april 3, 2018 by asaole

Femhundraartonde åseriet- Fyra år

Det har gått fyra år sedan jag bestämde mig för att skriva om mitt yrke som lärare från ett inifrånperspektiv. Anledningen var att jag tyckte att skolfrågor fick för lite eller för ensidig uppmärksamhet i media.

Med tiden insåg jag att det fanns andra ämnen som jag gärna ville skriva om. Därför har bloggen levt upp till min ambition om att vara en samling åserier… Texter från mitt perspektiv, utan större krav på formen än att de passar som ”text som Åsa har skrivit”.

Läraren… min vardagsroll, har tagit mycket tid av mig och det återspeglas här, förstås.

Att skriva är för mig ett sätt att tänka… Med våren kommer lusten att tänka tillbaka! Snart kommer också lusten att blogga…

#gåspennans tid #asaole, #En hand håller i en gåspenna, #www.asaole.com
#åserier, #åseriklipp

april 3, 2018 by asaole

Five hundred and seventeenth asic- Four years…

Time is in many ways a very interesting phenomenon. No matter how hard we try to define it, we find ourselves lost in the relativity of time. What one person finds boring and time consuming may be interesting to someone else to the point where she loses the sense of time.

I started this blog four years ago. I started it because Sweden had a major election for the Parliament in 2014 and I thought it would be a great idea if I shared a few thoughts on teaching for the upcoming election. From my point of view, many journalists lacked the inside perspective from teaching and my contribution would thus be important.

An interesting and intriguing hobby started off… And not only did I write about teaching, but also various other topics.

Now, four years later, round 54,000 people have read my posts. I was more energetic in my writing in the beginning, but this year, 2018, we have another general election, so who knows? I may start writing more eagerly again… 😉

januari 5, 2018 by asaole

Femhundratolfte åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. Läs gärna det #femhundraelfte åseriet!

Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter:
Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
Det yttre äger större vikt än det inre: I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
Ens intressen äger större vikt än ens meriter: Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att det finns en tjänst som datalärare åt mig i stället. Rektor tycker att jag passar in i kollegiet på den aktuella skolan och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Rektor vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och erbjuds dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.

Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
- Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
- Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

januari 5, 2018 by asaole

Femhundraelfte åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Några av mina upplevelser från intervjutillfällen kan du läsa i #femhundratolfte åseriet.

november 27, 2017 by asaole

Femhundraandra åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

november 20, 2017 by asaole

Femhundraförsta åseriet- Med värmeljus vid arbetsdagens slut tänds kreativiteten

Jag läste ett av mina gamla åserier och noterade att den här tiden på året är ganska typisk. Även i år känner jag mig utarbetad och trött och varje stund jag är i klassrummet med eleverna så glömmer jag bort det. Men när jag kommer in i arbetsrummet återkommer känslan av att det är mörkt i november…

Det behövs egentligen inte så mycket för att tända en ny gnista av arbetslust. I fredags hade vi ett konstruktivt möte inför vårterminen. Nu är jag på det klara med vad som gäller och vem som ska göra vad. Trots att jag nu är mitt i slutfasen av den här terminen, så börjar jag ändå fundera på hur man kan jobba i början av januari… Är det inte märkligt att det är så?

Här är vad jag skrev detta datum för tre år sedan:

Mina elever slutade vid lunch och medan min underbara undervisande vän jobbade klart med sina elever, så hade jag hunnit läsa några kåserier inför nästa vecka och fundera på några uppgifter, men sedan blev jag verkligen JÄTTETRÖTT.

Att klockan då var 16 märkte jag eftersom fläktens surr äntligen upphörde och tystnaden bredde ut sig. Jag la upp fötterna i en fåtölj i arbetsrummet, hämtade en kvarbliven kudde som vi har i materialrummet och så blundade jag. Somnade gjorde jag inte, men jag nickade till och det var verkligen jätteskönt. Så kom hon, min finaste arbetskamrat K och hon ville att vi skulle diskutera upplägget för nästa termin. Min trötthet försvann i ett nafs och vi gjorde lite te, satte oss i ett nedsläckt arbetsrum med en grupp värmeljus på bordet emellan oss. Man smider planer bättre i mörkret…och dessutom flyger tankarna lättare. När klockan var 18.30 så insåg vi båda att inte endast tankarna flyger, utan också tiden! Att trivas på jobbet är så oerhört viktigt och att uppleva att man glömmer bort att gå hem är en ynnest. Vi hann inte klart idag, men det kommer nya dagar när det känns fint att stanna en stund. Med en arbetskamrat som K är lärarjobbet lätt som en plätt.

oktober 26, 2017 by asaole

Four hundred and ninetyfifth åsic- Fika as an ice-breaker is never wrong!

**There are many times I have marvelled over the word fika and how it doesn’t seem to have any translation in many other languages. Today was another of those times!**

This morning at the ”Sweden Day” at the school I visit I shared the concept of FIKA and explained what it is to the members of the staff. I was surprised that so many seemed to like the idea of FIKA and that made me think of a completely different situation some years ago. I talked to an American woman, who was married to a Swedish man.

This woman had learned by being in Sweden what fika was, and her idea of it was pretty much like the one I wrote on the whiteboard today (which I share above). As we talked we realized that the two of us had talked to Americans about the concept of fika, but in different parts of the country. I have only met people on the East Coast and she had just talked to people in California about it. Both her friends and mine had to some extent started to USE the word fika in the American English. What I now hope for, is for both the actual WORD and also the CONCEPT to spread across the continent. That would be amazing!

One of the teachers who had fika with me this morning, came back to the classroom after a while and asked me how to use the word in a sentence if he wanted to invite someone for a fika. So now, let’s spread it! There are different ways to invite, depending of the situation, but in English you can say like this if you like:

Do you want some fika?
How about some fika?
Are you up to some fika?

Fika can mean just a cup of coffee or tea, or it can mean coffee+ a sandwich, or it can mean coffee+a bun, or it can mean, coffee+ bun+ cake+cookies+ tårta, which is a Swedish kind of cake with no frosting/icing, but more likely whipped cream. The funny part is that fika also can mean ALL of the mentioned categories… There are really SO many different connections to the word in Swedish that it is very difficult to explain. Instead it is necessary to see the phenomenon as something ELSE, but ”having coffee”. It is a chance to SHARE with friends. What do we share then? It is not just the COFFEE, but thoughts, ideas, gossip, memories, jokes… Having a fika with someone is paying attention to that person, having a good time together with someone for a while. That is why I want the word to spread… So please, help me ”spread the word”… 😀

TILL MINA ELEVER är här en liten ”språkruta”:

Ska vi ta en fika? Hänger du med och fikar? Kom så fikar vi! Nu skulle det sitta fint med en fika! En slät kopp (= kaffe utan något fikabröd till) fika räcker! Vi ses på fiket! Vi hinner kanske med en språngfika om vi skyndar oss? Jag har fikarast mellan nio och tio varje morgon. Men jag brukar kvällsfika vid TV:n också. Stina kör långtradare och hinner inte med så långa raster, men ibland stannar hon på ett långtradarfik.

oktober 23, 2017 by asaole

Four Hundred and Ninetysecond Asic- Second Day in an American Teacher’s Hectic World

At home I don’t teach English, but Swedish as a Second Language. This evening I had the great opportunity to visit an adult learner’s group in Spanish at a College not far from where I am. The students were all taking lessons in Spanish, but volunteered to talk to me about what the conditions are for adult learners at this level in the school system. I found our conversation most interesting and will share their viewpoint with both my students and my teaching friend at basic level of English.

Earlier today I first met with a few children with special needs. I shared with them a few thoughts on what it is like to live in a country where we have monopoly money and a” fairy-tale-like” reality with a king…

I also had a chance to contribute with Swedish words in grade six while they were taking a Spanish lesson about furniture in different rooms of a house. Then I discussed with a group of eightgraders why so many Swedes left Sweden a hundred years ago.

I then had a nice and long chat with one of the teachers who has been a resident of Pitman almost all her life, apart from a short period down south. She told me all there is to know about the little town and I was happy to learn all that first hand, rather than read about it.

On Friday a few of the teachers have planned for a Sweden day, where the students will be getting a whole lot of information about Sweden, but also try some typical Swedish activities. I will contribute with a slideshow about Sweden and explain why the Dala horse is a symbol for Sweden. The collaboration with an art teacher at this school also led to an idea where we let the kids know a little about how one can paint a typical ”kurbits”.

Tomorrow we’re off to Atlantic City, my teaching friend and I. We will study ESL as the NJ authorities wants it to be. I look forward to that very much. I don’t need anyone to rock my cradle! I am exhausted, but I’m having so much fun! Teaching is my life! ❤

oktober 22, 2017 by asaole

Four Hundred and Nintieth Asic- Learning Among Friends

This blogpost was first published three years ago when I was visiting NJ, USA a couple of weeks. The following few days you will have a new chance to share what I experienced ”over there”. Enjoy!

Yesterday when I took a walk to the school where I will spend the coming two weeks, I was surprised to find a welcoming greeting outside school. This morning when I arrived for my first day there, I was even more surprised to find another sign welcoming me to my school visit. As if this wasn’t enough, I have felt overwhelmingly welcomed by each and every one of the people I have met in Pitman Middle School. Both students and teachers met me with warmth and generosity.

There are plenty of things I noticed that are different from what I am used to. Even if I now teach adult students, I can miss teaching younger students especially if I meet such nice kids as the ones I met today! Many of them were making impact just by being themselves in their regular surrounding.

Both students and teachers I met today seemed eager to know more about Sweden and that made me happy. I had anticipated a more anonymous role in this school, but I am very, very happy that it turned out to be so interactive, because it makes it really interesting. I will thus have multiple chances to explore the very soul of this particular school and get a chance to understand the nature of the school system in NJ. The many opportunities to share thoughts and reflections from my experience of teaching with my new friends in this school will be like a treasure to get back to later when there is more time. Now I merely need a good night’s sleep in order to be fit for what tomorrow may bring of new experiences.

Last time I visited a school in NJ I marvelled at the dress code. I then wrote in Swedish, but I have summoned up that text in English as well:

https://asaole.com/2014/05/18/miniaaseri-a-slingback-would-kill-me/

oktober 7, 2017 by asaole

Fyrahundraåttioåttonde åseriet- Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

61971 (494×380)

Det var en gång en skola där jag jobbade för länge sedan…

Min första dag på jobbet, så hade jag fullt upp med allt det nya, bland annat den ganska gamla lukten som fanns i lokalerna och den spenatgröna mattan i klassrummet och den oerhört nyfikna lokalvårdaren, som utan att jag hade sagt ett enda pip, ändå visste i vilket hus jag flyttat in och med vem jag bodde där…

Jag tog mig ner till lärarrummet, tog mig en kopp kaffe och satte mig på första bästa stol. Jo, jag lovar, det VAR första bästa, den som var närmast dörren från mitt håll. Men så fort jag hade satt mig, så kom det reptilsnabbt från textilläraren:

-Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

Vad ska man göra i ett läge som det? Jag vet inte. Men jag är av åsikten att om det inte finns en skylt med texten ”OBS! Detta är min plats och ingen annan än jag får sitta här! MVH Gunnar” så tar jag för givet att det är fri placering i ett lärarrum. Så också denna gång. Därför sa jag:

– Brukar Gunnar sitta här?

Textilläraren menade att Gunnar alltid hade suttit på den stol där jag nu satt och att han troligtvis inte skulle gilla att hans stol var upptagen. Jag förklarade att om jag nu hade satt mig på stolen, så ämnade jag sitta kvar där för den här gången. Textilläraren såg ut som om hon varit med om detta förr och nu inväntade dagens höjdpunkt… Då kom Gunnar, som varit ute på rastvakt och nu ville ha en kopp kaffe. Han noterade omedelbart att någon tagit hans plats och sa:

-Jaså, du sitter på MIN plats!

Jag svarade att jag gjorde det, ja… Han förklarade att nu när jag var NY, så fick det väl vara så för den här gången, men NÄSTA gång fick jag vara så god och välja en annan plats för den där platsen var hans…

Efter det noterade jag att man hade som ”fasta platser” på den skolan…men inte enbart där, utan i många skolor där jag senare arbetat, så har det blivit så att efter ett tag inträder någon form av vanemönster och människor sätter sig på sin ”vanliga plats”. Det är inte något problem på något sätt, tycker jag. Men jag har varken förr eller senare stött på någon annan lärare som så tydligt framhärdat och hävdat att en viss plats var vikt för hen. Kanske behöver man ha en viss beredskap för förändring i vårt yrke? Har man inte det, så tror jag att det är svårare. Tänk om det inte handlar om i vilken möbel man ska sitta i lärarrummet?

Om jag drar en parallell…

-Jaså, har det kommit en ny läroplan? Redan NU? Men vi har ju haft den gamla i bara några år nu… Jag föreslår att vi på den här skolan fortsätter som om ingenting har hänt med den gamla läroplanen. Det har ju gått så bra hittills… och dessutom är den gamla läroplanen inarbetad och vi vet ju hur vi brukar göra… Det är smidigare om vi håller fast vid det gamla.

Lärare är tjänstemän i en föränderlig organisation. Lärarkåren har ett stort ansvar för att verkställa nya lagar, förordningar och läroplaner. Utan lärares aktiva förändringsbenägenhet, går skolan i stå. Men när inga resurser finns för att ge lärare möjlighet att sätta sig in i nyheter uppifrån, så är det mänskligt att hemfalla åt minsta motståndets lag. ”Vi gör som vi alltid har gjort!” Det ÄR mänskligt, men det är också FEL, för i vilken verksamhet man än arbetar, så har man ett personligt ansvar att sätta sig in i vad som gäller. Det håller inte att göra som förut ”för ingen har sagt åt mig att jag ska ändra min undervisning”. För egen del anser jag att det hänger samman med yrkesstolthet och trygghet i arbetet. Att ta ansvar är att också se till att man är uppdaterad, påläst och initierad i den verksamhet där man är satt att jobba.

I skrivande stund är jag snart i mål med det nya i mitt ämne för kalenderåret 2017, de olika delkurserna på grundläggande nivå i ämnet svenska som andraspråk. Det har varit och ÄR ett för mig oönskat extraarbete, men jag har inte haft något val, som i mitt påhittade exempel med läroplanen här ovan. Det är bara att gilla läget och följa de nya direktiven från Skolverket. Det enda jag möjligen kan önska är att Skolverket nu håller fast vid det nya en tid, så att jag slipper uppfinna hjulet igen inom kort… De dagar jag har skapat innehållet och upplägget i de nya kurserna har jag hela tiden haft tanken att det ska gå i linje med kunskapskraven, följa det centrala innehållet i ämnet och förhoppningsvis dessutom kännas meningsfullt och stimulerande för eleverna… Det är som ett pussel och när man lyckas så märks det på eleverna. När man inte lyckas så märks det också… Då handlar det om att snabbt utvärdera, revidera och utveckla tills nästa kursomgång ska dra igång, så att man kan förbättra det som inte var bra från början.

Jag tror att många som inte arbetar i skolans värld inte känner till att lärare håller på med detta… I samtal med personer som har andra yrken, märker jag att de tror att ”allt” redan är bestämt uppifrån. Trötta dagar önskar jag att det vore så, men för det mesta är jag tacksam över möjligheten att ständigt ompröva innehållet och metoderna i riktning mot en allt bättre utbildning för jag tror att skolans kvalitet i hög grad hänger samman med lärares eget engagemang och påverkansmöjlighet.