Kategoriarkiv: Uncategorized

by

Femhundranittonde åseriet- Demokrati är ett val!

 

Ett individuellt samhällsengagemang tror jag kommer av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta och träna sig gradvis i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest. Medbestämmande kan börja i all enkelhet med något sin i slutändan inte är så viktigt.

Ett glassigt exempel från min barndom:

När vi som barn skulle bjudas på glass, min bror och jag, så hade våra föräldrar i allmänhet tydligt talat om vilka valmöjligheter som fanns. Det kunde till exempel vara snävt avgränsat:

”Vilken Puckstång vill du ha? Den som smakar vanilj eller den som smakar jordgubb?”

…men det kunde också vara så att man fick välja bland alla glassarna på den nedre raden. Då infinner sig en massa hänsyn som måste tas, innan man med säkerhet kan njuta av sin glass:

  • Vill jag ha isglass eller vanlig glass eller en kombination? 
  • Vill jag utöka min påbörjade samling av bilder, som finns medskickade i varje Päronsplitt? 
  • Vill jag riskera att tappa halva glassen, om den hinner smälta och den ena pinnen i en Igloo släpper från glassen? 
  • Vill jag inte egentligen ha en STRUT? Kan det vara värt försöket att tjata eller förhandla med mamma och pappa denna gång? 

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Om vi vill att Sverige ska vara en stark demokrati som kännetecknas av öppenhet och konstruktiva diskussioner kring meningsskiljaktigheter, så måste detta arbete grundläggas i skolan, med en ännu tydligare agenda än nu. Samtalet om demokratin måste hållas levande och också alltid vara aktivt integrerad i skolans alla kunskapsämnen, för att ge alla elever möjligheter att spegla sin egen personliga uppfattning i den som andra verkar ha.

Valet i höst är ett ödesval. Från stora starka demokratiska partirörelser på både höger- och vänsterkanten, har vi gradvis hamnat i ett osäkert parlamentariskt läge med många små eller pyttesmå partier som får svårt att hitta lojaliteter i för oss medborgare mycket viktiga frågor. En del etablerade partier riskerar i detta val att hamna under riksdagsspärren medan andra utanför Riksdagen trycker på och vill in. Med demokratin som hävstång för att uttrycka sin i grunden odemokratiska åsikt, marscherar nazister imorgon på våra gator i den lilla staden Ludvika. De vill in i Riksdagen. 

Häromdagen gjorde alla övriga etablerade partier i Ludvika gemensam sak genom att ta tillbaka gågatan som arena för politisk påverkan i demokratins anda. Politikerna visar att överenskommelse i sann demokratisk anda är en vinnande idé för att övervinna hot och hat. De visar också att de alla är värdiga företrädare för oss alla som röstat på dem i det förra valet. I höst vet vi att de ställer upp för oss även när det blåser isiga och kalla vindar. 

Tillsammans för demokratin är ledorden som borde skalla på Ludvikas gator imorgon! 

 

by

Fyrahundraåttionionde åseriet- Med temaarbete i klassrummet kan man skapa dragspel…

Att uttrycka åsikter och tankar och idéer är något som mina vuxna utlandsfödda elever som regel är ovana vid från de skolsystem de gått i som barn. Min erfarenhet är att de behöver träna sig på att ”tycka och tänka”. Att jobba gruppvis stimulerar eleven att uttrycka sin mening och förklara för de andra i gruppen hur hen menar. Samtidigt ges eleven möjlighet att stämma av sin egen åsikt eller tanke mot de andras och argumentera för sin egen ståndpunkt. I den språkliga förhandlingen om betydelser, skapas den språkutveckling som vi alla arbetar för tillsammans. Jag brukar mingla runt i klassrummet och göra små nedslag här och där om någon behöver stöd i språket, men också för att förklara, förtydliga eller förundras över de samtal jag på detta sätt får ta del av. Vilken förmån! ❤

I undervisningssituationen trycker jag på hur viktigt det är att alla ges möjlighet att tala, ge sin syn på saken, bli lyssnade på. Jag pratar öppet med eleverna om att samtalen på gruppnivå är vägen till ett bättre språk samtidigt som samtalen är målet… Det är ett mål i sig att kunna uttrycka sig muntligt på sitt nya språk… Men alla elever är individer. Den som kanske har en talängslan eller inte är van att samtala i grupp, ska bedömas för sin muntliga aktivitet, precis som den som är självsäker och gärna lägger ut texten. Det är en grannlaga uppgift att hitta talsituationer som inte skrämmer och som samtidigt har potential för den som vill visa sig på styva linan inför sin lärare. Det hinner bli många olika samtal under en kurs, men varje samtal är en ny chans att tala… Att ha skiftande teman för dessa samtal är viktigt för att i möjligaste mån se till att åtminstone något ämne passar en viss elev, så att hen kan visa mig vad hen klarar av muntligt.

En jämförelse av något slag, brukar kunna leda till samtal där många kommer till tals. Det kan vara en jämförelse mellan hur bostäderna ser ut här eller i hemlandet eller kanske hur man reser här eller i hemlandet. Men det kan också vara en jämförelse mellan två texttyper, kanske en artikel och en novell eller mellan ett formellt brev och ett informellt. Vid jämförelser är uppgiftsinstruktionen alltid viktig. Eleven behöver veta vad som ska göras. Är detta klart formulerat så kan man jämföra snart sagt vad som helst. Men nuförtiden är det inte endast det skrivna ordet som anses vara en text. När vi läser styrdokumenten från Skolverket ingår även så kallade multimodala texter, vilket kan vara det som sägs i en film eller det vi kan se i en display online. I klassrummet pratar vi om de många olika texter som elever möter i vårt samhälle.

 

”Genom undervisningen ska eleven ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna åsikter och tankar i olika slags texter och genom olika medier”

Källa: Skolverket, ur syftet för GRNSVA 2

När elever ska skriva en jämförande text, så är det också viktigt hur uppgiften är formulerad. Även här handlar det om att möjliggöra för elever att visa sin bästa nivå. För någon är det att visa mig ett E, men för någon annan kan det vara att visa mig ett A. Min uppgift blir att skapa möjlighet för båda dessa elever att visa sin bästa nivå.

Att jämföra en skriven novell med en filmatisering av densamma, kan ge elever med olika förutsättningar möjlighet att visa sina kunskaper. I SVT:s öppna arkiv finns många sådana filmer, till exempel denna, som jag och eleverna just nu gett oss i kast med:

POTATISHANDLAREN av Lars Molin

Det finns en poäng med att hämta filmer från just SVT:s öppna arkiv. Det möjliggör för även den elev som kanske inte har tillgång till TV eller olika kommersiella kanaler att se filmen många gånger. Texten och filmen kan läsas och ses många gånger och jämförelsen kan eleven lägga ner mycket eller litet tid på. Det bestämmer eleven själv…

Dragspelet… skapar jag genom att ge tre olika uppgifter att välja på, men detta är inte i sig det jag menar med dragspel… Dragspelet är snarare för mig en fråga om att ge elever möjligheter att bidra på sin egen bästa nivå och dragspelet blir då de individuella och ytterst personliga lösningar jag får in på en och samma uppgift…

Om uppgiften är att jämföra, så är det viktigt att visa att man kan just jämföra. Det första uppgiftsalternativet är avskalat och innebär i princip endast att eleven visar själva jämförelsen. Men för den som vill passa på att visa mig något mer, så brukar jag skapa ytterligare två uppgifter, en som är styrd och en som är väldigt fri.  Den styrda uppgiften innehåller tydliga instruktioner och ofta handfasta tips om hur och vad man ska göra… Den sista uppgiften är medvetet opreciserad och lämnar mycket till eleven själv:

”Skriv en så nyanserad jämförelse som möjligt, på ett sätt som du finner lämpligt och dela dina egna tankar om novellen och filmen på ett sätt som blir både smidigt och tydligt för läsaren. ” (OLÅ, 2017).

Genom att skriva så, har jag inte styrt, utan snarare lämnat över ansvaret till dem av mina elever som vill visa mig vad de kan. De kan skriva en avancerad text med många finesser där de språkligt visar både djup och bredd om de så önskar, men de kan också snegla på de två tidigare uppgifterna och skriva en ordinär text som jag skulle anse vara godkänd. Det fina i kråksången är att många elever trivs med den där friheten att själva skapa sin text. De skriver fritt från sitt eget huvud, med egna lösningar på en allmänt hållen frågeställning och det blir en vinna-vinna-situation för både dem och mig, eftersom det ger en mer nyanserad spridning av elevtexternas kvalitet än vid hårt styrda uppgifter. I bedömningen är det därför ofta lättare för mig att skilja agnarna från vetet än när uppgiften är hårt styrd… Den som kan sin sak kan visa det både med tekniker, lexikalt och grammatiskt. Att läsa den typen av fritt skapad text på ett tema som en hel grupp har gemensamt, är alltid lika spännande. Det är bland annat därför jag trivs så bra med mitt yrke! Nya texter från nya infallsvinklar berikar mig varje dag. ❤

 

by

Tvåhundratjugonionde åseriet- Väderleken är inte alltid en lek!

Det är genom jobbet jag har insett hur vanligt det är att man diskuterar vädret när man träffar någon. Det är klart att jag hela tiden har pratat väder jag också, när jag träffat vänner och bekanta, men inte förrän jag började undervisa vuxna invandrare som tränar sig på svenska, så insåg jag hur ofta vi kommenterar vädret och hur vi gör det…

Det räcker ju inte med att säga något allmänt. Ofta svänger man till det lite extra. ”Det snöar” är inte samma sak som att säga något om HUR det snöar. Just idag snöar det faktiskt. Det virvlar ner från himlen i ostyriga ojämna byar och jag vet, eftersom jag nyss varit ute, att det mesta av snön lyckas leta sig in innanför kragen… Så upplever jag det i alla fall… Ett annat kännetecken på just den här dagens snöfall är hur den snö som faller fastnar i kvasten när man ska borsta av sin trappa. Vart tredje tag får bli en hård smäll mot underlaget, så att det som fastnat lossnar igen… Jag läser i tidningarna att många i Västsverige har hamnat i diket i stället för på den destination de planerade och kan konstatera att just dagens väder inte är att leka med, trots att vi diskuterar ämnet som om det vore en lek, väderleken…

Snöfall kan vara stämningsskapande, när man ser det genom sitt fönster, från insidan där man sitter uppkrupen i en stor fåtölj med en kopp te i handen. Men det kan också vara otäckt, när man inte ser bilen framför, för det ymniga snöfallet, eller när man på skidturen överraskas av ett hastigt och oväntat väderomslag och sträckan som återstår känns lite längre än man skulle önska…

När jag var ung reste vår familj en gång upp till Sälenfjällen tillsammans med vänner. Vi skulle övernatta i vännernas hemsnickrade husbil och planen för resan var att åka på tur med längdskidor runt fjället Östra Kalven. Vår tur skulle gå moturs och när vi började på förmiddagen hade vi vinden i ryggen, så jag minns att jag kunde dra nytta av vinden även i uppförsbackarna, vilket var spännande! På fjällets andra sida hade vinden INTE vänt, vilket alltså visade sig i en fullständigt omöjlig motvind, så stark att det kändes som att man ville sätta sig ner och invänta sommaren, för åka skidor gick i princip inte… Vi kom tillbaka till den där husbilen, väldigt försenade i förhållande till planeringen och det hade börjat mörkna. Jag minns att vi alla tänkte att det var en strapatsrik tur som avlöpt väl, men där vädret verkligen inte alls hade varit att leka med. Ändå är det ju så att ett ordstäv som tangerar detta med ”leken” faktiskt passar alldeles utmärkt på händelser kopplade till naturens egen dramatik: Den som sig i leken ger, han får leken tåla!

Ska  man prompt ut i snöyran, så får man väl se till att utrusta sig för densamma…

Snöyra

by

Tvåhundratjugosjätte åseriet- Har den högfärdiga oxfilén funnit sin höna?

sagorförbarnöver18år_asaole

Sagan om den högfärdiga oxfilén av Tage Danielsson är en liten berättelse om en oxfilé som anser sig vara lite förmer än de andra där i köttdisken… Oxfilén (som ju i enlighet med sagans fria form förstås kan tänka…) känner till att de damer som handlar där i Östermalmshallen, gärna äter just oxfilé. Därför vet den sitt eget värde och också att den kommer att bli såld till någon som inte nöjer sig med något enklare. Eftersom den kan tänka, så har den synpunkter på till vem den vill bli såld… Det ska förstås vara en person som stämmer väl överens med den status som oxfilén tillmäter den som har råd att köpa en så fin köttbit som just denna oxfilé. Därför försöker oxfilén inledningsvis på olika sätt förställa sig eller rentav gömma sig, när fel typ av kund kommer till köttdisken för att handla. Det lyckas första dagen och en bit in i andra, men sedan är oxfiléns spänst för alltid borta… Oxfilén drar slutsatser med hjälp av induktion, vilket ungefär innebär att man genom att titta på det som hänt i det förflutna antar att det kommer att fortsätta på samma sätt även i framtiden. Men kan man alltid lita på induktion?

Om vi följer en filosof vid namn Bertrand Russel och hans tankar i frågan, så menar han att induktion kan leda vilse även i fall där något verkar ytterst sannolikt. Hans berättelse påminner om oxfiléns… Tänk dig en höna som liksom oxfilén i tidigare exemplet kan tänka och reflektera. Hönan har noterat att så länge den har levat på gården, har bonden varje fredag högtidligen valt ut en höna ur hönsgården för att nacka och äta upp till middag. Inte en enda gång har det varit just henne bonden har valt… Hönans slutsats blev naturligtvis att bonden alltid skulle välja någon annan, aldrig just henne. Men vi förstår att hönans slutsats är falsk…(Fritt efter Barry Loewers ”Filosofi på 30 sekunder”)

Oxfilén, den stackaren slutade som pyttipanna:

”skars i små bitar och blandades i mängden. Han kände sig splittrad och nere”
(ur Sagor för barn över 18 år, av Tage Danielsson)

Så vad lär vi oss då av historien?

Att vi inte kan lära oss av historien kanske…

Vemvet

by

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Sven Wollter och Henning Mankell

Som ung bodde jag ett år i Stockholm med planen att bli bofast där. Det där året, 1987-87, minns jag med glädje främst för att jag och min väninna hade möjlighet att ta del av så många kulturevenemang som staden erbjöd. Vi såg Cyrano de Bergerac med Sven Wollter mer än en gång när han hade huvudrollen på Stockholms stadsteater… Filmen ”Om kärlek” blev också en film vi såg flera gånger. Det hände till och med en gång att vi gick på ett öppet politiskt möte som skulle hållas i Björns trädgård på Söder, för att Sven Wollter den dagen var deras huvudtalare… Sedan dess har jag följt Wollter på ett mer indirekt sätt, genom TV, tidningar och biofilmer.

Att han nu har bestämt sig för att genomföra sin ”sista föreställning” på teatern, fick mig att spontant säga ”Nej!!!!!!”, men vid en viss eftertanke så slog det mig att om det är någon jag unnar att få en härlig tid som pensionär, så är det Sven Wollter. Viktigt är också att tillägga att de flesta av oss andra hoppar av yrkeslivet vid 65 år, medan Sven Wollter bjudit oss på många fina rolltolkningar också efter den åldern. Den där nyheten om hans förestående ”sista föreställning” fick en extra dimension när jag såg att den kopplade samman Sven Wollter med Henning Mankell, som är en av de svenska författare som jag beundrar allra mest.

Länk till intervju med Wollter inför den sista föreställningen

För en tid sedan när Henning Mankell gick bort, skrev jag av mig lite av den där ”läsarens sorg när en författare går bort” och det kändes skönt att ha skrivandet som en ventil. I texten jag skrev då, framgår att jag förutom deckarna gärna läste de där andra texterna.

Länk till ett tidigare åseri, från tiden vid Mankells bortgång

Mankell var även aktiv inom teatervärlden och för just mig personligen är det extra intressant att Sven Wollters sista föreställning blir just ”Driving Miles” av Henning Mankell, regisserad av Eva Bergman, författarens fru. Miles Davis musik ackompanjerar fint detta kulturmöte! Eftersom det verkligen vore just ”public service” att ”Driving Miles” får större spridning, hoppas jag att SVT kommer att finnas på plats för en inspelning av föreställningen! Tack på förhand!

 I ett annat åseri har jag skrivit om Wollters bok Hon Han och Döden:

http://wp.me/p4uFqc-133

 

by

Tvåhundratjugofjärde åseriet- Trettontusen! :)

Idag hände det! Räkneverket för hur många visningar den här bloggen har haft, tickade idag över på fantastiska  (13000) trettontusen.   Det känns helt oroligt att det gått så bra för bloggen. Jag känner djup tacksamhet över att så många har läst. Det känns väldigt upplyftande! ❤

Min blogg tillkom för att jag tyckte att det kunde vara bra om lärare själva uttrycker sina tankar om skolvardagen. Det var i samband med att valrörelsen tog fart på våren år 2014. Det fanns många aktörer som tyckte till om skolan och då tänkte jag att en röst som inte hördes så tydligt var lärarens…

Efter valrörelsen rullade skrivandet vidare, bortom läraryrket och in på andra områden, men fortfarande är det i min skolvardag som jag hämtar mest inspiration och skrivlust. Om jag hade levt på gåspennans tid, så hade jag säkert gjort som så många före mig, skrivit för skrivbordslådan, i en liten skrivbok med tummade blad. Att någon vill läsa det jag skrivit känns som en oerhört lyx!

Tack!

rödatulpanerattfiramedolå

by

Tvåhundratjugotredje åseriet- I skolan på helger och kvällar

Denna varma dag i januari 2016, vaknar den ena dottern till en ovanlig skoldag, eftersom det är lördag… Hon går på #VBU och ska delta i deras #Öppet Hus, för att långväga elever och deras föräldrar ska kunna komma och se hur det är att gå på just denna gymnasieskola. Att vara i en skola utanför vanlig skoltid är ganska speciellt när man är elev, minns jag från när jag var ung. Också som lärare har jag varit med om ett antal övernattningar och extraevenemang i skolan på kvällstid eller helger. Lägg därtill lägerskolor, kortare eller längre utflykter eller orienteringstävlingar i andra skogar än den vanliga skolskogen…Varje gång beträder man gränslandet mellan skola och fritid i olika grad, eftersom man dels har bytt miljö, dels ofta har med sig någon förälder eller personal från fritids för att fördela ansvaret för gruppen. Det är individuellt hur man känner inför en aktivitet som skiljer sig från det invanda. För egen del är jag i mitt esse när jag under dagtid är i klassrummet med mina elever. Där har jag min trygghet i att jag kan mitt ämne väl, vet vad jag och mina elever ska hålla på med för att de så småningom ska nå målen i kursplanerna. Det är väldigt sällan jag inte alls vet hur jag ska hantera en situation som uppstår i klassrummet.

Att extraordinära aktiviteter är lösare i kanten än en helt vanlig skoldag förstår alla som någon gång deltagit i en sådan aktivitet arrangerad av skolan. Elever är inte vana vid att besökare kommer till deras lärmiljö, allra minst syskon och föräldrar och för lärare är det också annorlunda jämfört med en vanlig skoldag. Skolans fostrande roll fortsätter självklart in på en kväll eller helg eller till en aktivitet som är annorlunda men när det är skolan som är arrangör för aktiviteten. Det har jag alltid i alla år  förstått och accepterat, men svårigheten för mig personligen uppstår i det där gränslandet mellan skola och hem, när elevers föräldrar är närvarande. De har det yttersta ansvaret för sina minderåriga barn och ungdomar, men i skolan har jag enligt lag det ansvaret i deras ställe och under en aktivitet på kvällstid i en skola är både de och jag oftast närvarande… Jag har och tar också ansvaret för en sådan aktivitet men självklart funderar jag också över om jag kanske fattar andra beslut än föräldern själv skulle ha gjort i  mitt ställe.

Nuförtiden har jag i och för sig inte speciellt betungande funderingar om elevers föräldrar, eftersom jag undervisar vuxna elever… 🙂

Lycka till alla ni som är med i någon aktivitet i samband med Öppet Hus på VBU idag!

by

7 Myths to Dispel About Teaching English Abroad

Being a teacher is exciting every single day and adding a new culture and a new environmental setting to your teaching must be wonderful! I just loved this blogpost! Especially the part about ”and blackboard drawing skills are a must” since we all know that, if we teach a language as a SECOND language. ❤

Fresh Off The Plane

My middle school girls and I out for a picnic in South Korea. My middle school girls and I out for a picnic in South Korea.

For everyone back home:

Myth #1: Teaching abroad is not “real life”

Friends and family back home constantly question us on when we will be returning to “real life” to start our careers.

“You have so much fun out there…” they sigh wistfully, “but when are you coming back? Where do you think you’ll work?”

They think we’ve had our fun and games, but now, it’s time to go home.

To live and work abroad is not a normal lifestyle, but that doesn’t mean it’s not a worthwhile and sustainable one. Yes, we swim off of tropical islands in crystal blue water and chow down on spicy rice dishes from questionable street food carts while a new culture swarms around us, but we also work HARD. We teach and connect with children from all over the world…

Visa originalinlägg 936 fler ord

by

Etthundratjugonionde åseriet- I allra högsta grad närvarande!

Berglin närvaro

 

Jag tycker att Berglins lördag har en viktig poäng här! Det har genom åren förbryllat mig att det finns de som inte kopplar ihop aktiv närvaro med större chanser att nå målen i skolan. Det säger sig självt att om man ägnar sin lektionstid åt att göra helt andra saker, så blir det svårare att ta del av undervisningen. Samtidigt är det viktigt för mig som lärare att dra slutsatser OM jag har elever som inte koncentrerar sig på det vi tillsammans ägnar oss åt på lektionen. Har jag fel metod idag? Har vi haft en för lång inledning? Är eleverna inte tillräckligt involverade i lärandet, för att känna sig engagerade? Är det över huvudet på någon? Är det för lätt för någon? Om jag har rannsakat mig själv och inte längre kan hitta någon rimlig förklaring till varför eleven brister i uppmärksamhet, så brukar jag störa den aktivitet som eleven ägnar sig åt… Jag stör mer eller mindre tydligt, ofta med humor. Syftet är att få eleven att återkomma till fokus för lektionen. Då kan ibland extraordinära metoder vara minnesvärda. En effektiv variant är om jag t ex nyss har gått igenom vad man ska göra till nästa vecka… Då kan jag säga: Då vet du också det, Stina, eller hur?  varpå Stina i nio fall av tio rycker till och säger VADÅ???? Då brukar jag hugga till med något ytterst osannolikt, men ändå i linje med vad vi alla har pratat om:

Jo, jag sa att era redovisningar nästa vecka kommer att spelas in av TV och du är den som ska börja. Du behöver inte redovisa så länge. Det räcker med en halvtimme. 

unghiuri-de-filmare-cameraman.jpg (800×800)

”Stina” brukar oftast reagera med chock och bestörtning men syftet är uppnått, för alla inklusive Stina, vet en minut senare vad man EGENTLIGEN förväntas göra inför nästa veckas redovisning. En kollega i en skola där jag jobbade för länge sedan hade en elev i klassrummet som somnade. Han lyckades diskret påkalla alla de andra elevernas uppmärksamhet och fick dem att lugnt och stilla smyga ut ur klassrummet. Sedan bad han lika försiktigt sin NÄSTKOMMANDE klass att smyga in och sätta sig på sina platser, innan han väckte den sovande eleven. Gissningsvis somnar man aldrig mer på en lektion i skolan, om man har vaknat upp bland helt främmande ansikten i en annan klass än sin egen.

sleep-learning_26332963.jpg (400×266)

Att tappa fokus är mänskligt. Det gör vi alla ibland. Det är viktigt att ändå hitta sätt att hålla kvar sin uppmärksamhet om man vill få någonting gjort. Genom åren har mina egna sätt att skapa koncentration fått hjälp av elevers och kollegors tips. Gradvis har jag  hittat olika sätt som passar mig, men jag tror ärligt talat att det är väldigt individuellt vad som passar var och en. I klasser där jag har undervisat har elever ibland behövt fullständig tystnad eller omvänt, hög musik i öronen, för att kunna koncentrera sig. Någon har varit tvungen att sitta bakom en skärm eller i ett angränsande rum med kala väggar, för att inte få alltför många synintryck. Ytterligare någon har behövt ha något på bänken framför sig att ”plocka med” för att den där optimala koncentrationen skulle infinna sig. Dennes bänkgranne behövde kanske anteckna eller rita medan den lyssnar… Oavsett vilka oändligt många sätt det finns att uppnå koncentration, så brukar jag i största möjliga mån försöka få elever att söka efter sitt favoritsätt att fokusera. Syftet är alltid att de därmed lär sig både lättare och effektivare, vilket ju är målsättningen med utbildningssituationen.

Jag själv lär mig genom att anteckna när jag lyssnar på en föredragshållare, men sedan läser jag aldrig igenom anteckningarna igen. Jag minns ändå vad som sagts och kan komma ihåg hur jag skrev eller illustrerade det sagda. Ska jag jobba i datorn, så gör jag det bäst med klassisk och ORDLÖS musik högt i hörlurar. Då är jag 100% koncentrerad. Är det däremot t ex en jättebra låt med någon artist, så tappar jag nästan omgående koncentrationen, eftersom jag i stället följer med i texten och lyssnar på DEN i stället för att göra det jag planerat att göra. Genom att ta till sig nya och framgångsrika metoder för att öka koncentrationen, får man variation utan att tappa fokus och intensitet i arbetet.

Närvaro är alltså något som är helt avgörande för en lektion i skolan… utan elevens aktiva närvaro spelar det inte någon roll hur skicklig läraren är i sitt ämne. Men om läraren är en skicklig pedagog, så kanske elevens aktiva närvaro ökar av just det skälet, för att läraren har en palett av metoder för att vinna elevens intresse för lektionsinnehållet.

vatten_14591581_99013423.jpg (320×450)