Etthundrafemtionde åseriet- Skolstart med frågvisa elever

fragetecken_21323680.jpg (626×542)

Det har alltid förundrat mig hur svårt det är att kommunicera på ett så tydligt sätt att det inte leder till några frågor alls. Det är sällan jag lyckas med det, trots att jag inom mitt yrke ständigt tränar på just det, dagligen…

Antingen är det så att jag är otydlig eller så är det en fråga om att elever ser det som en möjlighet att knyta lite extra kontakt med mig om de ställer några följdfrågor efter informationspasset. En annan hypotes jag har är att det kan vara så att man som andraspråkselev är van vid att inte lita på sin svenska fullt ut och även om man då har förstått den information man nyss tagit del av, så vill man försäkra sig om att det verkligen förhåller sig på det sätt man antagit.

När det inte handlar om information inför en kursstart, så som det gjorde idag, så kan det till exempel handla om ett bekräftelsebehov. Jag minns elever från ungdomsklasser och barn i de yngre skolåren, som ibland ville få beröm och bekräftelse i skolarbetet. De kunde ha lyssnat och förstått exakt vad uppgiften gick ut på och ändå räcka upp handen och be mig titta på arbetet, medan de sa: ”var det så här man skulle göra?” I nio fall av tio hade eleven uppfattat precis hur man skulle göra, men ville få mig uppmärksam på just detta, att vederbörande hade förstått och dessutom redan hade utfört uppgiften.

Med den typen av minnen i bagaget, brukar jag försöka sprida den där bekräftelsen ändå i klassrummet, utan att eleverna måste be om den. Jag går gärna runt i klassen och småpratar med eleverna när de arbetar och försöker att ge feedback medan de jobbar, om arbetet sker i mindre grupper eller enskilt. De gånger vi jobbar i helklass, så är jag också noga med att förstärka sådant som någon gör bra. Samtidigt är jag mycket väl medveten om att det innebär att det finns en risk för en viss ”orättvisa” så till vida att vissa elever som är aktiva på lektionen ständigt får beröm medan andra kommer i skymundan. Det har lett till att jag försöker hålla tillbaka de elever som pratar för mycket. Vänligt men bestämt ber jag då den eleven att ge någon kamrat möjlighet att också kommentera. Just det så kallade talutrymmet är väl beforskat i skolans värld och redan när jag studerade till lärare i slutet av åttiotalet fanns flera forskare som fokuserat på detta. En av de böcker som man ofta citerade på den tiden var skriven av Jan Einarsson & Tor G. Hultman och hette ”God morgon pojkar och flickor”. I korthet kan man säga att de hade studerat hur stor andel av klassrummets talutrymme som användes av läraren, respektive av pojkar eller flickor. Inte helt oväntat talade läraren mest. För egen del tänker jag på det VARJE DAG i mitt klassrum, nästan som ett mantra inombords. Jag tycker att det vore så förödande om eleverna skulle uppleva att de inte hade någon chans att yttra sig på lektionerna.

Enligt Jan Einarsson & Tor G. Hultman så var det även så att pojkar hade större talutrymme i klassrummet än vad flickor hade. För ungefär tio år sedan hade jag en helt vanlig lektion när min rektor plötsligt kom in i klassrummet oanmäld. Han satte sig på en stol mitt i klassrummet och började föra någon form av anteckningar. Jag blev förstås orolig, men kunde rimligtvis inte veta vad det var han höll på med i detalj, bara att han antecknade. Jag tänkte att han kanske studerade mig inför något utvecklings- eller lönesamtal, men  han verkade minst lika uppkopplad på vad eleverna sa och vem som sa vad etc. Det förbryllade mig, men jag tänkte att det får väl kanske sin lösning senare. Efter en stund sa han plötsligt. ”Ja! Då  har jag fått det jag behövde. Hej då!” Då tilltog min oro verkligen och resten av den där lektionen kändes lite skakig, men barn är barn och jag hade ju fullt upp med dem och glömde rektorsbesöket ända tills det var dags för konferens någon dag senare. Då fick mysteriet sin lösning.

exclamation-point-507768_1280

Vår rektor hade nämligen besökt samtliga klassrum och gjort samma sak i alla, nämligen kommit oanmäld utan att säga något om syftet. Det han kollade var fördelningen mellan hur jag som lärare lät flickor respektive pojkar prata i klassrummet. I mitt klassrum hade det varit just 50% för vardera och jag var verkligen glad över det, samtidigt som jag förstod att det handlade om en lycklig tillfällighet. I flera av kollegornas klassrum var resultatet också där i närheten vilket vi alla efteråt kände var jättefint. Vi kände stolthet över att ha kommit en bit på väg i genusdebatten som just då pågick. Att fördela ordet är svårt, speciellt i ett klassrum där det kan finnas elever som upplever sig ha ”svaret” på alla frågor som ställs. Att ge ordet till någon annan utan att släcka intresset hos en aktiv elev, är en svår balansgång som man måste hantera på ett genomtänkt sätt. Det har ibland varit nödvändigt att samtala med en enskild elev och be vederbörande att ge kamrater chansen att yttra sig innan det egna svaret ropats högt rätt ut i klassrummet. Av naturliga skäl är det minst lika viktigt att föra ett samtal med den elev som tar för lite plats i klassrummet. Att våga yttra sig, att våga redovisa något muntligt inför en grupp eller hela klassen är svårt för många elever. Mitt recept för det problemet är trygghetsskapande social träning för hela gruppen, där hela klassen arbetar för varandras bästa och är införstådda med att alla har olika styrkor och svagheter att träna på. Mer om det i en annan blogg…

Annonser

Etthundrafyrtionionde åseriet- Den inre resan

Åsas tågbild april 2014

Reklamen för SJ är min favoritreklam, speciellt den som visar en uniformerad pilot, som helt klart är på väg att nicka till…men så visar det sig att han ju är på ett TÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅG och då GÖÖÖÖÖÖÖR det inget att han är på väg att somna…

Många tågresor har jag tillbringat med just ”den inre resan”, både i form av funderingar på livet och som reflektionstid i samband med studier eller liknande. Att fundera på livet kan ju te sig väldigt olika, som när jag reste till Gävle hösten 2012 för att genomgå 32 strålningsbehandlingar för bröstcancer eller när jag använt tiden på tåget till att bearbeta något som hör till en högskolekurs jag just då läst.

Det är något med själva tågresan som ger mig en energikick. Kanske är det att man inte kan påverka situationen så mycket? Man måste ”åka med” i dubbel bemärkelse. Att se fram emot resan, om målet är viktigt kan vara en sysselsättning medan man njuter av utsikten utanför tågfönstret. Så var det en gång för väldigt många år sedan när jag skulle möta en väninna i Östersund och vi gemensamt skulle åka med inlandsbanan till Narvik. På ett liknande sätt var det när jag klev på tåget hemma i Falun, för att möta en annan väninna för en resa med nattåg till Köpenhamn och vi därefter skulle resa vidare till Skagen. Vid båda dessa resor hade jag alltså en anslutningsresa för mig själv.

Men ibland är resan ”målet” på så sätt att man kanske verkligen har planerat för och räknat med resan som ett sätt att utnyttja tiden. SÅ var det när jag pluggade engelsk lingvistik för ett antal år sedan. Tågresan till och från Falun var helt nödvändig för att jag skulle klara av studierna. På vägen dit läste jag noga igenom allt material som jag visste att föreläsaren skulle gå igenom. På vägen hem repeterade jag allt vi hade gjort på lektionen. Det verkar kanske väldigt målmedvetet och på gränsen till överarbetat, men om jag INTE hade gjort så, hade jag troligtvis inte klarat kursen. Det var helt klart  på gränsen för min förmåga i många avseenden. Lite för abstrakt för min smak…

Men… att plugga är annars något som tågresor är speciellt lämpade för, tycker jag! Man kan inte gå undan för att diska eller vattna blommor och det finns ingen tvätt att hänga. Vidare har man inte några egna barn i vagnen som pockar på uppmärksamhet och vill att man ska leta reda på deras borttappade pinaler eller skjutsa dem till pojkvännen. Det är perfekt helt enkelt! När man vill pausa lite i själva pluggandet, så tittar man bara upp och kastar en blick ut genom tågfönstret. Att tåg ibland blir stående eller inställda eller att kaffet är slut och passageraren bredvid är för pratsam eller för tyst, är ett övergående problem. I det stora hela är tågresor ett livselexir!

One hundred and fortyeighth åsic- Freedom is a gift to cherish!

fa2ab1f01d-300_306_jorden.jpg (299×305)

Freedom is not to be taken for granted. It is a gift to cherish! Freedom of what? one may ask. To me it is definitely important to have a chance to change things in my own life and thus there are many aspects of life where I think the individual needs freedom to make decisions. Freedom is one of the most difficult expressions to describe, along with a few others, such as democracy, equality or justice. In my opinion freedom is essential, freedom of thought, of religion, of press or maybe the freedom to choose a way of living, whom to marry and even IF to marry? In my profession I meet many students who have not had the chance to make decisions of their own although they are adult students. Many of them have come to Sweden from countries with weaker Governments or with no Governments at all, OR they have come from countries where the Government decides almost everything and leaves very little for the individual to decide.

When I get to know young adults from other countries I notice first of all, that they have struggled a lot with many things in life in their past. Some of them started to work as ten-year-old to finance their schooling. Others didn’t have an opportunity to go to school at all, since they were girls. In many countries girls don’t have the freedom to go to school. Instead they are married off early to a future as mothers of many children. Some other countries seem to have the tradition of first educating girls and then as they become mothers they are supposed to stop working and be housewives from then on… If I had been one of those young women, I would have missed my work for the rest of my life! I am happy to have a chance to stay at home with my children when they are newborn and then get back to work again. To me, being at work if I like to, means freedom. Freedom of choice is to me the most important of all aspects of freedom as a basic condition for life. Choice is however individual and we may come to different conclusions when given similar options, simply because our conditions for life are completely different if compared between cultures or countries or socio-economical groups.

Vägval.jpg (849×565)

Some of the adult students from other countries I have met in my profession, shared with me that they could not do otherwise but to follow their parents’ decisions without questioning them. They haven’t had the opportunity to decide whom to marry, what to become, if they like to be a parent or not and in that case, how many children they would like to have. Some of them come from countries where genital mutilation is reality. Giving birth to a child is matter of life and death in such a country. The freedom to use contraceptives or the possibility to have an abortion, along with a chance to go through IVF are taken for granted in my country, but it is prohibited in many countries worldwide. Despite bad health conditions or poverty along with a lack of general education for all children young students in some countries achieve their goals. I think they may need to be more determined than many Swedish students. I admire them for not giving up!

Taking things for granted may be contraproductive for achievements or grades in school. Almost all young adults in Sweden pass through twelve years of schooling without needing to think of their safety, or whether they will have enough food for the day or not. Many of them (but not all!) are supported by their parents and earn extra money after school in parttime jobs, where they save almost all the salary for luxurious consumtion, lazy holidays or other things that wouldn’t be possible in many other countries. Then some of them plan, too, for a profession where a long education in a university is necessary. It is possible through a national loaning system open for all citizens, to finance studies although your parents are not wealthy. Not all choose to go on to university, but the point is that there is a built in opportunity for everyone who likes to try.

If I take a look around, I notice that many people around the globe has a limited access to the freedom I cherish in my everyday life. I realize that being born in an industrialized country means being privileged. As I get older, I want to share some of the good opportunities with others. Yesterday a volunteer from Amnesty International called and asked for a contribution. It was in fact very easy to become a member. Easy both in mind and thought and moneywise. Right now I haven’t got a lot of time to be an activist, but with my membership I will recieve updates from the valuable work worldwide and I look forward to knowing more. Maybe I will be able to find a suitable way to a more active contribution in the future? I hope so!

Etthundrafyrtiosjunde åseriet- Amnestymedlem

physical-free-world-map-b1.jpg (1000×500)

Igår blev jag uppringd av volontär från Amnesty International vars uppdrag var att försöka värva mig till ett medlemskap. Hon insisterade på att läsa en lång redogörelse för Amnestys verksamhet och varför det är viktigt att stötta just dem och när hon äntligen läst klart så sa hon: Är du intresserad av att stötta Amnesty International genom att bli medlem?

-Javisst! sa jag.

Tio minuter senare ringde hennes kollega och fixade alla detaljer. Nu är jag stolt medlem!

Faktum är att jag vid två tillfällen alldeles nyligen har övervägt att gå med, utan att de hade behövt ringa till just mig. Det ena tillfället var när jag läste om den saudiske mannen som fått en dom för att han startat en blogg. Jag skrev om honom och hans 10 000 piskrapp i mitt #One hundred and fortyforth åsic häromdagen. Det andra tillfället var för en tid sedan när jag fick en uppdatering om hur det är i Uzbekistan vad gäller de mänskliga rättigheterna. Därför var det inte speciellt svårt att bestämma sig för medlemskapet.

Det säger sig självt att man inte alltid kan stötta och hjälpa i alla sakfrågor där man känner sig engagerad, åtminstone inte på en lärarlön, men det känns viktigt att välja ut frågeställningar som gör stor skillnad för dem som själva inte har möjlighet att aktivt påverka. Det kan t ex handla om bristen på yttrandefrihet, brist på kanaler att använda, t ex om det saknas objektiva medier eller om internettrafiken är avlyssnad av landets censur. Oavsett varför mänskliga rättigheter är kringskurna för min nästa i något land långt ifrån mig, så kan jag göra skillnad genom att stötta med mitt medlemskap. I en framtid kanske jag hittar en sakfråga där jag känner tillräckligt engagemang för att bidra som aktivist. Tills vidare är det dock tanken som räknas. Med många goda tankars kraft, kommer kanske världen en dag att se vänligare  ut. Det är min förhoppning.

Etthundrafyrtiosjätte åseriet- Arbetsro för skolan är viktigare än betyg från fyran

Fötter

När man som lärare gång på gång rycks upp med rötterna (förlåt, fötterna!) och får nya direktiv från Skolverket leder det som regel till att det tar tid innan den samlade lärarkåren har fullständigt klart för sig vad de nya styrdokumenten innehåller och på vilket sätt det påverkar arbetet i ens eget arbetslag. Skolan är inte en organisation där förändringar genomförs över en natt. Man behöver inte backa längre än till senaste läroplanens genomförande, men vill man kan man göra en återblick till förra gången eller kanske roa sig med att titta tillbaka på den förrförra! 🙂

Det handlar inte alls om att skolan har behov av nya styrdokument. Det handlar snarare om att vi måste ges en möjlighet att hinna följa dem innan det är dags för nästa ändring!

Skolan är betydelsefull för hela samhället. Det är i skolan man förhoppningsvis skapar goda samhällsmedborgare och utbildar den framtida arbetskraften. Den kritik som haglar över skolan, borde i stället riktas mot dem som fattat beslut om omfattande förändringar som inte prövats och utvärderats innan de genomförs som en del av ett politiskt spel. Vidare borde man inse att ett förslag om förändring inte får sin djupa genomslagskraft direkt, eftersom skolan är nio år lång… När den nu bakbundna minoritetsregeringen fått remissinstansernas svar och kommentarer om den förra regeringens förslag om betyg från årskurs fyra, så framgår det att  majoriteten av remissinstanserna ställer sig negativa till att införa betyg från årskurs fyra i grundskolan. Alltså tycker de flesta insatta aktörer att det vore fel att införa betyg från årskurs fyra. Men jag skriver detta blogginlägg för att jag befarar att detta inte blir något snabbeslut med resultatet ”nej till betyg”.

Oavsett vad man anser i själva sakfrågan, så vill jag framför allt lyfta fram skolans rätt till arbetsro! Det är viktigt att lärare får ägna sig åt kärnverksamheten, alltså att vara i lärandeprocessen med eleverna. För att det ska ge långsiktiga resultat, så kräver det lugn och ro. Att som lärare få ytterligare administrativa uppgifter, samtidigt som tiden med eleverna minskar, i ett Sverige där antalet lärare minskar från dag till dag och det är svårt att nyrekrytera, tror inte jag är förenat med långsiktigt kvalitetstänkande. Varför inte? Jo, för de nya uppgifterna kräver att lärare måste sätta sig in i hur det nya förslaget kommer att ge genomslag i deras vardag. De måste sitta i möten, läsa dokument, diskutera på vilket sätt deras egna elever ska informeras, planera för föräldramöten av informativ karaktär, allt medan deras tid i elevgruppen minskar.

Det är inte i linje med vad kritiken mot skolan hittills inriktat sig på, att införa betyg från fyran! Kritiken före riksdagsvalet, grundade sig mycket på resultaten för svenska skolelever i PISA-projektets prov. Man talade då om att kvaliteten på undervisningen var undermålig eftersom eleverna nådde så låga resultat. Man hävdade vidare att lärare måste vara mer i elevgrupper i stället för att göra andra saker. På vilket sätt skulle man nå bättre resultat för svenska skolelever genom att genomföra betyg från fyran? De kursplaner som finns för skolan idag är tydliga nog för att lärare ska ha en mycket god uppfattning om huruvida elever når målen eller inte. För det krävs inte betyg. Jag hoppas att Riksdagen inser att om majoriteten av remissinstanserna har avrått från att införa betyg i fyran, så borde Riksdagens beslut följa dessa sakkunniga som fått frågan för utredning. Låt det inte bli en pinsam prestigekamp av partipolitisk karaktär eller en pajkastningsdebatt som drar bort uppmärksamheten från andra mycket viktigare utvecklings- och kvalitetsfrågor i skolan! Ju fler märkliga förändringsförslag skolan och lärarna utsätts för, desto större är risken att kvarvarande lärare ägnar sig åt strömhopp bort från yrket.

Stoppa plågsamma skolförsök!!! 

Seeing is believing

I have noticed in my own teaching that the students who DO watch my face find their correct sounds in Swedish easier. If adding on comments on what I do, I help them even more. I talk about how I form my mouth compared to similar sounds in for example English, a language many of my students know quite well, but with completely different SOUNDS. Read below to find out more.

Seeing is believing.

One hundred and fortyfifth åsic- When Death goes to School

As a teacher I have many times had the uncomfortable role of communicating with students about very difficult topics where death is involved. Sometimes it may be a personal disaster within the family for a certain student, divorced parents or the loss of a pet or something like that. When either students, parents or teachers have died or other overwhelming things have occured there is always a plan in school for what to do. When I was a teenager I remember two occasions when friends of mine died. They were students in school. One of them died in a tragic accident and the other one committed suicide. My experience of both those occasions was that every teacher around us were eager to be there for us making the day as a special, but very sad, day. I remember we all were disturbed by that and had hoped for everything being just as usual, normal, like yesterday so to speak. But bringing someone back who has died is impossible and the very death seems to bring a mindfulness that is extraordinary strong, because I think I can recall almost every single notification of death in my near relationships in situations where I have been.

My first year of teaching was difficult in many ways, as expected if you are new in a profession. But one of the reasons for me in particular was the extraordinary coincidence of three completely different deaths of student’s parents. A child losing his or her parent is extremely vulnerable and teaching is difficult when children needs that little extra concern. There is no way one can ”get used to” or ”learn” how to deal with death within close relations. Whenever it happens, it is always completely shocking. Friends and relatives all have different ways to mourn and in school we meet all those ways, I guess… being angry, quiet, absentminded or extremely sad is of course among those, but some people tend to be more serious or strong in situations of disaster or despair.

I was teaching the morning after MS Estonia sank in the Baltic Sea. Teachers in my school had been notified that there might be students whose parents were on a cruise with MS Estonia. I remember the very morning after, when I was entering my classroom, very worried for what would happen in there. I had planned to honour those who died with minute of silence, but before I had a chance to suggest that, one of my students did. I was grateful to her for taking this brave standpoint in a group of teenagers and admired her still for her strength in a difficult situation. In memory of friends we miss! ❤