Barnens bibel” som morgonsamling just i advent. Man sjöng Bereden väg för Herran och Nu tändas tusen juleljus, båda med religiöst innehåll. Senare var religionskunskapen mer allmän, så allmän att den knappt berörde alls.

Mina lärare i högre årskurser hade en avslappnad attityd till ämnet och vi fick undervisning om många olika typer av religionsinriktningar vid sidan om de stora etablerade världsreligionerna. Både i högstadiet och i gymnasiet gjorde vi olika fördjupningsarbeten. För arbetet på högstadiet reste jag till Grödinge i Södermanland för att besöka Krishnakollektivet som höll till där. Planen var att jag skulle intervjua representanter för gruppen och vara där en halvdag tillsammans med dem. Jag sov hos en god vän natten innan och hennes pappa insisterade på två detaljer: att min vän skulle följa med mig in och att han själv skulle skjutsa oss dit och för egen del vänta i bilen utanför OM något skulle hända. Inget ovanligt hände, förutom att jag för första gången drack yoghurt blandat med vatten och mynta…

Något år senare lyckades jag få kontakt med en representant för Baghwansekten och intervjuade henne, medan rökelsen i hennes hem letade sig in i näsan och örtteet svalnade i tekoppen. Alla textilier i hemmet var i rödtoner och alla hennes kläder var löst sittande ”mysplagg” som matchade det hennafärgade håret. Hennes dyrkan av Baghwan var en gåta då och är nog det fortfarande och när jag såg filmatiseringen om Ted Gärdestads liv häromåret, så kände jag igen mycket av vad jag hade fått veta i intervjun.

I mitt yrke möter jag människor från världens alla hörn, med vitt skilda bakgrunder och olika livsåskådning. Många är nyfikna på vårt samhälle och vad vi bygger våra ställningstaganden på. Martin Nilssons insändare ”Frånvaron av religion gör Sverige framgångsrikt” (DN 190425) handlar om att det är just frånvaron av en genomsyrande religionstro i samhället som helhet, som bidragit till Sveriges framgångar i olika avseenden. Jag fann artikeln intressant, eftersom den tangerar något som rör skolan, nämligen vilket innehåll religionsämnet ska ha. Mina mor- och farföräldrar hade Kristendomskunskap i skolan och fick läxor ur lilla katekesen. De var alla födda före 1920. Mina föräldrar har berättat att de sjöng en psalm varje morgon. För egen del byggde jag vita pappershus i den där sandlådan till jul och skolavslutningens största hit i juni var med självklarhet Den blomstertid nu kommer… Men de många månaderna MELLAN de kyrliga högtiderna präglades av helt andra ämnen än religionsämnet.

Mina barn och deras generation går i kyrkan när någon de känner ska konfirmeras eller när någon släkting ska döpas, gifta sig eller begravas, men inte heller de där traditionella övergångsriterna är lika vanliga längre och de ändrar dessutom karaktär, till varianter av mer profan karaktär… Jag tänker att Martin Nilssons insändare därför äger sin riktighet. Vi har haft något annat som varit den givna drivkraften för samhällets utveckling, något annat än religionen. När Peter LeMarc för något år sedan kom med sången ”Min kyrka” kände jag igen mig i den. Naturen…skogen och markerna, en promenad längs en sjö eller i stark motvind på en enslig väg, ger mig ny energi! Det gör också musik, till exempel just den här:

Min kyrka

 

 

 

by

Femhundratjugofemte åseriet- En kväll i mängden, men ändå så ovanlig…

Det är snart dags för den där timmen som kallas ”Earth Hour”. För ett antal år sedan brukade vi spela spel med barnen i stearinljusets sken och titta ut ibland för att se om det var släckt i husen i närheten. Det skapade gemenskap att veta att man ingår i ett världsomspännande nätverk för miljöns skull, samtidigt som det skapar vanmakt inombords varje gång man får kännedom om de miljöbrott av olika karaktär som mänskligheten gemensamt gör sig skyldig till.

Det finns många både nya och gamla insikter om att vi har använt jordens resurser på ett felaktigt sätt. Det kan vara besök i andra länder, som man minns, där avloppsrören löpte rakt ut i havet, precis nära badstranden där turisterna låg och stekte sig under ozonhålet, utan solkrämer med senare års höga solfaktor. Det kan vara knallrött godis i barndomens godispåse eller torskrom och potatis i barndomens favoritmiddag, innan man förbjöd torskrom, för att det kunde leda till den aktuella fiskens utrotning. Inte förrän det är skarpt läge tar vi ett steg tillbaka!

Att släcka elektriska källor den här kvällen blir ännu ett sätt att visa att miljön är viktig. Nu tänder jag ett ljus inte bara för miljön, utan också för den som behöver lite extra omtanke just nu.

by

Femhundratjugoförsta åseriet-Bland kappvändare och otydliga uttalanden är blankrösten nära!

Vilket politiskt parti värnar på riktigt den vanliga männsikan i dagens Sverige? Det är oerhört oklart, faktiskt! Ju närmare valet vi kommer, desto hattigare framstår de etablerade partiernas politik… och nu börjar den stora kappvändarveckan, Almedalsveckan…!

Vet ni? Jag valde att söka på DN:s hemsida på uttrycket ”kappan efter vinden”… Jag fick sju träffar… Det som var spännande var att personer från såväl höger som vänster anklagade andra partier för att just ”vända kappan efter vinden”. Ju fler som vänder den här oerhört slitna kappan, desto större är risken för totalkaos…eller kanske handlingsförlamning?

I den allmänna djungeln av uttalanden från representanter på både höger- och vänsterkanten, kan man se att alla uttrycker att ”pengarna ska användas till rätt saker”. Som vanligt under ett valår, skiljer sig uppfattningen kraftigt mellan partierna när det gäller vad som är ”rätt saker”. Min förhoppning under den kommande Almedalsveckan, är att jag som gräsrot kan få en tydlig och klar bild av vad varje parti verkligen anser att man borde prioritera vid en eventuell valseger. Hur ska jag annars kunna lägga min röst? Ska jag denna gång bli tvungen att använda min rätt att blankrösta? Det vore ju ett tydligt lågvattenmärke till det politiska systemet i vårt land!

by

Femhundratjugonde åseriet- En stunds uppfriskande språkbad på kvällskvisten…

När jag läser en riktigt bra bok vill jag tipsa andra om läsupplevelsen. Vi har alla olika uppfattning om de böcker vi läser. Det skapas en relation mellan läsaren och bokens text, eftersom vi ju associerar medan läsningen pågår. Eftersom varje människa är unik, blir alltså läsupplevelsen också det… Vi väver samman vår läsupplevelse med bokens text, men vi fastnar för olika detaljer i en läst text och vi har olika känslor och uppfattningar med oss i vår erfarenhetsbakgrund. Det som händer när man läser är beforskat och för den som så önskar finns säkert mycket intressant att inhämta i vetenskapliga artiklar och avhandlingar inom ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att den subjektiva läsupplevelsen ändå, trots att den är just subjektiv, kan vara en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Den bok jag för tillfället vill samtala om med någon som har en annan kulturbakgrund än jag själv, är boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. För att få till stånd det där samtalet, har jag nu lånat ut boken till en person som kommer att känna igen sig i många av bokens skildringar. Jag ser fram emot samtalet om boken!

Historiska händelser i Mellanöstern, med utgångspunkt från konflikten mellan israeler och palestinier är bokens epicentrum, men det är inte så tråkigt som det låter. Morgon i Jenin är en berättelse om en familj i flera generationer, där alla livets glädjeämnen och sorger beskrivs så målande att man upplever att man känner karaktärerna personligen. Samma sak gäller för platser, miljöer och händelser. Man känner att man är ”på plats” och ”upplever”. Personligen föredrar jag faktauppgifter klädda i romanform, så länge som man upplever att man kan lita på författarens omdöme vad gäller källhantering.  Läsaren behöver få upplevelsen att det boken skildrar stämmer väl överens med vad som verkligen hände. Susan Abulhawa  har förtjänstfullt lyckats väva en berättelse som aldrig känns som en historiebok eller som en tråkig nyhetsuppdatering och hon redovisar dessutom källorna i slutet av boken. Abulhawas berättande ger insikter om vad det kan vara för mekanismer som styr människor som är inbegripna i terrorhandlingar. Vidare lyckas hon förmedla de många känslor av sorg och vanmakt som följer i krigets och konfliktens spår.

Under en cykeltur på kvällskvisten när jag skulle överlämna boken hamnade jag i en trevlig pratstund med en grupp människor, som alla talar arabiska, även om endast några av dem har palestinsk bakgrund. För mig är arabiska  ett språk jag har hört tillräckligt mycket för att kunna känna igen vissa ord och uttryck och en gång i framtiden kan jag kanske yttra några fraser också…

Den ömsesidiga nyfikenheten som uppstod oss emellan var härlig! Huvudet är nu fullt av frågor, som jag ska ställa en annan gång om vi ses igen. De hade också frågor och den språkliga förhandling som uppstod gav möjlighet att prata om språkliga strategier… Hur lär man sig ett språk? Hur gör ni? Hur gör jag? Vad innebär det att inferera (= läsa mellan raderna). Mobilerna åkte fram och ord översattes och jämfördes. Någon slog på ljudet och lyssnade på mobilens upplästa version av ett ord. Vi pratade om betydelser av olika synonymer.

Någon summerade kvällen genom att berätta att ungefär 60% av konversationen hade gått att förstå. Det gjorde mig glad! Den personen hade suttit tyst efter att inledningsvis ha meddelat att det var svårt att själv tala svenska, men att det är nyttigt att träna sig på att förstå språket när någon annan talar det.

Någon i gruppen tyckte att det var roligt att få möjlighet att prata och uttryckte att det vore bra om jag kunde komma en gång i veckan och stanna en timme eller två. Jag kände mig jättesvensk när jag svarade ”kanske” och ”vi får se”. Orsa kompani lovar ingenting bestämt…

Men jag fick mersmak och vill gärna träffa dem igen! ❤

by

Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

by

Femhundraartonde åseriet- Fyra år

Det har gått fyra år sedan jag bestämde mig för att skriva om mitt yrke som lärare från ett inifrånperspektiv. Anledningen var att jag tyckte att skolfrågor fick för lite eller för ensidig uppmärksamhet i media.

Med tiden insåg jag att det fanns andra ämnen som jag gärna ville skriva om. Därför har bloggen levt upp till min ambition om att vara en samling åserier… Texter från mitt perspektiv, utan större krav på formen än att de passar som ”text som Åsa har skrivit”.

Läraren… min vardagsroll, har tagit mycket tid av mig och det återspeglas här, förstås.

Att skriva är för mig ett sätt att tänka… Med våren kommer lusten att tänka tillbaka! Snart kommer också lusten att blogga…

#gåspennans tid #asaole, #En hand håller i en gåspenna, #www.asaole.com
#åserier, #åseriklipp

by

Five hundred and seventeenth asic- Four years…

Time is in many ways a very interesting phenomenon. No matter how hard we try to define it, we find ourselves lost in the relativity of time. What one person finds boring and time consuming may be interesting to someone else to the point where she loses the sense of time.

I started this blog four years ago. I started it because Sweden had a major election for the Parliament in 2014 and I thought it would be a great idea if I shared a few thoughts on teaching for the upcoming election. From my point of view, many journalists lacked the inside perspective from teaching and my contribution would thus be important.

An interesting and intriguing hobby started off… And not only did I write about teaching, but also various other topics.

Now, four years later, round 54,000 people have read my posts. I was more energetic in my writing in the beginning, but this year, 2018, we have another general election, so who knows? I may start writing more eagerly again… 😉

by

Fivehundred and sixteenth Asic- The Need for The Good Example in Times of Trouble

Migration is not a new phenomenon. People migrated thousands of years ago both abroad and within national borders. Despite the many negatively written articles lately, there are good examples that need to be acknowledged!

I once read in SvD (Svenska Dagbladet) about a small community in the middle of Sweden, where the new migrants were as many as the original inhabitants, but the people in Åre manned up and contributed volunteerly for the group of immigrants. Åre is very far away from the bigger cities. In a small community like Åre, connections between representatives of different authorities may be closer and I guess people in a small village also know each other quite well. When a busload of immigrants arrive, it may cause somewhat chaos for a short while, but true friendship in the local community is crucial. According to the article, people all contributed in their own different fields of society to help the immigrants as smoothly as possible. Today, not even two years later, the Åre society is profoundly changed in many positive ways.

I think, on a national level, when Sweden welcomed many of the refugees who had fled thru Europe in the fall of 2015, that was the only decent thing to do under those extreme circumstances. In my profession I meet many of them now, two years later and guess what? Many of the refugees who have been here less than three years, in fact cope quite well in their new lives in the wintery and snowy northern country of Sweden. My teaching subject is Swedish as a Foreign Language and I meet my students after they have passed the compulsory level and head on to higher levels of Swedish.

I cannot stress enough how rewarding it is to teach adult immigrants and share their stories about life. They learn Swedish, search for jobs and they dream of a home of their own and later a reunion with their family. Thoughts of the past, traumatic memories and losses may slow down the pace in which they learn to cope in their new environment, but despite very emotional events prior to their current situation, most of them are working hard to achieve their goals. In the long run, I think we all try to make the best of every situation despite hardships and trouble we pass along the way, at least that is what my students prove to me over and over again, every day in school.

by

Femhundratolfte åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. Läs gärna det #femhundraelfte åseriet!

Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att det finns en tjänst som datalärare åt mig i stället. Rektor tycker att jag passar in i kollegiet på den aktuella skolan och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Rektor vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

 

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och erbjuds dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.

 

  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

 

by

Femhundraelfte åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Några av mina upplevelser från intervjutillfällen kan du läsa i #femhundratolfte åseriet.