Etthundrasextiosjätte åseriet- Jordenruntresan i vardagen

DSC_0016

Lika viktigt som vatten är för människan, lika viktigt är det i förlängningen att vi ser varandra och sträcker ut en hjälpande hand när någon i vår närhet behöver oss. De senaste dagarnas mediebevakning av flyktingströmmen genom Europa har satt igång en lavin av känsloyttringar i sociala medier. I några dagar nu har jag funderat på hur de människor jag möter i min vardag förhåller sig till detta. Som privatperson träffar jag vänner och bekanta som alla är mer eller mindre omskakade av de bilder som nått oss via media och som lärare träffar jag många av dem som Sverige har tagit emot vid tidigare tillfällen.

I ett klassrum som mitt går inte enbart elever som flytt till Sverige, utan också andra personer som behöver studera svenska. Det är alltså även så kallade kärleksmigranter eller personer som kommit hit till vårt land för att de sökt jobb här och nu insett att de behöver kunna lite svenska för att kunna skratta med sina arbetskamrater på fikarasten. Oavsett hur och varför dessa människor har kommit hit, så utgör de tillsammans min ”arbetsmiljö” och jag är lyckligt lottad, för tack vare dem reser jag jorden runt varje dag!

Stenig havsstrand

Inledningsvis, vid varje ny terminsstart är det en form av nyorientering i gruppen och vi trevar oss fram tillsammans i det sociala fält som klassrumsmiljön utgör, men ju längre tid som går, desto tryggare känns språkrummet emellan oss. Då börjar också de verkliga kulturutbytena, med fina samtal om här och där, nu och då och liknande poler i världsuppfattningen. Det sker naturligt och med en social plattform som vi har skapat tillsammans, där tryggheten är den viktigaste faktorn för erfarenhetsutbyten av kvalitet. Att våga berätta är något som kommer gradvis och att få sätta ord på sina tankar med hjälp av sitt nya språk upplevs som värdefullt av de flesta.

De många gånger då elever delar med sig av sina innersta funderingar till exempel i sina loggböcker till mig, har gett mig möjlighet att med ödmjuk nyfikenhet lägga bort mina egna lösningar på världsproblemen och ta del av andras för att få nya infallsvinklar på det jag trodde var självklart.Vid oändligt många tillfällen har jag insett att den västerländska kulturkretsen har väldigt mycket att lära av andra delar av världen. Därför har tiden med mina elever blivit allt mer viktig för mig med åren och jag ser den som en ständigt pågående jordenruntresa där jag fylls på av klokhet som andra är villiga att dela med sig av.

När jag då tittar på TV eller tar del av annan mediebevakning om flyktingkrisen just nu, så  kan jag äntligen, efter många dagar i vanmakt och frustration, notera att det har vänt nu. Människor visar äntligen storsint generositet utan att tänka på egen vinning. Man sluter upp för att stötta dem som har lämnat allt bakom sig, som måste starta på nytt, för att de inte kan vända om. Den vändning som äntligen kom känns lika välkommen som när solen tittar fram bakom en kompakt molnmassa efter dagar av regn. Världen är inte fullt så grym som den tedde sig för några veckor sedan. Det finns hopp! Det gör mig glad. Imorgon är det måndag och då fortsätter min inre resa med eleverna. Jag ser fram emot det.

Keep your face to the sunshine

and you cannot see the shadow

Etthundrafyrtionionde åseriet- Den inre resan

Åsas tågbild april 2014

Reklamen för SJ är min favoritreklam, speciellt den som visar en uniformerad pilot, som helt klart är på väg att nicka till…men så visar det sig att han ju är på ett TÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅG och då GÖÖÖÖÖÖÖR det inget att han är på väg att somna…

Många tågresor har jag tillbringat med just ”den inre resan”, både i form av funderingar på livet och som reflektionstid i samband med studier eller liknande. Att fundera på livet kan ju te sig väldigt olika, som när jag reste till Gävle hösten 2012 för att genomgå 32 strålningsbehandlingar för bröstcancer eller när jag använt tiden på tåget till att bearbeta något som hör till en högskolekurs jag just då läst.

Det är något med själva tågresan som ger mig en energikick. Kanske är det att man inte kan påverka situationen så mycket? Man måste ”åka med” i dubbel bemärkelse. Att se fram emot resan, om målet är viktigt kan vara en sysselsättning medan man njuter av utsikten utanför tågfönstret. Så var det en gång för väldigt många år sedan när jag skulle möta en väninna i Östersund och vi gemensamt skulle åka med inlandsbanan till Narvik. På ett liknande sätt var det när jag klev på tåget hemma i Falun, för att möta en annan väninna för en resa med nattåg till Köpenhamn och vi därefter skulle resa vidare till Skagen. Vid båda dessa resor hade jag alltså en anslutningsresa för mig själv.

Men ibland är resan ”målet” på så sätt att man kanske verkligen har planerat för och räknat med resan som ett sätt att utnyttja tiden. SÅ var det när jag pluggade engelsk lingvistik för ett antal år sedan. Tågresan till och från Falun var helt nödvändig för att jag skulle klara av studierna. På vägen dit läste jag noga igenom allt material som jag visste att föreläsaren skulle gå igenom. På vägen hem repeterade jag allt vi hade gjort på lektionen. Det verkar kanske väldigt målmedvetet och på gränsen till överarbetat, men om jag INTE hade gjort så, hade jag troligtvis inte klarat kursen. Det var helt klart  på gränsen för min förmåga i många avseenden. Lite för abstrakt för min smak…

Men… att plugga är annars något som tågresor är speciellt lämpade för, tycker jag! Man kan inte gå undan för att diska eller vattna blommor och det finns ingen tvätt att hänga. Vidare har man inte några egna barn i vagnen som pockar på uppmärksamhet och vill att man ska leta reda på deras borttappade pinaler eller skjutsa dem till pojkvännen. Det är perfekt helt enkelt! När man vill pausa lite i själva pluggandet, så tittar man bara upp och kastar en blick ut genom tågfönstret. Att tåg ibland blir stående eller inställda eller att kaffet är slut och passageraren bredvid är för pratsam eller för tyst, är ett övergående problem. I det stora hela är tågresor ett livselexir!