Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

Fyrahundrasjuttiosjätte åseriet- Högakustenbron vs Golden Gate

I nitton år har Högakustenbron funnits utan att jag passerat över den… Men för exakt ett år sedan var det dags! Det var något jag hade sett fram emot. Ända sedan jag var liten har jag tyckt att broar varit spännande byggnadsverk. Som liten passerade jag Södertäljebron, den som beskrivits och omskrivits flitigt i media efter olika kollisioner och andra tillbud. Att sitta där i vår Fiat 132 och vänta på att bron skulle öppnas för fartyg var spännande. Även att passera flottbron i Stora Skedvi var spännande, eftersom den gungade under bilen och brädorna blev blöta av vattnet i Dalälven om bilen var för tung… och många gånger har jag undrat varför man valde att riva den, i stället för att renovera den, så som man gjort i Gagnef. De senaste dagarna har vi i Ludvika förstås blivit påminda om säkerhet i brokonstruktioner, då en bro rasade och människor kom till skada. Min morfars generation byggde broar med enklare medel och många av dessa åker vi fortfarande över. Vackra valv av omsorgsfullt lagda stenar…

1977 åkte min familj till Västkusten för en vecka i Hunnebostrand. Vi åkte över Tjörnbron…  För mig kändes denna händelse som ”nyss” den dag 1980 då bron faktiskt rasade och människor åkte över dess kant och dog i det mörka vattnet den där januarinatten. Något år dessföre hade familjen i stället semestrat på Ostkusten och då passerade vi den relativt nybyggda Ölandsbron.

Den kortaste vägen mellan två punkter är en rak linje…

Det tänker jag ofta på om jag passerar en bro, för just där, på den plats där man valt att placera bron har man tidigare varit tvungen att ta sig fram med båt eller helt enkelt resa en lång omväg om det är en bro mellan två platser på fastlandet. Människor på öar har lång vana av närheten till vatten och verkar ha hanterat sin situation på ön på väldigt kreativa sätt. Världen över är också många broar viktiga som förbindelselänkar mellan nationer men också strategiska punkter när man inte längre önskar kontakt med den närliggande landsändan eller nationen på andra sidan bron. Så har det till exempel varit i Turkiet, när bron över Bosporen stängdes och så har det varit i andra konflikter mellan folkgrupper.

Som förbindelselänk är bron viktig också på det symboliska planet.

Man pratar om att ”bygga broar” mellan människor och menar att man vill skapa gemenskap, förenas inom olika områden som är mer abstrakta än just den faktiska konstruktionen… Inom mitt yrke som lärare i svenska som andraspråk händer det att jag använder bron som metafor för att förklara hur förmågan att förstå och tala ett lands språk bidrar till att bygga broar mellan kulturer. Men många broar kan säkert också kopplas till ytterligare mystik och symbolik genom sin blotta existens. Så känns det med Golden Gate, som jag körde över förra sommaren. Redan namnet på bron antyder att den är speciell… Golden gate… Den gyllene grinden eller porten… Porten till guldets land, San Francisco… När man kommer från norr in i staden San Francisco ser man hela staden utbredd framför sig om det är en klar dag…men ofta är det dimmigt, vilket ju bidrar till att behålla den mystik som bron är så känd för. Här nedan är en bild från söder… Det längsta brospannet är 1280 meter, höjden är 227 meter och i sin helhet är bron 2737 meter. Den sida av bron som vetter mot staden och öarna Alcatraz och Angel Island har försetts med en gång- och cykelbana som används mycket frekvent av cyklande och inlinesåkande turister, parallellt med promenerande. Sedan bron byggdes 1933 har den varit med i ett oändligt antal filmer och det sägs att den ständigt underhålls för att se fräsch ut.

Golden Gate, San Francisco

Golden Gate, San Francisco

Eftersom vi under vår USA-resa passerade ett stort antal broar har jag anledning att tro att det stämmer… Andra broar var nämligen betydligt rostigare och gav ett mer slitet intryck, trots att flera av dem var betydligt yngre än just Golden Gate. Högakustenbron precis som Golden Gate är en så kallad hängbro. Den är sextio år yngre än Golden Gate, har en  höjd på 180 meter och dess längd är 1867 meter. Den känns som en ytterst värdig lillasyster och det är intressant att göra jämförelser mellan de båda broarna. Bäst av allt är att ingen av dem behöver gå segrande ur min jämförelse! Jag kommer även i framtiden att fascineras av broar och hur de tjänar som länkar mellan platser och människor.

Paul Simon och Art Garfunkel hade inte spelat ihop på ett tag, när de övertalades att den 19 september 1981 tillsammans göra en gratiskonsert vars intäkter skulle gå till miljön i New York City. Resultatet blev en konsert som besöktes av en oerhört stor publikskara i Central Park och albumet är ett av de bästa jag någonsin lyssnat på. Gör en sökning på Spotify eller iTunes för att lyssna på just den versionen av Bridge Over Troubled Water!

Källa för faktauppgifter i detta åseri: Wikipedia

 

Trehundrasextioförsa åseriet- Ronny Eriksson i Ludvika: Oförhappandes återsåg vi en komiker vi gillar!

#asaole, #oförhappandes, #ronny eriksson, #LudvikaKan man säga att det Ronny Eriksson ägnar sig åt i sin föreställning Oförhappandes är underhållning? Underhållning, vad är det egentligen?

Underhållning handlar om att trollbinda en publik med något de uppskattar, men eftersom vi alla har olika smak, kan den enes favoritunderhållning vara det sista den andre skulle välja som förströelse… Vad man roas av är personligt och vad man väljer att betala för att se likaså… Det visar sig i samtal med andra när man själv tycker sig ha kommit över biljetter till något man själv uppfattar som fantastiskt. Någon åker ända till Madison Square Garden i New York City för att se en boxningsmatch, men hånler när arbetskamraten skulle vilja gå på Operan för att se Maskeradbalen. Att vi har olika smak när det gäller just vad som är  underhållande blir därför scenkonstnärens riskmoment de första minuterna av framträdandet…  Ska hen kunna trollbinda sin publik eller inte? Att helt oförhappandes hamna på en föreställning med Ronny Eriksson är för mig en ynnest. Tänk att karln valt att komma till just vår lilla stad, så att jag slipper åka land och rike kring för att se honom!

Som alldeles nybakad lärare hade jag förmånen att undervisa både storasyster och lillebror i en familj där man hade exakt min humor… Syskonen gick i sjuan respektive åttan och deras respektive klasser hade förmånen att få ta del av deras säregna humor lite då och då. Man kan utan tvivel påstå att ungdomarna båda var mycket starkt influerade av Ronny Eriksson och gruppen Euskefeurat. De kunde recitera långa haranger ur någon längre monolog eller sjunga en strof ur någon av Euskefeurats dängor och det kan ha varit så att den enda i klassrummet förutom de själva som kände till källan var jag… Som lärare är man mer eller mindre inbegripen i den skolkultur som råder och för min del har det alltid varit viktigt att också bjuda på en personlig del av mig själv i kontakten med eleverna. Därför visste mina elever att jag tyckte om den satiriskt briljanta humor som kännetecknar Ronny Erikssons stil.

När jag flyttade från den skola där syskonparet jag refererar till gick, fick jag i avskedspresent från dem personligen en inspelning med Ronny Eriksson. Det var ett kassettband som han spelat in för välgörenhet någon gång i tidernas begynnelse. Men från det ena syskonets klass fick jag två biljetter till en föreställning på Kristinehallen i Falun, med gruppen Euskefeurat och Ronny Eriksson. Jag tog med mig min dåvarande pojkvän, sedermera make, på evenemanget och vi insåg verkligen det mest magiska av allt: Elever känner sin lärare. Deras gåva var genomtänkt utifrån vad de visste att jag tyckte om. Det visade sig dessutom att pojkvännen/maken och jag hade exakt samma humor och båda tyckte att föreställningen var alldeles enastående. Sedan dess har vi emellertid INTE varit på något evenemang med Ronny Eriksson på alla dessa 20+ år, men ikväll gavs möjligheten på nytt, då denne norrlänning gav en föreställning på Aveny i Ludvika.

Vad är det då man först och främst noterar med en sådan som Ronny Eriksson, kan tänka? För egen del är det ju så att jag bara behöver höra en halv fras för att bli varm i hjärtat, eftersom jag tycker att hans  dialekt är så inbjudande varm och vänlig… Fast vänta lite nu…? Vänlig??? Jo, nog är dialekten vänlig, men det Ronny Eriksson gjort till sitt signum är ju att träffsäkert angripa många företeelser i vår kultur, både på offentlig nivå och i det lilla, så kan man verkligen inte säga att Ronny Eriksson själv är just vänlig…och inte tror jag att han skulle ha uppskattat detta epitet heller… Man kan skatta sig lycklig att man till exempel inte är makthavare, eftersom dessa ofta hamnar i skottgluggen… Ronny Eriksson är en engagerad och insatt samhällskritiker som med sin ofta mycket skruvade infallsvinkeln drar ned gapskratt och applådåskor. Det är skickligt att så hejdlöst driva med en så allvarlig företeelse som politik… Men det klarar han med bravur!

Igenkänningsfaktorn är hög och lite till mans får vi oss alla en släng av sleven. En föreställning som ”Oförhappandes” ger många nya tankar i huvudet, eftersom det är så många förgivettagna tankar som skruvas ett varv extra med hjälp av Ronny Eriksson och hans tankar om livet. I tidigare produktioner som jag sett på TV eller hört på radio, har han återkommit till ett visst tema, nämligen det spänningsfält som finns mellan ”norrlänningar” och alla de där som inte bor i just ”Norrland”. Jag hamnar i kategorin sörlänning, men skrattar gått åt de grova generaliseringar som Ronny Eriksson åstadkommer genom att skickligt balansera mellan fakta och fördomar, som om allt han säger är ”sant”. I ärlighetens namn säger nog Ronny Eriksson väldigt lite som i vanlig mening är just sant. Han far med osanningar, halvsanningar, vita lögner, rent ljug…och hela tiden skrattar publiken… Hans norrländska dialekt, starkast färgad av pitemål även om han inte ursprungligen är därifrån, gör halva jobbet. En gnällig norrlänning som klagar… Kan det finnas något roligare än det, egentligen? Roligast blir det när han får till jämförelsen så att alla fattar att det i vanlig ordning är norrlänningen som dragit vinstlotten och sörlänningen framstår som en idiot… Bondkomik? Njäe…inslag av det, men snarare vassast tänkbara samhällskritik när den är som fyndigast. 

Som utlovat skulle föreställningen även ta pulsen på situationen i just Ludvika och fånga upp lokala frågor. Därför diskuterades både vattenledningen till Grängesberg och bygget av gångbron till ett annat pris än det ursprungliga. Pianisten Benneth Fagerlund kompade Ronny Eriksson i ett stort antal sånger, där texterna kretsade kring både storpolitik, miljöpolitik och invandring, men slog även an några ackord på Misty för att hylla bygdens son Charlie Norman. Efter en underhållande afton med paus avslutade Ronny Eriksson med att sjunga ”Det är lika bra att sluta drömma”, vilket resulterade i en smittande allsång innan det var dags att gå ut i det vackra månskenet och styra kosan hemåt. Det höga tempot mellan de fyndiga sångtexterna kommer sannolikt leda till att det tar dagar och veckor att smälta materialet i sin helhet… Men det är i så fall bara en fördel, för då får jag glädje av föreställningen en lång tid framöver!

 

Trehundratjugoförsta åseriet- Lärande kan ske på många skilda sätt!

Tallskogen vid Malingarna

 

Om man tar en skogspromenad upplever man naturen på nära håll. För egen del brukar jag njuta speciellt av dofter, ljud och det jag ser omkring mig. Går jag i en tallskog har det alltid fascinerat mig hur torrt det är och hur hög luften känns… Går jag i en granskog kan jag i stället njuta av det dunkla fuktiga mörkret som de tunga grenarna skänker. I björkskogen trivs jag kanske främst när det blåser lite lätt, så att myggorna inte tar sig fram till just mig… Men som lekman är jag ändå relativt begränsad till de intryck som hör samman med vanliga baskunskaper. Jag kan kanske konstatera att det kommer att bli mycket lingon i år eller att blåbären är övermogna. Vidare kanske jag kan se att skogen har ren luft om det är mycket skägglav på grenarna, men för att bättre förstå skogen behöver jag ledsagas av någon kunnig person eller själv läsa på i förväg.

För många år sedan hände det att jag gick i skogen med äldre släktingar. Morfar kunde stanna vid en obestämd grop i skogen, för att upplysa mig om att det rörde sig om en gammal kolbotten, medan han lyfte på ett lager mossa och bevisade detta genom att blotta kolrester som fanns kvar, mer än ett halvsekel senare. Spåren av en svunnen tid även om den är relativt nära vår egen, fick jag även se prov på när jag för många år sedan vid en utflykt till Lövåsberget i Säters kommun tog del av en föreläsning om Skrivarhällen. Människor hade valt Lövåsberget som en plats dit man gick för att befästa sin trolovning eller på annat sätt fira olika tillfällen i livet. Om denna upplevelse skrev jag i ett tidigare åseri: Let’s make a Rock Carving!. Arkeologen Stig Welinder, som via kyrkböckerna tagit reda mera, kunde berätta för oss om de människor som ristat in sina initialer i hällen. Utan hans hjälp hade jag passerat hällen och koncentrerat mig på den vackra utsikten.

Som liten minns jag att vägen till våra vänner i Grödinge kändes oändligt lång, trots att sträckan vi körde var Tumba- Smedstorp (i Grödinge). Det är INTE långt, räknat i kilometer, men jag tror att vägens sträckning bidrog till den där känslan, för vi åkte verkligen runt varje bergknalle för att nå vännernas hem. Efter vägen förklarade mamma och pappa att bergknallarna hade varit öar en gång och att där vi nu åkte hade det varit havsbotten. Det kändes obegripligt och jag försökte tänka mig det där havsvattnet och hur det varit då…

Genom morfars, arkeologens och mina föräldrars berättelser, kunde jag förstå naturen runt omkring mig bättre. Att se med egna ögon och samtidigt lyssna på vad någon berättar muntligt, har alltid varit det bästa sättet för mig att lära mig något. Jag minns i bilder. Jag kopplar minnesbilderna till vad människor har berättat för mig om det jag sett och jag kopplar även samman det jag sett och det jag hört till specifika situationer.

Innan den gamla järnvägsbanken mellan Grängesberg och Ludvika hade försetts med asfalt, så var det först järnvägsspår och då gick det att promenera om man gick med det stegavstånd som sliprarna medgav. Sedan bröt man upp järnvägen och försedde den med grovt makadam, kallat vask, om man får tro äldre före detta gruvarbetare i Grängesberg, som använde detta ord… Ungefär vid tiden då järnvägsbanken försetts med vask, brukade jag dra barnvagnen med äldsta dottern i på denna väg, som skar rakt igenom det forna gruvsamhällets kärna. Längs spåret fanns husgrunder, syrener och vinbärsbuskar som röjer att det bott människor där. I ett tidigare åseri har jag skrivit om den där järnvägen från ett annat perspektiv: SJ, SJ, gamle vän…

På marken hittade jag en gång en ”kula”, lite rostig och som en sten, men sfärisk… En av makens ingifta släktingar upplyste mig om att kulan kom från kulsinterverket… Som ny i Grängesberg byggdes kunskapen om min nya hembygd stegvis på det sättet, ett ord här, ett där… En äldre lärare på Östra skolan visade mig överväxta vattenkanaler som nu såg ut som vägar av mossa i skogen… Kanalerna hade använts för att transportera vatten till vattenkonster… Utan berättelserna, hade jag plockat upp kulan, gått vidare i vasken och tänkt att det var ju märkligt att det var så fina vägar i mossan! Lärande kan ske på så många skilda sätt!

Twohundred and Ninety-Third Asic- A hint of Swedish Midsummer

A couple of years ago, I experienced a very cold Midsummer’s Eve in the middle of Dalarna, Sweden. It was impossible to keep warm and later in the evening, I spent time in my sauna, which was indeed the very first time during summer! The lake I admire in the picture is called Siljan and that is the biggest lake in our county, however the other lake , called Väsman, close to my own town Ludvika, is also very beautiful.

Med ansiktet mot Siljan

Facing Lake Siljan

In this post I’d like to share a few photos from this morning when I was out walking. I hope you enjoy the scenery! The flowers are all typical for this time of the year and we use them when we make wreaths for our Midsummer celebration. This year I will most likely spend my Midsummer’s Eve in San Francisco, California, so I deciced to just add a little Midsummer feeling two weeks ahead of time… 😉 First a picture from long ago… Thank you Mom and Dad for sharing the typical traditions of our country!

Jag och pappa och mamma

Åsa, Dalke and Inger

Almost every Midsummer’s Eve all my life, I’ve spent in a church village called Stora Skedvi. I’d like to share a few of those very typical fiddle tunes with you, although here they are not played by my father’s group of fiddlers… First a march called #Trettondagsmarschen, that is usually played as the opening of #Bingsjöstämman, a get-together for fiddlers and those who love folk music, usually held the first week of July every summer. The second march is called #Rättvikarnas gånglåt and is also very famous.

Trettondagsmarschen

Rättvikarnas gånglåt

A couple of hundred years ago, people used this kind of music to endure longer walks, such as when they walked from their part of Sweden to the capital city of Stockholm for work opportunities there. It was easier to walk when someone played the fiddle… But instead of Spotify and iTunes for us, the fiddlers also shared their music willingly for dances in the evenings when all had stopped to rest for the night. A typical dance in my part of Sweden would be a ”polska” (Polish, as in from Poland), #Karis-Pers polska which is a slow dance with a high degree of sensuality between the two dancers, a man and woman… But a valse like #Bränd-Pers vals would also be appreciated by the dancing crowd. In some parts of Sweden it is possible to still dance these more traditional dances to live groups of fiddlers.

Karis Pers polska

Bränd-Pers vals

The celebration of Midsummer in all parts of Sweden is very traditional, but Dalarna is known for the tight connection  between folkmusic and folkloristic traditions in general.  Fiddlers playing their special music first of all, but also playing to typical dances for kids and adults. Crowds gather round Maypoles dancing together for fun as in ”Små grodorna” (the little frogs), or other such songs.

In Dalarna where I live, every little village proudly present a unique variety of traditions, unlike that of the village a few kilometers away. The food may vary, too, although most people would have sill (pickled herring) and fresh potatoes with sour cream and crisp bread with butter and cheese. Many would probably also have some strawberry cake with lots of thick cream (jordgubbstårta).

Midsommarblomster#asaolePrästkrage

This year I will not be home for Midsummer. I will most certainly think of days in the past when I celebrated Midsummer, but I will also find ways to make this year’s Midsummer’s Eve memorable, although I will spend it abroad. I wish you all a lovely summer and hope you will follow my blogposts from over there… Look out for blogposts with the hashtag #Swedish tourist in the USA

svenska flaggan

 

Would you like a second opinion on my version of Swedish Midsummer? 😉

http://

 

Tvåhundranittioandra åseriet- Förtida uttag av midsommarfirande…

Med blicken över Siljan blir jag alltid lika hänförd-men sjön Väsman är också vacker! Det fick jag erfara i morse på en kort liten fotorunda jag gjorde.Väsman

 

Det har gått två år sedan jag bloggade om hur midsommaraftonen hade avlöpt just år 2014. I år kommer jag förhoppningsvis att skriva ett midsommarinlägg ifrån San Francisco…men i väntan på det, så kommer mitt kylslagna minne från 2014 väl till pass. Det var helt klart den kallaste midsommarafton jag dittills hade upplevt. Bilden av mig med utsikt över Siljan är det enda fotografiet från inlägget jag skrev 2014. Övriga fotografier med naturmotiv är från 2016 och är en liten tjuvstart på midsommarfirandet, medan bilden på mig, pappa och mamma har ett antal år på nacken… Glad midsommar önskar jag på detta sätt, lite i förväg…

Med ansiktet mot Siljan

Med ansiktet mot Siljan

Många gånger har jag åkt till Tällberg, ifrån alla tänkbara riktningar. Vädret  har skiftat och årstiden likaså. Oavsett, så är utsikten lika betagande! Just idag var den kallaste Midsommarafton jag upplevt i hela mitt liv! Koftan är jag glad att jag hade med mig!

En riktigt rolig investering jag gjorde i en av de många butikerna var en ”bastumössa”. Jag har redan invigt den! Det kalla vädret medgav att jag unnade mig en bastukväll TROTS att det är juni. Fin avslutning på en i övrigt fin dag, då vi firade mina föräldrars guldbröllop och njöt av ett enastående smörgåsbord på Dalecarlia.

De allra flesta Midsommaraftnarna i mitt liv har jag tillbringat på Stora Skedvi hembygdsgård, iförd folkdräkt. Där har jag alltid varit med i dansen runt Midsommarstången.

Jag och pappa och mamma

 

Att i stället vara på publikplats och dessutom på en annan plats, är spännande och intressant. Man kan tänka ”nu börjar sommaren på riktigt” eller så kan man tänka som många gör ”nu vänder det”… Jag väljer det förstnämnda. Jag vill först unna mig att  njuta av sommarledigheten. Långt senare ska jag, i likhet med alla andra, upptäcka att mörkret sänker sig och augustikvällarna med den stora vackra månen talar om för mig att sommaren är slut. Tvestjärtarna i tidningen på morgonen… Det är då jag ska börja jobba igen.

Ända fram till dessa tecken på att sommaren är SLUT, tänker jag njuta av att sommaren ÄR… Presens. Det är sommar. Nu. Njut! NU!

Sommarkram!

ÅsaSmörblomma

#Väsman, #juni #2016

Midsommarblomster

 

Väsman

#asaole

Tvåhundranittioförsta åseriet- Swingtime again- Alice Babs och Charlie Norman

Alldeles nyligen har kommunen kommit fram till att det så kallade Pianotorget nära sjön Väsmans strand här i Ludvika ska tillägnas bygdens son Charlie Norman. Det tycker jag är väldigt fint! Han var på sin tid en fantastisk entertainer, som lyckades roa generation efter generation både med sin musikalitet och sin humoristiska personlighet. Igår när jag hamnade framför TV:n i slutet av dagen, var det just Charlie som fick mig att stanna kvar. Programmet hade nyss börjat och jag hade egentligen tyckt att Charlie Norman ensam hade varit gott nog för mig, men det blev bara bättre och bättre. De två musiker som var med från början, Jan Adefeldt på bas och Lasse Persson på trummor, fångade upp Normans pianospel och briljerade även själva med stor kunnighet på sina respektive instrument, utom vid ett tillfälle när Norman på sitt finurliga vis hade gett dem ”kompledigt”… 😉

”Vi har en låt här som är lämplig att plocka in grabbar till” sa Charlie Norman ungefär 20 minuter in i programmet och snart fylldes scenen på med Kjell Öhman (hammondorgel), Bosse Broberg (trumpet), Ulf Andersson (saxofon) och Olle Holmqvist (trombon). Plötsligt är det ett fullfjädrat jazzband. Jag som ju slagit på TV:n utan att ha koll på vad det är jag ser, tycker att jag har haft en fantastisk tur!!! Tänk att sitta här en vanlig lördagskväll och få så proffsig underhållning. Det enda man möjligen saknar är ju i så fall en vokalist… Jag sitter och funderar på om jag har lyssnat på så här bra jazz tidigare… Jag är inte en sådan diggare som hänger på jazzklubbar, men när jag har möjlighet så lyssnar jag gärna. När jag var ung gick jag ibland på Skansen och lyssnade på jazz, bland annat en gång när Putte Wickman och Arne Domnérus hade som en slags ”duell” om publikens gunst, till allas stora glädje. De var samtida med Charlie Norman, tänker jag…och med Alice Babs… Hon skulle ju ha passat i det här gänget… Då KOMMER hon!!! Från den stunden är den redan fina konserten helt fantastisk. Jag kollar i efterhand och förstår att det jag har sett är en konsert från slutet av nittiotalet, som anses vara Alice Babs’ comeback efter många års tystnad. Konserten finns i SVT Play,  och heter ”Swingtime again-Alice Babs och Charlie Norman”. Om det regnar i sommar, så rekommenderar jag konserten som förstklassig ersättning för sommarsolen. Men så länge kan du lyssna på musiken redan här:

Länk till albumet Swingtime again med Alice Babs och Charlie Norman med flera

När jag var riktigt liten, antingen medan vi ännu bodde i Tullinge annars när vi nyss hade flyttat till Tumba, så lärde jag mig hur man skulle sköta familjens grammofon. Sedan spelade jag de skivor som räknades som MINA. Två av dem var skivor med insjungningar av Alice Babs. På den ena sjunger hon visor av Alice Tegnér och på den andra, så hade Georg Riedel tonsatt texter av Borghild Arnér. Jag lyssnade varv på varv och sjöng med och hittade vissa favoriter som jag sjöng om och om igen… Jag har ett fint minne från när jag fick nytta av att jag nött de där skivorna så envist. Det var på åttiotalet och jag var med i kören Bjuråsflickorna från Bjursås i Dalarna. Under en körresa till Fuengirola i södra Spanien, framträdde kören i den kyrka där Alice Babs var kyrkvärd på den tiden. Till körresan hade kören bland annat övat in Scandinavian shuffle, som ju varit något av ett paradnummer för gruppen Swedanes, som Alice Babs varit en del av, tillsammans med Ulric Neumann och Svend Asmussen… Måhända var det även efter inspiration av Swedanes som körledaren Per-Egon Janols sett till att vi även sjöng ”Side by side” och ”Filosofisk dixieland”?

Filosofisk dixieland med Alice Babs

Som en del av körprogrammet framförde jag ett solo på vallvisan ”Tula hem och tula vall” som jag hade hört Alice Babs sjunga på den där grammofonskivan jag nämnde innan. Jag minns vad speciellt det kändes att sjunga för Alice Babs. Ännu roligare var det efter körens framträdande när Alice Babs berättade att hon egentligen inte brukade sjunga offentligt (detta var innan den comeback som jag berättade om i början av inlägget…), men att hon nu gärna ville göra ett undantag. Sedan sjöng hon ett folkviseinspirerat stycke av Duke Ellington, bara sådär, a capella. Det var helt fantastiskt och alldeles oförglömligt. Hon var helt klart ”one of a kind”, Alice Babs.

 

Alice Babs

Tvåhundrafyrtioförsta åseriet- ”SJ, SJ, gamle vän, festligt att du lever än!”

Tågolyckan på Karlstads station april 20161971 var jag fyra år och man kan inte säga att jag var en människa som stod på barrikaderna och kämpade för att SJ skulle låta bli att lägga ner järnväg i olika delar av landet. Men sången, som Stefan Demert sjöng om de planerade nedläggningarna, hörde jag ofta som barn. Det är en protestvisa som utgår ifrån känslan man hade när man åkte tåg på den tiden, men i ljuset av att det kunde vara den sista resan man skulle företa sig på detta sätt, eftersom rälsen kanske snart skulle rivas upp just på det spåret där man själv åkte…

Till SJ- Med Stefan Demert och Jeja Sundström

Den där allra första tågresan på egen hand, gjorde jag för min del mellan Stockholm och Säter. Jag hade varit och hälsat på mina vänner som bodde i Tumba och skulle bli hämtad på stationen i Säter av min familj. Detta tilldrog sig då jag nyligen hade lärt mig innebörden av uttrycket ”nypåstigna” efter att länge ha trott att min kompis hade rätt när hon sa att konduktören ropade Nyponstina efter varje station.

nypon

Tåg stannar inte enbart på perronger… Det här tåget stannade för rött ljus i höjd med den nedlagda fabrik där min farfar brukade jobba före sin pensionering. För egen del var jag så stressad av att hinna ut innan tåget skulle vidare till Borlänge, att jag slängde mig fram och själv öppnade den oerhört tunga gamla dörren till tågvagnen, varpå en konduktör kom springande och ropade: Vi är inte framme vid stationen! HÄR kan du inte gå av, förstår du väl!!!! Först då insåg jag att det inte fanns någon perrong att gå av på… Turligt nog var det bara jag själv och konduktören som noterat min miss… Tågbiljetten sparade jag som minne…en liten ljusgul hård rektangulär biljett, som konduktören hade klippt ett hål i och stämplat med sin personliga stämpel i pappen…

Inre resa

Inre resa

Man har så många olika syften med de resor man företar sig. Ibland är det något viktigt man är på väg till och ibland är det själva resan som är målet. Oavsett vilket, så försöker jag ta resan som en skön avkoppling från allt annat. Det blir en pendling mellan en bra ljudbok från #Storytel eller en spellista på #Spotify. Ändå kan jag inte låta bli  att notera att saker och ting har förändrats i tågens värld…

I höstas när jag och mina döttrar åkte till Bokmässan i Göteborg valde vi medvetet att resa med ett ”direkttåg” till Göteborg. Smaka på ordet direkttåg! Medge att det låter nästan lika bra som ”snabbtåg” eller hur? 🙂

Jag åkte med snabbtåget till Göteborg häromdagen. Först blev jag visserligen tvungen att åka med en vanlig avgång med #Tåg- i- Bergslagen, för att komma till Örebro, men väl där, så kunde jag alltså gå ombord på det där snabbtåget… Snabbtåget färdades i så hög hastighet att det var omöjligt att urskilja vad de stationer hette som vi susade förbi utan att stanna. På hemvägen blev det regionaltåg och nu var det i stället snigeltakt med spänningsfall i taklamporna, knarr och brak vid varje tågmöte, trasig toalett och dörr som inte gick att öppna och dessutom skulle vi stanna på tretton stationer innan just jag skulle gå av i Örebro…

Detta var på intet sätt ett snabbtåg, men inte heller ett direkttåg, eftersom jag alltså blev tvungen att byta till ett annat tåg i Örebro… Om vi återgår till höstens resa med döttrarna, så tog den alltså mer än fem timmar, från Ludvika i Dalarna till Göteborg. Tåget var äldre än det tåg jag åkte med första gången jag åkte tåg… och döttrarna tyckte att det var mysigt i kraft av sin ålder, trots att det luktade både dammigt värmeelement och ingrodd smuts och knarrade och krängde i varje rälsskarv… Vilken nostalgitripp! Den främsta fördelen för min egen del med den resan var att vi inte skulle gå av före Göteborg. Det är det som är finessen med en resa med direkttåg… Vi hade matsäck med oss och döttrarna hade precis som jag laddat med riktigt bra låtlistor i lurarna… Däremellan pratade vi om ditt och datt. Hur ofta hinner man prata om ditt och datt med sina tonåringar om de inte är så illa tvungna att sitta stilla i en tågkupé… 😉

Ack Värmeland du sköna

Men när vi ätit lite medhavd macka och återigen tittade ut på de värmländska skogarnas variation på en skala, så kunde jag helt gå in för min inre resa… På hemvägen åkte vi i samma kupé som en värmlänning. Direkttåget stannade på ställen som han kommenterade ungefär så här:

-Oj!!! Har de en station HÄR??? Du! Det HÄR, det är verkligen en LITEN håla!!! Här bor det inte många själar! Det vet jag, för jag bodde inte långt härifrån när jag var liten.

När man tittade ut genom tågfönstret var man böjd att hålla med honom. Man såg tre hus och en nedlagd affär och där bakom kanske ett missionshus som någon nu byggt om till bostad. Men värmlänningen som nu bodde i Gävle kunde berätta att inte långt bort i en viss riktning så finns det en större ort än den som tåget stannat på… Förr drog man förstås järnvägen genom de samhällen som var betydelsefulla DÅ och sådant ändras ju med tiden… I Hofors måste man än idag åka ända till Robertsholm för att gå på tåget… Hemma i Ludvika har vi en alldeles underbar gång- och cykelbana som löper ända från Grängesberg till Stensbo, längs sjön Väsman, men den cykelbanan hade vi inte haft, om man inte beslutat om att riva upp rälsen där för längesedan!

Intet ont som inte för något gott med sig. 

Ett av de gamla TGOJ-tågen som förut trafikerat sträckan Grängesberg-Oxelösund, åkte vi senast med i slutet av 2015. Det är kul att det finns entusiaster som gör sådana resor möjliga! Jag brukar annars cykla på den gamla järnvägsvallen på somrarna ibland och varje gång jag gör det, så tänker jag på alla dem som åkt tåg där förbi. Kvar i kanten av cykelbanan finns både gamla stationshus, rester av perronger och påfyllningskärl för både kol och vatten. Man får sig ett stycke järnvägshistoria enbart genom att cykla vägen fram, alltså.

En paus på vägen

En paus på vägen

I tvåan på gymnasiet skrev jag ett inlämningsarbete i historia som handlade om järnvägarnas framväxt i Sverige. Det var spännande att förstå hur det gradvis hade blivit ett ansenligt järnvägsnät som förband varje postort värd namnet med nästa… och den kunskap jag förvärvat genom att läsa delar av den tjocka boken (som jag nu glömt namnet på) hade jag nytta av när jag senare jobbade på Posten i Stockholm, där de gamla postiljonerna kunde rabbla tåglinjer som ett rinnande vatten och berättade hur de stått i tågkupéer och sorterat post medan tågen åkte…

Vart ska vi?

Vart ska vi?

Mer nedslående var förstås att i den senare delen av boken jag studerade, konstatera att man sedan omvärderade järnvägens vara eller icke vara och bestämde sig för att riva upp rälsen och satsa på bilvägar… För den som vill läsa mer om detta kan jag tipsa om ett snabbspår. Där får du till exempel koll på vem han var egentligen, han som kallades för Järnvägs-Rosen eller kanske följa vad Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum har för sig. Vill du riktigt grotta ner dig kan du besöka Sveriges järnvägsmuseum i Gävle eller faktiskt åka ångtåg med Östra Södermanlands Järnväg från Läggesta:

Lite järnvägshistoria

Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum

Sveriges järnvägsmuseum i Gävle

Östra Södermanlands Järnväg

Spår mot framtiden

Spår mot framtiden

Etthundratjugofjärde åseriet- Med andan i halsen två minuter i…

Man är bra på olika saker. Jag är jättebra på att skjuta upp sådant som jag måste göra. I de flesta fall så spelar det inte så stor roll, men det händer ju att faktorer som man inte kan påverka gör att det blir mer bråttom än vanligt. Så var det igår kväll…för då var det något strul med Telias IT-trafik, så när jag kom hem från jobbet för att sätta mig med de allra sista bedömningarna av elevers arbeten, så kunde jag inte komma åt mina filer, som jag sparat i Dropbox. Det i sin tur ledde till att jag insåg att det inte var någon direkt mening med att jag ens försökte, för de arbeten jag skulle kommentera hade jag inte heller i något pappersformat… På den gamla gåspennans tid hade detta aldrig inträffat, tänkte jag för mig själv.

Gåspenna.jpg (555×426)

På min arbetsplats är det många lärare som har övergått till att alltmer presentera sin undervisning på internet i filmsnuttar eller Powerpoints och andra smarta lösningar som sparar lärares tid. Man kan spela in en lektion i förväg och instruera eleverna att se det inspelade avsnittet innan de kommer till lektionen i skolan eller man kan lägga upp en hel kurs helt och hållet på internet i ett koncept som nuförtiden kallas för Flipped Classroom. Jag har själv studerat på detta sätt när jag läste in min senaste utbildning inom ämnet Svenska som andraspråk. Inte en enda gång träffade jag mina lärare i kursen personligen. Tre terminers heltidsstudier bedrevs i sin helhet via internet. Men exakt hur sårbart ett sådant system ändå är, visade sig när jag i ett examinerande seminarium råkade ut för ett strömavbrott, så att hela datorn dog. Jag noterade att det inte var endast i mitt hem som strömmen gått, utan i hela Ludvika. Det tog lång tid och seminariet hann ta slut. Jag fick skriva till min lärare och förklara att ett strömavbrott hade hindrat mig från att vara med i slutet av seminariet. Jag tänkte själv på hur konstruerat det lät… Är man lärare så har man hört alla de där undanflykterna och lärt sig att besvara dem med ifrågasättande:

  • Min hund åt upp matteboken!
  • Min mamma hade tagit min väska i stället för sin egen, så läxan är på hennes jobb nu.
  • Jag glömde min bok på bussen i morse.
  • Jaså? Var den inlämningen till IDAG? Jag trodde att den var till NÄSTA vecka.

Listan kan göras betydligt längre och elever är verkligen uppfinningsrika för att hitta på något som de tror att de kan blåsa sin lärare med. Men min story om strömavbrottet kunde faktiskt verifieras både i press och radio och TV och min lärare på Högskolan sa att hon kände till om strömavbrottet. Jag ombads skriva en restuppgift på de sista två frågorna i seminariet, trots att det alltså inte var mitt eget fel från början att jag inte kunde vara med och redovisa muntligt via internet.

Igår när alltså internet först var segt som tuggummi och sedan helt slutade fungera…så hade jag planerat att jag skulle bedöma elevarbeten online. När det inte gick, så blev det alltså uppskjutet till idag…

Vissa elever skriver en lätt och luftig svenska som går smidigt att ta sig igenom för mig som modersmålstalare. Men andra har betydligt svårare att formulera sig och jag tänker om mitt uppdrag att jag både kan och bör hjälpa dem språkligt med att påpeka vad som är ”fel” men också varför det är fel och hur de kunde ha skrivit i stället. När jag kommenterar texter på det sättet, så tar det naturligtvis lång tid, men jag brukar tänka att man ska behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad. Om jag gick en kurs, så skulle jag vilja förstå det som kursen handlar om. Jag skulle vilja få förklaringar och tips och idéer och jag skulle vilja få hjälp med att identifiera både styrkor och svagheter i min inlämningsuppgift. Eftersom jag själv skulle uppskatta detta, ser jag det som en självklarhet att jag gör så med elevinlämningarna. Men ikväll när jag valde att jobba på skolan, så tickade minuterna iväg och plötsligt var det bara två minuter kvar innan larmet skulle gå på… Jag fick släppa allt jag hade för händer och gå ut ur byggnaden… Imorgon blir det alltså till att gå upp tidigt för att slutföra arbetet. Återigen konstaterar jag att jag är ute i sista sekunden! Full fart den sista veckan, ända in i kaklet!

skc3a4rmavbild-2014-06-16-kl-13-51-35.png (376×319)