Sextionionde åseriet- När man reser till och från

Det är något speciellt med att vara i samma lokal som andra som delar en passion för något speciellt. Det kan vara frågan om sinsemellan helt olika företeelser… Man kan till exempel vara på logen i Boda gammelgård och dansa polska samtidigt som andra som också tycker att det är fint att röra på sig till spelmanslagets version av någon av de många låtar de har på sin repertoar. Man skulle även kunna gissa att en hel sjöis full med vinterfiskare som stigit upp alldeles för tidigt en söndagsmorgon i mars ändå faktiskt NJUTER av det, trots att jag för egen del fryser redan vid tanken. Eller varför inte tänka sig att alla de som står och lyssnar på motorljudet när en ny rallybil ska passera centrala Fredriksberg också känner en stark samhörighet? Idag när jag lyssnade på morgonnyheterna så nämnde man att under de fyra dagar som bokmässan pågår, så är det ungefär 100 000 besökare som går där… Njutningen är litteraturen, böckerna, författarna och vimlet, själva känslan… men jag måste tillstå att trängseln inte tillhör det positiva… Möjligen det faktum att denna trängsel känns vänlig och tålmodig. Det är ingen som i vredesmod skriker ”Flytta på dig då!” eller tränger sig fram… igår när olika författare signerade sina böcker, stod väldigt många i kö för att få byta några ord med dem och få det egna bokpaketet signerat. När jag passerade kön så noterade jag att flera i köerna diskuterade förväntansfullt, snarare än irriterat. De delade minnen med varandra och stod liksom ut med köandet utan snack… På vägen hem från bokmässan var tåget förlängt…extra långt… Det var helt uppenbart varför då… Det var otroligt många av oss som kom med lila kassar eller mödosamt kämpade upp nedtyngda väskor på bagagehyllorna…muntert kommenterande till varandra att det är synd att böcker är så tunga… Det stod ett antal förhoppningsfulla individer med flyers om digitala lösningar på ljudböcker online. Jag tycker verkligen jättemycket om ljudböcker. Jag har dem i öronen när jag gör något supertråkigt, som att diska eller städa eller när jag ska gå en riktigt lång promenad. De fyller en funktion i mitt liv på så vis att de möjliggör för mig att konsumera litteratur trots att jag ”egentligen” gör något annat. De som på bokmässan lockade med sina flyers ville kanske locka mig att övergå från pappersbok till ljudbok… Den gubben gick inte…! Det är ett utmärkt komplement, speciellt sådana inläsningar som är en underhållande stund med en skicklig skådespelare. Jag tänker till exempel på Björn Granaths inläsningar av Mikael Bergstrands böcker. Man kan se Yogi framför sig när man hör Granaths inläsning!

Men ändå… Ändå vill jag kunna sitta och bläddra i en pappersbok och själv göra min egen tolkning av en bok. Leve pappersboken…länge, länge till…

 

<div id=”bobi-widget”>
<h2>Mina inlägg på Bokmässans community</h2>
</div>
<script type=”text/javascript” src=”http://www.bokmassan.se/js/widget.js”></script&gt;
<script type=”text/javascript”>
bobi.widget.init(9597, ‘http://www.bokmassan.se/&#8217;);
</script>

Annonser

Sextioåttonde åseriet – Med Kvicksand i väskan på vägen hem

Vid Leopard Förlag stötte jag ihop med en trevlig man som trodde att han skulle behöva övertyga mig om att köpa Henning Mankells bok Kvicksand. Det ledde till att vi kom i samspråk om Mankells författarskap och om allt det fina han skrivit. Det visade sig att vi båda delade uppfattningen att Italienska skor är den bästa av Henning Mankells böcker. Närvaro och personlig stil känner jag är två viktiga kännetecken för Mankell. I den intervju med honom som nyligen visades på SVT, berättade han om sin cancer och om de tre första månaderna efter beskedet då han inte mäktade med att jobba. Nu är han igång igen och skriver och jag blir varm i hjärtat av att han fortfarande ger oss sina berättelser trots sjukdomen. Tack,  Henning Mankell för alla underbara läsupplevelser. You are one of a kind! ❤

 

Sextiosjunde åseriet- I vimlet på Bokmässan

<div id=”bobi-widget”>
<h2>Mina inlägg på Bokmässans community</h2>
</div>
<script type=”text/javascript” src=”http://www.bokmassan.se/js/widget.js”></script&gt;
<script type=”text/javascript”>
bobi.widget.init(9597, ‘http://www.bokmassan.se/&#8217;);
</script>En dag på Bok- och Bibliotek 2014 är till ända. I vimlet möter man personer som man hejar glatt på för att man tror att de är gamla bekanta, när de i själva verket är ”kändisar”…

Idag lyssnade vi på Barbro Lindgrens föreläsning och det var ganska trevligt, med gott om glada skratt och inblickar i hennes privatliv. Vi ser nu fram emot Desmond Tutus föreläsning imorgon.

 

Sextiosjätte åseriet – Lärares ansvar för elevers lärande…

När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. För att förklara min tankegång vill jag presentera några låtsaselever för er:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

I en tänkt situation läser jag och ovanstående elever en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt som vanligt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…

Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften. Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.

Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. Tysta Tusse kommer att invänta lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.

Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga.

Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis… Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe påminde mig vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…

Sextiofemte åseriet- Med skogen som helande kraft och inspirationskälla

Åsa i skogen

Det finns skogar som jag gärna återkommer till i minnet, för att de gav mig energi och kraft när jag var där. Personer som bor vid havet hela sitt liv, kanske hämtar sin inspiration, sitt lugn och sin kraft i havet, men jag har den relationen till den svenska skogen, helst barrskog, annars blandskog eller fjällskog, inte alls lika gärna lövskog… Bilden är hämtad ifrån Tiveden år 1985. Jag hade precis kommit tillbaka ifrån Fagertärn där jag hade ”jobbat” som skogsrå på en station som ingick i ett naturspår. Fagertärn är en liten tjärn mitt i naturreservatet Tiveden och mest känd för sina vackra rosa näckrosor. Min uppgift under naturspåret var att ”skrämma scouter” något som många scoutledare har roat sig med genom åren… Jag hade gröna slingor, grönmålade tånaglar, en rävsvans och var betydligt mer sminkad än på bilden ovan. Många av de yngre scouterna höll hårt i sin ledares hand när de hörde mitt skratt bakom tallstammarna, men när de väl SÅG mig, så skrattade DE och det få man ju bjuda på.

En annan mycket betydelsefull skog som jag aldrig någonsin kommer att glömma är Bolognerskogen i Gävle. Jag gick varje dag i nästan sju veckor genom Bolognerskogen för att ta mig till Gävle lasarett och strålningsenheten, för att genomgå strålning för min bröstcancer. Tack vare promenaderna i Bolognerskogen var tiden i Gävle ljus och positiv och skänkte mig mycket kraft. Jag fick massor av inspiration av att gå genom den vackra parken och roade mig med att välja olika vägar varje dag. En morgon skrev jag en dikt som jag gav namnet ”Strålande september”. Precis efter dikten infogar jag ett av mina favoritfoton från Gävletiden. Jag fotograferade rakt upp mellan träden i just Bolognerskogen på en plats som är lite högt belägen och påminner mig om en samlingsplats. Där finns en öppen yta i mitten och runt den öppna ytan står höga ståtliga lövträd vars kronor bildar den vackra ramen runt den blå himlen på mitt foto. Mot en av dessa stammar stod jag en eftermiddag i september för två år sedan och grät, för att allt det vackra däromkring berörde mig så djupt. Jag ville inte gå därifrån eftersom tårarna rann och jag tyckte att det skulle vara svårt att gå så bland folk mitt i centrala Gävle. Som om träden kände detta, började en svag vind att fläkta, denna i övrigt helt vindstilla morgon. Tårarna på kinderna torkade medan jag förundrat noterade hur vinden avtog igen. Trädet mot vars stam jag vilade, tog emot mig i min inre sorg och lyckades trösta mig. Jag kunde gå vidare igen. Skogens inverkan på mig har alltid varit känslosam. Mindfulness är i ropet… Jag är som mest närvarande i närheten av träd.

Strålande september!

 

Tyst traskar Tänkaren till tidig trivsam träffpunkt

Tankfull!

Tycker tiden tappar tempo

Timglaset tippar…

Tiden tar timeout!

Toppen!

 

Dimman döljer dammarmen

Dagsljuset dröjer

Dunklet däri dungen döljer…

Döljer dagen?

Daggdroppar…

Dör dimslöjorna?

Driver daggen? Drar den?

 

Dagen!

 

Vindstilla vatten

Vingen vilar

Vandraren väcker vattenfågelns vackra vila

Vattenspegeln vågas, väcks…

Varsam ville vandraren vara

Vällustigt vältrar vattnet vid vattendelare

Vilt, vackert, vågat!

 

 

Forsens fara förskräcker!

Fridfullt färdas fåglarna, flyter fram, färdiga för frukost,

Får fralla från fina fiket…

Fjädrar finputsas, fåglar flyger från fikets fralla

Flyger en, flyger alla!

 

Galveån glömmer gårdagens grummel

Glittrar!

 

Ser stadsborna sin särdeles stolta stad?

Statyer sträcker stolt sina stela stenarmar

Spelar sin susande sång

Solen smeker stelheten

Sträckta skuggor slocknar

Strålande slutar septembermorgonen!

Lövgluggen i Gävle

Sextiofjärde åseriet- I skogen är det lätt att minnas!

Tummeliten

 

En, två, tre, fyr, fem och sex och sju… Ut i skogen tåga alla nu! Det finns en gammal inspelning när jag är väldigt liten och sjunger just den här sången… Jag minns att jag identifierade mig med Tummeliten, som ju går längst bak i raden av barn. En kort stund igår, under en skogsvandring i Malingsboskogarna, kom jag att tänka på det här barndomsminnet. Det slog mig att Vali, som gick först och visade vägen och vi, hans elever här i skogen gick efter i en lång rad, precis som det är i visan.

Nästa tanketråd i huvudet var hur många sånger av den här typen jag har hört och delvis kan och hur många FLER min mamma kan…och vad det kan bero på. Skolhistoria har alltid varit spännande för mig, redan innan jag själv var lärare. Jag minns att jag som barn först frågade mina föräldrar, sedan mormor, morfar och farfar om hur det var när de gick i skolan. Vissa saker går att förmedla genom att bara berätta, men annat måste kanske upplevas. När jag var liten tillbringade jag mycket tid i mammas barndomsby i Stora Skedvi. Hembygdsföreningen där organiserade varje år vandringar i socknens skog och mark. Ett minne från en sådan vandring var när mammas lärare, Greta, och mamma började sjunga vandringsvisor. Jag hängde glatt med i ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera!” men när jag hade sjungit den, så var min reportoar slut. Mamma och Greta sjöng sång efter sång och fick med sig alla som i ålder var födda år 1950 eller tidigare. Det blev som en vandrande kör som stämde in i olika stämmor, och med stor glädje vandrade i den kuperade skogen utan problem.

Vi andra noterade att vi inte kunde en enda sång utantill. Det sträckte sig möjligen till första raden och sedan ett ordlöst nynnande. Som sammanhållande länk är musik fantastiskt. Stamsångerna, så som tanken var förr… kanske inte enbart var av godo, men som jag ser det, så är det ju roligare att gå en långprommis i skogen om man samtidigt sjunger! Det sammansvetsar på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har en egen filosofi om varför barn nuförtiden inte ”kan sjunga tillsammans”. Jag tror inte alls att det beror på att de inte har sjungit, för det vet jag att de har. Men det är säkert så att många klasslärare och musiklärare sätter sin egen prägel på musikundervisningen i högre grad nu än förr, eftersom det inte är givet ”vad” man ska sjunga. Jag noterar att mina döttrar ibland tar upp några sånger från sin tid i skolan, trots att tre år skiljer dem emellan. Deras kompisar stämmer också in och de kan sångerna allihopa, men jag kan inte sjunga med då heller… Det är helt andra sånger som de kan och de har alla råkat gå i samma skola. Jag tror att om man skulle plocka ihop en slumpmässigt utvald grupp av svenska femtonåringar, så skulle de alla kunna sjunga ett antal sånger utantill, men frågan är om de skulle kunna sjunga samma sånger? Spelar detta någon roll? Jag vet inte… Möjligen kan jag känna ett visst mått av utanförskap när jag inte kan en sång och andra sjunger den… Jag vill ju också vara med!!!

Oavsett vad man anser om stamsångernas vara eller icke vara, så kan de mycket väl tjäna som underlag för att visa vissa aspekter av svenska språkets utveckling under det förra seklet. ”Vi gå” eller ”…tåga alla nu” är inte några felskrivningar. De är i stället exempel på en förändrad verbböjning. Presens ser lika ut i olika numerus nu, men det gjorde det inte när Alice Tegnér och Olle Thunman skrev sina visor.

Sextiotredje åseriet- Som åsnan mellan hötapparna

Idag talade de om på nyheterna i TV att ungdomar och speciellt förstagångsväljare har mycket svårt för att bestämma sig inför valet. Nu tror ju inte jag att fyrtiosjuåringar räknas in i kategorin ungdomar…men jag har definitivt inte bestämt mig än. I våras inför EU-valet tog det så lång tid att jag stod i vallokalen innan jag insåg vilket val som var det enda rätta att göra. När jag var ung (nu låter jag ju som NITTIOsju, ungefär!!), så uppfattade jag situationen som att de flesta med något intresse för politik satte sig in i vilket parti de verkade ha mest gemensamt med och så röstade man på det igen och igen och igen… NU är min uppfattning att jag inte alls är ensam om att inte vara säker… Jag tror dessutom att många gör som jag… kollar lite extra på de olika partiernas valmanifest för att bilda sig en uppfattning om något parti eventuellt har lovat något alldeles enastående, som gör att man kanske kan tänka sig att rösta valtaktiskt.

Med tanke på omständigheterna i den svenska skolan, bestämde jag mig redan i mars då jag började blogga, för att sätta mig in i vilket parti som har den bästa skolpolitiken. Nu så här i valrörelsens sista självande minuter, timmar och dagar…måste jag tillstå att jag inte har lyckats hitta ett parti som har enbart goda förslag och lösningar för skolans del. Nu säger man i skrivande stund på TV:s Aktuellt, att det röda blocket är vinnare vad gäller frågor om skolan, men det är så lite som skiljer i opinionsundersökningar, att det är hugget som stucket vilket block som vinner (Aktuellt, 140911). Så jag är fortfarande som åsnan mellan hötapparna. Jag och ungdomarna… 🙂

Jag tror att årets val blir en riktig rysare. MYCKET mer spännande än bandyfinalen på Studenternas eller Elitseriefinalen i ishockey… 😉

På måndag morgon har vi kanske i alla fall en ANING om hur det slutade… Då hoppas jag att röstdeltagandet på söndagen varit rekordstort och för soffliggarna hoppas jag på jättevackert väder, så att de masar sig upp just på söndag och orkar iväg till vallokalerna…<3