Fyrahundrasjuttioförsta åseriet- Med skogen som helande kraft och inspirationskälla

Åsa i skogen

Det finns skogar som jag gärna återkommer till i minnet, för att de gav mig energi och kraft när jag var där. Personer som bor vid havet hela sitt liv, kanske hämtar sin inspiration, sitt lugn och sin kraft i havet, men jag har den relationen till den svenska skogen, helst barrskog, annars blandskog eller fjällskog, inte alls lika gärna lövskog… Bilden är hämtad ifrån Tiveden år 1985. Jag hade precis kommit tillbaka ifrån Fagertärn där jag hade ”jobbat” som skogsrå på en station som ingick i ett naturspår. Fagertärn är en liten tjärn mitt i naturreservatet Tiveden och mest känd för sina vackra rosa näckrosor. Min uppgift under naturspåret var att ”skrämma scouter” något som många scoutledare har roat sig med genom åren… Jag hade gröna slingor i mitt långa hår, grönmålade tånaglar, en rävsvans och var betydligt mer sminkad än på bilden ovan. Många av de yngre scouterna höll hårt i sin ledares hand när de hörde mitt skratt bakom tallstammarna, men när de väl SÅG mig, så skrattade DE och det få man ju bjuda på.

En annan mycket betydelsefull skog som jag aldrig någonsin kommer att glömma är Bolognerskogen i Gävle. Jag gick varje dag i nästan sju veckor genom Bolognerskogen för att ta mig till Gävle lasarett och strålningsenheten, för att genomgå strålning för min bröstcancer. Tack vare promenaderna i Bolognerskogen var tiden i Gävle ljus och positiv och skänkte mig mycket kraft. Jag fick massor av inspiration av att gå genom den vackra parken och roade mig med att välja olika vägar varje dag. En morgon skrev jag en dikt som jag gav namnet ”Strålande september”. Precis efter dikten infogar jag ett av mina favoritfoton från Gävletiden. Jag fotograferade rakt upp mellan träden i just Bolognerskogen på en plats som är lite högt belägen och påminner mig om en samlingsplats. Där finns en öppen yta i mitten och runt den öppna ytan står höga ståtliga lövträd vars kronor bildar den vackra ramen runt den blå himlen på mitt foto.

Mot en av dessa stammar stod jag en eftermiddag i september för snart fem år sedan och grät, för att allt det vackra däromkring berörde mig så djupt. Jag ville inte gå därifrån eftersom tårarna rann och jag tyckte att det skulle vara svårt att gå så bland folk mitt i centrala Gävle. Som om träden kände detta, började en svag vind att fläkta, denna i övrigt helt vindstilla morgon. Tårarna på kinderna torkade medan jag förundrat noterade hur vinden avtog igen. Trädet mot vars stam jag vilade, tog emot mig i min inre sorg och lyckades trösta mig. Jag kunde gå vidare igen. Skogens inverkan på mig har alltid varit känslosam. Mindfulness är i ropet… Jag är som mest närvarande i närheten av träd.

 

Strålande september! 

Tyst traskar Tänkaren till tidig trivsam träffpunkt

Tankfull!

Tycker tiden tappar tempo

Timglaset tippar…

Tiden tar timeout!

Toppen!

 

Dimman döljer dammarmen

Dagsljuset dröjer

Dunklet däri dungen döljer…

Döljer dagen?

Daggdroppar…

Dör dimslöjorna?

Driver daggen? Drar den?

 

Dagen!

 

Vindstilla vatten

Vingen vilar

Vandraren väcker vattenfågelns vackra vila

Vattenspegeln vågas, väcks…

Varsam ville vandraren vara

Vällustigt vältrar vattnet vid vattendelare

Vilt, vackert, vågat!

 

 

Forsens fara förskräcker!

Fridfullt färdas fåglarna, flyter fram, färdiga för frukost,

Får fralla från fina fiket…

Fjädrar finputsas, fåglar flyger från fikets fralla

Flyger en, flyger alla!

 

Galveån glömmer gårdagens grummel

Glittrar!

 

Ser stadsborna sin särdeles stolta stad?

Statyer sträcker stolt sina stela stenarmar

Spelar sin susande sång

Solen smeker stelheten

Sträckta skuggor slocknar

Strålande slutar septembermorgonen!

Lövgluggen i Gävle

Trehundratrettiosjunde åseriet- Predikstolen, en kontemplativ plats långt från kyrkan

Predikstolen_1Predikstolen_3Talltoppar

Det berg jag besteg idag kallas i folkmun för Predikstolen. Utsikten därifrån är magnifik och därför var jag inte alls förvånad när jag mötte människor som skulle därifrån när jag kom till parkeringen. Inte heller var det en överraskning att det redan fanns någon där… En man låg utslängd på en av berghällarna med slutna ögon. Jag gick så tyst jag kunde, men i blåbärsris är det svårt att smyga, så han reste sig upp och noterade mig. Jag sa hej och han hälsade tillbaka, men sedan var det som att vi båda lät varandra njuta av platsens skönhet i stället för att kallprata, för inget mer yttrades. Han var där först, så jag höll mig i utkanten av hans berghäll, trots att den nog hade den ALLRA vackraste utsikten…

PredikstolenPredikstolen _2Med utsikt över Dalarna

För inte SÅ länge sedan var människor i Sverige tvungna att varje söndag ta sig till sin närmaste kyrka. På landsbygden där det kunde vara riktigt långt till kyrkan, var det ändå lika ”tvingande” att man kom iväg… I många delar av landet har människor av det skälet varit väldigt företagsamma och kluriga för att lösa kyrkpliktsproblemet. Vi som bor i Dalarna vet till exempel att människor rodde i stora kyrkbåtar över de större vattendragen för att ta sig till kyrkan. Det är inte någon slump att båtarna heter just KYRKbåtar… Det fanns också en slags ”samåkning” fast till fots längs de många kyrkstigar som vi ännu hittar lite varstans i naturen. Man sjöng och spelade medan man gick för att få tiden att gå. Många av de traditionella psalmerna fick egna melodier som uppstod i stunden….

Som ung var jag med och gick längs en sådan kyrkstig till Lottbo kyrka i Säters kommun. Nu är det egentligen inte alls fråga om någon ”kyrka” i vanlig mening, utan en jättestor sten, som ligger på rågången mellan ett antal socknar varav Stora Skedvi är en… I äldre tid gick man dit ibland för att hålla gudstjänst, eftersom man var på fäboden och hade långt till kyrkan, längre än vanligt. Ordet socken betyder ”söka sig till” och syftar på den indelning av landet som en kyrklig församling utgjorde i äldre tid. De som ingick i en socken var de människor som ”sökte sig till” samma kyrka. Att platser i naturen fick betydelse när man hade långt till kyrkan var säkert inte ovanligt.

En gammal kvinna jag lärde känna som barn, bodde hela sitt vuxna liv i Nyberget, Stora Skedvi, men hon kom ifrån platsen nedanför berget där jag satt idag och funderade… Kvinnan kallades Finnbo Maja efter gården hon bodde i och pratade en typisk Mockfjärdsdialekt hela sitt liv. När jag var liten var hon redan gammal men berättade gärna om hur hon gått vall vid Tansbuan… (Tansbodarna). De där berättelserna är en del av min barndom… Även om livet inte var lätt i slutet på artonhudnratalet då Finnbo Maja var ung, så var det säkert mycket i vardagen som man kunde glädja sig åt och mycket på fäbodvallen som var spännande. Att kunna gå upp på just det här berget när man var klar med arbetet för dagen, kan säkert även på den tiden ha varit en lisa för själen!

Namnet Predikstolen för ju tankarna till en kyrka eller åtminstone till en plats som har en kyrklig förankring på något sätt. För mig personligen var turen till Predikstolen i första hand en resa för att vara i naturen. Naturen har en läkande inverkan på mig och det är ofta som jag också hittar energi när jag besöker natursköna platser. En halvmulen dag innan skolterminens alla måsten hinner dra igång på allvar, finner jag en otrolig ro i att bara blicka ut över skogar och berg från en plats som denna. På vägen till Predikstolen låg mossbelupna stenar bland ikullblåsta träd som för längesedan återgått till naturen. Där fanns rikligt med både bär och svamp och på träden hängde skägglaven, som vittnade om hur ren just den här skogen rimligtvis borde vara… Därifrån var inte långt till Malingarna, men den platsen kräver ett eget åseri… 🙂

Skägglav, PredikstolenStigen i urskogenBlåbärsris

Twohundred and sixty-first asic- Let’s Make a Rock Carving!

Many years ago I went on an excursion in the village Nyberget, Stora Skedvi, where my mum grew up. We climbed a mountain just outside the village and the view was magnificent. The striking view was however not the purpose of this excursion, but instead we had all come to see for ourselves how young people from way back when had found a lot more important things to do on Midsummer’s Eve than to sing ”Små grodorna” and dance round the May Pole…

Lövåsberget med omnejd_Stora Skedvi

The lecturer, Stig Welinder, a well-known archeologist who at that time lived in the village, shared both details about many of the couples and facts found in the many church archives from the actual time. In Sweden it is possible to track our ancestors several hundred years back in time and this was also what the archeologist had done, in detail. He could tell stories of families with happy or sad moments in their lives, all facts verified and found in public archives where anyone could have found pretty much the same information if only we had spent that time. Many of the young couples in the local area had climbed this very mountain on Midsummer’s Eve to enjoy the sunset together.  To remember the day, they carved their names in the rocks on top of the mountain and also planned for a future life together. The place was well-known in the nearby villages as ”Skrivarhällen”(Welinder, 1992) and not just the teenagers from one of the villages climbed the mountain, but also those who lived on the other side of the mountain, a bit further away.

The rock carvings can still be found, if you first climb the mountain! 😀

Among other things that Welinder shared with us in his lecture, was the nature of names in Dalarna at the time when the rock carvings were made.  But there were just a few different names that seemed to be popular, and a few names were just the same, so in order to know who was who, you needed to add the name of the farm, or place, such as Petter Danielson, On the Hill. His son would be named after his father, Daniel Pettersson + On the Hill, and his son in turn, would most likely be called Petter Danielsson+ On the Hill… For women, the use of daughter would be used instead of son.

I would, for instance, have had the family name Dalkesdotter, since I am the daughter of Dalke. My brother would acoordingly have been called Dalkesson. During the 23 years I have been teaching I have noticed the change in naming. When I graduated in 1991, many of my first students had names that have been used in our country for generations. Boys names like Daniel, Peter, Mikael, Anders and girls names like Anna, Maria, Kristina, Helena, Ylva etc. But after a few years of teaching I noticed that many of the boys now rather had names like, Kevin, Justin, Jim, Tim, Tom and girls had names like Natalie, Felicia, Caroline, Nellie etc. Nowadays we find a lot of different names, a variation that can be connected to our complex world with input from not just the local area, but from other parts of the world.

namnbild.jpg (672×361)

My own name, Åsa, is from the time before Sweden was Christened and means ”goddess”. Very few little Åsa’s are to be found nowadays, but instead some of the names that I would connect to old relatives are coming up as new favourite names for kids. It’s funny how one sometimes hear parents call for their little ones and you expect a person in their seventies to approach behind a tree in the park, but instead a little toddler, called Bosse or Leif, will meet his Mom with a lovely smile!

toddlerRoundup-14.jpg (600×503)

My friend the archeologist from the mountain top is a very good example of being modern at the same time as he cherishes the value of how our ancestors chose to live their lives. What footprints or fingerprints will our generation leave? No mountains will be filled with names, but maybe we will share something else that is just as interesting and important? Let’s hope so!

Welinder, S (1992) on Skrivarhällen i southern Dalarna, Bergslagen, Sweden

Sextiofjärde åseriet- I skogen är det lätt att minnas!

Tummeliten

 

En, två, tre, fyr, fem och sex och sju… Ut i skogen tåga alla nu! Det finns en gammal inspelning när jag är väldigt liten och sjunger just den här sången… Jag minns att jag identifierade mig med Tummeliten, som ju går längst bak i raden av barn. En kort stund igår, under en skogsvandring i Malingsboskogarna, kom jag att tänka på det här barndomsminnet. Det slog mig att Vali, som gick först och visade vägen och vi, hans elever här i skogen gick efter i en lång rad, precis som det är i visan.

Nästa tanketråd i huvudet var hur många sånger av den här typen jag har hört och delvis kan och hur många FLER min mamma kan…och vad det kan bero på. Skolhistoria har alltid varit spännande för mig, redan innan jag själv var lärare. Jag minns att jag som barn först frågade mina föräldrar, sedan mormor, morfar och farfar om hur det var när de gick i skolan. Vissa saker går att förmedla genom att bara berätta, men annat måste kanske upplevas. När jag var liten tillbringade jag mycket tid i mammas barndomsby i Stora Skedvi. Hembygdsföreningen där organiserade varje år vandringar i socknens skog och mark. Ett minne från en sådan vandring var när mammas lärare, Greta, och mamma började sjunga vandringsvisor. Jag hängde glatt med i ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera!” men när jag hade sjungit den, så var min reportoar slut. Mamma och Greta sjöng sång efter sång och fick med sig alla som i ålder var födda år 1950 eller tidigare. Det blev som en vandrande kör som stämde in i olika stämmor, och med stor glädje vandrade i den kuperade skogen utan problem.

Vi andra noterade att vi inte kunde en enda sång utantill. Det sträckte sig möjligen till första raden och sedan ett ordlöst nynnande. Som sammanhållande länk är musik fantastiskt. Stamsångerna, så som tanken var förr… kanske inte enbart var av godo, men som jag ser det, så är det ju roligare att gå en långprommis i skogen om man samtidigt sjunger! Det sammansvetsar på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har en egen filosofi om varför barn nuförtiden inte ”kan sjunga tillsammans”. Jag tror inte alls att det beror på att de inte har sjungit, för det vet jag att de har. Men det är säkert så att många klasslärare och musiklärare sätter sin egen prägel på musikundervisningen i högre grad nu än förr, eftersom det inte är givet ”vad” man ska sjunga. Jag noterar att mina döttrar ibland tar upp några sånger från sin tid i skolan, trots att tre år skiljer dem emellan. Deras kompisar stämmer också in och de kan sångerna allihopa, men jag kan inte sjunga med då heller… Det är helt andra sånger som de kan och de har alla råkat gå i samma skola. Jag tror att om man skulle plocka ihop en slumpmässigt utvald grupp av svenska femtonåringar, så skulle de alla kunna sjunga ett antal sånger utantill, men frågan är om de skulle kunna sjunga samma sånger? Spelar detta någon roll? Jag vet inte… Möjligen kan jag känna ett visst mått av utanförskap när jag inte kan en sång och andra sjunger den… Jag vill ju också vara med!!!

Oavsett vad man anser om stamsångernas vara eller icke vara, så kan de mycket väl tjäna som underlag för att visa vissa aspekter av svenska språkets utveckling under det förra seklet. ”Vi gå” eller ”…tåga alla nu” är inte några felskrivningar. De är i stället exempel på en förändrad verbböjning. Presens ser lika ut i olika numerus nu, men det gjorde det inte när Alice Tegnér och Olle Thunman skrev sina visor.