Fyrahundrasjätte åseriet- Yrken att lita på…eller inte?

#asaole, #Vägval, #yrkesval, #guldsmed

Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig.  Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med  just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande, för det är ju tanken som räknas…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…#asaole, #vemvet

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?

 

Hundrafjortonde åseriet- Yrken att lita på…eller inte?

Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig.  Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med  just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…:D

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?

Hundratrettonde åseriet- Elevtexters magiska inverkan på mig

43.jpg (640×480)

Den första gången jag på allvar förstod hur berikande det kan vara att läsa en text skriven av en skolelev, var när jag läste texten om Paradiset. Den var skriven av en femtonårig pojke och handlade om en plats utanför den by där jag då var lärare. Paradiset var namnet på platsen och beskrivningen var oemotståndlig och kopplade ihop detta paradis med det paradis man kan läsa om i Bibeln. Elevens komposition var både fyndig och vacker och vittnade om ett väldigt insiktsfullt skrivande. Men det är inte alltid som det är av det skälet man minns en elevtext många år senare. Det kan vara närvaron ibland, men det kan även vara den självutlämnande och smärtsamma sanningen som borrar sig rakt in i lärarhjärtat.

deppad-kvinna_95940341_142322658.jpg (200×267)

Det är ämnen som skär och tär att läsa och det är elever som öppnar sin djupa brunn av ångest och ensamhet och i många fall är det nödvändigt att återkomma till eleven med frågor om de vill ha hjälp av en kurator eller psykolog, eftersom det de har delat med sin lärare är av sådan karaktär, att man förstår att de inte mår bra.För många är det lättare att skriva till sin lärare, än att prata med sina föräldrar.

Vissa ämnen som är fantastiskt härliga, positiva, smittande och hoppingivande får mig att tänka att det kommer en positiv framtid trots allt. De oändligt många skrivuppgifter jag genom åren har delat ut, hänger ihop med skrivandets stora andel av ämnena engelska,  svenska och nuförtiden för min del mest svenska som andraspråk. Skrivandet måste vara varierat, kopplat till olika texttyper och det måste få feedback både på innehåll, form, funktion och språk. Alla dessa krav på textbearbetningen har fått mig att kalibrera mina undervisningsmetoder och hur jag gör för att hjälpa elever att komma vidare i sitt skrivande. Gradvis upplever jag att jag har fått snurr på elevernas skrivande och min egen bearbetning och respons på texterna, men det har definitivt varit en process av ”trial and error”.

skriva_156077920.jpg (393×305)

Gårdagens skrivande i två olika uppgifter blev båda mycket intressanta. Den ena uppgiften tog sin utgångspunkt i ett kåseri av Anna Jansson, som heter Hantverkarsvett är dyrare än saffran. Jag bad eleverna att diskutera hantverkens status i hemlandet eller på annat sätt knyta till hantverk som företeelse. Det blev lika många lösningar som det var elever som valde uppgiften, helt fantastiskt!

Den andra uppgiften handlade om ett hypotetiskt scenario där man får 49 miljoner kronor… Vad gör man med  pengarna om man får en så stor summa? Det blev tydligt för mig att många av mina elever började med den så kallade ”nästan” och vederbörandes behov… Att ge till fattiga, att stötta fattiga i utbildningshänseende eller inom sjukvården etc, var mer frekvent än egoistiska tankar om egen tillfredsställelse i olika former. För egen del skulle jag ju LÄTT börja med ”betala av min studieskuld”, men mina elever valde olika projekt som ”bygga ett sjukhus för HIV-smittade” eller ”stötta de som fallit offer för tsunamin i Thailand” eller liknande. SIST på deras listor kom ”och så skulle jag kanske köpa mig själv ett hus eller en fin bil”…

För några år sedan när jag gjorde en liknande uppgift, visade det sig att det var en JÄTTESTOR skillnad mellan hur ”västerlänningar” och mina elever från Asien och Afrika tänkte om detta… De två senare grupperna upplevde att de ville hjälpa till med olika samhällsförbättringar, medan de västerländska eleverna OFTA (men inte alltid) började med sin egen situation och önskade personliga saker, som dyra bilar, lyxiga boenden, resor runt halva jorden. Det finner jag intressant på väldigt många olika sätt. Kanske har vi svårt att ta in hur det kan vara att leva på gränsen till existensminimum? Jag vet inte, men jag delar med mig av företeelsen till er.