Trehundratjugoförsta åseriet- Lärande kan ske på många skilda sätt!

Tallskogen vid Malingarna

 

Om man tar en skogspromenad upplever man naturen på nära håll. För egen del brukar jag njuta speciellt av dofter, ljud och det jag ser omkring mig. Går jag i en tallskog har det alltid fascinerat mig hur torrt det är och hur hög luften känns… Går jag i en granskog kan jag i stället njuta av det dunkla fuktiga mörkret som de tunga grenarna skänker. I björkskogen trivs jag kanske främst när det blåser lite lätt, så att myggorna inte tar sig fram till just mig… Men som lekman är jag ändå relativt begränsad till de intryck som hör samman med vanliga baskunskaper. Jag kan kanske konstatera att det kommer att bli mycket lingon i år eller att blåbären är övermogna. Vidare kanske jag kan se att skogen har ren luft om det är mycket skägglav på grenarna, men för att bättre förstå skogen behöver jag ledsagas av någon kunnig person eller själv läsa på i förväg.

För många år sedan hände det att jag gick i skogen med äldre släktingar. Morfar kunde stanna vid en obestämd grop i skogen, för att upplysa mig om att det rörde sig om en gammal kolbotten, medan han lyfte på ett lager mossa och bevisade detta genom att blotta kolrester som fanns kvar, mer än ett halvsekel senare. Spåren av en svunnen tid även om den är relativt nära vår egen, fick jag även se prov på när jag för många år sedan vid en utflykt till Lövåsberget i Säters kommun tog del av en föreläsning om Skrivarhällen. Människor hade valt Lövåsberget som en plats dit man gick för att befästa sin trolovning eller på annat sätt fira olika tillfällen i livet. Om denna upplevelse skrev jag i ett tidigare åseri: Let’s make a Rock Carving!. Arkeologen Stig Welinder, som via kyrkböckerna tagit reda mera, kunde berätta för oss om de människor som ristat in sina initialer i hällen. Utan hans hjälp hade jag passerat hällen och koncentrerat mig på den vackra utsikten.

Som liten minns jag att vägen till våra vänner i Grödinge kändes oändligt lång, trots att sträckan vi körde var Tumba- Smedstorp (i Grödinge). Det är INTE långt, räknat i kilometer, men jag tror att vägens sträckning bidrog till den där känslan, för vi åkte verkligen runt varje bergknalle för att nå vännernas hem. Efter vägen förklarade mamma och pappa att bergknallarna hade varit öar en gång och att där vi nu åkte hade det varit havsbotten. Det kändes obegripligt och jag försökte tänka mig det där havsvattnet och hur det varit då…

Genom morfars, arkeologens och mina föräldrars berättelser, kunde jag förstå naturen runt omkring mig bättre. Att se med egna ögon och samtidigt lyssna på vad någon berättar muntligt, har alltid varit det bästa sättet för mig att lära mig något. Jag minns i bilder. Jag kopplar minnesbilderna till vad människor har berättat för mig om det jag sett och jag kopplar även samman det jag sett och det jag hört till specifika situationer.

Innan den gamla järnvägsbanken mellan Grängesberg och Ludvika hade försetts med asfalt, så var det först järnvägsspår och då gick det att promenera om man gick med det stegavstånd som sliprarna medgav. Sedan bröt man upp järnvägen och försedde den med grovt makadam, kallat vask, om man får tro äldre före detta gruvarbetare i Grängesberg, som använde detta ord… Ungefär vid tiden då järnvägsbanken försetts med vask, brukade jag dra barnvagnen med äldsta dottern i på denna väg, som skar rakt igenom det forna gruvsamhällets kärna. Längs spåret fanns husgrunder, syrener och vinbärsbuskar som röjer att det bott människor där. I ett tidigare åseri har jag skrivit om den där järnvägen från ett annat perspektiv: SJ, SJ, gamle vän…

På marken hittade jag en gång en ”kula”, lite rostig och som en sten, men sfärisk… En av makens ingifta släktingar upplyste mig om att kulan kom från kulsinterverket… Som ny i Grängesberg byggdes kunskapen om min nya hembygd stegvis på det sättet, ett ord här, ett där… En äldre lärare på Östra skolan visade mig överväxta vattenkanaler som nu såg ut som vägar av mossa i skogen… Kanalerna hade använts för att transportera vatten till vattenkonster… Utan berättelserna, hade jag plockat upp kulan, gått vidare i vasken och tänkt att det var ju märkligt att det var så fina vägar i mossan! Lärande kan ske på så många skilda sätt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s