Tvåhundratjugotredje åseriet- I skolan på helger och kvällar

Denna varma dag i januari 2016, vaknar den ena dottern till en ovanlig skoldag, eftersom det är lördag… Hon går på #VBU och ska delta i deras #Öppet Hus, för att långväga elever och deras föräldrar ska kunna komma och se hur det är att gå på just denna gymnasieskola. Att vara i en skola utanför vanlig skoltid är ganska speciellt när man är elev, minns jag från när jag var ung. Också som lärare har jag varit med om ett antal övernattningar och extraevenemang i skolan på kvällstid eller helger. Lägg därtill lägerskolor, kortare eller längre utflykter eller orienteringstävlingar i andra skogar än den vanliga skolskogen…Varje gång beträder man gränslandet mellan skola och fritid i olika grad, eftersom man dels har bytt miljö, dels ofta har med sig någon förälder eller personal från fritids för att fördela ansvaret för gruppen. Det är individuellt hur man känner inför en aktivitet som skiljer sig från det invanda. För egen del är jag i mitt esse när jag under dagtid är i klassrummet med mina elever. Där har jag min trygghet i att jag kan mitt ämne väl, vet vad jag och mina elever ska hålla på med för att de så småningom ska nå målen i kursplanerna. Det är väldigt sällan jag inte alls vet hur jag ska hantera en situation som uppstår i klassrummet.

Att extraordinära aktiviteter är lösare i kanten än en helt vanlig skoldag förstår alla som någon gång deltagit i en sådan aktivitet arrangerad av skolan. Elever är inte vana vid att besökare kommer till deras lärmiljö, allra minst syskon och föräldrar och för lärare är det också annorlunda jämfört med en vanlig skoldag. Skolans fostrande roll fortsätter självklart in på en kväll eller helg eller till en aktivitet som är annorlunda men när det är skolan som är arrangör för aktiviteten. Det har jag alltid i alla år  förstått och accepterat, men svårigheten för mig personligen uppstår i det där gränslandet mellan skola och hem, när elevers föräldrar är närvarande. De har det yttersta ansvaret för sina minderåriga barn och ungdomar, men i skolan har jag enligt lag det ansvaret i deras ställe och under en aktivitet på kvällstid i en skola är både de och jag oftast närvarande… Jag har och tar också ansvaret för en sådan aktivitet men självklart funderar jag också över om jag kanske fattar andra beslut än föräldern själv skulle ha gjort i  mitt ställe.

Nuförtiden har jag i och för sig inte speciellt betungande funderingar om elevers föräldrar, eftersom jag undervisar vuxna elever… 🙂

Lycka till alla ni som är med i någon aktivitet i samband med Öppet Hus på VBU idag!

Two Hundred and Twentysecond Asic- Maybe it’s because I’m NOT a Londoner…

…that I love London so? My top sights that I tend to re-visit whenever I go to London are: 

  1. Victoria and Albert Museum ( …for the huge amount of things to see, the variation and professional exhibition and to get a glimpse of the uncountable collections of Queen Victoria and Albert)
  2. Covent Garden ( an Opera House, of course, but outside, in the square you will find people of all kinds, listening to music, watching street performances, having a relaxed and enjoyable time together in a beautiful setting of old buildings and little shops and cosy restaurants).
  3. Shakespeare’s ”The Globe”(This beautiful museum let you experience London as it was when Shakespeare lived there!)
  4. Natural History Museum (Amazing!!! SO much fun to do and see!)
  5. British Museum (one of THE best Museums in the world)
  6. Leicester Square (wonderful place where you can buy tickets for musicals and shows)
  7. Harrod’s (for the incredible exclusive display and for the many possibilities to watch wealth from a short distance…)
  8. Dillon’s (for the reason that there are no books in English that this bookstore doesn’t store)
  9. Hamley’s (for the wonderful feeling of finding all different kinds of toys in a huge five story building…)
  10. The Whispering Gallery (A perfect sight for kids and their parents if you enjoy physics…)

I don’t really know how many times I have visited London, but I have always enjoyed being there. It’s a wonderful City with international pulse that I enjoy tremendously!  In my opinion, strolling around is the best way to see London, but both buses and the tube is very safe and easy accessible, too. I guess it’s just a matter of taste.  I also enjoy going by taxi in London. Some drivers are quiet, of course, but I have been lucky enough to find drivers who enjoy chatting. If you read Swedish, read #sextonde åseriet

Londonbild 1_OLÅLondon tunnelbana

 

 

LondonflaggaI always try to visit a few of the Museums in London, and among others I think Victoria and Albert Museum is the very best. The collection of varied items let me understand, to some extent, what impact Queen Victoria made on the British Society. One thing I never miss to admire is the collection of cast iron. It’s wonderful!

victoria-and-albert-museum_1

I once went to Greenwich to actually stand with one foot in the West and one in the East, just for fun. On the site I noticed so many other things that I enjoyed, that just standing there on the Meridian seemed less important than the other impressions I got there. It is a wonderful place to be, especially when fruit trees are in blossom! But honestly, I find almost every moment in London interesting and rewarding and I don’t even mind the rain…I every corner there are umbrellas and other souvenirs to buy! 🙂

Souvenirer i London

Covent Garden is another place I always return to, since the atmosphere is so relaxed there. I also find the little shops in the surrounding area very pleasant. A walk in Notting Hill reveals the Asian touch with Indian curry served in every little restaurant, whereas Soho offers Chinese food at its best, but my all time favorite is a pub lunch. Maybe ”Steak and Kidney Pie” or a ”Ploughman’s Lunch”? Places like Fortnum and Mason’s are worth the effort to visit, too. Have some ”High Tea” and enjoy scones with clotted cream and jam!

I do however not expect to find any places where there are no tourists… Instead I hope for the Londoners to share their beautiful city with the rest of us when we visit for a few days. When walking on Bond Street or Piccadilly Circus, I almost always notice people around me speaking any of the Nordic languages, such as Swedish, Danish or Norwegian. Thus I have learned not to comment too much on others when I’m in a crowd… I wouldn’t want a person saying

”Jaså, är det fler svenskar här?!” 🙂

Tvåhundratjugoförsta åseriet- Hur kunde ni!?!? #Köttfusket

Det är väldigt många överväganden man måste göra när man handlar mat år 2016! Min vana trogen kollar jag sådant som ursprungsmärkning, kravmärkning, innehållsförteckning, kilopris, om det är etiskt producerat, rättvisemärkt, har svanar och nycklar och ordet KRAV. Men det skulle ju vara ett heltidsjobb att handla produkter som från början till slut innebär att jag är en god konsument! Därför har jag försökt hitta en princip som jag skulle kunna följa när jag handlar, speciellt gör jag det när jag handlar lite dyrare varor, som kött… En princip skulle till exempel kunna vara att välja det billigaste köttet. En annan skulle kunna vara att alltid köpa närproducerat, en tredje princip skulle kunna vara att följa ett visst märke eller en förpackning med texten KRAV.

Just i mataffären söker jag varor från Sverige för att det är ett land som jag har kunnat lita på tills nu. Vidare köper jag gärna varor som är kravmärkta, men är de alldeles för dyra, så måste jag ibland välja ett icke kravmärkt alternativ. Självklart ska varan också vara färsk och informationen om utgångsdatum ska vara sant. Står det att köttet är svenskproducerat och KRAV-märkt så ska det vara det också!

Den slitna klyschan ”jag finner inte ord” är denna gång mitt i prick. #Köttfusket är så oerhört vedervärdigt beklämmande att det faktiskt inte finns tillräckligt kraftfulla negativa superlativer för att beskriva eländet! Det tog mig två dagar att samla ihop tillräckligt med ord för att kunna uttrycka mig i denna fråga! När vi för ett antal år sedan såg på TV hur slaktdjur fick resa Europa runt i en tragisk nära-döden-odyssé mådde jag illa, både fysiskt och psykiskt! Nyheten om #Gothemsgården och #Gotlands K&S och deras omoraliska, omfattande, systematiska, cyniska och fräcka fusk gjorde mig oerhört förbannad. Där du läser ordet oerhörd, kan du själv välja det kraftuttryck du finner passande, eftersom oerhört inte tillnärmelsevis överensstämmer med den känsla jag fick då nyheten nådde mig. Hur tänkte de ansvariga på de aktuella företagen när de utan vidare lät oss konsumenter tro att vi köpte svensktillverkat och KRAV-märkt?  

Om #köttbranschen är intresserade av att konsumenter även i fortsättningen ska köpa deras produkter, KRAV-märkta eller ej, så måste de ta ett tydligt producentansvar och rensa i de egna leden. Det är ett KRAV…om det nu är ett ord som är känt?

 

Tvåhundratjugonde åseriet- Lärarens roll, en katalysator i lärandet

Min ambition är att jobba med ständiga förbättringar i min undervisning, både i innehåll och utformning och då utgår jag alltid ifrån den grupp jag för tillfället är lärare för. För mig passar begreppet #mindfulness på min upplevelse av hur jag och mina elever är i nuet… Att vara lärare är för mig i väldigt stor utsträckning en fråga om att vara katalysator i en lärandeprocess. Eller kan vi kanske kalla det för en lärandets förlängda arm?

Eleverna ska känna att de får tillgång till den undervisning just de behöver för att nå kursmålen. Att hjälpa eleverna på deras egen nivå är svårt alldeles i början, innan jag fått kläm på vad som är deras styrkor och vad de behöver repetera eller få mer undervisning om. Därför brukar jag göra några diagnoser vid kursstart. Dessutom brukar jag be eleverna skriva en längre text. Den texten rättar jag mycket noggrant språkligt och kommenterar innehållsligt, så att eleven får feedback både på innehåll och form samtidigt. Det är viktigt för motivationen för vissa elever, att kunna visa dem någonstans mitt i kursen att de har nått mycket längre ”nu” än ”då” vid kursens inledning. Därför gör jag också en bedömning utifrån betygskriterierna som jag sparar för egen del, för att lättare kunna stämma av elevens gradvisa framsteg i kursen senare.

Min respons på elevens skrivna svenska vid kursstarten har även en avdramatiserande effekt för dem som var oroliga inför kursens kunskapskrav eller eventuellt kände oro inför att möta just mig som lärare i kursen. Tysta och blyga elever brukar också vinna på den här skrivuppgiften, eftersom den ger dem en möjlighet att visa sina språkkunskaper i skrift i stället för muntligt. Oavsett kvaliteten på elevtexten, så brukar jag vinnlägga mig om att kommentera den på ett sätt som är upplyftande och stöttande och de tillkortakommanden jag hittar, försöker jag visa tydliga lösningar för, så att det blir ett konstruktivt lärtillfälle. På det sättet ser eleven tydligt dels vad som var bra i den egna texten men också vad som kan förbättras. På köpet vet jag att eleven också fått en första uppfattning om hur jag brukar arbeta med inlämnade texter.

Vad gäller kunskapsnivån har jag efter detta överblick i min grupp, både på individuell- och på gruppnivå. Därefter kommer det något svårare arbetet med att anpassa kursen för var och en, samtidigt som man gör samordningsvinster på gruppnivå… Genom min överblick vet jag vad vi kan hoppa över på gruppnivå och vad enskilda elever kan behöva individuell undervisning om. Den här terminen har jag börjat samla på inspelningar av sådant kunskapsinnehåll som kan vara lika, oavsett vilken grupp det är. Filmerna finns på på Youtube, #åseriklipp.

Elever måste få förklaringar och förtydliganden om de behöver det och då kan det ibland vara bättre med målgruppsanpassade genomgångar i klassrummet, än självstudier med hjälp av filmer på Youtube. Varje elev är unik och jag tror att det är viktigt att vi finns där för alla, också för dem som ännu inte är redo att sköta allt sitt lärande via internet. Så länge jag har elever som inte kan eller inte har råd med den utrustning som krävs för att tillgodogöra sig undervisningen online, fortsätter jag därför att undervisa i klassrummet och för mig personligen är alltså filmerna på Youtube ett komplement till klassrumsundervisningen, inte tvärtom. 

pennväss

I ett kvarts sekel har jag varit lärare. Vad länge det lät! Ett kvarts sekel! Vilken tur att det inte KÄNNS som så länge… Att jag har lång lärarerfarenhet innebär till exempel att jag oftast kan svara på elevers frågor direkt i klassrummet utan att uppleva att det är obekvämt. Det innebär också att jag har släppt väldigt mycket av den prestige jag hade i början och kan ta mig an varje ny lektion med tanken att det inte är så farligt om något inte blir som jag hade tänkt från början. Jag har också lärt mig en massa fina strategier för att hantera problem av olika slag. Sådana strategier kräver träning och tålamod och slipas med åren… Till er som började er yrkesbana i förrgår skickar jag därför tanken:

Håll ut! Det blir bara lättare för varje år som går! 🙂

 

 

Tvåhundranittonde åseriet- Ibland ser man inte skogen för träden…

Vi arbetade med uttal och betoning en stund idag och det gjorde vi dels med en del påhittade dialoger av olika karaktär, dels med hjälp av rim och ramsor och tungvrickare av traditionellt stuk, som sex laxar i en laxask… En av dessa småtexter vi tog oss an, var en text som handlade om att tallskogen är talrik, samtidigt som den är tallrik… Ser man det sistnämnda ordet i en mening, så tar man kanske för givet att det är enbart är något man lägger maten på när man ska äta…

Det är svårt med svenska ibland! Eller hur? 😉

Tallskogen vid Malingarna

 

 

Tvåhundraartonde åseriet- Skolbibliotekens roll för ungas läsande

Som tonåring hade jag förmånen att gå i en skola där det fanns en skolbibliotekarie och en assistent i biblioteket. Dessa båda damer var väldigt intresserade läsare själva och det tror jag var ett vinnande koncept. Förutom den egenskapen var de oändligt hjälpsamma och lyckades verkligen väl med att hitta böcker till oss alla i klassen. De frågade om våra intressen, vad vi brukade läsa, vilka skolämnen vi tyckte var mest intressanta. Mitt vuxna jag gissar att medan vi ägnade kraft åt att besvara alla de där frågorna, så använde de uteslutningsmetoden och valde bland tänkbara titlar i förhållande till de svar de fick av oss på frågorna de ställde.  Slutligen kunde alltså skolbibliotekarien säga tvärsäkert till mig:

– Då tror jag att den här boken kommer att passa dig alldeles perfekt!

…och dessutom kunde hon vara säker på att jag skulle komma tillbaka några dagar senare med frågan:

– Finns det fler i samma serie?

Jag var naturligtvis bokslukare… På högstadiet hade jag redan avverkat massor av typiska slukarböcker och i efterhand är jag väldigt tacksam för de här två eldsjälarnas genuina intresse för sitt jobb, för hade de inte envisats med att jag borde prova något annat än Kitty och spöket på stora skuggan, så kanske jag inte hade gjort det…eller jo, det hade jag nog…men inte DÅ…

bokvägg

Den där första gången som skolbibliotekarien kom fram till mig med en bok, så var det ”Borta med vinden” av Margaret Mitchell. Den var tung som en tegelsten och dubbelspaltig i nära nog A4-format och dessutom hade den över 400 sidor, men… Den hade ju också sitt innehåll, eller hur? Därför var det ju så att när jag sedan hade läst boken och visste hur bra den var, så gick jag förstås tillbaka till samma bibliotekarie och bad om en ny lika bra bok… Det var då jag fick den i min hand, den bok jag sedan plöjde alla delar av… ”Mina drömmars stad” av Per-Anders Fogelström. I dagarna har jag lyssnat på boken, via Storytel. Än idag är den oerhört fängslande och det som lockade mig då, är lika intressant NU, nämligen den inramning av Stockholmshistoria som man får på köpet.

Det är min övertygelse att vi är många i det här landet som inte skulle ha blivit ”läsare” om vi inte varit omgivna av enträgna och kunniga bibliotekarier, både i skolan och på stadsbiblioteket. Att de var inlästa och kunde mycket om skönlitteratur är en sak, men de kunde även hjälpa klasskamrater som inte läste lika gärna eller med samma flyt. De lyckades på något sätt förse oss alla med varsin bok och trots att vi gick på högstadiet, så hade vi lästimme… Jag tror att det var jättebra! När jag som lärare arbetat med gymnasieungdomar har jag ibland noterat att vissa av dem är väldigt ovana läsare och att de inte heller befinner sig i en omgivning där läsning är självklart. I en framtid kommer det att märkas ännu mer än det gör idag. Skolbibliotek är viktiga för lärandet och skolbibliotekarierna har en fantastiskt viktig roll också för att elever som kommer till dem får höra från någon annan än klassläraren, ämnesläraren eller föräldrarna vad som är viktigt med läsning.

Det är ju oändligt länge sedan jag gick i högstadiet på Västra skolan i Falun, men jag minns ändå med tacksamhet att det var precis där jag bytte från att läsa slukarböcker till att övergå nästan omgående till skönlitteratur för vuxna. Jag hade just då inte tagit klivet på egen hand. Det behövdes en skolbibliotekarie…

Färglada böcker med vit bakgrund

Tvåhundrasjuttonde åseriet- Om betoning och accenter i svenska språket…

En dag i januari var vi på en trevlig födelsedagsfest där den unge mannen som fyllde år skulle ha körkort och skjutsa min äldsta dotter i sin bil. Dagen till ära hade vi därför inköpt en reservdunk i metall och fyllt den med bensin, för att vi tänkte att är det något han just nu lider brist på, så är det bränsle till den redan inköpta bilen… Att handla bensin är ju en sak och att handla en födelsedagspresent något helt annat! I det här fallet resonerade jag därför med min äldsta dotter i förväg, så att hon verkligen skulle känna att ”det är tanken som räknas!” (med grav accent) Jag ville inte att hon skulle uppfatta min planerade födelsedagspresent som ”fel” eftersom hennes pojkvän förstås är ett självklart centrum för galaxen Vintergatan, inte enbart för henne. Vi tycker också att han är viktig! 🙂  Det förvånade, men gladde mig också, att hon då svarade med akut accent; ”Det är ju TANKEN som räknas, mamma!” Efter det skrattade vi båda åt att ha funnit varandra genom en språklig vits…

Tanken

I detta fall så är det verkligen inte en BETONING som utgör skillnaden, för i båda fallen, alltså när vi talar om ”en tanke, tanken” och när vi talar om ”en tank, tanken” så BETONAR vi första stavelsen… I stället är det en fråga om ton, accent… Det är orimligt att gemene man har koll på detta om man inte är speciellt intresserad av hur språkliga skillnader tar sig uttryck… Jag stötte för egen del för första gången på accenter när jag studerade franska under gymnasietiden. Före det hade jag aldrig stött på företeelsen. Direkt från Wikipedia, med hänvisning till Olle Engstrand, som kan det mesta inom området kan du själv jämföra några tydliga exempel där just accenten är den avgörande skillnaden. För dig som läser svenska som andraspråk är alltså orden ”identiska” (lika) om du LÄSER dem, men när du hör dem uttalade, så kommer du upptäcka att skillnaden är tydlig och klar. Se här:

 

Ord Betydelse
Akut accent Grav accent
regel lag, förutsättning låsanordning
tomten bestämd form av tomt bestämd form av tomte
buren bestämd form av bur perfekt particip singular utrum av bära
anden bestämd form av and bestämd form av ande
radar typ av spaningsutrustning presens indikativ aktivum av rada
normen/norrmän bestämd form av norm obestämd form plural av norrman
ljuden/juden bestämd form plural av ljud bestämd form av jude
dragen bestämd form plural av substantivet drag perfekt particip singular utrum av dra
slutet bestämd form av slut perfekt particip singular neutrum av sluta
bona bestämd form plural av substantivet bo verb som betecknar en städningshandling

Man kan lite slarvigt säga att de vänstra exemplen alltid börjar ”högre” i tonläge, medan de högra exemplen börjar långt ner i ton, ” i graven”.

Så, finaste artonåring, din tank, alltså tanken du fyller med bensin… är ett exempel på akut accent, medan om tanken syftar på om man tycker eller tänker något, så rör det sig om grav accent…

Nu har vi kommit till slutet ( med akut accent!) av detta blogginlägg… 🙂

Om du vill läsa om liknande företeelser, så kan kanske detta åseri passa dig:

Trehundratrettiofemte åseriet- Är svenskan Melodins språk?

 

Twohundred and Sixteenth Asic- Snowzilla, Milk and Cookies!

The major storm Snowzilla has now started its journey through the twenty states on the east coast of the USA… It was in a way very interesting to watch TV from a completely empty Washington DC where the Swedish TV reporter seemed all alone in the streets, sharing his report with us… We have snow every winter, but according to the TV reporter from Swedish TV4, some of the states suffering from Snowzilla, hardly get any snow an ordinary winter and may have difficulties getting rid of it, once the storm has passed.

I have a few friends in the USA. They have one thing in common… They all share stories about what one would do if a storm of any kind is predicted… Obviously everyone go to the store, get loads of food in general, but milk and cookies in particular, in order not to ”starve”during the storm… I’m sure we go to the store, too, but I also notice that this desperate ”I HAVE to go to the store” doesn’t seem to be as common here as over there… Maybe we have a more ”longterm” idea for our grocery shopping than Americans do? Milk and cookies??? Meat and potatoes would be more of the Swedish way in that case… 😉

From my heart, I hope you all wake up to a wonderful white world where very little is damaged or ruined by the storm and the only remaining issue is the layer of beautiful snow everywhere…  I also hope you have your cameras ready to take photos, to share with the rest of us and with your grandchildren one day! Winter is an amazing season. Quiet, white and cold! Well… I understand the very storm isn’t quiet!!! Snowzilla is probably very loud! Light a candle and listen to her! It might be the storm of your life! Enjoy!!!

b088e-stearinljus-bmp

 

For those of you who would like to know the sound of Swedish… and also follow the coverage in our biggest national Newspaper regarding the storm ”Jonas” I have now added a newspaper clip with a movie.  It’s Sunday evening; and a Swedish reporter doing his job interviewing people in NYC. According to the reporter, the film is from Saturday morning:

Peter Kadhammar interview’s NYC citizens

Twohundred and Fifteenth Asic- A Day to Remember

I sit in my classroom, monitoring my students writing an essay. Since my students write in a language that is not their first language, I thought it fair to do the same… I write in MY second language, English, when they write in Swedish… Here’s my text on the topic ”A Day to Remember”, but I guess in my example it will spread over more than just one single day:

It had been a tough start filled with unexpected events and flight delays, but one memorable Monday morning in October 2003, I met up with the others in a group of Swedish teachers who had the great opportunity to meet the legendary principal Dr Lorraine Monroe for a four-day-long conference about School Development, Instruction and Teaching in NYC. During the flight I gave Dr Monroe a thought. What would she be like? According to her book, Nothing’s Impossible, she had first worked as a teacher, then she had become a principal, changed the way of teaching and instructing in her actual school and that had, in the long run, led to overwhelmingly good results in schools in Harlem, New York City. Dr Monroe’s ideas about school development were very focused on learning and in a way very strict and not at all negotiable ( Please read Dr Monroe’s book for more information!).

Nothing's impossible

We have a very democratic way of teaching in Sweden. We ask our students for their opinion in many different situations an ordinary day in school and lessons often has an element of discussion or mutual understanding. It is not meant to be a one-way-communicated ”lecture”. Learning is a joint effort…  At the time when I was in NYC I was taking a University course and thought it might be suitable to interview Dr Monroe for my project. She accepted and that was probably ”THE” most interesting talk I have ever had with anyone about ”teaching and instructing”… But let’s go back to the first meeting… The skyscrapers on Manhattan were taller than I had expected and being in NYC was fantastic! Meeting Dr Monroe in person was way beyond every anticipation I had before. She was, apart from being intelligent, also a born entertainer, wittily telling jokes. The conference was of high quality and we met brilliant teachers, devoted principals and engaged counselors from different schools in Harlem NYC. In comparison with the interesting lecturers, Dr Monroe was still outstanding. 

We made a few visits to schools in Harlem. I thought I’d check one of the things that Dr Monroe had said the day before. She had claimed that in her schools I could ask any student I liked if they could answer the question ”What did you learn during the lesson you just left?” Every student I asked, could share with me what they had learnt and since we had monitored the lessons the students were referring to, we could tell that they actually learned. The other teachers in my conference group had the same experience and we said this would be the first thing to ask our students back home! I think many students in the classes I taught back then would answer ”I don’t know… What do you mean? What did I learn??? I don’t understand your question!” At that point in my career, in 2003, I didn’t understand how important a META level is in learning… Now I try to help students gather information, draw conclusions, spend time thinking and reflecting and thus allow them to understand and comprehend. After that day in October 2003 I try to keep my lessons very strict in content. I also try to wrap it up at the end of a lesson, in order to help students to organize their thoughts. The students in my classroom now will more likely have a correct answer to the question about their learning…

My interview with Dr Monroe back in 2003 again, started off with my question ”In what way do you negotiate with your students?” She seemed to be hooked on my QUESTION, as if it was wrong… and repeatedly said ” I don’t negotiate with my students!” I thought, being Swedish and speaking my second language, that I had said something that was difficult to understand… Therefore we had a long interesting chat about what the WORD negotiate meant… Obviously we both agreed on the meaning of the word, so I again asked my question, but surprisingly enough still got the same reply! Later on, after half an hour of discussion I understood… I had taken for granted that  of course Dr Monroe did negotiate with her students, but HOW?  But, the point was taken. She actually did not negotiate with her students…simply because (and she explained that) some things aren’t negotiable… 

Ever since that day I have always thought about how different RESULTS we may get in schools were ”everything” is negotiable, compared to schools were very little is… Anyone can understand that students who never ever question their teachers have a different school situation than those who constantly say to their teacher: ”Why are we supposed to to this?”, especially if the teacher is used to give such a question an answer… Dr Monroe said many times during that week in NYC: Focus on learning! The interview with Dr Monroe was an eye-opener for me as a teacher. I didn’t change everything when I returned to Sweden, but I did change a lot. I didn’t even change it into ”The Monroe Doctrine” but I did borrow a few of her ideas and I am forever grateful to her for being there in that interview and very patiently letting me understand her thoughts about negotiation (or not!) and about teaching and instruction in general. In my teaching career meeting her was absolutely A Day to Remember

 

Tvåhundrafjortonde åseriet- Maräng eller Prädd, det är frågan!

Detta kommer att vara det knäppaste Åseri du har läst… Men det bjuder jag på! 🙂

Med VAD skulle du jämföra det ljud som hörs från varje steg man tar när man är ute och går i decimeterdjup snö i -17 C? Jag tvekar nämligen… Jag har länge tänkt mig att maräng är rätt jämförelse och det har jag också hört ifrån andra personer, men i så fall så skulle det ju vara fråga om ganska seg maräng, inte den sprödare typen av maräng som brister så fort man petar på den… Nej, maräng DUGER inte, tycker jag…

Häromdagen när jag letade efter ”sittplatser” för både mig och fåglarna i #tvåhundrationde åseriet, så insåg jag vid närmare eftertanke att ett annat ljudminne passade betydligt bättre som referens för ljudet av snön under skorna. Lustigt nog är det också en fråga om inre akustik i huvudet också! Komplicerat??? Inte alls! Häng med här;

Tänk dig att du tar en sked med ”Prädd”…

OK… Jag fattar… Vi gör en kort förklaring här, för du är alltså för ung??? Eller kanske är du inte född i Sverige? Eller så var du ett mer lydigt barn än jag var… 😉  Då behövs den lilla förklaringen…

Prädd var en gräddersättning som inte längre finns på marknaden. Men när jag var en liten flicka så fanns det… Som jag minns det så fanns det inte endast i affärerna, utan även i skafferiet i vårt kök, i en brun burk med blå etikett. Det var verkligen INTE så att mamma och pappa sa; ät gärna direkt ur burken av det här om du vill! Det gjorde jag förstås ändå… Och jag som var storasyster kanske dessutom lyckades tipsa min lillebror om tilltaget…

Jag tog en ren tesked, stack ner den i burken och tog exakt EN tugga varje gång, fast en ny sådan tugga en annan dag igen…därför har jag vid flera tillfällen (och det är ju viktigt för en forskare) noterat att Prädd, när man åt det torrt, hade en rad märkliga egenskaper. Det är om dem det handlar i detta blogginlägg…

prädd_som jag minns den_

Nu när ni vet vad det ÄR så kan vi för miljöns och hälsans skull göra en liten paus här, så att ni får full koll på hur Björn Gillberg kan kopplas samman med Prädd. Dessutom får ni ju koll på hur hälsosamt det kan ha varit att äta den där skeden med Prädd lite nu och då… Läs vidare om min lilla hobbyforskning sedan:

Liten film med Björn Gillbergs ”historia” + kort intervju

JO… Det var så att jag tänkte att jag skulle gå till botten med detta med ljudet, en gång för alla… Därför har jag gjort vissa fältstudier, med en ensam försöksperson (jag). Det är alltså inte ens OSÄKERT om det går att fastställa detta arbetes reliabilitet, det är TVÄRSÄKERT att det inte går… Det enda som i så fall skulle tala till försökets fördel är att en och samma försöksperson (fortfarande jag… 😉 ) dragit vissa slutsatser över tid, eftersom denna longitudinella studie pågått i nära 40 år… Det är ju en förtroendeingivande tidsperiod, eller hur?

Idag har jag för att undanröja vissa funderingar gjort en inspelning, med en försöksperson (jag… 😉  ) som går i djup snö…för att på det sättet tydligt påvisa hur det kan låta när det ”knarrar under klackarna” (som Evert Taube skulle ha uttryckt det). Lyssna och gör nu DIN bedömning… Maräng eller Prädd???

Helt ovetenskapligt ljudklipp, men ganska TYDLIGT!

Beviset för att Prädd är vinnaren är så subjektivt att det förpassar min undersökning till den ovetenskapliga sophögen för evigt, men jag har lärt mig att man ska slutföra sådant som man har påbörjat… Här följer mitt resonemang om varför Prädd vinner…

Vid försök att tugga Prädd (då för länge sedan…) visade det sig att försökspersonen (jag… 😉 ) tyckte att det knarrade… Detta mycket tydliga inre knarr av typen ”huvudresonans” och ”omöjligt att dela med andra” upphörde vid en viss mängd av tillströmmande saliv och var alltså av övergående karaktär… Ändå var det på något sätt betydligt SEGARE än den spröda marängens avklippta ljud… Präddljudet räckte ”hela steget” om man jämför med när man går i snön som knarrar… 🙂

Eftersom Prädd inte längre finns på marknaden, kan ingen motbevisa mig i min uppfattning att maräng är hästlängder efter Prädd vad gäller hur man (= jag…!!! 😉 ) uppfattar ljudet vid promenad i decimeterdjup snö… För dem av er som alltså inte kan smaka Prädd och själva avgöra, återstår möjligheten att hålla fast vid maräng som det självklara jämförelseobjektet, eller anta att Prädd borde vara betydligt närmare målet för jämförelsen än maräng…

Och vet ni vad??? Eftersom detta var helt subjektivt, så kommer jag vara förvissad om att Prädd är vinnaren, trots att många av er kommer hävda att maräng är vinnaren…

OK… Jag erkänner… Innan jag kom ihåg känslan av att äta en sked Prädd, så tyckte också jag att det var maräng som var det självklara valet. Sams??? Bra! Tack!! Kram!! ❤