Fyrahundranittionionde åseriet- Den första snön

Den finns där varje år, den där stunden när man kanske lyfter blicken från tidningen och kastar ett getöga genom fönstret och inser att det snöar… Man fylls antingen av en sanslös glädje eller av någotslags bottenlöst mörker… Allt beror på hur vädret har varit dittills och vilken tid på året det sker… 🙂

Regn… snöblandat regn… snö, snöstorm… eller när långsamma stora fluffiga dasslock sakta singlar ner från skyn när man är ute och promenerar… Känslan är helt olika!

Jag älskar snö! Men för att jag verkligen ska vara ODELAT POSITIV, så krävs att snön redan ligger på marken, att det är februari och minus tio grader och solsken… En dag som denna när det ännu inte finns någon tjäle i marken och det ändå envist matar på däruppifrån och allt som händer är att världen blir mer och mer grå och blöt och platsen mellan kragen och jackan är exakt den plats som snöflingorna landar på…så har jag riktigt svårt att förhålla mig enbart positiv. Jag ser fram emot den RIKTIGA vintern… om den nu kommer…

Annonser

Trehundranittiosjunde åseriet- En vinterdag får jag energi att skida vidare…

 

_MG_0015abs.jpg (1035×703)

Jag tycker om snö… Jag är ett typiskt vinterbarn med födelsedag i februari. OM någon skulle be mig att välja min ”favoritdag” så skulle jag utan tvekan välja en härligt solig dag med minus sju grader eller mer i februari, för att få uppleva den gnistrande snön och de snöklädda granarna omkring mig. Då drar jag in luft genom näsan och riskerar att denna luft fryser till is redan på väg in. Jag ser mig om i den snöklädda skogen och ser hur några få snötäckta grangrenar vid min åsyn släpper ifrån sig några lätta puffar av så torr snö, att den glittrar i motljuset. På fötterna har jag pjäxor av en ÄLDRE modell och skidorna har stålkanter och skär lite bredare spår än vanliga snabbskidor, av Gunde Svans typ. Jag trivs när jag genomför en LÅNGSAM skidtur, en eftertankens skidtur med lugn och ro i en tyst natur där det är långt till trafik och långt till andra människor. Bilden i huvudet är sjön Trylännet i Stora Skedvi socken, längst bort på sjön, där jag är ensam, jag och skogen och den helt snöklädda isen, där en eldsjäl kört upp spåren med sin snöskoter för några dagar sedan.

IMG_5488.JPG-for-web-normal.jpg (320×214)

Turen tar jag ensam, medan barnen grillar korv med mormor och morfar. Jag genomför både en faktisk resa runt sjön och en mental resa i den vackra vinterdagens skönhet. Den som aldrig upplevt en sådan dag saknar något, något viktigt…Lugnet och tystnaden skapar förutsättningar för en alldeles speciell sinnesstämning, extra öppen på något sätt.

När jag åkte denna skidtur för något år sedan, så mötte jag en vän som åkt åt motsatt håll. Längst bort i viken sammanstrålade vi. Vännen och jag har sammanstrålat i andra sammanhang förut. Han är sedan länge en person jag verkligen högaktar och beundrar för hans generösa inställning till livet och nästan. Jag är nästan. Han ser alltid sin ”nästan” och det ger mig alltid och gav mig också denna gång, en inre frid. Bara genom sitt lyssnande sätt inger han mod, kraft, energi och hopp. Att möta honom mitt under skidturen var en lisa för själen och resten av turen runt sjön, när jag med jämna tag drog mig fram i skidspåret, ledde till att jag tänkte på livet och hur det kommit att bli för just mig. Ett möte. Ett möte med en människa… Jag har skrivit tidigare om möten, på ett generellt plan och då jämfört med dikten vars första rad inleds med ”om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag lever för de där mötena. Jag är så oerhört nyfiken på livet, på vad människor i min närhet har att berätta.

bland tänker jag att det är ett av många skäl till att jag valde att bli lärare. Jag möter ständigt nya människor, som visar mig vägen mot en större värld än den inskränkta värld vi alla kanske vistas i till vardags. Jag har förmånen att dagligen möta VÄRLDEN i mitt klassrum. Denna värld är mångfacetterad. Den är full av hopp, förtröstan, tro och livsgnista, men också samtidigt full av hopplöshet, sorg, ledsnad och brist på energi. I samma stund som jag möter en människa som GER, möter jag ofta en människa i stort behov av stöd, hopp, empati. Lärarrollen är på så sätt väldigt omväxlande.

Idag upplevde jag årets första snöfall. Det singlade ner små fjun av den snälla sorten. Jag tyckte nog att det var ganska mysigt och välkommet. Jag minns en gång när maken väckte mig när han kom hem från sitt nattskift på morgonkvisten. Det var i maj månad och vi hade under den senaste helgen ägnat tid åt att luckra upp jorden i ett trädgårdsland där vi skulle så frön. Nu påstod maken att det hade snöat en halvmeter och att jag behövde skynda mig upp för att hjälpa honom att skotta, eftersom vår bil stod på en större väg ett kvarter bort. Jag trodde att han skojade med mig, men det visade sig att vi hade fått ungefär en halvmeter snö denna majdag. När jag drog upp rullgardinen och tittade ut över balkongens snötäcke i morgonljuset insåg jag för första gången vilket snöhål Grängesberg var.

När jag anlände till Smedjebacken där jag jobbade då, blev jag ifrågasatt och många tyckte att det verkade mycket osannolikt att man skulle kunna ha fått så mycket som en halvmeter snö  i maj. Jag fick medhåll av en person som kom åkande genom snön från Saxdalen. Där hade man också snö denna morgon och hon förstod att det borde vara mer snö i Grängesberg än i Saxdalen. Nästa morgon fick jag uppleva triumfens ögonblick, då vi i lokaltidningen kunde läsa om en person som bodde några kvarter från mitt hus och som uppmätt 68cm snö på sin tomt. Min halvmeter var alltså inte någon överdrift.

Så länge man har rätt utrustning och lämpliga kläder, så är vintern verkligen en härlig tid. Jag ser fram emot den vita årstiden och hoppas att vi snart har passerat november med dess mörka kvällar och snöfria svarta vägar. Solen ser man knappt och regnet hänger som en hjälm över nejden. Med mycket fantasi kan man ändå hitta en ljuspunkt i mörkret. För min del är den inomhus. November är min ”jag tänder ett ljus och läser en bra bok”-månad. Det finns mycket gott te att dricka också! 😀

Stearinljus.bmp (400×300)
//

//

Tvåhundrafjortonde åseriet- Maräng eller Prädd, det är frågan!

Detta kommer att vara det knäppaste Åseri du har läst… Men det bjuder jag på! 🙂

Med VAD skulle du jämföra det ljud som hörs från varje steg man tar när man är ute och går i decimeterdjup snö i -17 C? Jag tvekar nämligen… Jag har länge tänkt mig att maräng är rätt jämförelse och det har jag också hört ifrån andra personer, men i så fall så skulle det ju vara fråga om ganska seg maräng, inte den sprödare typen av maräng som brister så fort man petar på den… Nej, maräng DUGER inte, tycker jag…

Häromdagen när jag letade efter ”sittplatser” för både mig och fåglarna i #tvåhundrationde åseriet, så insåg jag vid närmare eftertanke att ett annat ljudminne passade betydligt bättre som referens för ljudet av snön under skorna. Lustigt nog är det också en fråga om inre akustik i huvudet också! Komplicerat??? Inte alls! Häng med här;

Tänk dig att du tar en sked med ”Prädd”…

OK… Jag fattar… Vi gör en kort förklaring här, för du är alltså för ung??? Eller kanske är du inte född i Sverige? Eller så var du ett mer lydigt barn än jag var… 😉  Då behövs den lilla förklaringen…

Prädd var en gräddersättning som inte längre finns på marknaden. Men när jag var en liten flicka så fanns det… Som jag minns det så fanns det inte endast i affärerna, utan även i skafferiet i vårt kök, i en brun burk med blå etikett. Det var verkligen INTE så att mamma och pappa sa; ät gärna direkt ur burken av det här om du vill! Det gjorde jag förstås ändå… Och jag som var storasyster kanske dessutom lyckades tipsa min lillebror om tilltaget…

Jag tog en ren tesked, stack ner den i burken och tog exakt EN tugga varje gång, fast en ny sådan tugga en annan dag igen…därför har jag vid flera tillfällen (och det är ju viktigt för en forskare) noterat att Prädd, när man åt det torrt, hade en rad märkliga egenskaper. Det är om dem det handlar i detta blogginlägg…

prädd_som jag minns den_

Nu när ni vet vad det ÄR så kan vi för miljöns och hälsans skull göra en liten paus här, så att ni får full koll på hur Björn Gillberg kan kopplas samman med Prädd. Dessutom får ni ju koll på hur hälsosamt det kan ha varit att äta den där skeden med Prädd lite nu och då… Läs vidare om min lilla hobbyforskning sedan:

Liten film med Björn Gillbergs ”historia” + kort intervju

JO… Det var så att jag tänkte att jag skulle gå till botten med detta med ljudet, en gång för alla… Därför har jag gjort vissa fältstudier, med en ensam försöksperson (jag). Det är alltså inte ens OSÄKERT om det går att fastställa detta arbetes reliabilitet, det är TVÄRSÄKERT att det inte går… Det enda som i så fall skulle tala till försökets fördel är att en och samma försöksperson (fortfarande jag… 😉 ) dragit vissa slutsatser över tid, eftersom denna longitudinella studie pågått i nära 40 år… Det är ju en förtroendeingivande tidsperiod, eller hur?

Idag har jag för att undanröja vissa funderingar gjort en inspelning, med en försöksperson (jag… 😉  ) som går i djup snö…för att på det sättet tydligt påvisa hur det kan låta när det ”knarrar under klackarna” (som Evert Taube skulle ha uttryckt det). Lyssna och gör nu DIN bedömning… Maräng eller Prädd???

Helt ovetenskapligt ljudklipp, men ganska TYDLIGT!

Beviset för att Prädd är vinnaren är så subjektivt att det förpassar min undersökning till den ovetenskapliga sophögen för evigt, men jag har lärt mig att man ska slutföra sådant som man har påbörjat… Här följer mitt resonemang om varför Prädd vinner…

Vid försök att tugga Prädd (då för länge sedan…) visade det sig att försökspersonen (jag… 😉 ) tyckte att det knarrade… Detta mycket tydliga inre knarr av typen ”huvudresonans” och ”omöjligt att dela med andra” upphörde vid en viss mängd av tillströmmande saliv och var alltså av övergående karaktär… Ändå var det på något sätt betydligt SEGARE än den spröda marängens avklippta ljud… Präddljudet räckte ”hela steget” om man jämför med när man går i snön som knarrar… 🙂

Eftersom Prädd inte längre finns på marknaden, kan ingen motbevisa mig i min uppfattning att maräng är hästlängder efter Prädd vad gäller hur man (= jag…!!! 😉 ) uppfattar ljudet vid promenad i decimeterdjup snö… För dem av er som alltså inte kan smaka Prädd och själva avgöra, återstår möjligheten att hålla fast vid maräng som det självklara jämförelseobjektet, eller anta att Prädd borde vara betydligt närmare målet för jämförelsen än maräng…

Och vet ni vad??? Eftersom detta var helt subjektivt, så kommer jag vara förvissad om att Prädd är vinnaren, trots att många av er kommer hävda att maräng är vinnaren…

OK… Jag erkänner… Innan jag kom ihåg känslan av att äta en sked Prädd, så tyckte också jag att det var maräng som var det självklara valet. Sams??? Bra! Tack!! Kram!! ❤

 

 

Nittiosjunde åseriet- En vinterdag får jag energi att skida vidare…

 

_MG_0015abs.jpg (1035×703)

Jag tycker om snö… Jag är ett typiskt vinterbarn med födelsedag i februari. OM någon skulle be mig att välja min ”favoritdag” så skulle jag utan tvekan välja en härligt solig dag med minus sju grader eller mer i februari, för att få uppleva den gnistrande snön och de snöklädda granarna omkring mig. Då drar jag in luft genom näsan och riskerar att denna luft fryser till is redan på väg in. Jag ser mig om i den snöklädda skogen och ser hur några få snötäckta grangrenar vid min åsyn släpper ifrån sig några lätta puffar av så torr snö, att den glittrar i motljuset. På fötterna har jag pjäxor av en ÄLDRE modell och skidorna har stålkanter och skär lite bredare spår än vanliga snabbskidor, av Gunde Svans typ. Jag trivs när jag genomför en LÅNGSAM skidtur, en eftertankens skidtur med lugn och ro i en tyst natur där det är långt till trafik och långt till andra människor. Bilden i huvudet är sjön Trylännet i Stora Skedvi socken, längst bort på sjön, där jag är ensam, jag och skogen och den helt snöklädda isen, där en eldsjäl kört upp spåren med sin snöskoter för några dagar sedan.

IMG_5488.JPG-for-web-normal.jpg (320×214)

Turen tar jag ensam, medan barnen grillar korv med mormor och morfar. Jag genomför både en faktisk resa runt sjön och en mental resa i den vackra vinterdagens skönhet. Den som aldrig upplevt en sådan dag saknar något, något viktigt…Lugnet och tystnaden skapar förutsättningar för en alldeles speciell sinnesstämning, extra öppen på något sätt.

När jag åkte denna skidtur för något år sedan, så mötte jag en vän som åkt åt motsatt håll. Längst bort i viken sammanstrålade vi. Vännen och jag har sammanstrålat i andra sammanhang förut. Han är sedan länge en person jag verkligen högaktar och beundrar för hans generösa inställning till livet och nästan. Jag är nästan. Han ser alltid sin ”nästan” och det ger mig alltid och gav mig också denna gång, en inre frid. Bara genom sitt lyssnande sätt inger han mod, kraft, energi och hopp. Att möta honom mitt under skidturen var en lisa för själen och resten av turen runt sjön, när jag med jämna tag drog mig fram i skidspåret, ledde till att jag tänkte på livet och hur det kommit att bli för just mig. Ett möte. Ett möte med en människa… Jag har skrivit tidigare om möten, på ett generellt plan och då jämfört med dikten vars första rad inleds med ”om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag lever för de där mötena. Jag är så oerhört nyfiken på livet, på vad människor i min närhet har att berätta.

bland tänker jag att det är ett av många skäl till att jag valde att bli lärare. Jag möter ständigt nya människor, som visar mig vägen mot en större värld än den inskränkta värld vi alla kanske vistas i till vardags. Jag har förmånen att dagligen möta VÄRLDEN i mitt klassrum. Denna värld är mångfacetterad. Den är full av hopp, förtröstan, tro och livsgnista, men också samtidigt full av hopplöshet, sorg, ledsnad och brist på energi. I samma stund som jag möter en människa som GER, möter jag ofta en människa i stort behov av stöd, hopp, empati. Lärarrollen är på så sätt väldigt omväxlande.

Idag upplevde jag årets första snöfall. Det singlade ner små fjun av den snälla sorten. Jag tyckte nog att det var ganska mysigt och välkommet. Jag minns en gång när maken väckte mig när han kom hem från sitt nattskift på morgonkvisten. Det var i maj månad och vi hade under den senaste helgen ägnat tid åt att luckra upp jorden i ett trädgårdsland där vi skulle så frön. Nu påstod maken att det hade snöat en halvmeter och att jag behövde skynda mig upp för att hjälpa honom att skotta, eftersom vår bil stod på en större väg ett kvarter bort. Jag trodde att han skojade med mig, men det visade sig att vi hade fått ungefär en halvmeter snö denna majdag. När jag drog upp rullgardinen och tittade ut över balkongens snötäcke i morgonljuset insåg jag för första gången vilket snöhål Grängesberg var.

När jag anlände till Smedjebacken där jag jobbade då, blev jag ifrågasatt och många tyckte att det verkade mycket osannolikt att man skulle kunna ha fått så mycket som en halvmeter snö  i maj. Jag fick medhåll av en person som kom åkande genom snön från Saxdalen. Där hade man också snö denna morgon och hon förstod att det borde vara mer snö i Grängesberg än i Saxdalen. Nästa morgon fick jag uppleva triumfens ögonblick, då vi i lokaltidningen kunde läsa om en person som bodde några kvarter från mitt hus och som uppmätt 68cm snö på sin tomt. Min halvmeter var alltså inte någon överdrift.

Så länge man har rätt utrustning och lämpliga kläder, så är vintern verkligen en härlig tid. Jag ser fram emot den vita årstiden och hoppas att vi snart har passerat november med dess mörka kvällar och snöfria svarta vägar. Solen ser man knappt och regnet hänger som en hjälm över nejden. Med mycket fantasi kan man ändå hitta en ljuspunkt i mörkret. För min del är den inomhus. November är min ”jag tänder ett ljus och läser en bra bok”-månad. Det finns mycket gott te att dricka också! 😀

Stearinljus.bmp (400×300)
//

//