Four hundred and ninetyeighth Asic- Sunshine in November Makes Me Jump!

November has been going on for weeks, almost YEARS now… or at least ten days…but today it happened and I noticed! The sun managed its way through to us! I could almost pretend that it wasn’t November…! What a joyful moment! I’m happy! I think sunshine is nice whenever… but in November it’s like an award of some sort! I wake up when it’s dark, go to work when it’s dark…spend my day indoors and when it’s about time to leave for home again, it’s dark…! I know this is not the case all over the globe in November… 🙂 But here in Sweden where I live…!

I remember another year when the sun came out in November. I was not in my classroom, although none of my students would have frowned for a sunshine jump, but in the staff room. My reward  for my ”sunshine jump” was a lovely laughter from the two of my teaching friends who were in the staff room at the time. They were happy, too! We had all forgotten what the sun looked like and were SO happy for the unexpectedly bright sunshine for being this time of the year. I often notice in my classroom, with students from all over the world, that November is a challenge, especially to those who are used to bright sunshine all year through. I try to remind them of the importance of a walk or at least some well spent time outdoors, to get some daylight. I also tell them they may need Vitamin D…

tumblr_m1ke35A1kj1qacg79.jpg (500×327)

It is however not just sunshine that makes ME happy. I also look at the stars in the sky for relaxing purposes and this time of the year I search the sky for Orion and think of a friend I know who will search the sky for Orion, too. Sharing a quiet moment wide apart is a way of connecting despite long distance.

orion_Large-e-mail-view.jpg (1024×1024)

 

Annonser

Trehundranittiosjunde åseriet- En vinterdag får jag energi att skida vidare…

 

_MG_0015abs.jpg (1035×703)

Jag tycker om snö… Jag är ett typiskt vinterbarn med födelsedag i februari. OM någon skulle be mig att välja min ”favoritdag” så skulle jag utan tvekan välja en härligt solig dag med minus sju grader eller mer i februari, för att få uppleva den gnistrande snön och de snöklädda granarna omkring mig. Då drar jag in luft genom näsan och riskerar att denna luft fryser till is redan på väg in. Jag ser mig om i den snöklädda skogen och ser hur några få snötäckta grangrenar vid min åsyn släpper ifrån sig några lätta puffar av så torr snö, att den glittrar i motljuset. På fötterna har jag pjäxor av en ÄLDRE modell och skidorna har stålkanter och skär lite bredare spår än vanliga snabbskidor, av Gunde Svans typ. Jag trivs när jag genomför en LÅNGSAM skidtur, en eftertankens skidtur med lugn och ro i en tyst natur där det är långt till trafik och långt till andra människor. Bilden i huvudet är sjön Trylännet i Stora Skedvi socken, längst bort på sjön, där jag är ensam, jag och skogen och den helt snöklädda isen, där en eldsjäl kört upp spåren med sin snöskoter för några dagar sedan.

IMG_5488.JPG-for-web-normal.jpg (320×214)

Turen tar jag ensam, medan barnen grillar korv med mormor och morfar. Jag genomför både en faktisk resa runt sjön och en mental resa i den vackra vinterdagens skönhet. Den som aldrig upplevt en sådan dag saknar något, något viktigt…Lugnet och tystnaden skapar förutsättningar för en alldeles speciell sinnesstämning, extra öppen på något sätt.

När jag åkte denna skidtur för något år sedan, så mötte jag en vän som åkt åt motsatt håll. Längst bort i viken sammanstrålade vi. Vännen och jag har sammanstrålat i andra sammanhang förut. Han är sedan länge en person jag verkligen högaktar och beundrar för hans generösa inställning till livet och nästan. Jag är nästan. Han ser alltid sin ”nästan” och det ger mig alltid och gav mig också denna gång, en inre frid. Bara genom sitt lyssnande sätt inger han mod, kraft, energi och hopp. Att möta honom mitt under skidturen var en lisa för själen och resten av turen runt sjön, när jag med jämna tag drog mig fram i skidspåret, ledde till att jag tänkte på livet och hur det kommit att bli för just mig. Ett möte. Ett möte med en människa… Jag har skrivit tidigare om möten, på ett generellt plan och då jämfört med dikten vars första rad inleds med ”om i ödslig skog ångest dig betog…”. Jag lever för de där mötena. Jag är så oerhört nyfiken på livet, på vad människor i min närhet har att berätta.

bland tänker jag att det är ett av många skäl till att jag valde att bli lärare. Jag möter ständigt nya människor, som visar mig vägen mot en större värld än den inskränkta värld vi alla kanske vistas i till vardags. Jag har förmånen att dagligen möta VÄRLDEN i mitt klassrum. Denna värld är mångfacetterad. Den är full av hopp, förtröstan, tro och livsgnista, men också samtidigt full av hopplöshet, sorg, ledsnad och brist på energi. I samma stund som jag möter en människa som GER, möter jag ofta en människa i stort behov av stöd, hopp, empati. Lärarrollen är på så sätt väldigt omväxlande.

Idag upplevde jag årets första snöfall. Det singlade ner små fjun av den snälla sorten. Jag tyckte nog att det var ganska mysigt och välkommet. Jag minns en gång när maken väckte mig när han kom hem från sitt nattskift på morgonkvisten. Det var i maj månad och vi hade under den senaste helgen ägnat tid åt att luckra upp jorden i ett trädgårdsland där vi skulle så frön. Nu påstod maken att det hade snöat en halvmeter och att jag behövde skynda mig upp för att hjälpa honom att skotta, eftersom vår bil stod på en större väg ett kvarter bort. Jag trodde att han skojade med mig, men det visade sig att vi hade fått ungefär en halvmeter snö denna majdag. När jag drog upp rullgardinen och tittade ut över balkongens snötäcke i morgonljuset insåg jag för första gången vilket snöhål Grängesberg var.

När jag anlände till Smedjebacken där jag jobbade då, blev jag ifrågasatt och många tyckte att det verkade mycket osannolikt att man skulle kunna ha fått så mycket som en halvmeter snö  i maj. Jag fick medhåll av en person som kom åkande genom snön från Saxdalen. Där hade man också snö denna morgon och hon förstod att det borde vara mer snö i Grängesberg än i Saxdalen. Nästa morgon fick jag uppleva triumfens ögonblick, då vi i lokaltidningen kunde läsa om en person som bodde några kvarter från mitt hus och som uppmätt 68cm snö på sin tomt. Min halvmeter var alltså inte någon överdrift.

Så länge man har rätt utrustning och lämpliga kläder, så är vintern verkligen en härlig tid. Jag ser fram emot den vita årstiden och hoppas att vi snart har passerat november med dess mörka kvällar och snöfria svarta vägar. Solen ser man knappt och regnet hänger som en hjälm över nejden. Med mycket fantasi kan man ändå hitta en ljuspunkt i mörkret. För min del är den inomhus. November är min ”jag tänder ett ljus och läser en bra bok”-månad. Det finns mycket gott te att dricka också! 😀

Stearinljus.bmp (400×300)
//

//