I den bästa av världar skulle jag nog ägna många timmar per dag åt att läsa…och då menar jag läsa med ögonen, i en pappersbok… Men i brist på bröd äter man limpa, eller hur?
Idag kombinerade jag två saker jag trivs med, nämligen att åka skidor och att lyssna på ljudbok.. Ibland när jag pratar med vänner om ljudbokens vara eller icke vara, så får jag kommentarer som att man tappar tråden eller att det är svårt att koncentrera sig på boken när man lyssnar. Det kan ju hända att det är en träningssak och i så fall kan jag för en gångs skull hävda att jag är ”vältränad” för jag ser i princip enbart fördelar med ljuböcker. Om jag ska smyga in en försiktig nackdel så skulle det i så fall vara det yttersta fåtal böcker som är inlästa av någon som inte riktigt klarar av att läsa högt med inlevelse och korrekt intonation. Det irriterar mig… men när jag råkar ut för en sådan inläsare, brukar jag fundera på om jag anser att BOKEN ändå är läsvärd. Är den det, så stänger jag av ljudboken och byter till en annan titel och så lägger jag den avslutade boken på minnet för att kunna köpa eller låna den på biblioteket för senare läsning av pappersversionen.
Om man är inbiten ljudbokslyssnare, så blir man tvungen att lägga sig till med ett nytt ord i svenskan, nämligen pappersbok. För den som aldrig lyssnar på ljudbok är ordet pappersbok överflödigt, medan ljudbokslyssnaren kanske kan behöva förtydliga om man läst eller lyssnat, speciellt i de fall där inläsaren i hög grad bidragit till den fantastiska upplevelsen, så som när man lyssnar till Per Myrbergs inläsning av Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf eller när man lyssnar på Björn Granaths inläsning av Dehlis vackraste händer av Michael Bergstrand, där Granath så oerhört humoristiskt dramatiserar Yogis roll…
När man lyssnar på utländska ljudböcker är det relativt vanligt att det är en hel grupp skådespelare som läst in boken. Så är det med den bok jag just nu lyssnar på, The Sacrifice av Joyce Carol Oates. Det är en fiktiv berättelse, men ändå är den baserad på en verklig händelse i New Jersey 1987, då en ung svart flicka blev brutalt våldtagen av en grupp vita män, däribland uniformerade poliser. För mig som lyssnar på ljudboken får jag så mycket mer än bara den text jag själv skulle ha läst… Joyce Carol Oates har tillskrivit offret för våldtäkten och hennes familj och nära vänner African-American Vernacular English, som är en varietet av engelska som skiljer sig mycket ifrån amerikansk standardengelska. För mig som språklärare är det spännande att lyssna på dramatiseringen också av det skälet.
Ljudböcker är inte sällan inlästa av personer som har god kännedom om den kultur som boken skildrar och uttalet av platsers namn och andra språkliga detaljer levandegörs i hög grad med hjälp av de skickliga inläsarna. Det tänkte jag på när jag lyssnade nyligen på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit som utspelar sig i Neapel. Odile Nunes inläsning bidrar verkligen till min upplevelse av boken! Ferrante har jag också läst med ögonen. Då jag hade bråttom och ville läsa innan den kom ut på svenska, kastade jag mig över den engelskspråkiga versionen. Jag ser fördelar med att varva pappersboksläsningen med ljudbokslyssnandet… En sådan är att man kan förena nytta med nöje, så som när jag ska diska eller tvätta eller dammsuga. Det blir så mycket roligare i sällskap av en ljudbok… Men när jag är ensam och huset är tyst och jag själv kan välja, då blir det ändå en pappersbok, som t ex denna gång då det var Mankell som gällde…