Jag läste ett av mina gamla åserier och noterade att den här tiden på året är ganska typisk. Även i år känner jag mig utarbetad och trött och varje stund jag är i klassrummet med eleverna så glömmer jag bort det. Men när jag kommer in i arbetsrummet återkommer känslan av att det är mörkt i november…

Det behövs egentligen inte så mycket för att tända en ny gnista av arbetslust. I fredags hade vi ett konstruktivt möte inför vårterminen. Nu är jag på det klara med vad som gäller och vem som ska göra vad. Trots att jag nu är mitt i slutfasen av den här terminen, så börjar jag ändå fundera på hur man kan jobba i början av januari… Är det inte märkligt att det är så?

Här är vad jag skrev detta datum för tre år sedan:

Mina elever slutade vid lunch och medan min underbara undervisande vän jobbade klart med sina elever, så hade jag hunnit läsa några kåserier  inför nästa vecka och fundera på några uppgifter, men sedan blev jag verkligen JÄTTETRÖTT.

Att klockan då var 16 märkte jag eftersom fläktens surr äntligen upphörde och tystnaden bredde ut sig. Jag la upp fötterna i en fåtölj i arbetsrummet, hämtade en kvarbliven kudde som vi har i materialrummet och så blundade jag. Somnade gjorde jag inte, men jag nickade till och det var verkligen jätteskönt. Så kom hon, min finaste arbetskamrat K och hon ville att vi skulle diskutera upplägget för nästa termin. Min trötthet försvann i ett nafs och vi gjorde lite te, satte oss i ett nedsläckt arbetsrum med en grupp värmeljus på bordet emellan oss. Man smider planer bättre i mörkret…och dessutom flyger tankarna lättare. När klockan var 18.30 så insåg vi båda att inte endast tankarna flyger, utan också tiden! Att trivas på jobbet är så oerhört viktigt och att uppleva att man glömmer bort att gå hem är en ynnest. Vi hann inte klart idag, men det kommer nya dagar när det känns fint att stanna en stund. Med en arbetskamrat som K är lärarjobbet lätt som en plätt.