Etikettarkiv: #skolanförst

by

Fyrahundraåttiofjärde åseriet- En upptrampad stig i bekanta omgivningar

Sedan ett antal år är skolan i Sverige målstyrd. Ibland drar jag mig till minnes hur det kunde vara i början av nittiotalet. Ni hör själva… Det är inte ens samma årtusende… När jag som ny lärare bekantade mig med mitt nya yrke var jag omgiven av erfarna lärare som delade med sig av sina tankar och idéer om undervisning. De hade då, så som jag har nu, varit lärare i flera decennier. I mitt klassrum där jag och min klass skulle arbeta fanns ett stort dubbelskåp vars innehåll enklast kan beskrivas som dammiga böcker och högar med blåstenciler.

Där fanns lite annat också, som till exempel handböcker i skrivstil eller rullband och bildband med Pogo Pedagogs klassiska logotyp. Jag stängde skåpet och tänkte att någon dag när eleverna har gått hem för dagen ska jag ta mig an det där skåpet och rensa ur det, så att jag kan använda det. Så blev det inte riktigt, för en dag kom en besökare till klassen. Det var min företrädare. Det visade sig att hon av vänlighet hade lämnat skåpets innehåll för min skull. Därinne fanns allt man kunde behöva som lärare, menade hon. Hon var min första upplevelse av en lärares iver att samla saker som kan vara ”bra att ha senare”, men inte den sista. Många år i yrket är en tillgång på många sätt. Man har en rik erfarenhet av undervisning och kan tänka ut smarta lösningar på kniviga problem även med kort varsel och i en ständig förändringsprocess. Man lär sig den hårda vägen att man måste ha ett äss i rockärmen!

Ofta ändras förutsättningarna under resans gång… Man får fler elever eller måste byta lokaler eller har en kollega som plötsligt blir sjukskriven där man är den enda som kan ta över elevgruppen… Oavsett, så blir man också bra på att återanvända de goda idéerna och anpassa dem till en ny kontext. Men ju längre tid som förflyter, desto tröttare blir jag på att vara den som ska tänka ut och uppfinna hjulet… Tänk vad bra det vore att bara följa någon annans ”tänk”! Men redan innan jag har tänkt DEN tanken till slut, så känner jag att jag ju VILL påverka innehållet…och TRIVS med att fundera ut hur vi ska arbeta och med vad…!

Ett skåp med goda idéer…har jag förstås… Men jag noterar allt oftare hur SÄLLAN jag verkligen HINNER använda de där goda idéerna… Tiden rinner iväg till annat, som möten eller spontanbesök från elever som undrar över något. Tid går också bort när de nya förutsättningarna också kräver en omfattande adminstration, Grupper ska ändras, klassrum ska bytas, lärare ska gå in i varandras grupper. I stunder av administrativt arbete stannar jag ibland upp och tänker på hur jag allra helst ändå skulle vilja vara mitt i min elevgrupp och jobba med det som är roligast i mitt yrke…lärprocessen! Det är då jag är i mitt esse! I den bästa av världar skulle vissa godbitar i yrket vara kvar, medan andra gärna kunde strykas från listan över en lärares alla ”måsten”. Kvar skulle lyssnandet vara… Kvar skulle läsandet av elevtexter vara… kvar skulle också alla de mänskliga mötena vara… Det är ett härligt yrke, även en trött morgon i september!

 

 

by

Fyrahundrasextiosjunde åseriet- En lärares dilemman i maj

Maj är en underbar månad tycker jag…kanske inte just i år, för nu är det nästan snö på marken i stället för äppelblom, men om vi håller oss allmänna, så kan jag ju hylla maj månad… 😀

Det finns luft mellan arbetsdagarna eftersom det är gott om helgdagar och klämdagar och ute skiner solen och luften surrar av nyvakna insekter och grannarna i ettan kämpar vidare med planlösningen i sitt chateau #tolfte åseriet. På lediga stunder tar jag en promenad med en bok i öronen och försöker få färska fräknar på näsan. Men i ärlighetens namn är maj en svår månad att ta sig igenom om vädret är ALLTFÖR bra och om eleverna är alltför unga. Jag tänker varje arbetsdag i maj nuförtiden, att jag är lyckligt lottad som jobbar med vuxenstuderande. De har i allmänhet lika god arbetsdisciplin i värsta aprilvärdet som de har i minus trettio eller solsken och underbart vårväder. Men när jag jobbade i grundskolan var den svåraste undervisningsmånaden maj, tyckte jag. Det var jag själv som ägde problemet. Det var svårt för mig att säga nej och stopp.

Det började redan i min första klass, som jag hade endast på vårterminen då de gick i sexan. Det var en fantastiskt härlig klass på många sätt och de var kreativa och älskade alternativa lösningar framför traditionell undervisning. Som komplement till denna efterkonstruktion av verkligheten kan man också säga att de (i mig) hade en oerhört orutinerad lärare som trodde att man alltid måste följa elevernas vilja och att det vore fel eller farligt att säga nej. Men, man lär sig så länge man har elever, brukar jag säga.

Hursomhelst… En vacker vårdag i BÖRJAN av maj, redan på förmiddagen, lanserade några elever idén att vi i stället för att ha matte borde gå ut och spela brännboll. Jag sa nej, med motiveringen att det fanns viktiga lärdomar att insupa i matteboken. Men framåt eftermiddagen hade jag kapitulerat och tänkte att ja, vad gör väl det om vi tillbringar en stund i solen och spelar brännboll denna vackra dag? Det är ju EN dag och det spelar inte någon roll för helheten, resonerade jag. Men… det året gick solen aldrig i moln i maj och jag var gissningsvis Sveriges fegaste lärare, för jag sa ”OK” till många stunder i solen den terminen. Lyckligvis fick jag ändå med eleverna på tanken att det inte kunde vara brännboll varje gång vi gick utanför klassrummet.

Det blev i stället alla möjliga aktiviteter i solskenet. Vi håvade i en närbelägen bäck och tittade på alla små kryp vi hittade. Vi ägnade oss åt utomhusmatematik, genom att mäta och beräkna skolgården, avstånd i närheten eller liknande. Vi satte oss i skuggan under ett träd och skrev dikter eller berättelser. Vi tog med oss bänkboken ut och läste utomhus. I efterhand har jag ofta kopplat detta alternativa lärande till det jag skrev om i det #femtonde åseriet.  Man lär sig på ett annat sätt om man är i en konkret situation där frågor dyker upp av sig självt och där man undrar för att man inte förstår eller för att man är vetgirig och vill förstå bättre hur det fungerar med något speciellt. SÅ var det med den här klassen hela maj. De lärde sig MASSOR trots att vi hade lämnat klassrummet och trots att deras lärare (jag) hade ständigt dåligt samvete för detta. NU många år senare, gläds jag åt att jag lät mig övertalas, för det gav mig insikten att det finns mycket att vinna på att lämna klassrumsmiljön.

Min överlevnadsstrategi i maj är annars att tänka ”snart är det sommar” och så jobbar jag på ända in i kaklet med alla göromål som hör yrket till. När jag som lärare i grundskolan nådde skolavslutningen och skulle sjunga med i ”Den blomstertid nu kommer”, så var det både av rörelse över den vackra psalmens melodi och textinnehåll och av ren utmattning som jag fick en gråtklump i halsen. När spänningen släpper och alla elever har gått hem för terminen känner jag mig totalt utschasad och slut, men också lycklig över alla de många intryck jag fått genom att vara just lärare. Det är Yrket med stort Y. Så kul!

by

Fyrahundrasextiosjätte åseriet- 35 000 views!

 This blog has now had 35,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish since that’s my mother tongue. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Nu har bloggen haft 35 000 visningar!

Tack alla ni som läser det jag skriver. Ibland gör jag djupdykningar i något som för stunden känns intressant, som till exempel ett författarskap eller en aspekt av lärande eller undervisning. Om du tittar i menyn till vänster under ”På svenska” kanske du hittar något läsvärt.

Där finns till exempel #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren 2016 handlade ett antal blogginlägg om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron, men även naturupplevelser som ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgick bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti jobbade jag med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag gjort en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet.

Under hösten 2016 skrev jag om mina erfarenheter av bröstcancer. Om du vill läsa om det så kan du hitta det första blogginlägget här:

https://asaole.com/2016/10/04/trehundrasjuttionde-aseriet-brostcancer-i-kropp-och-knopp-del-1/

Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp. Tack för att du läser! ❤

 

 

by

Fyrahundrasextiofjärde åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

by

Fyrahundrasextiotredje åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus

Idag börjar de muntliga nationella proven för de elever som jag just nu kallar ”mina”. Det ska bli spännande och intressant att se hur väl de klarar detta. Den muntliga delen kräver vissa kompetenser, medan skriftliga delar kräver andra. Just de muntliga proven kräver mycket även av mig vid själva genomförandet, eftersom jag där i flygande fläng ska bedöma ett antal olika parametrar i deras muntliga performans. För att klara det har jag förstås förberett mig noga på alla upptänkliga sätt, men jag har också, likt så många gånger för, tänkt spela in elevernas muntliga prov, för att kunna lyssna många gånger och känna mig säker i min bedömning. Detta är också en viktig förutsättning i sambedömning av proven. Andra lärare som inte är med vid genomförandet ska kunna höra och hjälpa mig i bedömningen.

Att sitta provvakt vid skriftliga nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!

Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.

Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet som en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.

by

Fyrahundrasextioförsta åseriet- En arbetsdag i maj-om konsten att hinna med innan det är försent…

Tänk att ett helt år har passerat sedan jag lämnade lokalerna i D-husets källare! Det har varit ett innehållsrikt år med många glada skratt och härliga stunder med elever och kollegor i det nya huset, men jag måste erkänna att jag verkligen saknar det fantastiska utrymme som de gamla lokalerna erbjöd. Är det något man kan säga om det nya klassrummet i en annan byggnad, så är det att det är trångt och kallt och dragit där. Det är TUR att eleverna är så varma och härliga personligheter, för annars skulle jag frysa ihjäl därinne! ❤

En summering av innevarande läsår hinner jag inte skriva just idag, men här är vad jag skrev för ett år sedan, i slutet av läsåret på vårterminen 2016:

I slutet av läsåret är det mycket som hänger löst i skoltillvaron… Det är den är tiden på året man å ena sidan har väldigt många planer klara inför hösten och ”vet” hur det ska bli och vad som behöver göras i förhållande till det, å andra sidan inte alls har den där kontrollen, eftersom sådant man trodde var spikat får en knuff i någon ny okänd riktning. Det har blivit dominoeffekt i min planerade tillvaro… De som ska flytta in i ”mina” lokaler hade mer bråttom än vad vi visste från början. Därför har min plan spruckit… Nu packar jag för brinnande livet för att läraren som flyttar in ska kunna dra igång sin verksamhet utan att behöva klättra över kartonger och lådor.

Maj präglas varje år av helt naturliga förändringar, som att någon kollega ska gå i pension och ersättas av någon ny person eller att någon ska vara föräldraledig. Därtill lägger man de som byter yrkesbana eller vill byta inriktning inom yrket och börja jobba på en annan enhet med andra ämnen. Om man, som i vårt fall, också ska flytta från en byggnad till en annan, tillkommer en massa arbetsuppgifter som hänger samman med detta. Även om det finns hjälp att få med själva flytten i ett senare skede, så är det vi lärare som själva packar och sorterar och etiketterar. Det är också vi som planerar för hur det ska se ut på det nya stället, vad vi behöver ta med oss och vad som kan stå kvar. Mobilen med verb som är bra att kunna för en SVA-elev, tar jag med mig och de många kärleksfulla hälsningarna på elevernas språk, likaså. Nästa lärare måste ges möjlighet att själv sätta sin prägel på lokalerna.

mobil med verb

Kärleksord

Planeringen av själva packandet behövde jag göra i god tid, eftersom jag samtidigt har elever som ska klara sin kurs. Det i sin tur innebar att jag har skapat en prioriteringsordning i packandet och försökt samordna med mig själv, så att det har varit möjligt att göra tidsvinster. Jag har till exempel packat böcker ur skåp utanför klassrummet, medan jag kastat ett öga på elever som skrivit prov inne i klassrummet. Då är det bra med en glasvägg! 🙂

På större skolenheter där man är många i ett arbetslag kan det finnas möjlighet att samordna tillsynen vid prov. Vi försöker också samarbeta på detta sätt och för egen del har jag inte något emot att vakta provskrivande elever.

När elever skriver ska det förstås vara tyst och lugnt. Mina elever är vuxna och självständiga individer. Jag tittar till dem ibland för att försäkra mig om att ingen försöker fuska, men de får skriva utan att jag sitter exakt mittemot dem. Jag passar i stället på att göra annat som jag måste hinna med. Just denna vår är det i första hand flyttbestyr jag kopplar samman med att vakta vid provskrivningar och prövningar.

Annars brukar jag använda tiden till att rätta och bedöma texter som andra elever skrivit någon annan dag. Det är också ett perfekt tillfälle för att med hörlurar lyssna igenom muntliga prov och redovisningar, eftersom det är så tyst i salen när eleverna skriver. Den skrivande tystnaden är väldigt inspirerande för mig och jag får mycket gjort som jag inte annars skulle kunna fokusera på lika väl.

Jag kommer att sakna mina nuvarande lokaler. När jag flyttade hit hade jag mycket roligt när jag utformade miljön så att den skulle kännas inspirerande för eleverna att vistas i. Då hade jag också elever som gärna tillbringade mycket tid i skolan. De umgicks med varandra och trivdes i det lilla pentryt och bjöd varandra på maträtter och bakverk som var typiska för hemlandet. De hittade vänner i varandra och började umgås på fritiden. En del av dem har jag ännu kontakt med, om än sporadiskt.

I år har eleverna varit mer ”på väg” än tidigare. Endast en liten trogen skara har varit här så gott som varje dag. De följer samma mönster som ovan, äter skrattar och njuter av varandras sällskap! Andra har i stället studerat på distans och alltså inte varit på plats i skolan varje dag.

Nu är jag, liksom eleverna också på väg bort, även om det bara handlar om byte av hus. Jag känner stor tacksamhet över att ha fått vara i just de lokaler jag nu lämnar och jag känner en glädje över att ha lärt känna många spännande människor genom åren här, ingen nämnd, ingen glömd. Den här tiden kommer jag minnas med glädje, resten av mitt lärarliv. 🙂

10678732_10203235915394516_4908479519554800975_n

by

Fyrahundrafemtioandra åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt  och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer.  Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Gjutjärnsuggla

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

by

Fyrahundratjugofjärde åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm

#asaole, #äpplen

Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. För ett par år sedan när vi hade betydligt mer snö, hade jag tydligen ”snöat in på” fåglar. Här är det åseri jag då skrev på nytt:

Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippa runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det #tolfte åseriet.

by

Fyrahundratjugonde åseriet- Funderingar med utgångspunkt i en skolbrand…

I Aftonbladet 170102 kan man läsa om en skolbrand i Sandsbro skola i Växjö kommun.#kugghjul, #maskineri, #asaole

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24186878.ab

Det är ett vanligt fenomen att skolor eller förskolor brinner just under skollov. Det är min förhoppning att Växjö har ersättningslokaler som snabbt kan tas i bruk, så att skolverksamheten snart är igång igen. Som lärare tror jag på den pedagogiska hanteringen av samhällsproblem som skolbränder…

Från ett lärarperspektiv tänker jag på alla de extraordinära situationer lärare och elever vid Sandsbro skola i Växjö nu kommer att befinna sig i. De får gå i skolan i märkliga extralokaler som inte är ändamålsenliga. De får lägga det ordinarie arbetet med Skolverkets kursplanemål åt sidan för att hantera frågor som är direkt kopplade till branden… Samtidigt tickar TIDEN som elever och lärare skulle ha haft till ordinarie skolarbete… Parallellt med detta tickar samtidigt skattebetalarnas pengar. En skolbrand är och förblir alltid ett stort avbräck, oavsett om man ser det från perspektivet kostnad, tid eller energi… Som tur är verkar ingen människa ha kommit till skada.

En grupp elever jag undervisade för väldigt länge sedan hade lekt med tändare i närheten av en lada. Detta var på landsbygden och ladan ägdes av en privatperson. Leken med tändaren ledde till att ladan brann ner. Inblandade föräldar och ägaren till ladan hanterade branden på ett pedagogiskt sätt genom att låta de inblandade pojkarna göra ”dagsverken” med röjning efter branden och vara med vid uppbyggandet av ladan. Det är inte möjligt att låta de fem trettonåringarna delta i räddningstjänstens arbete i Sandsbro skola, men det är fullt möjligt att diskutera med både de inblandade specifikt och de övriga skoleleverna både i den skolan och i andra skolor vilka samhällsekonomiska följder det får när en skola brinner.

När man läser i artikeln ser man vilka salar det är som förstörts i branden. Det handlar om ”gymnastiksalen, musiksalen, expeditionen, biblioteket och slöjdsalarna” (se länk ovan). Under mina 25 år som lärare har jag utan någon omfattande ”forskning” kunnat konstatera att MÅNGA elever tycker att det är roligt med idrott, musik och slöjd och att många elever gärna går till skolbiblioteket… Precis dessa salar är inte några ”dussinsalar” som man snabbt ersätter. Det kommer att bli frågan om förtätning och samarbete med andra skolor eller alternativa lösningar för att lösa problemet med att eleverna ska nå Skolverkets kursplanemål i de aktuella ämnena.

Med branden i Sandsbro som exempel tänker jag mig att det är en bra idé att samtala med varenda minderårig som går i skolan, oavsett om de är inblandade eller inte… Det gäller alltså även elever i andra skolor i Sverige… Här är ett uppslag till en ”pratlektion” om samhällsekonomi, alltså!

Med samtal om det återkommande problemet med skolbränder, kommer man kanske inte att förhindra att skolor brinner i framtiden, men man kommer åtminstone att bidra till att barn och ungdomar får ökad förståelse för varför kommunen inte har råd att bygga äventyrsbad eller förse varje elev med varsin iPhone 7. Elever behöver känna till vad samma pengar som kostnaden för branden utgör, ”skulle kunna ha räckt till” om det hade handlat om SATSNINGAR från kommunen. Antag att man t ex jämför med att alla elever i skolan får en ”resa” för att ha roligt på kommunens bekostnad. Hur långt kan man resa för pengarna? Kan alla elever i hela skolan ta sig till Euro Disney?

I artikeln i Aftonbladet framgår det att man misstänker fem trettonåriga pojkar för att ha varit på skolans tak med smällare. Dessa fem har säkert hunnit prata med både föräldrar och representanter för myndigheter redan och jag utgår ifrån att de kommer att lära sig mycket i processen de nu är inbegripna i. Enligt min erfarenhet som lärare trivs de allra flesta barn i skolan och vill vara där och längtar tillbaka efter ett jullov, eftersom de vill träffa sina kompisar igen och vara i den vardag som de omfattas av i skolan. Därför hoppas jag att eleverna i Sandsbro kan starta sin vårtermin 2017 precis som vanligt, även om det blir på ett för dem ovanligt sätt.

 

 

by

Fyrahundrafemtonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta.

När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning.