Hundrasextonde åseriet- Ja må hon leva uti hundrade år!

När barnen var små så hade vi barnkalas hemma på Björkås, med vänners barn och med dagiskompisar. Jag och Anders brukade planera, baka, laga mat och fixa lång tid i förväg. När den stora dagen äntligen kom, så var det ungefär att jämställa med en explosion eller en orkan och ingenting gick att påverka, det bara snurrade på i ett komplett kaos med hög ljudvolym. Alla tittade på de Braatz, Barbiedockor och tjusiga accessoarer som man funnit i de fina paketen och massor av:

Men åååååååååååå! Vilken fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin! 

eller

Mäh!!! En sådan fick jag ju nyss i DET paketet!

eller

Va?! HUR visste du att jag önskade en SÅN!”  

(för att du sagt det tusen gånger och skrivit en miljon lappar, älskling!)

…och  Ibland spelades dessutom någon CD som barnet fått i födelsedagspresent, för att alla skulle få höra någon viss låt… När den snurrade för tionde varvet kunde man texten och alla rörelserna:

Hela huset blev en kakafoni av barnskratt och röster Aqua på stereon och springande ben och presentsnören som man snurrade in fötterna i. Dessutom hade ju jättemånga barn ”mamma eller pappa med sig” så kalasandet var ett stort evenemang med många i huset… Vissa traditionella lekar från när jag själv var liten, fick barnen också ägna sig åt, som sätta svansen på grisen eller gömma nyckel eller kurragömma. Alltid avslutade vi med fiskdamm…

Men även om vi hade jättekul när vi fixade till de där barnkalasen till båda döttrarna, så är det skönt när deras dagar numera firas under lugnare omständigheter. Jag minns speciellt en gång när Kajsa var liten och 16 lika små barn lämnade vårt hus efter ett kalas som hade varat i två timmar. Jag och Anders satt fullständigt utpumpade i köket och tittade på varandra och sa: Det blir skönt när de blir äldre! Ja! Så ÄR det! Skönt! 

rosablommor1.JPG (379×284)

Annonser

Hundrafemtonde åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus igår när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

Hundrafjortonde åseriet- Yrken att lita på…eller inte?

Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig.  Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med  just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…:D

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?

Hundratrettonde åseriet- Elevtexters magiska inverkan på mig

43.jpg (640×480)

Den första gången jag på allvar förstod hur berikande det kan vara att läsa en text skriven av en skolelev, var när jag läste texten om Paradiset. Den var skriven av en femtonårig pojke och handlade om en plats utanför den by där jag då var lärare. Paradiset var namnet på platsen och beskrivningen var oemotståndlig och kopplade ihop detta paradis med det paradis man kan läsa om i Bibeln. Elevens komposition var både fyndig och vacker och vittnade om ett väldigt insiktsfullt skrivande. Men det är inte alltid som det är av det skälet man minns en elevtext många år senare. Det kan vara närvaron ibland, men det kan även vara den självutlämnande och smärtsamma sanningen som borrar sig rakt in i lärarhjärtat.

deppad-kvinna_95940341_142322658.jpg (200×267)

Det är ämnen som skär och tär att läsa och det är elever som öppnar sin djupa brunn av ångest och ensamhet och i många fall är det nödvändigt att återkomma till eleven med frågor om de vill ha hjälp av en kurator eller psykolog, eftersom det de har delat med sin lärare är av sådan karaktär, att man förstår att de inte mår bra.För många är det lättare att skriva till sin lärare, än att prata med sina föräldrar.

Vissa ämnen som är fantastiskt härliga, positiva, smittande och hoppingivande får mig att tänka att det kommer en positiv framtid trots allt. De oändligt många skrivuppgifter jag genom åren har delat ut, hänger ihop med skrivandets stora andel av ämnena engelska,  svenska och nuförtiden för min del mest svenska som andraspråk. Skrivandet måste vara varierat, kopplat till olika texttyper och det måste få feedback både på innehåll, form, funktion och språk. Alla dessa krav på textbearbetningen har fått mig att kalibrera mina undervisningsmetoder och hur jag gör för att hjälpa elever att komma vidare i sitt skrivande. Gradvis upplever jag att jag har fått snurr på elevernas skrivande och min egen bearbetning och respons på texterna, men det har definitivt varit en process av ”trial and error”.

skriva_156077920.jpg (393×305)

Gårdagens skrivande i två olika uppgifter blev båda mycket intressanta. Den ena uppgiften tog sin utgångspunkt i ett kåseri av Anna Jansson, som heter Hantverkarsvett är dyrare än saffran. Jag bad eleverna att diskutera hantverkens status i hemlandet eller på annat sätt knyta till hantverk som företeelse. Det blev lika många lösningar som det var elever som valde uppgiften, helt fantastiskt!

Den andra uppgiften handlade om ett hypotetiskt scenario där man får 49 miljoner kronor… Vad gör man med  pengarna om man får en så stor summa? Det blev tydligt för mig att många av mina elever började med den så kallade ”nästan” och vederbörandes behov… Att ge till fattiga, att stötta fattiga i utbildningshänseende eller inom sjukvården etc, var mer frekvent än egoistiska tankar om egen tillfredsställelse i olika former. För egen del skulle jag ju LÄTT börja med ”betala av min studieskuld”, men mina elever valde olika projekt som ”bygga ett sjukhus för HIV-smittade” eller ”stötta de som fallit offer för tsunamin i Thailand” eller liknande. SIST på deras listor kom ”och så skulle jag kanske köpa mig själv ett hus eller en fin bil”…

För några år sedan när jag gjorde en liknande uppgift, visade det sig att det var en JÄTTESTOR skillnad mellan hur ”västerlänningar” och mina elever från Asien och Afrika tänkte om detta… De två senare grupperna upplevde att de ville hjälpa till med olika samhällsförbättringar, medan de västerländska eleverna OFTA (men inte alltid) började med sin egen situation och önskade personliga saker, som dyra bilar, lyxiga boenden, resor runt halva jorden. Det finner jag intressant på väldigt många olika sätt. Kanske har vi svårt att ta in hur det kan vara att leva på gränsen till existensminimum? Jag vet inte, men jag delar med mig av företeelsen till er.

One hundred and twelfth åsic- Sunshine in November Makes Me Jump!

November has been going on for weeks, almost YEARS now…but today it happened! The sun managed its way through to us! It was noon and we could almost pretend that it wasn’t November…! I jumped!!! What a joyful moment! I’m not a dolphin, but just as happy!

Hoppande Delfin.jpg (300×203)

I was not in my classroom, although none of my students would have frowned for a sunshine jump, but in the staff room. My reward was a lovely laughter from the two of my teaching friends who were in the staff room at that time. They were, too, happy! We had all forgotten what the sun looked like and were SO happy for the unexpectedly bright sunshine for being this time of the year. I ofteb notice in my classroom, with students from all over the world, that November is a challenge, especially to those who are used to bright sunshine all year through.

tumblr_m1ke35A1kj1qacg79.jpg (500×327)

It is however not just sunshine that makes ME happy. I also look the stars in the sky for relaxing purposes and this time of the year I search the sky for Orion and think of a friend I know who will search the sky for Orion, too. Sharing a quiet moment wide apart is a way of connecting despite long distance.

orion_Large-e-mail-view.jpg (1024×1024)

 

Hundraelfte åseriet- Carola då, nu och alltid

När jag var liten var ABBA mina största idoler, medan pressen skrev ner dem vid varenda spelning i Sverige. Som ung såg jag Carola på TV en gång i Nygammalt där hon sjöng trio och sedan i Alf Robersons program där hon utmärkte sig, innan det sedan var Lennart Hyland och Melodifestivalen… Just Melodifestivalen blev en liten revansch för MIG, trots att jag var ung då. Vi var i Idre på sportlovet och på kvällen när Melodifestivalen skulle sändas 1983 satt min familj och en annan familj för att se hela evenemanget. I startfältet fanns bland andra både Kikki Danielsson och Ann-Louise Hanson. INNAN de hade börjat sjunga, så sa jag rätt ut i luften:

Jag tror att Carola Häggkvist kommer att vinna, för jag har hört henne förut! 

Damen i den andra familjen sa reptilsnabbt och ganska nedlåtande:

Det måste du väl FÖRSTÅ, Åsa, att en helt okänd flicksnärta inte kan vinna över en etablerad artist som Ann-Louise Hanson?!

Vi vet alla hur det gick, Carola vann stort och Ann-Louise Hanson fick se sig besegrad av den ”unga flicksnärtan”.

eller kanske i bild?

Carola var 16. Jag var också 16, men hon är född 1966 och jag är född 1967. Jag tror att den lilla åldersskillnaden bidrog till att jag följde henne från och med då. Men redan från början var det HUR hon sjöng och HUR hon lyckades med att så tydligt slå igenom som fascinerade mig. Jag såg henne i Leksand i Sammilsdalsgropen redan 1983 och just dit återkom jag med min dotter många år senare, just för att se Carola.

bild

 

Också dottern hade vid det laget börjat gilla Carola. Hon hade väl inget val, kanske, när mamma spelade Carola hela dagarna…?

Jag har följt Carola genom åren, lyssnat på kyrkokonserter, gått på rockkonserter och sett TV-program och intervjuer. Men som vuxen har jag inte varit lika ensidig i min musiksmak. Jag har lyssnat på väldigt mycket annat och även bland dessa andra röster har Carola en av världens vassaste röster inom sin genre. Det måste vara fantastiskt att ha en sådan röst och att samtidigt kunna leva på sin sång och sitt artisteri. Till Carola idag, vill jag säga: Don’t be Discouraged! You’re not defeated!

I mars blir min nästa konsertupplevelse med Carola och det ser jag verkligen fram emot. Ikväll visas hennes kväll i Så mycket bättre. Det tror jag blir ganska intressant, speciellt om man ser det ifrån perspektivet ”utsatt för journalisters illvilja genom åren”. Vad är det som gör att Carola inte kan berätta öppet om sig själv utan att journalister får en hånfull och elak ton i det de skriver??? Allt hon gör vinklas av pressen till något dumt eller patetiskt. Varför då?

Släpp det spåret!! Det vore fint om hon någon gång kunde få revansch här i ankdammen Sverige, om journalister kunde frångå sin vanliga klagosång och avstå ifrån att skriva elaka och illvilliga reportage. Det borde vara hög tid att ge artisten Carola upprättelse! Byt plats med henne en stund:

I morse lyssnade jag på en intervju på TV4 där Carola delade musikminnen. Den intervjun finns på spotify på följande adress:

 

One hundred and tenth åsic- School Smart with Smartphones

A lot of facts can nowadays be easily found on the internet. Many skills will soon be forgotten and a five-year-old can google just about anything with no help from an adult. I sometimes feel old when I notice how my kids know things I spent a lot of time learning. All they need to do is google. At work I notice that the gap between those who know how to handle IT and those who don’t is increasing. There will be no equality unless students get their computers thru school and also good instruction from skilled teachers. There will always be students with parents who either cannot afford a new computer, or maybe don’t understand to what extent their kid will be left out in school if they cannot be online and use internet as the rest of the kids. Being curious is a good start!

Even if we may think some things were better THEN than they are NOW, we need to at least try to go with the flow…

Otherwise we, the teachers, would soon be relics, too… Stored and filed side by side with flanellograms,

chalkboards and sandpits with sticks…

griffeltavla.jpg (637×510)

In subjects where a smartphone is a rich resource I don’t fully understand why schools still say students cannot use their phones in class. The teacher has a great opportunity getting things done a lot more easy by accepting the use of smartphones when it IS smart to use them. When we don’t find the solutions to meanings of words, the smartphones serve as dictionaries and saves a lot of time, compared to finding out by a visit at the local library, but that is not the only way to save time with a smartphone in a classroom!

Let me share a few examples from my own classroom, which is a language learning classroom with Swedish as a Second Language as the one and only subject. The students and I talk a lot about things we read, listen to or watch. I always try to help them by writing additional examples on my white board. This is however not a classroom with a SMARTBOARD, but just an ordinary poorly equipped in-the-basement-classroom. When the whiteboard is completely filled with comments, words and phrases connected to the topic we discuss I either take a photo myself and later I re-write some of the unreadable stuff for my students, OR I ask them to simply use their smartphones and take a photo of my notes. That’s quick and easy and also a SMART way to use PHONES.

Another thing with language learning is to use the phone for pronunciation. Many students in my classroom merely meet one person who speaks Swedish and I am that person. Although I try to give them several suggestions to where they can listen to Swedish, or perhaps meet Swedish people and talk to them, it is very difficult to some of them. Their smartphones is thus an excellent way to help them out at least with pronunciation of difficult words or phrases and also more than anything else, the quality of the sounds of the nine Swedish vowels, when put in different positions of words or phrases. When students record my pronunciation and go back home and listen, repeat, and their own pronunciation improves rapidly. So, if I would stick to the rules of many classrooms and say ”Don’t use your smartphone in class!” my students would have a tougher time learning Swedish.

Ines Uusmann, Minister for Infrastructure, seemed to believe that the internet would be forgotten after a few years, although it is said that the reason why everyone remembers, is that the headline for the article was a fake quote. This is in fact (in Swedish, though…) what she said:

”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”

Ines Uusman citerad i Svenska Dagbladet, 12 maj 1996.

Källa: Rydén, Daniel, ”Dimmor på nätet”, Sydsvenskan, 4 mars 2007.