Månadsarkiv: september 2014

by

Sextionionde åseriet- När man reser till och från

Det är något speciellt med att vara i samma lokal som andra som delar en passion för något speciellt. Det kan vara frågan om sinsemellan helt olika företeelser… Man kan till exempel vara på logen i Boda gammelgård och dansa polska samtidigt som andra som också tycker att det är fint att röra på sig till spelmanslagets version av någon av de många låtar de har på sin repertoar. Man skulle även kunna gissa att en hel sjöis full med vinterfiskare som stigit upp alldeles för tidigt en söndagsmorgon i mars ändå faktiskt NJUTER av det, trots att jag för egen del fryser redan vid tanken. Eller varför inte tänka sig att alla de som står och lyssnar på motorljudet när en ny rallybil ska passera centrala Fredriksberg också känner en stark samhörighet? Idag när jag lyssnade på morgonnyheterna så nämnde man att under de fyra dagar som bokmässan pågår, så är det ungefär 100 000 besökare som går där… Njutningen är litteraturen, böckerna, författarna och vimlet, själva känslan… men jag måste tillstå att trängseln inte tillhör det positiva… Möjligen det faktum att denna trängsel känns vänlig och tålmodig. Det är ingen som i vredesmod skriker ”Flytta på dig då!” eller tränger sig fram… igår när olika författare signerade sina böcker, stod väldigt många i kö för att få byta några ord med dem och få det egna bokpaketet signerat. När jag passerade kön så noterade jag att flera i köerna diskuterade förväntansfullt, snarare än irriterat. De delade minnen med varandra och stod liksom ut med köandet utan snack… På vägen hem från bokmässan var tåget förlängt…extra långt… Det var helt uppenbart varför då… Det var otroligt många av oss som kom med lila kassar eller mödosamt kämpade upp nedtyngda väskor på bagagehyllorna…muntert kommenterande till varandra att det är synd att böcker är så tunga… Det stod ett antal förhoppningsfulla individer med flyers om digitala lösningar på ljudböcker online. Jag tycker verkligen jättemycket om ljudböcker. Jag har dem i öronen när jag gör något supertråkigt, som att diska eller städa eller när jag ska gå en riktigt lång promenad. De fyller en funktion i mitt liv på så vis att de möjliggör för mig att konsumera litteratur trots att jag ”egentligen” gör något annat. De som på bokmässan lockade med sina flyers ville kanske locka mig att övergå från pappersbok till ljudbok… Den gubben gick inte…! Det är ett utmärkt komplement, speciellt sådana inläsningar som är en underhållande stund med en skicklig skådespelare. Jag tänker till exempel på Björn Granaths inläsningar av Mikael Bergstrands böcker. Man kan se Yogi framför sig när man hör Granaths inläsning!

Men ändå… Ändå vill jag kunna sitta och bläddra i en pappersbok och själv göra min egen tolkning av en bok. Leve pappersboken…länge, länge till…

 

<div id=”bobi-widget”>
<h2>Mina inlägg på Bokmässans community</h2>
</div>
<script type=”text/javascript” src=”http://www.bokmassan.se/js/widget.js”></script&gt;
<script type=”text/javascript”>
bobi.widget.init(9597, ‘http://www.bokmassan.se/&#8217;);
</script>

by

Sextioåttonde åseriet – Med Kvicksand i väskan på vägen hem

Vid Leopard Förlag stötte jag ihop med en trevlig man som trodde att han skulle behöva övertyga mig om att köpa Henning Mankells bok Kvicksand. Det ledde till att vi kom i samspråk om Mankells författarskap och om allt det fina han skrivit. Det visade sig att vi båda delade uppfattningen att Italienska skor är den bästa av Henning Mankells böcker. Närvaro och personlig stil känner jag är två viktiga kännetecken för Mankell. I den intervju med honom som nyligen visades på SVT, berättade han om sin cancer och om de tre första månaderna efter beskedet då han inte mäktade med att jobba. Nu är han igång igen och skriver och jag blir varm i hjärtat av att han fortfarande ger oss sina berättelser trots sjukdomen. Tack,  Henning Mankell för alla underbara läsupplevelser. You are one of a kind! ❤

 

by

Sextiosjunde åseriet- I vimlet på Bokmässan

<div id=”bobi-widget”>
<h2>Mina inlägg på Bokmässans community</h2>
</div>
<script type=”text/javascript” src=”http://www.bokmassan.se/js/widget.js”></script&gt;
<script type=”text/javascript”>
bobi.widget.init(9597, ‘http://www.bokmassan.se/&#8217;);
</script>En dag på Bok- och Bibliotek 2014 är till ända. I vimlet möter man personer som man hejar glatt på för att man tror att de är gamla bekanta, när de i själva verket är ”kändisar”…

Idag lyssnade vi på Barbro Lindgrens föreläsning och det var ganska trevligt, med gott om glada skratt och inblickar i hennes privatliv. Vi ser nu fram emot Desmond Tutus föreläsning imorgon.

 

by

Sextiosjätte åseriet – Lärares ansvar för elevers lärande…

När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. För att förklara min tankegång vill jag presentera några låtsaselever för er:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

I en tänkt situation läser jag och ovanstående elever en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt som vanligt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…

Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften. Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.

Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. Tysta Tusse kommer att invänta lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.

Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga.

Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis… Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe påminde mig vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…

by

Sextiofemte åseriet- Med skogen som helande kraft och inspirationskälla

Åsa i skogen

Det finns skogar som jag gärna återkommer till i minnet, för att de gav mig energi och kraft när jag var där. Personer som bor vid havet hela sitt liv, kanske hämtar sin inspiration, sitt lugn och sin kraft i havet, men jag har den relationen till den svenska skogen, helst barrskog, annars blandskog eller fjällskog, inte alls lika gärna lövskog… Bilden är hämtad ifrån Tiveden år 1985. Jag hade precis kommit tillbaka ifrån Fagertärn där jag hade ”jobbat” som skogsrå på en station som ingick i ett naturspår. Fagertärn är en liten tjärn mitt i naturreservatet Tiveden och mest känd för sina vackra rosa näckrosor. Min uppgift under naturspåret var att ”skrämma scouter” något som många scoutledare har roat sig med genom åren… Jag hade gröna slingor, grönmålade tånaglar, en rävsvans och var betydligt mer sminkad än på bilden ovan. Många av de yngre scouterna höll hårt i sin ledares hand när de hörde mitt skratt bakom tallstammarna, men när de väl SÅG mig, så skrattade DE och det få man ju bjuda på.

En annan mycket betydelsefull skog som jag aldrig någonsin kommer att glömma är Bolognerskogen i Gävle. Jag gick varje dag i nästan sju veckor genom Bolognerskogen för att ta mig till Gävle lasarett och strålningsenheten, för att genomgå strålning för min bröstcancer. Tack vare promenaderna i Bolognerskogen var tiden i Gävle ljus och positiv och skänkte mig mycket kraft. Jag fick massor av inspiration av att gå genom den vackra parken och roade mig med att välja olika vägar varje dag. En morgon skrev jag en dikt som jag gav namnet ”Strålande september”. Precis efter dikten infogar jag ett av mina favoritfoton från Gävletiden. Jag fotograferade rakt upp mellan träden i just Bolognerskogen på en plats som är lite högt belägen och påminner mig om en samlingsplats. Där finns en öppen yta i mitten och runt den öppna ytan står höga ståtliga lövträd vars kronor bildar den vackra ramen runt den blå himlen på mitt foto. Mot en av dessa stammar stod jag en eftermiddag i september för två år sedan och grät, för att allt det vackra däromkring berörde mig så djupt. Jag ville inte gå därifrån eftersom tårarna rann och jag tyckte att det skulle vara svårt att gå så bland folk mitt i centrala Gävle. Som om träden kände detta, började en svag vind att fläkta, denna i övrigt helt vindstilla morgon. Tårarna på kinderna torkade medan jag förundrat noterade hur vinden avtog igen. Trädet mot vars stam jag vilade, tog emot mig i min inre sorg och lyckades trösta mig. Jag kunde gå vidare igen. Skogens inverkan på mig har alltid varit känslosam. Mindfulness är i ropet… Jag är som mest närvarande i närheten av träd.

Strålande september!

 

Tyst traskar Tänkaren till tidig trivsam träffpunkt

Tankfull!

Tycker tiden tappar tempo

Timglaset tippar…

Tiden tar timeout!

Toppen!

 

Dimman döljer dammarmen

Dagsljuset dröjer

Dunklet däri dungen döljer…

Döljer dagen?

Daggdroppar…

Dör dimslöjorna?

Driver daggen? Drar den?

 

Dagen!

 

Vindstilla vatten

Vingen vilar

Vandraren väcker vattenfågelns vackra vila

Vattenspegeln vågas, väcks…

Varsam ville vandraren vara

Vällustigt vältrar vattnet vid vattendelare

Vilt, vackert, vågat!

 

 

Forsens fara förskräcker!

Fridfullt färdas fåglarna, flyter fram, färdiga för frukost,

Får fralla från fina fiket…

Fjädrar finputsas, fåglar flyger från fikets fralla

Flyger en, flyger alla!

 

Galveån glömmer gårdagens grummel

Glittrar!

 

Ser stadsborna sin särdeles stolta stad?

Statyer sträcker stolt sina stela stenarmar

Spelar sin susande sång

Solen smeker stelheten

Sträckta skuggor slocknar

Strålande slutar septembermorgonen!

Lövgluggen i Gävle

by

Sextiofjärde åseriet- I skogen är det lätt att minnas!

Tummeliten

 

En, två, tre, fyr, fem och sex och sju… Ut i skogen tåga alla nu! Det finns en gammal inspelning när jag är väldigt liten och sjunger just den här sången… Jag minns att jag identifierade mig med Tummeliten, som ju går längst bak i raden av barn. En kort stund igår, under en skogsvandring i Malingsboskogarna, kom jag att tänka på det här barndomsminnet. Det slog mig att Vali, som gick först och visade vägen och vi, hans elever här i skogen gick efter i en lång rad, precis som det är i visan.

Nästa tanketråd i huvudet var hur många sånger av den här typen jag har hört och delvis kan och hur många FLER min mamma kan…och vad det kan bero på. Skolhistoria har alltid varit spännande för mig, redan innan jag själv var lärare. Jag minns att jag som barn först frågade mina föräldrar, sedan mormor, morfar och farfar om hur det var när de gick i skolan. Vissa saker går att förmedla genom att bara berätta, men annat måste kanske upplevas. När jag var liten tillbringade jag mycket tid i mammas barndomsby i Stora Skedvi. Hembygdsföreningen där organiserade varje år vandringar i socknens skog och mark. Ett minne från en sådan vandring var när mammas lärare, Greta, och mamma började sjunga vandringsvisor. Jag hängde glatt med i ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera!” men när jag hade sjungit den, så var min reportoar slut. Mamma och Greta sjöng sång efter sång och fick med sig alla som i ålder var födda år 1950 eller tidigare. Det blev som en vandrande kör som stämde in i olika stämmor, och med stor glädje vandrade i den kuperade skogen utan problem.

Vi andra noterade att vi inte kunde en enda sång utantill. Det sträckte sig möjligen till första raden och sedan ett ordlöst nynnande. Som sammanhållande länk är musik fantastiskt. Stamsångerna, så som tanken var förr… kanske inte enbart var av godo, men som jag ser det, så är det ju roligare att gå en långprommis i skogen om man samtidigt sjunger! Det sammansvetsar på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har en egen filosofi om varför barn nuförtiden inte ”kan sjunga tillsammans”. Jag tror inte alls att det beror på att de inte har sjungit, för det vet jag att de har. Men det är säkert så att många klasslärare och musiklärare sätter sin egen prägel på musikundervisningen i högre grad nu än förr, eftersom det inte är givet ”vad” man ska sjunga. Jag noterar att mina döttrar ibland tar upp några sånger från sin tid i skolan, trots att tre år skiljer dem emellan. Deras kompisar stämmer också in och de kan sångerna allihopa, men jag kan inte sjunga med då heller… Det är helt andra sånger som de kan och de har alla råkat gå i samma skola. Jag tror att om man skulle plocka ihop en slumpmässigt utvald grupp av svenska femtonåringar, så skulle de alla kunna sjunga ett antal sånger utantill, men frågan är om de skulle kunna sjunga samma sånger? Spelar detta någon roll? Jag vet inte… Möjligen kan jag känna ett visst mått av utanförskap när jag inte kan en sång och andra sjunger den… Jag vill ju också vara med!!!

Oavsett vad man anser om stamsångernas vara eller icke vara, så kan de mycket väl tjäna som underlag för att visa vissa aspekter av svenska språkets utveckling under det förra seklet. ”Vi gå” eller ”…tåga alla nu” är inte några felskrivningar. De är i stället exempel på en förändrad verbböjning. Presens ser lika ut i olika numerus nu, men det gjorde det inte när Alice Tegnér och Olle Thunman skrev sina visor.

by

Sextiotredje åseriet- Som åsnan mellan hötapparna

Idag talade de om på nyheterna i TV att ungdomar och speciellt förstagångsväljare har mycket svårt för att bestämma sig inför valet. Nu tror ju inte jag att fyrtiosjuåringar räknas in i kategorin ungdomar…men jag har definitivt inte bestämt mig än. I våras inför EU-valet tog det så lång tid att jag stod i vallokalen innan jag insåg vilket val som var det enda rätta att göra. När jag var ung (nu låter jag ju som NITTIOsju, ungefär!!), så uppfattade jag situationen som att de flesta med något intresse för politik satte sig in i vilket parti de verkade ha mest gemensamt med och så röstade man på det igen och igen och igen… NU är min uppfattning att jag inte alls är ensam om att inte vara säker… Jag tror dessutom att många gör som jag… kollar lite extra på de olika partiernas valmanifest för att bilda sig en uppfattning om något parti eventuellt har lovat något alldeles enastående, som gör att man kanske kan tänka sig att rösta valtaktiskt.

Med tanke på omständigheterna i den svenska skolan, bestämde jag mig redan i mars då jag började blogga, för att sätta mig in i vilket parti som har den bästa skolpolitiken. Nu så här i valrörelsens sista självande minuter, timmar och dagar…måste jag tillstå att jag inte har lyckats hitta ett parti som har enbart goda förslag och lösningar för skolans del. Nu säger man i skrivande stund på TV:s Aktuellt, att det röda blocket är vinnare vad gäller frågor om skolan, men det är så lite som skiljer i opinionsundersökningar, att det är hugget som stucket vilket block som vinner (Aktuellt, 140911). Så jag är fortfarande som åsnan mellan hötapparna. Jag och ungdomarna… 🙂

Jag tror att årets val blir en riktig rysare. MYCKET mer spännande än bandyfinalen på Studenternas eller Elitseriefinalen i ishockey… 😉

På måndag morgon har vi kanske i alla fall en ANING om hur det slutade… Då hoppas jag att röstdeltagandet på söndagen varit rekordstort och för soffliggarna hoppas jag på jättevackert väder, så att de masar sig upp just på söndag och orkar iväg till vallokalerna…<3

 

by

Sextioandra åseriet- När tillfället ger exempel direkt blir jag glad!

Hörförståelse hänger intimt samman med ljuduppfattning och det egna språkets språkljud och har man då ett språk vars vokaler är färre än, eller avviker helt ifrån svenskans vad gäller hur de praktiskt fungerar i språket, så kan det vara svårt att skilja mellan ord som till synes är helt lika varandra. Idag hade jag tur, för det råkade falla sig så att i samma text fanns två ordpar som gjorde det möjligt att med eleverna diskutera just detta, eftersom de hade svårt att ljud- och uttalsmässigt skilja orden från varandra.

en pollare

 

pollare- polare

fulla-  fula

Elevernas uttal överensstämde med de två förstnämnda orden i ordparen, men när jag frågade dem vad orden betydde, så angav de betydelsen för de sistnämnda orden i ordparen.

På bara en kort stund hade vi rett ut ordens betydelse och dessutom tränat uttalet och lyssnat på skillnaden. Min uppfattning är att den typen av tillfället- i flykten- uppgifter är oerhört effektiva som bas för lärande eftersom de uppkommer i samband med en aha-upplevelse, där elevens egen hypotes ifrågasätts samtidigt som korrigering och ny input sker. Mot bakgrund av det resultat jag vet att det ger, om man ”avbryter sig” för att låta en aktivitet som denna ta en stund i anspråk, vill jag slå ett slag för att inte vara rädd för att gå ifrån sin planering. Ju mer man bygger in elevernas egna frågor i lärandet, desto smidigare lär de sig, eftersom de jobbar med det de för stunden behöver förstå, inte något som någon annan propsar på.  Dessutom kan det ibland bli ganska kul med språkliga missförstånd och i de fall där man kan förklara det roliga, så kan eleverna också ha nöje av det. Där måste jag dock tillägga att man förstås inte skojar med en elevs språkliga output inför en hel klass. Jag brukar spara på roliga exempel till ”en annan gång” och ibland bjuder eleverna själva på något de har missförstått och vill få förklarat.

 

by

Sextioförsta åseriet- Om stört och småss

Att reflektera över sådant man hör, kan vara mycket svårt om man är ovan vid språket och ibland missförstår det man hör. Det är möjligt att man tror sig höra något som en person inte har sagt. Om man stannar vid tanken på det där obegripliga ordet, så är det svårt att förstå resten av det man lyssnar på. En sådan reflektion gjorde jag och mina elever idag efter talet. Två elever ville fråga mig om ett ords betydelse. De hade hört Ullenhag säga ordet jättemånga gånger och därför hade de antecknat det så att de kunde fråga mig i efterhand. Ordet var ”småss”. När detta händer och man aldrig har varit med om det tidigare, så är det lätt hänt att man säger ”du hörde fel!” Det ordet finns inte i svenskan. Men med viss rutin från andraspråksundervisning och annan språkundervisning vet jag att inlärning omfattar olika steg och språket är ett sådant system där man lär sig urskilja ord från varandra i en viss ordning. Åter till eleverna… De beskrev flera ord i närheten av ordet ”småss” och fick mig slutligen att förstå att det handlade om en jämförelse mellan invandrarna och ”småss”…och DÅ gick det upp ett”Liljeholmens droppfria” (som min SO-lärare på högstadiet skulle ha sagt). Erik Ullenhag hade nämligen i sitt tal använt upprepning som ett retoriskt grepp. Han ville exemplifiera hur tid kan medverka till att man får en mer tolerant syn på en grupp invandrare från ett visst land. Han räknade upp hur finländarna som först kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare inte alls hade varit så väl sedda, utan snarare utsatta för fördomar och förtal av svenskar runt omkring. Men nu är de ju ”småss”. Sedan fortsatte han resonemanget med spanjorer och italienare, bosnier med flera. Alla var de i slutändan ”småss”. Mina elever är duktiga på grammatik. Därför var ”småss” inte lika UPPENBART för dem som det var för mig. Ullenhag skulle ha sagt ”som vi” (eftersom ÄR är underförstått här och det vore grammatiskt riktigt att säga ”som vi är”) men han sa ”som oss”. Eftersom hans talhastighet var relativt hög, så blev slutet på hans meningar en sammandragning av ”som” och ”oss” som i mina elevers öron lät som ett för MIG helt nytt ord, nämligen ”småss”.

Ett annat sådant missförstått ord är ordet ”stort” som föranleder många elever problem vad gäller den första vokalen. Det är främst elever vars modersmål är persiska, har jag noterat, men även andra. De skriver ”stört” i stället för ”stort” och precis som i exemplet ovan är det intressant att tillsammans med eleverna hålla ett generellt samtal om varför det kan vara ett problem för kommunikationen, trots att det ytligt sett verkar handla om att eleven har råkat skriva två prickar över bokstaven o. Skälet till felskrivningen är inte, som man kan tro, att eleven är dålig på att stava eller har svårt för att skilja mellan våra vokaler. I stället är det i nio fall av tio frågan om att elevens hörförståelse är inblandad. Eleven hör inte skillnad mellan de två svenska vokalljuden för ö respektive o. När jag vet det och dessutom vet att eleven kommer ifrån just ett språk där denna distinktion är svår att göra, så kan jag uppmärksamma eleven på problemet i den SKRIVNA svenskan, vilket inte är lika utpekande som om man påpekar det i den talade svenskan. Gradvis, i takt med att hörförståelsen blir allt bättre, minskar även problemen med interpunktion i det skrivna språket.

När man då avslutningsvis ska fundera på vilket av dessa problem som läraren i mig upplever som ”svårast” så skulle jag säga att det  har att göra med kontext. OM jag hör problem som ”småss” precis i anslutning till att eleven undrar, alltså som tidigare idag när jag och eleven båda hade lyssnat på samma föredrag av Erik Ullenhag, så går det att genom språklig förhandling komma fram till vad det är eleven kan ha hört för något. Men om vi leker med tanken att eleven har hört föredraget, men inte jag…? Då är det NÄSTAN omöjligt att gissa sig till vad det kan vara eleven har hört… Det är alltså ett kontextberoende problem. När det gäller stavningen av stort så att det framstår som stört… så kan man om man vill, hävda att också det initialt är kontextberoende, på så sätt att det är när jag LÄSER som jag upptäcker problemet. Stavningen av ”stort” är för mig ett störande inslag i mitt läsflyt, som får mig att läsa om igen och kanske ytterligare en gång innan jag kommer på problemet…Ja!! Eleven menade stort… Men i nästa steg…så handlar det alltså om analysen att det är kopplat till hörförståelsen. Intressant nog, så har även ”småss” koppling till hörförståelsen och till den lexikala nivå eleven befinner sig. För att jämföra med mig själv, så minns jag nu som vuxen vilka nonsensord jag sjöng när jag sjöng med i ABBA:s låtar innan jag kunde engelska. Jag sjöng vad jag trodde att ABBA sjöng. I nästa steg i min språkutveckling i engelska, så sjöng jag de ord jag kunde och som jag tyckte passade bäst in till musiken, för det som ABBA sjöng, var ju ord som inte fanns. Min reflektion var alltså att jag kunde lita på mig själv, min hörförståelse och mitt lexikala omfång. I efterhand, när jag vet hur omfattande språket engelska är, så kan jag roas av hur jag tänkte: SÅ kan de ju inte sjunga, för det ordet FINNS ju inte!  Nu vet jag bättre: Så kan man säkert sjunga. Här har jag ett ord jag borde lära mig! ❤

Vill man, så kan man här också prata om ”bas- och utbyggnad” i språket. Man kommer långt på det basordförråd man lär sig först, men för att komma vidare behöver man ofta input på akademisk nivå eller betydligt mer träning för att själv klara av att dra slutsatser på ett djupare plan.

 

by

Sextionde åseriet-Firandet av skolans dag- om att granska en besökande minister från ett källkritiskt perspektiv

Idag är det skolans dag och runt om i landet kan jag tänka mig att detta på olika sätt högtidlighålls. Min skoldag idag har fokuserat på källkritik. Mina elever hade till idag läst två olika texter på samma tema och fått i uppgift att granska dessa med hjälp av olika frågeställningar. Men förutom denna input jobbade vi en stund med hur man på olika sätt kan påverka och övertyga med hjälp av det man säger eller skriver. Vidare därifrån gav jag exempel på olika grammatiska detaljer som kan leda till att man uppfattar ett yttrande som positivt eller negativt, till exempel om man medvetet väljer ord som har en positiv klang eller som är starkt färgade av en åsikt. En annan sådan möjlighet att att uttrycka sig oprecist eller vagt. Sedan övergick vi till vad det egentligen handlade om just idag, nämligen att granska en besökande minister från ett källkritiskt perspektiv #Integrationsminister Erik Ullenhags besök på VBU. För såväl mig själv som för eleverna kom ministerbesöket som hand i handske. Dels är vi alla i allra högsta grad berörda av Sveriges integrationspolitik, oavsett från vilket parti den kommer, dels är vi direkta avnämare. Eleverna tillhör en grupp i vårt samhälle som integrationen fokuserar på och jag som undervisar dem i just svenska som andraspråk är beroende av just den politiken för min yrkesgärning.

Innan vi lämnade klassrummet tittade vi på olika faktorer som kan spela roll för hur vi uppfattar en talare. I målen för vår kurs finns kriterier som handlar om hur man kommunicerar och hur man når ut med ett budskap och hur man kan övertyga andra om något. Därför var det intressant att kunna jämföra ministerns anförande med den politiska debatt som vi också besökte förra torsdagen. Då var det politiker från ungdomsförbunden på länsnivå som debatterade om ett antal teman och idag var det alltså integrationsministern som ensam höll ett anförande på några utvalda teman, med störst fokus på invandring och jobb.

Men vad var det jag specifikt  bad eleverna titta på, nu när vi hade chansen att gripa tillfället i flykten? I vanliga fall kan en lärare ”se programmet i förväg” eller ”stryka under i texten innan” etc. Här fick jag i stället använda erfarenhet och sunt förnuft tillsammans med det jag råkar veta om dels folkpartiets inriktning i politiken, dels integrationspolitiken specifikt men minst lika mycket om retorik…

Om man läser en text, så kan man stanna upp och fundera, kanske kolla en källa om man är osäker på om det man läser är fakta eller en åsikt som författaren själv har. Men om man lyssnar på en talare, så har man i den situationen inte samma möjlighet att vara just källkritisk. Man kan ändå få vissa ledtrådar genom att fokusera på:

  • kroppsspråk
  • mimik
  • språket
    • ordval
    • faktauppgifter
    • eventuell vinkling

Förutom några övertydliga exempel på tavlan om hur man kan leka med formuleringar och på det sättet få fram ett budskap som är kraftigt vinklat, gjorde vi inte några förberedelser. I morgon däremot, ska det bli mycket spännande att lyssna på vad eleverna upplevde av föredraget som ministern höll. Då är det för mig, som lärare i svenska som andraspråk först och främst fokus på hur eleverna klarade att förstå ministern och hur de upplevde det från sitt eget perspektiv. Först efter det bryr jag mig om hur de har uppfattat hans budskap.

En vanlig dag i skolan för en elev i min klass, inleds med att de jobbar med en ”startuppgift”. För att motivera för eleverna vilken funktion denna uppgift har, kan de läsa varje morgon:

Startuppgiften är en möjlighet att bygga ditt ordförråd och träna dig att uttrycka dig på svenska. Startuppgiften handlar alltid om det vi ska jobba med under dagens lektioner. Gör därför alltid så gott du kan med din startuppgift!

De elever som är punktliga på morgonen hinner göra startuppgiften i lugn och ro och de får feedback på den av mig till nästa dag. Det kan ibland vara uppgifter om något tema vi för tillfället jobbar med och ibland är det inför något eller ”efter att…” vi har gjort något, som nu när det var ministerbesöket som utgör tema för startuppgiften. De gånger som startuppgiften är en reflektion över det egna lärandet, så skriver eleverna det i en grå tygklädd anteckningsbok som är som en pågående språkutveckling med kommentarer mellan dem och mig… Imorgon ser uppgiften ut så här:

Börja först alldeles själv med din gråa bok, där du svarar på följande två uppgifter:

  1. Beskriv hur det gick för dig med förståelsen av talet. Kunde du förstå Erik Ullenhags:
  • hastighet i talet
  • dialekt
  • ordval (orden som han använde)
  • budskap (alltså vad han MENADE EGENTLIGEN)
  1. Vilket intryck gjorde Erik Ullenhag på dig SOM TALARE? Fundera över följande:
  • Hur var hans kontakt med publiken?
  • Hade han något extra smart sätt att kommunicera, tycker du?
  • Verkade han vara påläst?
  • Han pratade i 40 minuter. Under den tiden pratade han jättemycket, men försök ändå att skriva tre meningar där du visar att du vet vad han anser i tre olika frågor. Skriv dem som ”påståenden” alltså som mitt exempel här: ”Alla som går i skolan ska få glass till lunch varje dag!”

 När den enskilda reflektionen över förståelsen är avklarad, övergår vi till vad som ska hända idag. Vissa elever är snabba och andra behöver mer förberedelsetid. Därför är det min uppfattning att en startuppgift när den är som bäst, ska innehålla en möjlighet att göra mycket eller lite utan att det i slutändan har någon stor betydelse för hur man själv känner sig inombords i förhållande till kamraterna. Syftet från min sida är att få med eleverna i ett tema på ett smidigt sätt, att så att säga ”koppla upp dem” på ”här och nu” redan innan jag själv kommer in i  klassrummet. Startuppgiften lägger jag upp på det gamla sättet, med OH, för det funkar bäst i mitt analoga klassrum… Sedan lämnar jag eleverna medan jag själv förbereder det sista inför lektionen. När jag kommer in för att börja min lektion med dem, så har vissa ”nyss kommit” för att de kanske lämnar barnen på dagis (jag undervisar vuxna!) och andra kan ha suttit i klassrummet hela den timme som förflutit, men alla har haft tillgång till texten på OH-bilden åtminstone en liten stund. Det betyder att en del produktiva individer har ”gjort mycket” medan andra i princip bara har hunnit med att läsa vad det var ”man skulle ha gjort om man hade kommit i tid”… Men också dessa är ”med på tåget”. Där står nu:

OM du har tid över nu, så kan du anteckna någon annanstans (inte i den grå boken) vilka enskilda ORD du tycker att Erik Ullenhag använde JÄTTEMÅNGA GÅNGER. Ordet DEMOKRATI är ett ord han använde jättemånga gånger. Skriv andra sådana ord som du hörde ofta. Sedan pratar vi tillsammans på lektionen om vilka ord vi har lyckats samla och vad de betyder.

Genom att eleverna redan har läst detta, har det skapat en förförståelse. De vet att det som kommer att vara i fokus nu är de ORD som Erik Ullenhag använde mest frekvent i sitt tal. Det är en perfekt övning för en grupp elever. De vet redan att hela kursen är ett teamwork där var och en bidrar efter bästa förmåga och att språk handlar om kommunikation. Därför är varje bidrag värdefullt. Någon bidrar med ett ord och någon bidrar med femtio. Mitt uppdrag är att se till att alla ser gruppens vinst med att ha den där ordsamlingen till en gemensam återblick med tillhörande förklaringar av ord som var svåra att förstå.

 

Skolans dag för min del var alltså en alldeles vanlig dag på jobbet, lika rik på intryck som vanligt och lika ”oj, då gör vi det i stället!” som det kan vara. Att grammatiska och uttalsrelaterade frågor smyger sig in så där som ”smått”-frågan gjorde är ett av många skäl till att det är så oerhört kul att vara just lärare, på skolans dag och på ALLA ANDRA DAGAR.