Trehundrasjuttionde åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

För snart sex år sedan var jag på en helt vanligt mammografiundersökning, även om den var ovanlig på så vis att den skedde vid Hotell Gustav Wasa i Borlänge i stället för på någon vanlig vårdinrättning. Bara någon dag senare fick jag ett brev med innebörden att något måste kontrolleras en extra gång. Det oroade mig att det gått så oerhört fort att få den nya kallelsen och det oroade mig att jag nu skulle till Falu lasarett. Formuleringen i den där extra kallelsen var skicklig och det gick inte att förstå om det var problem med tekniken i undersökningen eller om det var mina provresultat som varit illavarslande, men det hjälpte inte mig, för jag hade ändå fjärilar i magen inför det kompletterande besöket.  När jag kom fram till Falun och fick veta att det visat sig att det inte hade varit något fel på tekniken i Borlänge, utan snarare att bilderna visat något man ville titta närmare på blev jag verkligen rädd.

Alla som suttit i väntrummet på lasarettets mammografiavdelning i Falun kan utan och innan beskriva de vackra fotografierna på väggarna, som överläkaren själv i egen hög person har fotograferat på sin fritid. Det är stenar och mossa och bär och fjärilar, men alla är tagna med makroobjektiv och oerhört klara och tydliga. De är dessutom förstorade så att ett lingon är i storleken av ett äpple ungefär… Man sitter där och formligen stirrar på fotona i väntan på vad som komma skall. När man blivit uppropad och fått sig tilldelad en liten hytt med draperi och ett låsbart skåp för värdesaker, byter man om till landstingets oformliga storskjorta med knäppning fram. Det är ett mjukt och skönt plagg, men vare sig man vill det eller inte, så känner man sig aldrig bekväm i den där rocken. Man sitter där i en hytt med draperi, där man markerar att man är färdigombytt genom att dra ifrån draperiet, så att ansvarig sköterska kan notera det. Trots att väntan aldrig är lång, så går den att mäta i eoner av tid. Tankarna rusar genom hjärnan samtidigt som upplevelsen är att tiden står helt stilla.

Den där resan till Falun i januari 2011 var oerhört omskakande på så sätt att det som först utmålades som ett rutinärende, visade sig vara en undersökning till följd av något i mitt bröst som man måste kontrollera betydligt noggrannare än vid den första rutinundersökningen. Man menade att det var osäkert om detta var något som kunde vara cancer eller om det var något som gick att avfärda som naturliga förändringar. Man gick till väga på samma sätt som i Borlänge, men den vanliga mammografiundersökningen skulle kompletteras med ett samtal med en läkare som dessutom skulle kolla ytterligare med ultraljud. Efter mammografiundersökningen fick jag därför återigen sitta ner i väntrummet med utsikt över överläkarens foton, medan ansvarig läkare gick igenom mammografibilderna. Väntan var nervös och psykiskt påfrestande eftersom jag hade börjat fundera på vad det skulle innebära för mig att drabbas av bröstcancer. Därför var det på sätt och vis en lättnad när jag återigen blev uppropad och fick gå in i det mörka rummet där enda ljuskällan var de uppförstorade bildena av mina bröst från mammografiundersökningen.

Bilden av mitt ena bröst var alldeles vitprickig på samma sätt som stjärnhimlen en klar vinternatt och det var bland de där prickarna som läkaren visade mig hur vissa prickar fanns i tätare ansamlingar och därför måste kontrolleras noggrannare. Man ville göra en biopsi, men inte just den dagen. Jag skulle få åka hem igen och komma tillbaka efter två veckor. Hade jag vetat hur det skulle kännas att vänta dessa två veckor, hade jag bett läkaren genomföra biopsin där och då…  Jag var väldigt ledsen och uppriven på hemvägen och kunde knappt köra bilen för att jag inte såg vägen på grund av alla tårar. Jag sörjde en bröstcancer jag inte visste om jag hade eller inte. Hela livet passerade revy och alla viktiga stunder kom upp till ytan. Skulle detta man hittat i mitt bröst vara början till slutet? Hela resan hem försökte jag hålla huvudet kallt genom att sjunga med till Billy Joels ”The Pianoman” från CD-spelaren i bilen. Valet av låt var enkelt… Jag kan texten och älskar låten och tänkte att då kan jag också distrahera mig själv genom att sjunga med… Därför förknippar jag för alltid den låten med detta tillfälle.

Jag skriver vidare om hur det gick med min förmodade bröstcancer i ett annat åseri, men du kanske vill lyssna på Billy Joel?

https://open.spotify.com/track/70C4NyhjD5OZUMzvWZ3njJ

 

Annonser

One thought on “Trehundrasjuttionde åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s